Du kan inte träna din häst som jag tränar min häst

(Detta inlägg publicerades ursprungligen 2019)

Jag är en empirisk tränare 🙂 vilket typ innebär att jag har ingen aning om vad jag gör;-). För länge sedan så kom jag på att det hjälper sällan att göra som det står i böcker och ännu mer sällan så hjälper det att göra det som kändistränare säger att de gör. Det som jag grunnat på i många är är VARFÖR det inte hjälper. Det står ju att hen gör så och hen är jätteduktig vilket hens tävlingsresultat vittnar om. När jag gör så så blir det mest kattskit av det hela.

Svaret är enkelt. Du kan inte göra så som någon annan gör eftersom din kropp är och fungerar annorlunda än Annas kropp, eller Peters kropp. Dessutom så är din häst annorlunda än Annas och Peters hästar. Vad man ska veta om ”ridmästare” är att de oftast väljer hästar som är perfekt anpassade för det de vill använda hästen till. De väljer hästar med hjärnan. Logiskt om man vill tävla.

De flesta ”vanliga” ryttare väljer häst med hjärtat vilket ofta innebär att hästen inte är bra på någon tävlingsgren. Den kan dessutom ha ett temperament som inte har något som helst intresse av att göra som någon människa säger. Den kan dessutom ha en kropp som är söndrig, sned och öm.

Proffsryttare kan ha ett helt stall fullt med hästar, säg 20 stycken, varav endast en av dessa hästar är ämnade för svår klass. Resten är hästar som tja, står för inkomster i form av att de kan säljas till ryttare som inte har som mål svår klass. Proffsen är fullt medvetna om att det är ytterst få hästar som är svårklasshästar.

Pratar man däremot med en ryttare som har en eller två hästar så är ju oftast deras häst(ar) fantastiska och kommer att gå huuuur långt som helst. De har vad man kallar en inte realistisk bild av verkligheten. Är det en snäll empatisk ryttare så tvingar de aldrig hästen över sin gräns trots att ryttarens hopp om underverk lever kvar. Fine liksom, drömmar får man ha.

Om den okapabla hästen däremot kommer till en ryttare som inte vill ge upp sina storslagna drömmar så kommer hästen att fara illa. Speciellt om man anlitar en tränare som vill hjälpa ryttaren att nå sina mål. Ryttaren kommer antagligen inte heller att må så bra med den typen av ridning. Det obraiga måendet kan yttra sig som tex
Mindervärdeskomplex-”Alla andra kan ju”, *Prestationsångest-”Jag måste göra MER” eller någon annan obraig känsla.

Hästen reagerar inte bara på dina fysiska hjälper, medvetna som omedvetna, utan de reagerar även på dina psykiska hjälper, det du känner och tänker. Om du har mindervärdeskomplex så kommer den att köra över dig fullständigt. Det ligger i hästars natur att flytta på/köra över svaga individer för att klättra i rang. Om du har prestationsångest och därför gör MER och hårdare så låser du ditt sinne och din kropp och blir obekväm för hästen att bära. Prestationsångest är den känslan som jag upplever är den svåraste att ha när man rider, den som gör ridning svårt på riktigt. Hästen vill mest bara vara någon annanstans, han stänger in sig i en bubbla och gör sig okänslig.

Så om jag får ge ett enda råd till alla ryttare så är det att öppna ögonen, se din häst för vad han är och acceptera det. Låt inte hästens oförmåga att göra det du anser att han ska göra förmörka ditt sinne och ge dig mindervärdeskomplex eller prestationsångest. Alla hästar är inte fantastiska atleter och i ärlighetens namn så är inte alla ryttare fantastiska ryttare. Vi är bara varelser som förmodligen vill göra så gott vi kan inom våra egna personliga gränser.

Ju snabbare du accepterar dina och din hästs personligheter och begränsningar ju snabbare kommer du att få roligt med din häst. Det är roligare att lyckas med lätta saker än att misslyckas med svåra saker. Dessutom så är det så att när man lyckats med en massa små saker så kommer det automatiskt att göra så att man lyckas med en svår sak. Helt enkelt för att många bäckar små leder till en stor å.       

Dagens ridtps är som följer. Bjud hästen på ett träningspass idag där han inte misslyckas och där du inte behöver använda en enda hård hjälp. Beröm honom för denna lilla sak som att han precis vunnit OS. Upprepa dagligen i en vecka/månad/år och voila, du kommer helt plötsligt att ha en häst som gillar att träna och du kommer att slippa alla dumma krav du ställt på dig själv. Ridning ska vara roligt, får både dig och hästen, glöm aldrig det. Vill du börja från grunden och lära dig kontrollera din kropp och knopp så är vår onlinekurser en fantastisk grej. Du kan läsa mer om dem här.

Please follow and like us:

Bli bra på att att arbeta hästen från marken INNAN den blir konvalescent

Det är roligt att rida. Det är så förbenat roligt att rida att jag personligen gärna hade suttit all vaken tid på hästryggen. Men ofta, ofta jobbar jag istället från marken. Eller rättare sagt, det går i perioder det där.

