Hjärnan vill ha något att göra!! Dock har hjärnan egentligen inga krav på att du ska ge den en arbetsuppgift, den är nämligen superbra på att hitta på egna arbetsuppgifter. Hjärnans huvudsakliga jobb är att hålla oss vid liv, för att göra detta så ser den till att vi är hungriga så att vi äter, den ser till att vi blir attraherade av andra människor så att fortplantning kan ske vilket förvisso inte är till för din överlevnad utan mer för människosläktets fortlevnad. Och sist men inte minst om du frågar hjärnan själv så ser den till att vi inte blir överfallna av tigrar, brevlådor, skuggor, troll och köttätande soptunnor.
Det sistnämnda verkar den spana över mest när vi är med en häst och inte så ofta annars, vilket är lite fascinerande. Vad är det som gör att en soptunna är farlig när går med en häst men inte när vi går med en hund eller med oss själva?
I alla fall, ni känner säkert redan igen er i det här så du kanske undrar vad du ska ha informationen till? Jo det är nämligen som så att hästen blir rädd för det du blir rädd för, den blir rädd för det du fokuserar på, tittar på och tänker på. Om du inte ger sakerna fokus så blir inte hästen rädd för dem. Eller jo, det kan den bli, den kan hoppa till, kika på det men sen frågar den dig om den ska fortsätta vara rädd och om du inte t ger sakerna fokus så kommer hästen att släppa det. Sååå, om du är trött på att hjärnan tar egna initiativ eftersom det gör ridning till en nära döden upplevelse så är det smart om du ger hjärnan vettiga arbetsuppgifter. Det är nämligen så att hjärnan har väldigt svårt att göra två saker samtidigt.
Dock är det som så att hjärnan vill att vi överlever som sagt var. Så den släpper inte detta fokus så lätt. Du måste träna din hjärna att lyssna på dig och inte på sig själv. Om du känner igen dig i detta, om du har problem med en hjärna som har för stark överlevnadsinstinkt så finns det saker att göra.
Det enklaste att börja med är att du redan innan du kommer till stallet har bestämt vilken väg du ska rida i paddocken idag. Säg att du har bestämt dig för att rida det jag kallar för hundbenet. Du måste tänka på det när du hämtar hästen i hagen, när du borstar den, när du leder ut den, när du hoppar upp på den och såklart varje sekund när du rider den.
Du kommer att komma på att det är skitsvårt rentutsagt. Hjärnan hoppar hela tiden tillbaka till att leta rädslor. Hjärnan har alltså full larmberedskap. Det går inte att åstadkomma något vettigt då. Paddocken blir mindre och mindre😉. Det beror inte på att det är något fel på dig, du har helt enkelt inte tränat upp din fokusförmåga än. Men det är görbart😊
Testa att rida mitt hundben i paddocken enligt beskrivet ovan. Hur ofta tappade du fokus? Vilka tankar kom upp? Om du har turen att inte bli rädd för saker så har hjärnan andra tankar att ta till. Det dåliga samvetet tex; skadar jag min häst nu? Tycker min häst illa om mig för att jag gör så här?
Eller prestationsångesten, tänk om någon ser mig? Hästen går ju inte ens på tygeln? Eller för all del mindervärdeskomplexet…Hjärnan har många konstruktiva tankar för sig. Har du definierat dina än?
Hästen tåler förvånansvärt lite träning. De blir halta och får ont i sina leder när vi tränar dem. Det kan gissningsvis bero på att de har en stor tung kropp som sitter fast på 4 smala stickor till ben. I jämförelse med en människa så är benen faktiskt löjligt små i förhållande till kroppen. Enligt Agria så är hältor den vanligaste orsaken till skador.
Det som fortfarande är lite svårt för folk i allmänhet att förstå är att ryttaren inte orsakar alla snedheter hos hästen. De skaffar sig hästen på egen hand i hagen, i vissa fall skaffade de sig snedheterna redan när de låg i sin mammas mage. I vissa fall rakriktar ryttaren hästen fantastiskt fint och sen när hästen släpps ut hagen så återställer den sig till originaltillståndet 🙂 bara genom att sätta en fot framför den andra och käka gräs. Min förhoppning är att de två ovan beskrivna forskningsdelarna ska sättas ihop så att folk förstår hela bilden. Men hey, jag är glad för det lilla.
Vetenskap är bra, det är den, men det tar sådan tid innan den blir accepterad. Det här med sneda ryttare och sneda hästar började jag lära mig om (och tjata om) redan för 20 år sen eller så, då var det fullständig grekiska för gemene man, man kände sig rätt ensam. Idag kan man komma in i random stall och höra folk prata om roterade bröstkorgar 🙂 Det värmer en tants hjärta 🙂
Nåväl, asymmetri var ämnet. Det sägs att för varje centimeter som ryttaren sätter sig snett över hästens ryggrad så förflytta sig 10 % av ryttarens vikt till ena sidan och från den andra. Dvs om en ryttare väger 60 kg och sitter en cm snett så bär hästen inte längre 30 kg på varje sida utan då blir förhållandet 24 kilo på ena sidan och 36 på andra sidan. Det är ju dock ytterst sällan man sitter snett med bara 1 cm. Alla som någon gång burit tungt kan förstå obelastningen som blir, tänk att du bär en vattenhink med 20 liter vatten i ena handen eller om du bär en hink med 10 liter i varje hand. Skillnaden är att vi bär vattenhinken från kranen till boxen, hästen får släpa runt med oss timtals, dag ut och dag in.
