Ridning, eller hästhantering i största allmänhet går ut på att med minsta möjliga ansträngning och kraft förmå en halvt tons varelse med stor benägenhet för flykt att samarbeta.

Just den här flyktbenägenheten är det som gör hästhantering och ridning svårt. Rent tekniskt sett så är det egentligen inte svårt att hantera och rida en häst en häst, OM man som människa är bra på krishantering.

Vi människor har dock en grej som hästar tycker är lite besvärligt. Det är det där med att många av oss signalerar fara nästan alltid, dvs signalerar åt hästen att fly. Vi låter dock inte hästen fly utan vi håller kvar den, tvingar den att göra saker. Det är enligt hästen helt galet att INTE fly från en fara. Att vara tvungen att stanna kvar under eller bredvid en ryttare som signalerar FARA-SPRING FÖR LIVET!!! är typ tvärtemot alla instinkter hästen har.

Han kommer då att placera oss i kategorin ”totalt olämplig färdledare” och göra sitt bästa från att fly från oss. Vi människor har dock en benägenhet att hindra detta flyende på olika vis, nosgrimmor, skarpare bett, inhägnat område etc. När vi hindrar hästen att fly från faran vår hjärna signalerar åt honom så stannar han kvar, blir då fast i en inre stress som liksom låser hans kropp, gör honom trög, svårflyttad. Detta är ju dock inget som inte kan åtgärdas med en sporre eller två 😉 och en evighetslång session av bankande hälar på känsliga revben. Det blir liksom inget vackert samarbete av det hela.

Om en ryttare däremot är bra på krishantering, dvs signalerar fara om det verkligen är en fara och ser till att förflytta sig och hästen därifrån till tryggt område, och där signalera ”faran är över” så känner inte hästen behovet att fly ifrån ryttaren. Han kommer att anse att ryttaren är en klok och förståndig typ som man kan lita på. Denna ryttare får ingen avstängd häst som jobbar emot henne utan hon får en häst som lätt och ledigt samarbetar utan hårda hjälper.

Men vad är då krishantering kanske du undrar? Det är hur vi reagerar på en kris. Till exempel om vi rider i skogen och en gren knäcks inne i skogen så att det låter som ett gevärsskott så kan vi rycka till och hålla andan en stund vilket är ett helt naturligt beteende. Ju fortare ryttaren kan komma ner i varv och börja andas, ju fortare är krisen över och detta signaleras till hästen som då också anser att krisen är över. Denna ryttare har en snabb krishantering. I ett annat scenario, när ryttaren inte är bra på krishantering så kan följande istället inträffa.

*Chock– Utlöses av händelsen och skärmar av personen från den skrämmande upplevelsen. Utåt sett kan personen verka normal men inuti råder kaos.

*Reaktion– Personen inser vad som hänt och reagerar, ofta starkt. Det är ungefär här som hästen flyr för livet.

*Berabetning-Det är här man inser vad som hänt och detta scenario kör man ofta på repeat ett par tusen gånger eller så eftersom människan är en ältande varelse.

*Nyorientering-Man har nu kommit över det värsta, man har lugnat ner sig, slickat sina sår och försöker sig på saken igen.

En trygg människa hamnar egentligen aldrig i en kris för att en gren i skogen knäckts, men jag kallar det så för att göra det lättförståeligt. Man kan säga att krishantering kan ses som en sån här cirkel.

Ju snabbare man tar sig runt cirkeln ju snabbare kan man börja om och fortsätta på vägen. Typ så här.

Om man däremot inte löser sin kris, kommer ur den, dvs om man fastnar i chockfasen, och därmed signalerar fara för hästen som ju så klart vill fly då så kommer hästen att hitta fler saker att reagera på eftersom du ju med hela ditt jag signalerar att det är farligt. Han kommer då kanske att hoppa åt sidan, försöka fly, för att ett löv ramlar från ett träd, för att vägen ändrar färg etc. Du kommer då att lockas att tro på att hästen är rädd och då kommer du att leta faror att undvika vilket gör att hästen letar faror att undvika vilket gör att du letar faror att undvika…Ja, ni förstår, det blir inte bara som den berömda onda cirkeln utan det blir som en massa cirklar, dvs obearbetade kriser. Man kommer aldrig vidare.

Ni ser att i början så gör en kris, cirkel, in i en annan, sen går en cirkel in i två cirklar och sen går en cirkel in i 3 cirklar… Kriserna blandas, smälts ihop och det är typ då många ger upp det här med ridning eller tvingar sig igenom det bara för att ingen ska förstå att man är rädd. Det blir inget roligt då, varken för hästen eller människan.

Så, det är alltså smart att öva på att bli bra på krishantering eftersom ridning blir så mycket enklare då. Tack vare att hästen är så extremt känslig för vår sinnesstämning så är det sällan en bra ide att öva krishantering tillsammans med en häst, iallafall inte med den hästen som skapat kriserna utan isåfall är det bättre med en trygg häst som man inte har en historia med, men ännu bättre är det faktiskt att öva på krishantering i det vanliga livet. Hur man gör det kommer jag till en annan gång.