När hästen är på topp och går bra så rider jag, och rider lite till och lite till. Sen börjar den kanske kännas lite ovillig eller lite småstel i ridningen och jag ger den en veckas vila och när jag hoppar upp därefter så känns det liksom inget bra alls. Då brukar jag få iden att jag ska jobba den från marken.

När jag väl tar mig den tiden så inser jag hur roligt det är och då brukar jag ta en lång period där jag bara jobbar från marken. När jag sen väl hoppar upp i sadeln igen så känns ju hästen givetvis heeeelt fantastiskt, så då blir det kul att rida igen. Tills hästen börjar kännas lite ovillig igen, då tar jag ett tag från marken igen.

Jag tänker ofta att jag borde ha fasta dagar för det där så att jag alltid varvar arbete vid hand med uppsuttet arbeta. Men det blir liksom aldrig av. Jag är helt säker på att de flesta känner igen sig i det här. Man jobbar oftast från marken när det verkligen behövs, tex när hästen är konvalescent och veterinären säger att man ska ha den på box och leda den 20 minuter per dag eller så. Alla som någonsin testat det där ledande i samband med boxvila vet att det är en ganska otrevlig historia, ibland förenat med fara för liv och lem.

Jag har länge haft Arbete vid hand kurser bland mina onlinekurser. Väldigt många anmäler sig till dem när de står där med en konvalescent som ska ledas. Behöver jag berätta att det inte finns särskilt många framgångssagor där? Det säger sig själv. En boxvilande häst är oftast så uppe i varv att den inte är mottaglig för inlärning. Därför är det smart att mota Olle i grund som det så vackert heter och se till att ha lärt in massa Arbete vid hand koordinationer redan när innan man står där med sin konvalescent.

När man arbetar hästen vid hand är inte målet spänst, energi och framåtanda. Tvärtom. Vårt mål är att hästen ska slappna av, koppla på inlärningscentret och helst avsluta varje övning sovandes och gäspandes.

Innan när jag hade en bastant Påni så sa många att det är väl inte konstigt att du kan få den lugn, det är ju ett kallblod. Jag har ju dock numera ett halvblod, en spänstig sak som jag haft i ett halvår. Han hade vilat för skada sex månader innan jag fick hit honom. Därefter har vi bara lärt känna varandra lika länge och absolut inte tränat hårt alls. 90 % av all träning har varit i skritt för att bygga upp honom efter skadan.

Dvs det är som bäddat för att hästen ska bete sig crazy. Men han gör inte det, alls. Dels så var förra ägaren en Logisk ryttare som lagt ner massor, massor med tid från marken på honom och sen var det bara att fortsätta för oss. Han är precis lika lugn som min kallblodspåni. Dvs det hänger INTE på rasen, det hänger på hanteringen. Jag vill inte ens tänka på hur besvärligt det hade varit om han inte varit van att arbetas från marken för lugn och ro innan sin skada.

Här är ett exempel på vad vi brukar roa oss med när vi jobbar vid hand. Det är fuxen med bläs som är våran.

Här är han huvudfigur i en nyinspelning av en kurs om Miljöträning.

Kontentan av det här inlägget är att Arbeta din häst vid hand. Redan innan den blir skadad. Lägg det på schemat en gång i veckan. Du har igen det i längden. Det ska inte behöva vara med fara för livet som man leder en häst. Dessutom så finns det fantastiska effekter av att hästen rör sig utan en gjord som hämmar och spänner åt runt muskler och bröstkorg. Dessutom så tränar du själv både din hand och ditt öga när du tränar så här.

Please follow and like us:

Du bör lägga mycket tid på bakbensstudier

Genom att titta på den här filmen så vet jag att den här hästens första symptom kommer att vara att den blir halt på höger fram. Det är en rätt värdefull kunskap. Speciellt viktigt är det att förstå att ett symptom är ingen orsak. Det vill säga att om du går till veterinären och lagar symptomet halt på höger fram så kommer du att få tillbaka symptomet så fort du börjar träna igen. Vi hästmänniskor måste lära oss att se orsaker snarare än symptom. Det är bland annat det som vi tränar på och lär oss i våra Arbete vid hand kurser. Kan Du se orsaken här?

Please follow and like us:

Är ridning teknik eller känsla?

När man följer diskussioner om ridning, live eller på internet så slås jag alltid av lite vanmakt. Man verkar tro att ridning är en ren tekniksport. Man kan se det om man öppnar vilken ridhandbok som helst, det står beskrivet om hur ryttaren ska placera sina yttersta kroppsdelar, dvs hand och skänkel och sen verkar man tro att det räcker. Men jag kan garantera att om man tar 10 ekipage, ger ryttarna samma instruktioner om var de ska placera sina ändar så får vi 10 olika resultat. Vad beror det på tror ni?