Till råga på allt så mitt i alla denna obalans så känner vi skillnaden i vår egen hand på en icke rakriktad häst. Hästen kan bita sig fast på ena sidan och undvika den andra helt. Han kan ha svårt för ena galoppen, ena böjningen etc. Detta är problem som den ännu inte uppdaterade ryttaren tror sitter just i munnen. Men faktum är att problemet sitter i sadeln, s.k SIS 😉
Vad tror ni händer när man drar en häst i ena tygeln när man samtidigt sitter snett? Exakt, rätt svar, snedheten blir värre. särskilt om man använder ledande tygeltag. Här är en gammal film som visar detta problem.
Vi talar ofta om ledhältor i benen men glömmer ofta alla leder som finns i hästens ryggrad. När vi rider så sitter vi på en komplicerad konstruktion av diverse saker, ryggraden. Vi har fasettleder, diskar, ligament, muskler, tornutskott, ryggkotor etc. Alla sakerna mår bra av att det är likadant på bägge sidor och att det slipper utsättas för yttre våld, tex nedsutten trav, eller lättridning där man rider lätt på ridskolevis med spikrak rygg och dunkar hästen i ryggen i varje steg, eller om vi sitter med sittbenen nerkörda i sadeln på en mysig skrittrunda på en timme eller två.
Enligt mig så är något av det värsta du kan göra för en hästrygg att sitta ner på den under längre sträckor. Därför är det mycket justare att växla mellan gångarterna hela tiden så att man står i fältsits och rider lätt mer än man sitter ner.
Många friskriver sig från problemet genom att varje vecka ta ut en massör och varje månad en equiterapeut. Det kallas att man är en bra hästägare då. Det är gulligt, det är fint, verkligen. Men en sak som man inte verkar tänka på är att hästen skapar sig spänningar för att klara av att bära oss trots allt dumt vi gör. Om man regelbundet tar bort spänningarna, hur ska hästen då kunna hålla ihop sin kropp?
Det torde bli så att vi skapar ett behov av att behandla hästen om vi behandlar hästen om ni förstår hur jag menar. Jag tänker att visst kan man unna sin häst det om man mår bra av att göra det, men det bör alltid, alltid följas av att man utbildar sig själv med målet att bli mer och mer oberoende av tygeln, att man ser över vad hästen gör på sin frihet som gör den sned och åtgärdar detta. Att bara behandla och behandla kan inte vara bra, det strider mot all logik.
Jag efterlyser fler Equiterapeuter som inte bara behandlar utan som vet mer, kan se och förstå helheten. I vår trakt har vi tex en väldigt populär sådan som får strålande vitsord från sina klienter trots att denna mellan behandlingarna har hästägarna till att longera hästarna i en pessosele….. Men det är förvisso rätt smart, hen får ju stamkunder på detta vis 😉 *ironi*
Dock så är det ju så att det är inte den som köper tjänsten som gör fel. Det är inte heller den som säljer tjänsten som gör fel. Däremot den som utbildar säljaren av tjänsten, den skulle jag vilja ha ett samtal med. Det borde vara obligatoriskt att lära folk att SE innan man släpper dem lösa att utbilda folk.
Nåväl, nu spårade jag ut lite men ämnet står mig varmt om hjärtat. Oftast blundar jag och vänder dövörat till för jag känner mig så maktlös. Men huvudmeningen med detta inlägg var att besvara frågan som jag ställer i rubriken. Jag tror inte att någon rider en enda meter på sin häst utan att skada den på något vis. Dock, måste jag tillägga, ingen skadar den medvetet, det är bara kunskapen som brister.
Vi har alla något som vår häst tycker är lite läskigt att gå förbi . Det kan vara brevlådor, soptunnor, häckar, högar med virke bredvid en skogsväg, lastbilar etc.Om vi inte har sällskap av en häst så kan vi utan problem gå förbi dessa föremål.
Då tolkar många det som att hästen behöver miljötränas för dessa ”farliga” föremål. Sätten är många. Man kan tjata på den, muta den, banka på den, tvinga den att gå förbi 32 gånger bara för att lära den.Lära den. Smaka på ordet. Du ska lära ett flyktdjur att inte vara rädd för brevlådor. Som faktiskt är ganska opålitliga varelser som när som helst kan slå upp sina käftar 😉
Då måste ju jag ställa en fråga . Är du själv helt orädd för föremålet ifråga? Jag tex har två akilleshälar, som alla hästar jag rider är rädda för. Det ena är kossor och det andra är stora högar med timmer (jag vet, rädslor är inte alltid logiska;-)).
Jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag håller andan även när jag går förbi dem utan häst. Jag är inte LIVRÄDD, men jag är skeptisk.