Oj..Var ska jag börja.  När jag lär ryttare rida så tänker jag alltid att jag måste ersätta ryttarens största problem med något annat. Olika människor har olika problem, olika hästar är olika mottagliga så det finsn ingen regel vilket som är största problemet.

Men om vi ska dela upp ridning i fyra delar så består det i princip av känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik. Dessa fyra måste sitta klockrent innan ryttaren kan göra sådant som imponerar på andra, dvs innan hon rider runt på en volt på en häst som böjer på sin hals. Det där är något jag aldrig förstått, varför det är så viktigt att rida runt på en volt medan hästen böjer på sin nacke. Det är ju det som fel utfört skapar mest spänningar vilket i sin tur gör att allting blir svårare.

Nåväl, vad betyder de här orden, känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik, för en ryttare?

  1. Känsla, förmågan att i ett virrvarr av rörelser från hästen lyckas hitta och identifiera exakt vad det är hon känner och korrigera det utan att hästen upplever obehag.
  2. Rumsmedvetenhet, förmågan att veta var man befinner sig i förhållande till omvärlden, det som gör att man rider exakta ridvägar.
  3. Närvaro, förmågan att hålla sitt sinne neutralt även i pressade situationer, dvs att leva här och nu, inte vara rädd, arg, exalterad, nervös eftersom det smittar hästen.
  4. Teknik, förmågan att få kroppen att lyda, att styra sina kroppsändar, ben och armar, utan att resten av kroppen gör oönskade saker som t.ex att sitta snett över hästen.

Så, vad betyder allt det här? Tja, det betyder att när alla dessa 4 punkter är rätt så är du en ridlärares dröm, då kan du göra och följa exakta instruktioner och träna din häst att bli en bättre ridhäst. Om du däremot försöker träna din häst innan dessa fyra punkter är rätt så kommer du att träna din häst att vara en sämre ridhäst vilket du märker bland annat på att

*Du behöver anlita kiropraktorer och massörer regelbundet, kanske t.o.m tillkalla veterinär för att hästen blir halt.

*Hästen vill inte låta sig fångas i hagen (eftersom han inte tycker att det är så behagligt att bli riden)

*Du behöver byta till ett annat bett eftersom hästen ”går emot”

*Hästen får tryckskador på ena sidan av manken och ena sidan av ryggraden långt bak

*Hästen biter sig fast i en tygel

*Hästen letar upp spöken i ridbanehörnen

*Hästen går inte att lasta

*Hästen vägrar på hinder

Tja.. Listan kan göra lång men ni fattar grejen, om hästen protesterar eller får ont så är det oftast fel att finna i de fyra punkterna som nämnts ovan. Vad många inte vet om hästar är att de är snälla och väldigt tillmötesgående djur som hellre flyr än illa fäktar. De vill inget hellre än att göra som du säger om de kan. Och om de anser att du är en klok och pålitlig person och om det inte gör ont.




Varje ridpass ska göra din häst lite bättre, lite spänstigare, lite klokare, lite starkare. Men det kanske sker med en halv millimeter per ridpass, dvs du märker det knappt. Man kan säga att generellt sett så kräver man alldeles för mycket av sina hästar eftersom deras förändringar under de första fyra åren är så små att du inte märker något. Märker du inget så berömmer du inte utan du fortsätter kräva, dvs hästen kommer inte att tycka att du är en klok och pålitlig person. Man hamnar i en ond cirkel.

Nåväl, nog om den trista sanningen. Jag ska bjuda på ett enkelt test. Det är ju som så att vi förväntar oss att vi ska kunna be hästen att göra specifika saker på en specifik plats, tex dressyrrörelser eller ridvägar eller hoppa ett hinder eller byta gångart eller, tja, ni vet. Vi ska dessutom enkelt kunna leda den varsom helst, in i en transport, ställa upp den på gången, gå en promenad i omgivningen etc. Det kan de flesta inte, iallafall inte att bruka onödigt mycket våld. Och då vet jag att många säger sig inte bruka våld, men då kontrar jag med att våldet är alldeles för normaliserat inom ridning. Om man tex sågat i en hundmun så som man sågar i en hästmun så hade du förmodligen blivit dömd för djurmisshandel. Det är på tok för normaliserat med våldet som behövs för att kontrollera en häst. Betänk att en och samma häst kan bli vansinnig när en fluga landar på honom men samtidigt ignorera (inte känna) när du sparkar honom i magen med dina sporrar. Rent tekniskt sett så borde en häst kunna kontrolleras och styras av en fluga, OM han hade vetat vad flugan bett honom om 😉

Nåväl, ett enkelt test som passar alla oavsett disciplin, ålder, utbildningsgrad, ras. Lägg upp två bommar bredvid varandra med en meter mellan sig. Låt hästen bekanta sig med dem i lugn och ro, förslagsvis från marken först.

Därefter så går du igenom dem i skritt och i trav. Du gör halt exakt mellan dem, du ryggar mellan dem och du stannar och slappar mellan dem på lång tygel. Du ska kunna göra detta utan att bråka med din häst, utan att du tvingar honom att gå på tygeln, utan att bommarna flyger all världens väg, tänk mer att du ska göra det med flugans hjälper. Gör det både uppsuttet och avsuttet.

Klarade ni inte det? Vet du, det är helt okey, de flesta klarar det inte. Det som gör att vi svenskar har väldeliga problem med det här är att vi inte har en kultur av att jobba hästen från marken mer än att vi tömkör den lite, eller longerar den lite. Det är från marken man boundar med en häst.Då har man lite att jobba med enligt de fyra punkterna, känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik.

Och du, man kan förvisso med våld få hästen att göra detta, men har du då jobbat med dig själv enligt de fyra punkterna? Eller har du bara agerat grottmänniska och totalt tappat hästens tillit? Vågar hästen då slappna av totalt mellan bommarna eller är han lite nervös mellan dem?

Och hur man gör det kommer jag att ta upp i några blogginlägg som jag kommer att lista här

Punkt 1 och 4, snett bäcken

Du kan läsa lite om våra onlinekurser som samtliga jobbar med dessa fyra punkter på olika plan. Du hittar dessa här. Ridkurser online

Gilla oss gärna på Facebook




Please follow and like us:

Frisk häst!!

Det var en gång en helt vanlig unghäst. Han fick i uppgift att lära sig att bli en ridhäst. Sagt och gjort. Den kloka ägaren började från marken och gav sig i kast med uppdraget. Det gick bra ibland , ibland blev frustration, misstag och annat smått och gott. Ja, alla ni som skolat en unghäst förstår precis vad jag pratar om. Det går upp och det går ner och man blir huvudboxad och bogtacklad och fottrampad. Det är lätt att tycka att hästen är lite störig då, att bli frustrerad på den och att vilja vinna över den. Men har ni någon gång sett det från hästens perspektiv? Hur ser han på att bli en ridhäst? Hur ser han på det vi gör med honom?


Helt ärligt så fattar de oftast väldigt lite om varför vi gör saker med dem. Vi människor är oftast för dåliga på att förklara för dem. De är ett betesdjur. De går dit de hamnar när de betar, typ. Och så kommer vi och ska ha de att gå på helt ologiska vägar och följa meningslösa spår som inte leder till bättre bete. Varför gå dit betet inte är bättre?!?!Helt meningslöst. Och varför gå åt vänster när de är lättare att gå åt höger?!?! Helt ologiskt att göra lätta saker svårare.


Det här är en viktig sak att känna till om hästar. De går sällan eller aldrig rakt fram. Det är ett människopåhitt. Den här superfina unghästen och hans superduktiga ägare visar just detta väldigt tydligt här. Det är en del av provet i vår andra Arbete Vid Hand kurs. Den kursen när jag gör er medvetna om vad hästens bakben hittar på. 
Uppgiften är enkel.
Led hästen långsamt och medvetet så att
1. höger baks tå pekar i rörelseriktningen.
2. vänster baks tå pekar i rörelseriktningen
3. Så att bägge baktårna pekar i rörelseriktningen

Så här ser det ut i praktiken.

Som vi ser så blir resultatet som följer
1. De går rakt fram, typ
2. De går åt vänster
3. De går åt vänster.
Detta är inget konstigt för en unghäst. Det är så de gör, så de är skapta. Vad tror ni händer när ni vill rida rakt fram?
Det blir vingligt, det blir många stopp, eller så blir det springa utav bara helvete eftersom hästen är rädd att ramla omkull när den måste gå ”fel”. Om man är noggrann och rakriktar hästen enligt alla konstens regler så blir det till slut en väldigt hållbar häst av det hela, en som i princip aldrig kommer att gå sönder.
Om man däremot inte rakriktar den noga och länge så kommer många olika saker att hända.

Ryttaren kommer anklaga hästen som har snedheten som hästen i denna film för att bita sig fast i vänster tygel. Egentligen biter den inte alls sig fast i en tygel. Den går bara dit bakbenen pekar, alltså åt höger i detta fall. Då kommer ryttaren att försöka rätta upp det hela genom att hålla hästen i rätt riktning genom att korta upp vänster tygel.


Då kommer följande följdproblem. Om man drar i vänster tygel så kommer hästen att sänka höger rygghalva, dvs rotera sin bål så att ryttaren och sadeln liksom åker på sniskan. Ses framifrån som att ryttarens skänkel är längre på höger sidan..


Ryttaren kommer i höger varv på volten att få problem med att hästen går med höger bog före på volten, dvs att hästen blir utåtställd. 


Detta kommer att få henne att på ridlärarens initiativ plocka och greja med höger tygel för att få bogen på plats/alternativt ”ställa hästen i nacken”.


Jag kan göra fellistan längre men jag avslutar så. Vi behöver inte prata om en massa fel, det är roligare att prata om rätt. Men spelar det någon större roll att man gör de här felen? Tja, jag vet inte hur det är för er men jag ogillar starkt när hästar blir halta. Dels måste man spruta dem för dyra pengar, eller operera dem för ännu dyrare pengar men framförallt så kan man ju inte rida på dem. Och då har jag inte ens nämnt hur ont det gör på hästen. 