Det vore tämligen ologiskt av mig att miljöträna min häst att inte vara rädd för kossor och timmerhögar.Varför?
För om jag tränar den att vara orädd för något som jag är rädd för så ber jag ju den att ignorera min hjärna. Gör inte som jag tänker, ignorera mina finaste hjälper. Hästar läser vår hjärna som en öppen bok. Det hjärnan tänker får dessutom följder i din kropp, muskler spänns, hjärtat ändrar takt, vår andning ändras och därmed tyngdpunkten.
Om man vill rida med de finaste av hjälper så är det smart att inte lära hästen att ignorera min tankar. Det är smartast att jobba med sina tankar utan häst. Så att du när du är med din häst kan vara ärlig.
Hur kommer man då förbi timmerhögar och kossor? Tja, jag brukar hoppa av hästen när jag märker att jag håller på och bubblar över i mina rädslor. Jag hoppar av så fort jag märker det så att hästen inte ska hinna registera min tvekan och börja försöka fly för att rädda oss från faran.
Hoppar jag av för sent så får jag problem. Sen går jag förbi dem med hästen i koppel. Tillåter den att gå så långt bort från faran som möjligt, med mig som skydd.
På detta viset så är jag lite mer ärlig och sann mot hästen. Sen kan man jobba på sina tankar och rädslor utan häst och hoppas att någon gång kan de gå över.Igår pratade jag med kossor. Det var läskigt men jag överlevde 🙂 Vilka är dina rädslor och hur miljötränar du dig?
Logisk Ridning har en serie av Arbete vid hand kurser där vi steg för steg jobbar mot att behärska allt man kan göra med en häst från marken. Jag slogs redan för länge sen av allt jag läste på hästforum om frågeställningar vid longering och tömkörning, tex, ”Hästen vägrar gå i ena varvet”, ”Hästen vänder varje gång jag longerar i vänster varv”, ”Volten blir stor i ena varvet och liten i andra varvet” ”Hästen vägrar gå i form” och ”Vilken inspänning ska jag använda” och liknande svårigheter.
Mina elever ställer aldrig de frågorna eftersom vi redan har löst de problemen som alla handlar om att hästen är oliksidig och obärig och att ryttaren är desamma. Händerna är det sista en människa kan koordinera och i longering och tömkörning så är det ju av största vikt att just dessa kroppsdelar är koordinerade eftersom det är med dessa vi kommunicerar med hästen. Lägger man tid på att lära sig skola sin kropp INNAN man övergår till att skola händerna och nogsamt tränar hästen vid hand med ett lätthanterbart grimskaft så är longering och tömkörning inte svårt. Då kan man fokusera på att träna sin häst istället för att lösa problem med handhavandet så att säga.
Nåväl, här ser vi en film på ekipaget uppsuttet ca 7 månader innan longeringsfilmerna. Filmerna kommer ifrån Victoria i Örnsköldsvik. Han var då inte mycket riden, några månader bara. Vi ser här en kort överlinje vilket syns både i att halsen är kort och att han svankar (bägge sakerna hör ihop med kort överlinje). Detta var utgångsläget.
Detta är en Islandshäst vilket innebär att det är lite svårt att behålla gångarten om man ”pratar högt”, dvs om man ger för mycket hjälper. Då tappar de ofta balansen och svarar med en annan gångart. Det är därför alltid en hårfin balansgång när man tränar dessa lurvbollar att behålla en gångart ELLER att ta igenom en hjälp. Man får mer komma med små förslag. Det är därför extremt utvecklande för människan att träna dessa små. Kräver känsla och timing och tålamod.
Nåväl, till dagens filmer då. Vad kan man titta på här då? Vi ser en lång överlinje, hästens hals har kommit ut fint och ryggen har kommit upp (hästens vankar inte). Han är spänstig och trevlig. Ni kan kanske se att volten inte är helt rund utan mer lite fyrkantig? Det är medvetet. Vi lär oss att ge hjälper inför en hörna, dvs 4 gånger på en sån här volt eftersom ingen häst kan bli sitt bästa jag om man ger en hjälp konstant, vilket i longering ofta innebär att man hänger hårt i longerlinan i ena varvet och i andra varvet får man ingen kontakt alls. Det här blir mer som att man under ett varv ger fyra små halvhalter som hjälper hästen att förbli sitt bästa jag.
I filmen nedan så är igångsättningen väldigt trevlig. Det är i övergångar som man lättast ser kvaliteten på träningen. Hästens ska helst behålla balansen i dessa och det gör den här vilket ni kan se på att när den går upp i trav så söker den sig fint framåt nedåt utan att slänga med huvudet. Detta är hästens svåra varv, där många hade tyckt att volten blir stor, hästen drar mot utgången etc. Det beror på att dens naturliga snedhet är gjord för att gå i andra varvet. Den har lite svårare att få ut rumpan i svängarna. På en volt sker en sväng genom att bakdelen puttas ut snarare än att framdelen dras in. Om man inte gör så så kommer hästen att luta inåt i detta varv och då blir longeringen slitande för hästens leder, främst på inner fram, och därmed inte uppbyggande. Men som jag skrev innan så är detta en Islandshäst vilket innebär att om hon tagit igenom hjälpen så hade den förmodligen bytt gångart. Man får smyga in hjälperna och be om lite för att kanske inte få det nu, just i detta pass men kanske om en månad. Tålamod är en dygd.
Lätta varvet igen nedan, fin längning av överlinje, spänst. En grej att kolla på under longering är att om människan hänger kvar i en hjälp för länge, vilket inte sker här så kommer hästens innersta bakben att placerar snett in under hästen vilket gör att det hamnar framför hästens ytterbak vilket gör att hästen kommer att sätta fälleben på sig själv vilket gör att hästen kommer att försöka hindra detta på det enda sätt den kan, genom att göra volten större, dvs akta sig för att ramla. Då kommer den att dra ännu mer i ryttarens hand. Drar då ryttaren tillbaka så har en mycket okonstruktiv dragkamp börjat som inte leder någonstans utom möjligen till nackspärr för hästen och en låst kropp. Så är det inte här. Det här är bara supertrevligt <3
Slutsats, ett väldigt väl genomfört longeringsprov, klart godkänt. Näst härefter väntar Tömkörningskursen för detta ekipage. Det ska bli väldigt roligt att fortsätta följa dessa två <3, Victoria och Kongur
… innebär att man måste ändra på vad och hur man gör saker. Det gäller ju i ärlighetens namn inte bara ridning utan allting du ämnar att förbättra din prestation inom innebär att man ändrar på vad och hur man gör saker.
Att ändra på sig är svårt. Eller, korrektion, att ändra på de yttre ändarna som är långt ifrån vår innersta kärna är ganska enkelt, ben, händer och huvud är alla lydiga och flyttbara saker. Problemet är väl att oavsett hur enkelt det är att ändra läget på dessa tingestar så är det lika enkelt för dem att ändra sig tillbaka. Det är därför man på lektioner både på nybörjarnivå och på proffsnivå och allt däremellan kan höra tränarna tjata om samma sak år efter år. Blicken, handen, skänkeln. Man kan som sagt var lätt flytta dem men de stannar sällan kvar där man lagt dem ;-).Easy come, easy gone brukar man väl säga 😉
Att ändra på det ändarna sitter fast i, bålen, är inte lika enkelt. I ärlighetens namn är det skitsvårt. Vi människor gillar inte när det är svårt och vår hjärna hatar att förändra sig. Det är hjärnan som bestämmer över vår hållning. Det innebär att man ofta ger upp att ens försöka förändra sin bål, sin innersta kärna eftersom både du och din hjärna ogillar det.
Om man ger upp och låter saker vara som de är så kommer problemet med att ändarna flyttar tillbaka sig att kvarstå. Det är nämligen vår innersta del, bålen, som påverkar ändarna.
De vanligaste exemplen på detta som de flesta känner till är de tappade stigbyglarna i nedsutten trav och händerna som åker upp eller ner eller vrider sig och hittar på alla möjliga saker.
Människans, eller rättare sagt hjärnans viktigaste uppgift är att hålla oss vid liv. När fara hotar så drar den ihop oss i fosterställning för att skydda vår sårbaraste del, buken med alla livsviktiga organ. Det innebär att knäna åker upp (tappade stigbyglar, check) och att vi lutar oss fram. Av ridläraren har vi därför fått höra STRÄCK på dig, ta bak axlarna. Så ur vårt fosterställningsläge så tvingar vi oss att räta upp oss. Problemet är då att knäna följer med upp. Men det har sadelmakare kommit på lösningen på. Det går därför knappast att hitta en sadel utan gigantiska knästöd som med våld håller våra knän på plats.
Tack vare ridlärarens tjat om blicken och sträck på dig och ta bak axlarna och en ”bra” sadel (en med stora knästöd) så ser det för den okunnige ut som att folk sitter ganska snyggt, att de rider bra. Och det hade kanske kunnat fungera om hästen vore en moped utan känslor. Problemet är väl att hästen inte är en moped utan en ytterst känslig varelse.
Hur tror ni hästen upplever vår fejkade snyggsits? Att vi sitter på honom med en hjärna som helst vill ha oss i en en livräddarställning medan ridläraren och sadeln får oss att se ut som att vi är helt avspända. Kan det kallas för dubbla budskap? Hur ska hästen tolka din sits? Ska han fly och lyda din hjärna eller ska han slappna av och lyda din spända kropp?
Det här är saker som alla borde ta sig en funderare på då och då. Det måste vara lätt för hästen att vara med oss. Hur kan du förenkla för honom. Inbilla dig inte att han inte märker när du ger honom dubbla budskap för det gör han. Han märker allt. Det innebär att han också svarar på allt. Så nästa gång din häst inte gör som han ska, kan du ändra på dig själv istället för att ”viffta lite med dina ändar” (ge hjälper på ridskolevis.)
Många av er, men inte alla, har säkert känt hästens puls, hjärtslag , mot ena underskänkeln när du rider. Om du inte känt detta så kan det bero på att
*Skänkeln inte är avslappnad nog så att du kan känna.