En häst som beskrivits och visats i denna film hade blivit halt på höger framben om ryttaren inte vore så klok som denna och lagt ner tid på att rakrikta sin häst. Med tiden så hade den börjat ”tappa” höger bak, dvs inte orka lyfta det så högt som krävs för att inte snubbla på sin egna tå.


Det blir liksom en så otroligt lång rad av problem. Problem som helt kan undvikas om man först blir medveten om problemet, att det finns något att göra åt problemet och sen HUR man gör det.
Det är dock ganska tidsödande och inte särskilt enkelt. Men det är givande. Det ni ser på filmen här ser enkelt ut. Testa gärna och inse att det inte är enkelt alls 🙂 Särskilt inte som hästens hals måste hållas spikrak under övningens gång. Men det är världens bästa grej att kunna. Det är Anat och hennes fina unghäst som demonstrerar 🙂

Ni kommer att komma fram till att alla hästar är olika sneda 🙂

Träna fint alla :-)!!

På torsdag 16/11 klockan 20,30-21,30 så blir det som vanligt veckomöte online för alla onlinelever. Temat är frisk häst!! Anmäl er i nyaste ryttargruppen 🙂

Please follow and like us:

Säger du vad du menar eller menar du vad du säger?

Säger du vad du menar eller menar du vad du säger? Det är en mening som för mig betyder ärlighet och är hela grunden för själslig lycka.

Vi lever tyvärr i en tid där lögner inom meningen är mer norm än ”onorm”. Vi ljuger ofta om hur vi mår, vad vi gör och vad vi känner och tänker.

Vi gör det för att det är så enkelt att ljuga nu förtiden med alla sociala medier. Må så vara det är lögner som har för avsikt att göra en till en del av flocken, eller till att förvandla en till någon som flocken vill följa och se upp till. Det är 2020 i ett nötskal. Ingen reagerar på det, det är bara så det är.

Om vi pratar hästhantering så är det här förödande. Du måste säga vad du menar (ber hästen göra) och du måste mena vad du säger, annars blir hästhantering så väldigt väldigt svårt.

Hästar förstår när du ljuger för dig själv eller för dem. De kanske inte förstår orden men de förstår att om du säger att vi ska gå dit med dina ord och handlingar samtidigt som hela ditt inre skakar av nervositet och rädsla över att gå just dit.

De förstår givetvis direkt att du tänker skicka dem i döden genom att be dem gå dit du inte vågar.

Detta kan gälla att lasta hästen i en livsfarlig (enligt ditt sinne) hästtransport, be den gå ner i en sjö, gå in i en skog, lämna gården och resten av flocken, hoppa ett hinder, gå förbi en brevlåda etc.

Hur kommer man runt det då? Genom att inse att du kan inte leva i 2020 talets lögn när du är med din häst. Du måste gå tillbaka i tiden där medvetenhetslögner var ovanliga. Definitivt innan sociala mediers tid. Du måste mentalt förflytta dig till en tid när det inte var norm att ljuga utan där det var som det var liksom.

Så en bra tanke för dig som har problem med att du skrämmer din häst för olika saker, är kanske att du tänker dig att inga sociala medier finns, att omgivningen inte har kameror som när som helst kan dokumentera dina ”misslyckande” och att omgivningen kanske inte ens bryr sig eller ens ser dig.

Att det bara är du och din häst och att ni inte ska prestera över dina gränser utan du bara accepterar att du idag bara ska göra sådant som känns bra för dig. Du ska inte behöva gå över din trygghetszon just idag. Just i dag är en dag av utforskande av ditt sinne.

”Var och när börjar jag bli nervös och rädd för saker”?

Sen accepterar du och omfamnar den känslan och konstaterar utan att värdera tex att

”Jag blir nervös bara jag tänker på att passera en brevlåda.” Bara så. Inget mer.

Första steget för att göra en förändring ligger att förstå och acceptera.//Lindah i Växjö

Please follow and like us:

Samvete eller inte samvete

Djurmänniskor i allmänhet ger väldigt mycket av sig själv till andra varelser och dessa varelserna ber ofta konstant om mer. Det dåliga samvetet är stort och välfyllt. Jag kan bara se till mig själv här hemma. Jag är hästlös för tillfället men runt mig finns det gott om djur ändå.Varje gång jag går förbi akvariet så trängs alla fiskarna hysterisk under matluckan som de inte har fått mat på ett år eller så. De vill ha mat, av mig.

Går förbi Chinchillaburen och fångas av ett ljud och en bedjande söt Chilla som vill ha något gott. Hon vill ha något, av mig.

En av ungarna frågar var något finns. Hen vill ha något, av mig.

Går ut i köket och med ljusets hastighet så kommer hunden farande med hopp om att jag ska öppna kylskåpet. Han vill ha något, av mig.