*Skänkeln inte har sin sida mot hästen utan sin baksida.
*Skänkeln befinner sig för långt ifrån hästen.
Det är praktiskt att under ridning kunna ta pulsen på sin häst på detta vis. Då får man en direkt feedback på när hästen börjar bli rädd för något och då kan man agera utefter denna information för att förhindra att hästen som ju är ett flyktdjur flyr för att rädda sitt liv.
När vi blir rädda och spända eller slutar andas så höjs pulsen. Det är så för alla varelser, inte bara för hästen utan även för dig och din hund och din stallkatt.
Du kan känna hästens puls men det jobbiga i kråksången är att han även kan känna din. Det innebär att han märker direkt när du blir stel och spänd och eftersom hästar är smarta djur så vet han att om du blir stel och spänd så är det bäst att fly så att man inte blir uppäten av något.
Problemet med detta är att hästar aldrig har hört sagan ”vargen kommer”. Han är alltså inte medveten om människans falsklarmsförmåga utan han tar dig på ordet och blir stel och spänd och förbereder för flykt.
Hur många gånger höjs din puls ? MÅNGA gånger. Det krävs en absurd mängd träning för att kunna hålla sin puls lugn i krissituationer.
Du ska få testa på en sak för att bli uppmärksam på hur lätt pulsen går upp.
Sitt på en stol. Använd höger hands pek och långfinger för att ta pulsen på vänster handled. Räkna hela tiden pulsslagen, 1,2,1,2,1,2 o.s.v tills du får en klar bild av dem. Är det svårt att känna pulsen så håller du oftast för hårt. Bli medveten om din andning. Försök att andas lugnt, eller att hålla andan eller att andas långt ner i magen, högt uppe i bröstet etc för att se hur pulsen påverkas av din andning. Hur måste du göra för att hålla pulsen så låg som möjligt?
Det här är svårare för vissa personer och lättare för andra. Men har du svårt att få ner pulsen så har du oftast svårt att hålla hästen lugn, mjuk och smidig. En sak som är tröstande är att alla kan träna sig på att bli bättre men det tar tid, det är besvärligt och det är pyskiskt påfrestande att ändra hur man är. För det är det handlar om, att man måste ändra på sin innersta kärna och människan är tyvärr en konservativ varelse som gärna vill ha förbättringar sålänge det inte innebär att hon måste förändra sig 🙂
Medveten närvaro är ett uttjatad begrepp, alla har hört det men tillämpar det sällan. Vad betyder det? För mig betyder det att man är medveten i nuet. Att ens tankar och kropp är ett, säger samma sak. Det är ett ögonblick utan lögner.
Man är inte glad i ansiktet när hjärtat gråter.
Man är inte avslappnad i ansiktet när hjärtat löper amok.
Man är här, man är nu. Man dömer inte sina tankar och känslor eftersom man bara är. Detta tillstånd kan uppnås genom meditation. Men de kan också uppstå spontant utan att du gör något aktivt för att nå det.
När man går balansgång över en bäck på hala stenar. Hela din uppmärksamhet är riktad mot att ta dig över och att inte ramla. Sinne och kropp är ett.
När man vinterbadar. Kroppen verkar få lite av en chock och för en sekund eller två så glömmer du allt och riktar bara in dig på att överleva.
När du är riktigt bottenlöst förtvivlad och storgråter.
När man får första biten av en riktigt god chokladbit.
Oftast går den medvetna närvaron snabbt över och ersätts av ett myller av tankar, chokladbiten ersätts ofta av skam eller skuld, du borde ju inte äta choklad eftersom du går på en diet. När du överlevt balansgången så kanske du tänker på att det tog för lång tid att ta sig över, nu kommer du att bli sen och fötterna blev blöta i skorna, de dyra skorna som nu kanske är förstörda. Vinterbadandets första känsla kan ersättas av att du fryser ihjäl, du vill bara upp och klä på dig.
Det är ofta så att den medvetna närvaron är läskig, skrämmande och kroppen är så ovan vid att vara i den känslan att den snabbt försöker få oss bort därifrån. Oftast lyder vi den och tar på oss den sedvanliga vardagsmasken och låter känslorna leva sitt eget lilla liv.
Hur kan det här handla om hästar tänker kanske vän av ordning? Jo…Hästen märker när du inte är medveten. När dina känslor och kropp talar olika språk. Hästen märker bägge språken, vilket ska han lyssna på? Det du säger med kroppen eller med hjärnan? Det blir dubbla budskap och såna är aldrig lättolkade. Han blir förvirrad och ”olydig”.
Det är således bra för ryttare att börja bli mer medveten i sin närvaro. Du kan öva det utan häst, om du dricker en kopp kaffe, en god sådan, drick BARA kaffe. Surfa inte på mobilen eller gå igenom dagens schema i huvudet samtidigt. Drick BARA kaffet. Ge dig en minut eller fem av total medveten närvaro. Ju fler gångar du är i det medvetna, ju bättre blir du på att vara totalt medveten.
I stallet så kan du t.ex BARA mocka, borsta etc, lägga allt dit fokus där, inte lyssna på någon podd eller babbla med någon kompis samtidigt. Gör samma sak som du tänker. Men i början kommer du bara att klara någon minut i taget. Så välj medvetet dina minuter och gör dem speciella.
Om du får en oväntad känsla, blir glad, arg, ledsen etc så erkänn din känsla och lev ut den. Försök inte att maskera dem. VAR ledsen, VAR arg, VAR glad.
Inlägget kan låta helkonstigt men det är en verklig tankeväckare.
”Liksom alla andra instrument, producerar gitarren ljud från vibrationer. Blåsinstrument vibrerar från luft som blåses genom dem, gitarrer vibrerar på grund av att man spelar på dens strängar. Strängarna överför vibrationer till instrumentets trä, vilket vibrerar som ljud.
Strängarna vibrerar i hela sin längd i en viss frekvens – vibrationsmönstret vilket skapar ljud. Ljudet som produceras av strängarna är inte tillräckligt högt för att höras bland andra instrument, så gitarrkroppen, en låda byggd av trä,förstärker ljudet. De tunna bitarna plockar upp vibrationer mycket enkelt, och lådformen gör att träet överför vibrationerna till luften inuti gitarren och skapar ljud. Den vibrerande luften tvingas sedan ut ur ett hål i överdelen av kroppen, och ljudet förstärks utanför gitarren.” (http://www.danspela.com/Article/20190521/Hur-fungerar-en-gitarr.html)
Nåväl, om du är en gitarr så kan vi säga att det som kommer ut ur din mun är vibrationer som uppkommer av att du spelar på din kropp(använder din kropp).
Eftersom alla har olika röster och dessa röster kan låta olika vid olika tillfällen helt utan att röstägaren anstränger sig nämnvärt eller ens är medveten om att rösten förändras så kan vi anta att man borde kunna medvetet påverka ljuden/musiken man producerar.
” Rösten kännetecknas i själva verket av två saker: röstljud och röstklang. Röstljudet bildas i strupen, när stämläpparna (stämbanden) sätter utandningsluften i rörelse: ju större svängningar, desto högre toner. I vilopositionen ligger stämläpparna längs kanten av luftstrupen, så att det är fri passage för andningsluften, men de kan aktiveras av muskler i strupen. Längden på stämläpparna har också betydelse för bildandet av rösten. De är vanligtvis längre hos män än hos kvinnor och barn, och därför har män normalt en djupare röst än vad kvinnor har. Röstklangen uppstår vid röstljudens vidare passage genom mun, näsa och bihålor. Här uppstår den resonans som ger rösten fyllighet. Vissa frekvenser, de så kallade formanterna, förstärks och bidrar till att ge rösten dess speciella klangfärg. Röstklangen har betydelse för att vi skall kunna uttala konsonanter och vokaler exakt, precis som läppar och tunga formar ljuden. Vid en förkylning eller en bihåleinflammation är det just röstklangen som påverkas, och det ger den karakteristiska platta klangfärg som de flesta känner igen som en täppt näsa. ” (https://illvet.se/manniskan/kroppen/hur-fungerar-var-rost , 20191101)
Det här är intressant av så många orsaker, det som står ovan. Män har en djupare röst än kvinnor och barn. Det måste vara fler än jag som märkt att killar lär sig rida mycket snabbare än kvinnor. Hästar som brukar vara hetsiga när de rids av kvinnor blir ofta lugnare av att ridas av män.
Nåväl, om du är en gitarr och dina stämband är gitarrens strängar. Hur kan du spela på dessa? Kan du få en djup röst? Hur vet du vilken röst du har?
Jag har under åren funderat så otroligt mycket på varför många hästar är helt olika med olika ryttare och varför en viss ryttares hästar alltid blir svårridna och hetsiga eller rentav ovilliga och okänsliga till/för ridning. Dels handlar det så klart om huruvida vi kan slappna av psykiskt på hästen, dvs om vi är rädda eller inte. En rädd ryttare blir oftast antingen aggressiv eller handlingsförlamad, rädslans vanliga ansikte utåt. Men hur kan vi påverka detta? Jag har funderat, studerat och grubblat mig gråhårig på detta. Frågorna är många men svaren är ännu fler? Hur vet man vilket som är det rätta?
Jag tror att det finns många svar och att alla svar är rätt för någon. Därför är det så sjukt svårt att lära ryttare detta. För hur vet man vilket svar som är det rätta för just dig? Därför tror jag inte att man kan sikta in sig på symptomlösning, dvs att jag ger dig en lektion, stämmer hela gitarren, och sen ska det bara fungera. Om man stämmer alla strängar med tanken att de ska stämma ihop med de andra och spela ljuv musik NU så går det åt skogen.
Varför? För det hjälper inte med stämda strängar om du inte kan spela instrumentet så att säga. Det här kan alla som haft ett barn som lärt sig spela fiol intyga 😉 Det välstämda instrumentet låter som om man plågar en katt. Det bränner i dina öron och du vill be ditt barn skaffa sig en annan, tyst hobby ;-).