Klär på mig och ska ut och cykla, den andra ungen ber mig handla hem mjölk. Hen vill ha något, av mig.

Cyklar iväg. Spanar efter smaskiga grenar av Vide eftersom Chillorna älskar såna. Jag ser på dem lite som Nelson Mandela som satt fängslad, eller som folk i Corona karantän som liksom Chillorna fick komma ut ur sina bostäder en timme om dagen för att motionera. Önskar att jag kunde släppa alla djur som sitter i bur fria. Samvetet skaver när jag klipper av några extra god grenar.

Hittar en fin skogsväg som hunden hade älskat. Det dåliga samvetet skaver i mitt sinne, jag borde inte ha cyklat själv, jag borde ha tagit med hunden, han hade blivit så glad då, han måste vara sårad ända in i sin söta lilla själ av att bli lämnad ensam.

Jag tror inte att jag behöver fortsätta, de flesta förstår precis vad jag menar. Vad gäller våra djur finns det knappt någon ände på saker vi kan ha dåligt samvete för.

Hästar…Behöver jag ens nämna hur många saker man kan ha dåligt samvete för när man har en häst? Foder, underlag, skor, utrustning, hage, motion…..Pust… Det är inte alls svårt att få lite ångest av allt samvete som bara väller över en.

Men, för att komma till avslut på detta inlägg, vet ni en sak. Det hjälper inte ett dugg att ha dåligt samvete. Tro mig, jag är 47 år och har testat det i ganska många år nu ;-). Jag testade det senaste för en timme sedan faktiskt ;-).

Om man ska se något positivt med det dåliga samvetet så visar det att man är en empatisk och kännande person och det är ju en bra egenskap tänker jag.

Men..Det viktiga är att man kan släppa det när man är i stallet. Hästar är oerhört sensibla djur och de känner av sånt där direkt. Något av alla de tusen sakerna jag har grubblat på genom åren är just detta dåliga samvete.

Jag uppfattar att det dåliga samvetet (och prestationsångest, men det skriver jag om en annan dag) är det som försvårar din utveckling inom ridning och hästhantering mest.

Om du ber hästen att göra en sak samtidigt som du har dåligt samvete över att du ber hästen att göra saken så…Tja….Det blir inte bra, alls.

Det är av yttersta vikt att en ryttare lär sig att koppla bort de där objudna tankarna ibland. Det krävs ju såklart att man vet att det man ber hästen göra inte plågar den på något vis.

Tex så plågar det ingen häst att flytta sig åt vänster från marken när du ber den om det. Där behöver du inte ha dåligt samvete.

Om du däremot rider ett s.k ”dressyrpass” där du konstant sitter och skumpar med spetsiga sittben i hästens rygg samtidigt som du håller ner dens huvud som givetvis är beklätt med munkorg och sparkar den i revbenen med sporrbeklädda fötter, då ska du verkligen ha dåligt samvete, det är en elak handling att göra så, en handling som skadar hästen.

Det lustiga är att enligt mina betraktelser så är det oftast tvärtom. De som rider dressyr enligt ovan har mer sällan än man kan tro dåligt samvete och de som har svårt att flytta en häst åt sidan från marken har oftast mer dåligt samvete.

Det är väldigt märkligt det här. Jag har funderat så otroligt mycket på sånt här genom åren. Jag har aldrig lyckats få ihop det helt men jag jobbar på det.

Det jag tror är att ”dressyrgruppen” är lite avstängda från sina känslor och ”svårt flytta häst åt sidan” är tvärtom, de liksom känner för mycket, analyserar för mycket.

Det jag däremot vet är att bägge grupperna har saker att jobba med. Grupp ett måste komma i kontakt med sig själv, lära sig känna av omgivningen och grupp två måste flytta in mer i sin kropp, flytta ifrån sitt huvud lite grann.

Yoga är ypperligt som redskap för bägge grupperna. Jag har studerat till Yogalärare under lång tid nu och ju mer jag lär mig ju mer inser jag att Yoga, i den meditativa stillsamma formen är ypperlig för ryttare av alla åldrar, inriktningar och grupper.

Det är ingen yoga som vrider dig runt din egen axel och viker dig dubbel utan mer av typen som jordar dig genom stillsamma meditativa pass.

Jag försöker att få ihop det här att passa ryttare, håller lite försökspass för några av mina elever. Lite strul i början men jag jobbar på att hitta en väg som funkar både för er som är stela som kylskåp och ni som redan kan vika er dubbla :-).

Jag kommer att återkomma när det är klart. Tills dess, ta hand om er, ge inte bara till alla andra utan även till dig själv. Ha inte dåligt samvete för att du gör för lite för dina medmänniskor och meddjur utan tänk på dig själv, ge dig själv något.Jag gillar att ge mig Yogapass ute i vacker natur. Det är som en vacker present som stillar både kropp och själ och tillåter mig att för en liten stund inte ha dåligt samvete.