Jag tror att man måste stämma hela instrumentet utan en enda tanke på att ljuv musik ska bildas. Det räcker inte att stämma en sträng eller sex, ljudet blir inte bättre ändå om inte eleven kan spela på strängarna. Jag tror att man måste stämma en sträng i taget, låta eleven lära sig spela på den enda strängen och sen gör man likadant med alla andra strängar, en i taget , tills hon behärskar alla strängarna individuellt. Man kan ibland sätta ihop alla strängarna och testa hur det låter, men inte döma ljudet så att säga. Någon gång så kommer eleven att kunna använda alla strängar och lyckas hitta en rytm som passar in med de andra. Då kan ljuv musik uppstå. Det är dock inget som sker på en kafferast utan det tar åratal.
Nåväl, tillbaka till ditt Gitarrjag. Ditt utsprungsläge. Hur låter du nu? När du är lugn och säger bra till din häst, eller när du är rädd och spontant ger ut ett ljud när hästen skvätter iväg. Är du lugnande (djup i tonen) eller är du uppiggande (ljus i tonen)?
Du kan faktiskt testa hur du vibrerar/låter. Sätt ihop handflatorna mot varandra och placera händerna framför ditt bröst som om du vore en Lucia. Placera tummar och handleder mot ditt bröstben. Prata eller sjung och känn hur ditt bröstben vibrerar under tiden. Om du har väldigt ljus ”tjejig” röst så känner man oftast ingenting (undantag finns alltid) utan man måste oftast ner i en djup ”manlig” röst för att känna vibrationerna.
Det lättaste sättet att lugna en häst är att ha en djup vibration. Det är dock väldigt svårt att ha en djup vibration om man är rädd eller arg och upprörd och andas högt uppe i bröstet. Då blir det mer falsettljud.
Man vill således skapa en djup vibration som är där även när du blir rädd, upprörd och arg. Något som är konstant. Det är lite det jag menar med att stämma hela gitarren. Att lära sig ha en djup röst på kommando är enkelt, det är bara att stämma en sträng. Men att ha tillgång till sin djupa röst alltid, oavsett stämningsläge, det är en sak som kräver att du stämmer hela din gitarr (kropp) OCH lär dig spela på denna.
Jag tror jag är något på spåren. Jag fortsätter mina studier och hoppas att jag redan till i December ska ha en färdig kurs för dig som vill börja stämma dig med fokus på din röst och andning. Ni vet säkert att ridlärare i alla tider tjatat om att du ska andas. Men det har sällan hjälpt, eftersom det bara hjälper då du är lugn och det är i ärlighetens namn när du INTE är lugn som du behöver din andning. Jag kommer att uppdatera bloggen när jag är klar.
Tills dess så kan du titta på våra redan existerande kurser som alla innehåller verktyg för att ”stämma din gitarr och att börja spela på den” med målet att kunna behärska hela instrumentet om några år eller så 🙂 Dvs för dig som vill ta dig tiden att lära dig rida på riktigt..
Vissa av våra kroppsdelar får extra mycket fokus. Oftast är det de kroppsdelarna som gör ont eller de som vi anser gör fel. Vad tror ni händer när vi gör så? Kommer vi att utvecklas ur det?
Vissa av våra kroppsdelar får aldrig något fokus. Oftast är det de kroppsdelarna som aldrig gör ont och som vi inte märker några funktionsproblem ifrån. Kommer vi att utvecklas av detta?
Lek med tanken om att felen du gör, smärtan du känner beror på att andra kroppsdelar gör för lite? Kanske så lite att de inte ens uppmärksammas av vårt nervsystem? Känns de inte så finns de inte verkar vår kära hjärna lura oss att tänka. Smärta uppstår oftast när en kroppsdel tvingas göra för mycket, dvs göra andra kroppsdelars jobb.
När vi i någon kroppsmedvetenhetssituation lär oss att scanna av vår kropp så far ofta vårt sinne snabbt förbi dessa kroppsdelar eftersom de inte finns.
Jag tror att en av de största ahaupplevelserna mina elever får är när de börjar hitta sina kroppsdelar och inser att det inte är någon hemma där. Då blir det ett problem som upptar stor del av deras ridning. Då är upptäckten av ondo.
Om vi istället ignorerar problemen vi märker och ställer in oss på att ta kontakt med precis hela vår kropp, väcka ouppmärksammade kroppsdelar till liv så brukar vi vara något på spåren. Då kan vi börja vår resa till funktionalitet. Vår resa till att bli en fantastisk ryttare. Har du börjat din resa än? Eller letar du fortfarande fel och försöker laga dessa? Det är en sak som jag lärt mig väl, den hårda vägen och det är att där felen märks sitter inte problemet utan symptomet på problemet.
Helheten är allt. Små problem är inte viktiga utan tyder oftast bara på en obalans i resten av kroppen. Viktigast är att fokusera på att göra nytt, upptäcka nya kroppsdelar och dess funktioner, aldrig fastna på felen.
Ridning, eller hästhantering i största allmänhet går ut på att med minsta möjliga ansträngning och kraft förmå en halvt tons varelse med stor benägenhet för flykt att samarbeta.
Just den här flyktbenägenheten är det som gör hästhantering och ridning svårt. Rent tekniskt sett så är det egentligen inte svårt att hantera och rida en häst en häst, OM man som människa är bra på krishantering.
Om man INTE är bra på krishantering så kommer man att trigga ett flyktbegär hos hästen. I det vilda så vore allt frid och fröjd, något är farligt, vilket någon i flocken signalerar och hästen(arna) flyr bort från det farliga och kan återigen käka sitt gräs och klia varandra.
Vi människor har dock en grej som hästar tycker är lite besvärligt. Det är det där med att många av oss signalerar fara nästan alltid, dvs signalerar åt hästen att fly. Vi låter dock inte hästen fly utan vi håller kvar den, tvingar den att göra saker. Det är enligt hästen helt galet att INTE fly från en fara. Att vara tvungen att stanna kvar under eller bredvid en ryttare som signalerar FARA-SPRING FÖR LIVET!!! är typ tvärtemot alla instinkter hästen har.
Han kommer då att placera oss i kategorin ”totalt olämplig färdledare” och göra sitt bästa från att fly från oss. Vi människor har dock en benägenhet att hindra detta flyende på olika vis, nosgrimmor, skarpare bett, inhägnat område etc. När vi hindrar hästen att fly från faran vår hjärna signalerar åt honom så stannar han kvar, blir då fast i en inre stress som liksom låser hans kropp, gör honom trög, svårflyttad. Detta är ju dock inget som inte kan åtgärdas med en sporre eller två 😉 och en evighetslång session av bankande hälar på känsliga revben. Det blir liksom inget vackert samarbete av det hela.
Om en ryttare däremot är bra på krishantering, dvs signalerar fara om det verkligen är en fara och ser till att förflytta sig och hästen därifrån till tryggt område, och där signalera ”faran är över” så känner inte hästen behovet att fly ifrån ryttaren. Han kommer att anse att ryttaren är en klok och förståndig typ som man kan lita på. Denna ryttare får ingen avstängd häst som jobbar emot henne utan hon får en häst som lätt och ledigt samarbetar utan hårda hjälper.
Men vad är då krishantering kanske du undrar? Det är hur vi reagerar på en kris. Till exempel om vi rider i skogen och en gren knäcks inne i skogen så att det låter som ett gevärsskott så kan vi rycka till och hålla andan en stund vilket är ett helt naturligt beteende. Ju fortare ryttaren kan komma ner i varv och börja andas, ju fortare är krisen över och detta signaleras till hästen som då också anser att krisen är över. Denna ryttare har en snabb krishantering. I ett annat scenario, när ryttaren inte är bra på krishantering så kan följande istället inträffa.
*Chock– Utlöses av händelsen och skärmar av personen från den skrämmande upplevelsen. Utåt sett kan personen verka normal men inuti råder kaos.
*Reaktion– Personen inser vad som hänt och reagerar, ofta starkt. Det är ungefär här som hästen flyr för livet.
*Berabetning-Det är här man inser vad som hänt och detta scenario kör man ofta på repeat ett par tusen gånger eller så eftersom människan är en ältande varelse.
*Nyorientering-Man har nu kommit över det värsta, man har lugnat ner sig, slickat sina sår och försöker sig på saken igen.
En trygg människa hamnar egentligen aldrig i en kris för att en gren i skogen knäckts, men jag kallar det så för att göra det lättförståeligt. Man kan säga att krishantering kan ses som en sån här cirkel.
Ju snabbare man tar sig runt cirkeln ju snabbare kan man börja om och fortsätta på vägen. Typ så här.
Om man däremot inte löser sin kris, kommer ur den, dvs om man fastnar i chockfasen, och därmed signalerar fara för hästen som ju så klart vill fly då så kommer hästen att hitta fler saker att reagera på eftersom du ju med hela ditt jag signalerar att det är farligt. Han kommer då kanske att hoppa åt sidan, försöka fly, för att ett löv ramlar från ett träd, för att vägen ändrar färg etc. Du kommer då att lockas att tro på att hästen är rädd och då kommer du att leta faror att undvika vilket gör att hästen letar faror att undvika vilket gör att du letar faror att undvika…Ja, ni förstår, det blir inte bara som den berömda onda cirkeln utan det blir som en massa cirklar, dvs obearbetade kriser. Man kommer aldrig vidare.
Ni ser att i början så gör en kris, cirkel, in i en annan, sen går en cirkel in i två cirklar och sen går en cirkel in i 3 cirklar… Kriserna blandas, smälts ihop och det är typ då många ger upp det här med ridning eller tvingar sig igenom det bara för att ingen ska förstå att man är rädd. Det blir inget roligt då, varken för hästen eller människan.
Så, det är alltså smart att öva på att bli bra på krishantering eftersom ridning blir så mycket enklare då. Tack vare att hästen är så extremt känslig för vår sinnesstämning så är det sällan en bra ide att öva krishantering tillsammans med en häst, iallafall inte med den hästen som skapat kriserna utan isåfall är det bättre med en trygg häst som man inte har en historia med, men ännu bättre är det faktiskt att öva på krishantering i det vanliga livet. Hur man gör det kommer jag till en annan gång.