När gav du sig senast en själslig gåva?

#logiskridning#rakriktning#sitsträning#ryttarträning#ryttarutbildning#ryttarutveckling#ryttaryoga

Please follow and like us:

Hästar som tjaffsar

Jag hör ofta att hästar tjaffsar. Och att man söker lösningar på tjaffset.

Lösningar på såna här problem erbjudes friskt i hästforum, det låter något i stil med nedanstående.

Tjaffsar den mot bettet så byter vi bett eller nosgrimma.

Tjaffsar den mot skänkeln så sätter vi på oss sporrar, och i förlängningen kanske även sporrskydd.

Tjaffsar den mot att sadlas så kanske vi binder upp den kort så att den inte kan bita oss.

Tjaffsar den mot borstning så smäller vi till den, ryter på den. Kanske binder den kort för att slippa bli biten.

Men har ni tänkt på en sak? Tänk om tjaffset är hästens sätt att prata med oss. Hästar kan inte utala ord men de kan visa dem.

När du tror att du ger mig stöd på bettet så skadar du min mun, det gör ont, inte bara i munnen utan i nacken och jag får svårt att andas.

När du sparkar mig i sidan så vet jag inte vad det betyder. Du sparkar mig så ofta och varje gång betyder det olika saker. Hur kan jag veta vad du menar just nu?Om jag gissar fel så sparkar du mig igen.

När du kommer med sadeln så vet jag att du ska rida och då vet jag att du kommer att dra mig i munnen och sparka mig i sidorna.Det är inget som tillför något i mitt liv och jag slipper det gärna. Därför säger jag till dig att jag vill inte ha sadel på. Dessutom så sitter sadeln fel och det gör ont.

När du borstar mig så kittlas det. Du tar för hårt/löst/snabbt/långsamt.Borsten är inte skön, byt till en annan. Du borstar på ställen där jag inte gillar att du tar på mig. Om du lyssnar på mig, studerar mig så ser du att jag signalerar varje gång du gör något jag inte gillar. Lyssna på mig och följ mina tecken. Borstning är viktigt för dig men för hästar är borstning något helt överflödet och onödigt. Ge oss en lerpöl att rulla i så sköter vi vår päls själv, tack.

Jag lovar att OM ni börjar lyssna på hästen och försöka göra som han ber om så kommer han att minska sina tjaffsiga beteenden och allt blir trevligare och lättare för bägge parter.

Please follow and like us:

Att bli en bättre ryttare..

… innebär att man måste ändra på vad och hur man gör saker. Det gäller ju i ärlighetens namn inte bara ridning utan allting du ämnar att förbättra din prestation inom innebär att man ändrar på vad och hur man gör saker.

Att ändra på sig är svårt. Eller, korrektion, att ändra på de yttre ändarna som är långt ifrån vår innersta kärna är ganska enkelt, ben, händer och huvud är alla lydiga och flyttbara saker. Problemet är väl att oavsett hur enkelt det är att ändra läget på dessa tingestar så är det lika enkelt för dem att ändra sig tillbaka. Det är därför man på lektioner både på nybörjarnivå och på proffsnivå och allt däremellan kan höra tränarna tjata om samma sak år efter år. Blicken, handen, skänkeln. Man kan som sagt var lätt flytta dem men de stannar sällan kvar där man lagt dem ;-).Easy come, easy gone brukar man väl säga 😉

Att ändra på det ändarna sitter fast i, bålen, är inte lika enkelt. I ärlighetens namn är det skitsvårt. Vi människor gillar inte när det är svårt och vår hjärna hatar att förändra sig. Det är hjärnan som bestämmer över vår hållning. Det innebär att man ofta ger upp att ens försöka förändra sin bål, sin innersta kärna eftersom både du och din hjärna ogillar det.

Om man ger upp och låter saker vara som de är så kommer problemet med att ändarna flyttar tillbaka sig att kvarstå. Det är nämligen vår innersta del, bålen, som påverkar ändarna.

De vanligaste exemplen på detta som de flesta känner till är de tappade stigbyglarna i nedsutten trav och händerna som åker upp eller ner eller vrider sig och hittar på alla möjliga saker.

Människans, eller rättare sagt hjärnans viktigaste uppgift är att hålla oss vid liv. När fara hotar så drar den ihop oss i fosterställning för att skydda vår sårbaraste del, buken med alla livsviktiga organ. Det innebär att knäna åker upp (tappade stigbyglar, check) och att vi lutar oss fram. Av ridläraren har vi därför fått höra STRÄCK på dig, ta bak axlarna. Så ur vårt fosterställningsläge så tvingar vi oss att räta upp oss. Problemet är då att knäna följer med upp. Men det har sadelmakare kommit på lösningen på. Det går därför knappast att hitta en sadel utan gigantiska knästöd som med våld håller våra knän på plats.

Tack vare ridlärarens tjat om blicken och sträck på dig och ta bak axlarna och en ”bra” sadel (en med stora knästöd) så ser det för den okunnige ut som att folk sitter ganska snyggt, att de rider bra. Och det hade kanske kunnat fungera om hästen vore en moped utan känslor. Problemet är väl att hästen inte är en moped utan en ytterst känslig varelse.

Hur tror ni hästen upplever vår fejkade snyggsits? Att vi sitter på honom med en hjärna som helst vill ha oss i en en livräddarställning medan ridläraren och sadeln får oss att se ut som att vi är helt avspända. Kan det kallas för dubbla budskap? Hur ska hästen tolka din sits? Ska han fly och lyda din hjärna eller ska han slappna av och lyda din spända kropp?

Det här är saker som alla borde ta sig en funderare på då och då. Det måste vara lätt för hästen att vara med oss. Hur kan du förenkla för honom. Inbilla dig inte att han inte märker när du ger honom dubbla budskap för det gör han. Han märker allt. Det innebär att han också svarar på allt. Så nästa gång din häst inte gör som han ska, kan du ändra på dig själv istället för att ”viffta lite med dina ändar” (ge hjälper på ridskolevis.)

Please follow and like us:

Hur ska man veta när en rörelse är rätt?

Något av det svåraste för de flesta ryttare är att lära sig känna. Vi känner olika mycket. Det verkar hänga ihop med hur känslig man är för smärta. men jag har inga bevis för det. Visste du att exakt samma smärta känns olika mycket på olika människor? Den som tycker att allt gör ont känner enligt mina teorier mer än den som inte får ont så lätt. Men hur vet man vad någon annan känner? Det vet man inte. Det är lite det som gör det svårt att träna ryttare. Jag tog från början för givet att alla känner som jag och undervisade därefter. Med åren blev jag dock klokare och mer medveten om att det är ganska få ryttare som känner exakt som mig. Och då blev det helt plötsligt svårt att undervisa 🙂

Gammal bild från Spanien med en underbar kompis

Oavsett vad och hur mycket man känner så är det viktigt att kunna veta vad man känner, att kunna specificera det och veta exakt hur man åtgärdar det man känner. Det dummaste man kan göra som ryttare är att försöka åtgärda alla fel man känner. Då blir man oftast bara frustrerad. Viktigt att vara medveten om att man oftast bara kan åtgärda ett enda fel per pass. Åtminstone om man inte vill ha samma fel kvar till nästa ridpass. Om man lagar ett litet fel permanent ett pass så försvinner det. Här på filmen nedan fokuserar vi på att lära ryttaren hur innerbak känns när man lyckas fånga upp det.

Det är dock endast ytterst små fel man kan ändra på ett pass. Det innebär att om man tänker i termer som takt, form och rakriktning så är man helt fel ute. Det är för stora saker att ändra permanent. Man kan dessutom inte ändra på både takt, form och rakriktning på samma pass. Eller jo, det finns det kanske någon som kan men vi vanliga dödliga kan det typ aldrig och denna bloggen riktar sig till helt vanliga dödliga människor, såna som du och jag.

Ju mer man lär sig känna ju mer medveten om de små felen blir man och först då har man chansen att permanent börja förändra din häst, att skola den. Här lär ryttaren sig känna takten i skritt.

När man lärt sig detta då kan man börja sätta ihop alla små detaljer till rörelser. När det gäller rörelser så tycker jag att det är lättast att lära elever dessa om jag först leder hästen genom rörelsen så att ryttaren bara kan sitta och slappna av, blunda och åka häst och känna hur det ska kännas. Det som gör det så svårt med rörelser är ju att det finns så få hästar som kan rörelserna automatiskt så det blir lite som att en blind leder en blind när en ryttare ska lära sig en ny rörelse på en häst som ska lära sig en ny rörelse. Här ser vi en ryttare få lära sig på min välutbildade skolhäst hur det känns när hästen ”går på en liten volt med bakbenen och på en stor volt med frambenen”.

Jag lägger stor vikt vid att lära främst mina instruktörer men även eleverna hur man grundligt jobbar hästen vid hand.  En annan sak som är otroligt viktigt för en instruktör att kunna är den svåra konsten att kunna SE. Där lägger jag år av träning på instruktörerna och jag vågar nog påstå att de är ganska så unika i den kunskapen. Hur ser det ut en är en häst börjar använda sina bakben korrekt? Hur känns det för ryttaren? Här är en bra film för dig som vill lära dig se. I bakgrunden kan ni höra en instruktör under upplärning, det är en väldigt viktig del i instruktörsutbildningen att gå bredvid.

Är du medveten om du känner mycket eller lite? Det svåra i den här frågeställningen är ju att man kan inte veta hur en annan känner, det är sjukt svårt att sätta sig in i. Generellt sett så känner de flesta ryttare för lite enligt min erfarenhet, alla ryttare mår bra av att lära sig känna mer. En viktigt varning vill jag dock utfärda. När man känner lite är ridning ganska enkelt…. När man lär sig känna massa saker så börjar ridning bli sjukt svårt 🙂

Please follow and like us: