Stöter du hela tiden på motstånd?

I ärlighetens namn så är det få människor som framgångsrikt kan träna häst. Med att träna en häst anser jag att målet ändå måste vara att skapa en fantastisk ridhäst som kan styras med tanken i alla riktningar och hastigheter. För att en häst ska kunna detta så krävs det att den fördelat vikten jämnt på alla fyra benen och att de negativa spänningarna släppt och ersatts med positiv muskelstyrka.

För att ge detta en bild som är lätt att förstå så tänk er att piaff är målet. Tänk även att denna piaffen kan utföras rakt fram, i en piruettlikande rörelse åt höger eller vänster. Då är hästen färdig, målet är nått. Detta är egentligen inte svårt, eftersom det ”bara” handlar om rakriktning. Svårt är när man ska börja med de mer böjda rörelserna, det är överkurs. Ändå så finns det ekipage som tränat med varandra i över 10 år utan att ens kommit i närheten av en piaff. Eller ryttare som ridit i 20 år utan att ha piafferat.Eller en häst som är 15 år som är tränad hela livet utan att ens vara i närheten av en piaff, trots att den tränats seriöst. Visst är det konstigt?

Varför är det så här? Det beror enligt min mening på att vi människor hela tiden strävar framåt, upp för trappan. Vi följer utbildningsskalor, vi klättrar i tävlingsklasser etc. Där stöter vi på patrull, en stor sådan är sidvärts vilket gör att många fastnar i lätt klass, man får helt enkelt inte till det sidförande.

Få människor går ner i källaren, klättrar ner för utbildningstegen, går bakåt i tävlingsklasserna för att leta upp problemet där. Varför kommer jag ingenstans, trots att jag är så ambitiös och tränar för tränare varje vecka? Varför kan alla andra? Om du stöter på problem där uppe så måste du gå ner för att lösa dem. Inte ner så där som gemena man tänker utan jag menar verkligen NER på djupet för att hitta svaret, lösningen. Alla ekipage har en punkt som stör allt de gör. Denna punkten löses enklast nere i källaren där det bara handlar om den punkten. Ju fler trappsteg vi klättrar uppför ju mer byggs punkten på och bli svårare att lösa. Det är därför man aldrig når målet piaff (min visuella bild som jag målat för er i detta inlägg.)


Har du identifierat er punkt ännu?
Min nuvarande hästs svaga punkt är höger bakbens läge i höftleden.
Min egen svaga punkt med denna häst är fördomen om att halvblod är oberäkneliga varelser.  

#logiskridning #rakriktning #personligutvecklingmedhäst #hästträning

Please follow and like us:

Vem tränar vem?

Vem tränar vem? Överallt på hästforum så läser man om problem som folk har när de tränar sina hästar. Ofta, ofta funderar jag på hur hästarnas motsvarighet skulle sett ut, ett människoforum alltså :-). Jag har jobbat med hästar sen jag var 16 år, varav kanske 20 år på heltid. Idag är jag 48 så det är ganska många år vi pratar om. Jag har m.a.o. sett trender komma och gå och sen komma tillbaka.

För att nämna några så kan vi ta höhäckar och hönät som för ca 30 år sen eller så slutade att användas pga att de förstörde hästarnas nackar och tänder. Nu finns dessa hönät överallt igen.

Klickerträning, jag vet inte hur många år sen det var som detta testades och övergavs på häst eftersom hästarna blev svårhanterliga av det men själva begreppet klassisk betingning har ju anor från i slutet av 1800 talet, så man kan ju gissa att det kommit och gått ganska många vändor. Nu finns det snart en klicker i var mans hand igen.

Jag förstår poängen. Det är 20121 nu, mänskligheten har blivit så socialiserad och artig (läs konflikträdd) att man helst inte vill säga nej eller väcka anstöt hos någon, vare sig djur eller barn eller arbetskamrater eller medmänniskor i största allmänhet.

Med hönätet så kan man bli en mormor, ni vet en sådan som man lämnar snälla välartade barn till och får tillbaka sockerstinna små monster. Man kan liksom ge hästarna massor av mat, då är man snäll.

Med klickern åstadkommer man lite samma sak. Man behöver inte bråka om saker, man behöver inte säga nej, utan man ger godis och säger ja istället.

Bägge begreppen passar den konflikträdda 2020 talets människa utmärkt. Men är det bra för oss? Utbrändheten ökar. Vi får höra att det är viktigt att inte ta på sig för mycket, att det är okey att säga nej ibland, eller rentav ofta. 

Bägge dessa sakerna, hönät och klicker fyller samma funktion, det minskar vårt dåliga samvete. Jag var på ett föredrag hos en hundtränare som pratade bland annat om klickern. Hon sa detta som jag tog till mig: Klickern är alltid glad. Den är aldrig ledsen, arg, irriterad etc. Den låter alltid likadant. Det gör det enkelt att träna hund. Om du som människa kan låta som en klicker, oberörd av dina känslor så behöver du ingen klicker.” Hönätet i sin tur säger nej så att du slipper göra det. Eller, det säger kanske mer ta lite, ta det lugnt.

För att inte detta sak bli för långt så bryter jag av här. Vem tränar vem? Jag tänker att vi människor borde träna oss att bli en klicker, eller ett hönät. att våga säga, tycka och tänka saker inför både folk och fä, utan att få dåligt samvete eller någon annan okonstruktiv känsla.. Det borde vi rent objektivt sett ha nytta av i alla delar av vårt liv.  Jag känner ofta att sådant jag funderar på kanske inte direkt passar  att sätta i skrift, men jag övar mig på att sluta tänka så eftersom mina sociala medier blir så tomma annars:-) Det är ju sånt här jag tänker på mest alltid. Jag har för länge sedan slutat tro att jag kan träna häst, jag är mer inne på att se vad hästar kan lära mig.
#logiskridning #hästträning #personligutveckling

Please follow and like us:

Du kan inte träna din häst som jag tränar min häst

(Detta inlägg publicerades ursprungligen 2019)

Jag är en empirisk tränare 🙂 vilket typ innebär att jag har ingen aning om vad jag gör;-). För länge sedan så kom jag på att det hjälper sällan att göra som det står i böcker och ännu mer sällan så hjälper det att göra det som kändistränare säger att de gör. Det som jag grunnat på i många är är VARFÖR det inte hjälper. Det står ju att hen gör så och hen är jätteduktig vilket hens tävlingsresultat vittnar om. När jag gör så så blir det mest kattskit av det hela.

Svaret är enkelt. Du kan inte göra så som någon annan gör eftersom din kropp är och fungerar annorlunda än Annas kropp, eller Peters kropp. Dessutom så är din häst annorlunda än Annas och Peters hästar. Vad man ska veta om ”ridmästare” är att de oftast väljer hästar som är perfekt anpassade för det de vill använda hästen till. De väljer hästar med hjärnan. Logiskt om man vill tävla.

De flesta ”vanliga” ryttare väljer häst med hjärtat vilket ofta innebär att hästen inte är bra på någon tävlingsgren. Den kan dessutom ha ett temperament som inte har något som helst intresse av att göra som någon människa säger. Den kan dessutom ha en kropp som är söndrig, sned och öm.

Proffsryttare kan ha ett helt stall fullt med hästar, säg 20 stycken, varav endast en av dessa hästar är ämnade för svår klass. Resten är hästar som tja, står för inkomster i form av att de kan säljas till ryttare som inte har som mål svår klass. Proffsen är fullt medvetna om att det är ytterst få hästar som är svårklasshästar.

Pratar man däremot med en ryttare som har en eller två hästar så är ju oftast deras häst(ar) fantastiska och kommer att gå huuuur långt som helst. De har vad man kallar en inte realistisk bild av verkligheten. Är det en snäll empatisk ryttare så tvingar de aldrig hästen över sin gräns trots att ryttarens hopp om underverk lever kvar. Fine liksom, drömmar får man ha.

Om den okapabla hästen däremot kommer till en ryttare som inte vill ge upp sina storslagna drömmar så kommer hästen att fara illa. Speciellt om man anlitar en tränare som vill hjälpa ryttaren att nå sina mål. Ryttaren kommer antagligen inte heller att må så bra med den typen av ridning. Det obraiga måendet kan yttra sig som tex
Mindervärdeskomplex-”Alla andra kan ju”, *Prestationsångest-”Jag måste göra MER” eller någon annan obraig känsla.

Hästen reagerar inte bara på dina fysiska hjälper, medvetna som omedvetna, utan de reagerar även på dina psykiska hjälper, det du känner och tänker. Om du har mindervärdeskomplex så kommer den att köra över dig fullständigt. Det ligger i hästars natur att flytta på/köra över svaga individer för att klättra i rang. Om du har prestationsångest och därför gör MER och hårdare så låser du ditt sinne och din kropp och blir obekväm för hästen att bära. Prestationsångest är den känslan som jag upplever är den svåraste att ha när man rider, den som gör ridning svårt på riktigt. Hästen vill mest bara vara någon annanstans, han stänger in sig i en bubbla och gör sig okänslig.

Så om jag får ge ett enda råd till alla ryttare så är det att öppna ögonen, se din häst för vad han är och acceptera det. Låt inte hästens oförmåga att göra det du anser att han ska göra förmörka ditt sinne och ge dig mindervärdeskomplex eller prestationsångest. Alla hästar är inte fantastiska atleter och i ärlighetens namn så är inte alla ryttare fantastiska ryttare. Vi är bara varelser som förmodligen vill göra så gott vi kan inom våra egna personliga gränser.

Ju snabbare du accepterar dina och din hästs personligheter och begränsningar ju snabbare kommer du att få roligt med din häst. Det är roligare att lyckas med lätta saker än att misslyckas med svåra saker. Dessutom så är det så att när man lyckats med en massa små saker så kommer det automatiskt att göra så att man lyckas med en svår sak. Helt enkelt för att många bäckar små leder till en stor å.       

Dagens ridtps är som följer. Bjud hästen på ett träningspass idag där han inte misslyckas och där du inte behöver använda en enda hård hjälp. Beröm honom för denna lilla sak som att han precis vunnit OS. Upprepa dagligen i en vecka/månad/år och voila, du kommer helt plötsligt att ha en häst som gillar att träna och du kommer att slippa alla dumma krav du ställt på dig själv. Ridning ska vara roligt, får både dig och hästen, glöm aldrig det. Vill du börja från grunden och lära dig kontrollera din kropp och knopp så är vår onlinekurser en fantastisk grej. Du kan läsa mer om dem här.

Please follow and like us:

Bli bra på att att arbeta hästen från marken INNAN den blir konvalescent

Det är roligt att rida. Det är så förbenat roligt att rida att jag personligen gärna hade suttit all vaken tid på hästryggen. Men ofta, ofta jobbar jag istället från marken. Eller rättare sagt, det går i perioder det där.

När hästen är på topp och går bra så rider jag, och rider lite till och lite till. Sen börjar den kanske kännas lite ovillig eller lite småstel i ridningen och jag ger den en veckas vila och när jag hoppar upp därefter så känns det liksom inget bra alls. Då brukar jag få iden att jag ska jobba den från marken.

När jag väl tar mig den tiden så inser jag hur roligt det är och då brukar jag ta en lång period där jag bara jobbar från marken. När jag sen väl hoppar upp i sadeln igen så känns ju hästen givetvis heeeelt fantastiskt, så då blir det kul att rida igen. Tills hästen börjar kännas lite ovillig igen, då tar jag ett tag från marken igen.

Jag tänker ofta att jag borde ha fasta dagar för det där så att jag alltid varvar arbete vid hand med uppsuttet arbeta. Men det blir liksom aldrig av. Jag är helt säker på att de flesta känner igen sig i det här. Man jobbar oftast från marken när det verkligen behövs, tex när hästen är konvalescent och veterinären säger att man ska ha den på box och leda den 20 minuter per dag eller så. Alla som någonsin testat det där ledande i samband med boxvila vet att det är en ganska otrevlig historia, ibland förenat med fara för liv och lem.

Jag har länge haft Arbete vid hand kurser bland mina onlinekurser. Väldigt många anmäler sig till dem när de står där med en konvalescent som ska ledas. Behöver jag berätta att det inte finns särskilt många framgångssagor där? Det säger sig själv. En boxvilande häst är oftast så uppe i varv att den inte är mottaglig för inlärning. Därför är det smart att mota Olle i grund som det så vackert heter och se till att ha lärt in massa Arbete vid hand koordinationer redan när innan man står där med sin konvalescent.

När man arbetar hästen vid hand är inte målet spänst, energi och framåtanda. Tvärtom. Vårt mål är att hästen ska slappna av, koppla på inlärningscentret och helst avsluta varje övning sovandes och gäspandes.

Innan när jag hade en bastant Påni så sa många att det är väl inte konstigt att du kan få den lugn, det är ju ett kallblod. Jag har ju dock numera ett halvblod, en spänstig sak som jag haft i ett halvår. Han hade vilat för skada sex månader innan jag fick hit honom. Därefter har vi bara lärt känna varandra lika länge och absolut inte tränat hårt alls. 90 % av all träning har varit i skritt för att bygga upp honom efter skadan.

Dvs det är som bäddat för att hästen ska bete sig crazy. Men han gör inte det, alls. Dels så var förra ägaren en Logisk ryttare som lagt ner massor, massor med tid från marken på honom och sen var det bara att fortsätta för oss. Han är precis lika lugn som min kallblodspåni. Dvs det hänger INTE på rasen, det hänger på hanteringen. Jag vill inte ens tänka på hur besvärligt det hade varit om han inte varit van att arbetas från marken för lugn och ro innan sin skada.

Här är ett exempel på vad vi brukar roa oss med när vi jobbar vid hand. Det är fuxen med bläs som är våran.

Här är han huvudfigur i en nyinspelning av en kurs om Miljöträning.

Kontentan av det här inlägget är att Arbeta din häst vid hand. Redan innan den blir skadad. Lägg det på schemat en gång i veckan. Du har igen det i längden. Det ska inte behöva vara med fara för livet som man leder en häst. Dessutom så finns det fantastiska effekter av att hästen rör sig utan en gjord som hämmar och spänner åt runt muskler och bröstkorg. Dessutom så tränar du själv både din hand och ditt öga när du tränar så här.

Please follow and like us:

Du bör lägga mycket tid på bakbensstudier

Genom att titta på den här filmen så vet jag att den här hästens första symptom kommer att vara att den blir halt på höger fram. Det är en rätt värdefull kunskap. Speciellt viktigt är det att förstå att ett symptom är ingen orsak. Det vill säga att om du går till veterinären och lagar symptomet halt på höger fram så kommer du att få tillbaka symptomet så fort du börjar träna igen. Vi hästmänniskor måste lära oss att se orsaker snarare än symptom. Det är bland annat det som vi tränar på och lär oss i våra Arbete vid hand kurser. Kan Du se orsaken här?

Please follow and like us:

Är ridning teknik eller känsla?

När man följer diskussioner om ridning, live eller på internet så slås jag alltid av lite vanmakt. Man verkar tro att ridning är en ren tekniksport. Man kan se det om man öppnar vilken ridhandbok som helst, det står beskrivet om hur ryttaren ska placera sina yttersta kroppsdelar, dvs hand och skänkel och sen verkar man tro att det räcker. Men jag kan garantera att om man tar 10 ekipage, ger ryttarna samma instruktioner om var de ska placera sina ändar så får vi 10 olika resultat. Vad beror det på tror ni?




Oj..Var ska jag börja.  När jag lär ryttare rida så tänker jag alltid att jag måste ersätta ryttarens största problem med något annat. Olika människor har olika problem, olika hästar är olika mottagliga så det finsn ingen regel vilket som är största problemet.

Men om vi ska dela upp ridning i fyra delar så består det i princip av känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik. Dessa fyra måste sitta klockrent innan ryttaren kan göra sådant som imponerar på andra, dvs innan hon rider runt på en volt på en häst som böjer på sin hals. Det där är något jag aldrig förstått, varför det är så viktigt att rida runt på en volt medan hästen böjer på sin nacke. Det är ju det som fel utfört skapar mest spänningar vilket i sin tur gör att allting blir svårare.

Nåväl, vad betyder de här orden, känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik, för en ryttare?

  1. Känsla, förmågan att i ett virrvarr av rörelser från hästen lyckas hitta och identifiera exakt vad det är hon känner och korrigera det utan att hästen upplever obehag.
  2. Rumsmedvetenhet, förmågan att veta var man befinner sig i förhållande till omvärlden, det som gör att man rider exakta ridvägar.
  3. Närvaro, förmågan att hålla sitt sinne neutralt även i pressade situationer, dvs att leva här och nu, inte vara rädd, arg, exalterad, nervös eftersom det smittar hästen.
  4. Teknik, förmågan att få kroppen att lyda, att styra sina kroppsändar, ben och armar, utan att resten av kroppen gör oönskade saker som t.ex att sitta snett över hästen.

Så, vad betyder allt det här? Tja, det betyder att när alla dessa 4 punkter är rätt så är du en ridlärares dröm, då kan du göra och följa exakta instruktioner och träna din häst att bli en bättre ridhäst. Om du däremot försöker träna din häst innan dessa fyra punkter är rätt så kommer du att träna din häst att vara en sämre ridhäst vilket du märker bland annat på att

*Du behöver anlita kiropraktorer och massörer regelbundet, kanske t.o.m tillkalla veterinär för att hästen blir halt.

*Hästen vill inte låta sig fångas i hagen (eftersom han inte tycker att det är så behagligt att bli riden)

*Du behöver byta till ett annat bett eftersom hästen ”går emot”

*Hästen får tryckskador på ena sidan av manken och ena sidan av ryggraden långt bak

*Hästen biter sig fast i en tygel

*Hästen letar upp spöken i ridbanehörnen

*Hästen går inte att lasta

*Hästen vägrar på hinder

Tja.. Listan kan göra lång men ni fattar grejen, om hästen protesterar eller får ont så är det oftast fel att finna i de fyra punkterna som nämnts ovan. Vad många inte vet om hästar är att de är snälla och väldigt tillmötesgående djur som hellre flyr än illa fäktar. De vill inget hellre än att göra som du säger om de kan. Och om de anser att du är en klok och pålitlig person och om det inte gör ont.




Varje ridpass ska göra din häst lite bättre, lite spänstigare, lite klokare, lite starkare. Men det kanske sker med en halv millimeter per ridpass, dvs du märker det knappt. Man kan säga att generellt sett så kräver man alldeles för mycket av sina hästar eftersom deras förändringar under de första fyra åren är så små att du inte märker något. Märker du inget så berömmer du inte utan du fortsätter kräva, dvs hästen kommer inte att tycka att du är en klok och pålitlig person. Man hamnar i en ond cirkel.

Nåväl, nog om den trista sanningen. Jag ska bjuda på ett enkelt test. Det är ju som så att vi förväntar oss att vi ska kunna be hästen att göra specifika saker på en specifik plats, tex dressyrrörelser eller ridvägar eller hoppa ett hinder eller byta gångart eller, tja, ni vet. Vi ska dessutom enkelt kunna leda den varsom helst, in i en transport, ställa upp den på gången, gå en promenad i omgivningen etc. Det kan de flesta inte, iallafall inte att bruka onödigt mycket våld. Och då vet jag att många säger sig inte bruka våld, men då kontrar jag med att våldet är alldeles för normaliserat inom ridning. Om man tex sågat i en hundmun så som man sågar i en hästmun så hade du förmodligen blivit dömd för djurmisshandel. Det är på tok för normaliserat med våldet som behövs för att kontrollera en häst. Betänk att en och samma häst kan bli vansinnig när en fluga landar på honom men samtidigt ignorera (inte känna) när du sparkar honom i magen med dina sporrar. Rent tekniskt sett så borde en häst kunna kontrolleras och styras av en fluga, OM han hade vetat vad flugan bett honom om 😉

Nåväl, ett enkelt test som passar alla oavsett disciplin, ålder, utbildningsgrad, ras. Lägg upp två bommar bredvid varandra med en meter mellan sig. Låt hästen bekanta sig med dem i lugn och ro, förslagsvis från marken först.

Därefter så går du igenom dem i skritt och i trav. Du gör halt exakt mellan dem, du ryggar mellan dem och du stannar och slappar mellan dem på lång tygel. Du ska kunna göra detta utan att bråka med din häst, utan att du tvingar honom att gå på tygeln, utan att bommarna flyger all världens väg, tänk mer att du ska göra det med flugans hjälper. Gör det både uppsuttet och avsuttet.

Klarade ni inte det? Vet du, det är helt okey, de flesta klarar det inte. Det som gör att vi svenskar har väldeliga problem med det här är att vi inte har en kultur av att jobba hästen från marken mer än att vi tömkör den lite, eller longerar den lite. Det är från marken man boundar med en häst.Då har man lite att jobba med enligt de fyra punkterna, känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik.

Och du, man kan förvisso med våld få hästen att göra detta, men har du då jobbat med dig själv enligt de fyra punkterna? Eller har du bara agerat grottmänniska och totalt tappat hästens tillit? Vågar hästen då slappna av totalt mellan bommarna eller är han lite nervös mellan dem?

Och hur man gör det kommer jag att ta upp i några blogginlägg som jag kommer att lista här

Punkt 1 och 4, snett bäcken

Du kan läsa lite om våra onlinekurser som samtliga jobbar med dessa fyra punkter på olika plan. Du hittar dessa här. Ridkurser online

Gilla oss gärna på Facebook




Please follow and like us:

Frisk häst!!

Det var en gång en helt vanlig unghäst. Han fick i uppgift att lära sig att bli en ridhäst. Sagt och gjort. Den kloka ägaren började från marken och gav sig i kast med uppdraget. Det gick bra ibland , ibland blev frustration, misstag och annat smått och gott. Ja, alla ni som skolat en unghäst förstår precis vad jag pratar om. Det går upp och det går ner och man blir huvudboxad och bogtacklad och fottrampad. Det är lätt att tycka att hästen är lite störig då, att bli frustrerad på den och att vilja vinna över den. Men har ni någon gång sett det från hästens perspektiv? Hur ser han på att bli en ridhäst? Hur ser han på det vi gör med honom?


Helt ärligt så fattar de oftast väldigt lite om varför vi gör saker med dem. Vi människor är oftast för dåliga på att förklara för dem. De är ett betesdjur. De går dit de hamnar när de betar, typ. Och så kommer vi och ska ha de att gå på helt ologiska vägar och följa meningslösa spår som inte leder till bättre bete. Varför gå dit betet inte är bättre?!?!Helt meningslöst. Och varför gå åt vänster när de är lättare att gå åt höger?!?! Helt ologiskt att göra lätta saker svårare.


Det här är en viktig sak att känna till om hästar. De går sällan eller aldrig rakt fram. Det är ett människopåhitt. Den här superfina unghästen och hans superduktiga ägare visar just detta väldigt tydligt här. Det är en del av provet i vår andra Arbete Vid Hand kurs. Den kursen när jag gör er medvetna om vad hästens bakben hittar på. 
Uppgiften är enkel.
Led hästen långsamt och medvetet så att
1. höger baks tå pekar i rörelseriktningen.
2. vänster baks tå pekar i rörelseriktningen
3. Så att bägge baktårna pekar i rörelseriktningen

Så här ser det ut i praktiken.

Som vi ser så blir resultatet som följer
1. De går rakt fram, typ
2. De går åt vänster
3. De går åt vänster.
Detta är inget konstigt för en unghäst. Det är så de gör, så de är skapta. Vad tror ni händer när ni vill rida rakt fram?
Det blir vingligt, det blir många stopp, eller så blir det springa utav bara helvete eftersom hästen är rädd att ramla omkull när den måste gå ”fel”. Om man är noggrann och rakriktar hästen enligt alla konstens regler så blir det till slut en väldigt hållbar häst av det hela, en som i princip aldrig kommer att gå sönder.
Om man däremot inte rakriktar den noga och länge så kommer många olika saker att hända.

Ryttaren kommer anklaga hästen som har snedheten som hästen i denna film för att bita sig fast i vänster tygel. Egentligen biter den inte alls sig fast i en tygel. Den går bara dit bakbenen pekar, alltså åt höger i detta fall. Då kommer ryttaren att försöka rätta upp det hela genom att hålla hästen i rätt riktning genom att korta upp vänster tygel.


Då kommer följande följdproblem. Om man drar i vänster tygel så kommer hästen att sänka höger rygghalva, dvs rotera sin bål så att ryttaren och sadeln liksom åker på sniskan. Ses framifrån som att ryttarens skänkel är längre på höger sidan..


Ryttaren kommer i höger varv på volten att få problem med att hästen går med höger bog före på volten, dvs att hästen blir utåtställd. 


Detta kommer att få henne att på ridlärarens initiativ plocka och greja med höger tygel för att få bogen på plats/alternativt ”ställa hästen i nacken”.


Jag kan göra fellistan längre men jag avslutar så. Vi behöver inte prata om en massa fel, det är roligare att prata om rätt. Men spelar det någon större roll att man gör de här felen? Tja, jag vet inte hur det är för er men jag ogillar starkt när hästar blir halta. Dels måste man spruta dem för dyra pengar, eller operera dem för ännu dyrare pengar men framförallt så kan man ju inte rida på dem. Och då har jag inte ens nämnt hur ont det gör på hästen. 


En häst som beskrivits och visats i denna film hade blivit halt på höger framben om ryttaren inte vore så klok som denna och lagt ner tid på att rakrikta sin häst. Med tiden så hade den börjat ”tappa” höger bak, dvs inte orka lyfta det så högt som krävs för att inte snubbla på sin egna tå.


Det blir liksom en så otroligt lång rad av problem. Problem som helt kan undvikas om man först blir medveten om problemet, att det finns något att göra åt problemet och sen HUR man gör det.
Det är dock ganska tidsödande och inte särskilt enkelt. Men det är givande. Det ni ser på filmen här ser enkelt ut. Testa gärna och inse att det inte är enkelt alls 🙂 Särskilt inte som hästens hals måste hållas spikrak under övningens gång. Men det är världens bästa grej att kunna. Det är Anat och hennes fina unghäst som demonstrerar 🙂

Ni kommer att komma fram till att alla hästar är olika sneda 🙂

Träna fint alla :-)!!

På torsdag 16/11 klockan 20,30-21,30 så blir det som vanligt veckomöte online för alla onlinelever. Temat är frisk häst!! Anmäl er i nyaste ryttargruppen 🙂

Please follow and like us:

Säger du vad du menar eller menar du vad du säger?

Säger du vad du menar eller menar du vad du säger? Det är en mening som för mig betyder ärlighet och är hela grunden för själslig lycka.

Vi lever tyvärr i en tid där lögner inom meningen är mer norm än ”onorm”. Vi ljuger ofta om hur vi mår, vad vi gör och vad vi känner och tänker.

Vi gör det för att det är så enkelt att ljuga nu förtiden med alla sociala medier. Må så vara det är lögner som har för avsikt att göra en till en del av flocken, eller till att förvandla en till någon som flocken vill följa och se upp till. Det är 2020 i ett nötskal. Ingen reagerar på det, det är bara så det är.

Om vi pratar hästhantering så är det här förödande. Du måste säga vad du menar (ber hästen göra) och du måste mena vad du säger, annars blir hästhantering så väldigt väldigt svårt.

Hästar förstår när du ljuger för dig själv eller för dem. De kanske inte förstår orden men de förstår att om du säger att vi ska gå dit med dina ord och handlingar samtidigt som hela ditt inre skakar av nervositet och rädsla över att gå just dit.

De förstår givetvis direkt att du tänker skicka dem i döden genom att be dem gå dit du inte vågar.

Detta kan gälla att lasta hästen i en livsfarlig (enligt ditt sinne) hästtransport, be den gå ner i en sjö, gå in i en skog, lämna gården och resten av flocken, hoppa ett hinder, gå förbi en brevlåda etc.

Hur kommer man runt det då? Genom att inse att du kan inte leva i 2020 talets lögn när du är med din häst. Du måste gå tillbaka i tiden där medvetenhetslögner var ovanliga. Definitivt innan sociala mediers tid. Du måste mentalt förflytta dig till en tid när det inte var norm att ljuga utan där det var som det var liksom.

Så en bra tanke för dig som har problem med att du skrämmer din häst för olika saker, är kanske att du tänker dig att inga sociala medier finns, att omgivningen inte har kameror som när som helst kan dokumentera dina ”misslyckande” och att omgivningen kanske inte ens bryr sig eller ens ser dig.

Att det bara är du och din häst och att ni inte ska prestera över dina gränser utan du bara accepterar att du idag bara ska göra sådant som känns bra för dig. Du ska inte behöva gå över din trygghetszon just idag. Just i dag är en dag av utforskande av ditt sinne.

”Var och när börjar jag bli nervös och rädd för saker”?

Sen accepterar du och omfamnar den känslan och konstaterar utan att värdera tex att

”Jag blir nervös bara jag tänker på att passera en brevlåda.” Bara så. Inget mer.

Första steget för att göra en förändring ligger att förstå och acceptera.//Lindah i Växjö

Please follow and like us:

Samvete eller inte samvete

Djurmänniskor i allmänhet ger väldigt mycket av sig själv till andra varelser och dessa varelserna ber ofta konstant om mer. Det dåliga samvetet är stort och välfyllt. Jag kan bara se till mig själv här hemma. Jag är hästlös för tillfället men runt mig finns det gott om djur ändå.Varje gång jag går förbi akvariet så trängs alla fiskarna hysterisk under matluckan som de inte har fått mat på ett år eller så. De vill ha mat, av mig.

Går förbi Chinchillaburen och fångas av ett ljud och en bedjande söt Chilla som vill ha något gott. Hon vill ha något, av mig.

En av ungarna frågar var något finns. Hen vill ha något, av mig.

Går ut i köket och med ljusets hastighet så kommer hunden farande med hopp om att jag ska öppna kylskåpet. Han vill ha något, av mig.

Klär på mig och ska ut och cykla, den andra ungen ber mig handla hem mjölk. Hen vill ha något, av mig.

Cyklar iväg. Spanar efter smaskiga grenar av Vide eftersom Chillorna älskar såna. Jag ser på dem lite som Nelson Mandela som satt fängslad, eller som folk i Corona karantän som liksom Chillorna fick komma ut ur sina bostäder en timme om dagen för att motionera. Önskar att jag kunde släppa alla djur som sitter i bur fria. Samvetet skaver när jag klipper av några extra god grenar.

Hittar en fin skogsväg som hunden hade älskat. Det dåliga samvetet skaver i mitt sinne, jag borde inte ha cyklat själv, jag borde ha tagit med hunden, han hade blivit så glad då, han måste vara sårad ända in i sin söta lilla själ av att bli lämnad ensam.

Jag tror inte att jag behöver fortsätta, de flesta förstår precis vad jag menar. Vad gäller våra djur finns det knappt någon ände på saker vi kan ha dåligt samvete för.

Hästar…Behöver jag ens nämna hur många saker man kan ha dåligt samvete för när man har en häst? Foder, underlag, skor, utrustning, hage, motion…..Pust… Det är inte alls svårt att få lite ångest av allt samvete som bara väller över en.

Men, för att komma till avslut på detta inlägg, vet ni en sak. Det hjälper inte ett dugg att ha dåligt samvete. Tro mig, jag är 47 år och har testat det i ganska många år nu ;-). Jag testade det senaste för en timme sedan faktiskt ;-).

Om man ska se något positivt med det dåliga samvetet så visar det att man är en empatisk och kännande person och det är ju en bra egenskap tänker jag.

Men..Det viktiga är att man kan släppa det när man är i stallet. Hästar är oerhört sensibla djur och de känner av sånt där direkt. Något av alla de tusen sakerna jag har grubblat på genom åren är just detta dåliga samvete.

Jag uppfattar att det dåliga samvetet (och prestationsångest, men det skriver jag om en annan dag) är det som försvårar din utveckling inom ridning och hästhantering mest.

Om du ber hästen att göra en sak samtidigt som du har dåligt samvete över att du ber hästen att göra saken så…Tja….Det blir inte bra, alls.

Det är av yttersta vikt att en ryttare lär sig att koppla bort de där objudna tankarna ibland. Det krävs ju såklart att man vet att det man ber hästen göra inte plågar den på något vis.

Tex så plågar det ingen häst att flytta sig åt vänster från marken när du ber den om det. Där behöver du inte ha dåligt samvete.

Om du däremot rider ett s.k ”dressyrpass” där du konstant sitter och skumpar med spetsiga sittben i hästens rygg samtidigt som du håller ner dens huvud som givetvis är beklätt med munkorg och sparkar den i revbenen med sporrbeklädda fötter, då ska du verkligen ha dåligt samvete, det är en elak handling att göra så, en handling som skadar hästen.

Det lustiga är att enligt mina betraktelser så är det oftast tvärtom. De som rider dressyr enligt ovan har mer sällan än man kan tro dåligt samvete och de som har svårt att flytta en häst åt sidan från marken har oftast mer dåligt samvete.

Det är väldigt märkligt det här. Jag har funderat så otroligt mycket på sånt här genom åren. Jag har aldrig lyckats få ihop det helt men jag jobbar på det.

Det jag tror är att ”dressyrgruppen” är lite avstängda från sina känslor och ”svårt flytta häst åt sidan” är tvärtom, de liksom känner för mycket, analyserar för mycket.

Det jag däremot vet är att bägge grupperna har saker att jobba med. Grupp ett måste komma i kontakt med sig själv, lära sig känna av omgivningen och grupp två måste flytta in mer i sin kropp, flytta ifrån sitt huvud lite grann.

Yoga är ypperligt som redskap för bägge grupperna. Jag har studerat till Yogalärare under lång tid nu och ju mer jag lär mig ju mer inser jag att Yoga, i den meditativa stillsamma formen är ypperlig för ryttare av alla åldrar, inriktningar och grupper.

Det är ingen yoga som vrider dig runt din egen axel och viker dig dubbel utan mer av typen som jordar dig genom stillsamma meditativa pass.

Jag försöker att få ihop det här att passa ryttare, håller lite försökspass för några av mina elever. Lite strul i början men jag jobbar på att hitta en väg som funkar både för er som är stela som kylskåp och ni som redan kan vika er dubbla :-).

Jag kommer att återkomma när det är klart. Tills dess, ta hand om er, ge inte bara till alla andra utan även till dig själv. Ha inte dåligt samvete för att du gör för lite för dina medmänniskor och meddjur utan tänk på dig själv, ge dig själv något.Jag gillar att ge mig Yogapass ute i vacker natur. Det är som en vacker present som stillar både kropp och själ och tillåter mig att för en liten stund inte ha dåligt samvete.

När gav du sig senast en själslig gåva?

#logiskridning#rakriktning#sitsträning#ryttarträning#ryttarutbildning#ryttarutveckling#ryttaryoga

Please follow and like us:

Hästar som tjaffsar

Jag hör ofta att hästar tjaffsar. Och att man söker lösningar på tjaffset.

Lösningar på såna här problem erbjudes friskt i hästforum, det låter något i stil med nedanstående.

Tjaffsar den mot bettet så byter vi bett eller nosgrimma.

Tjaffsar den mot skänkeln så sätter vi på oss sporrar, och i förlängningen kanske även sporrskydd.

Tjaffsar den mot att sadlas så kanske vi binder upp den kort så att den inte kan bita oss.

Tjaffsar den mot borstning så smäller vi till den, ryter på den. Kanske binder den kort för att slippa bli biten.

Men har ni tänkt på en sak? Tänk om tjaffset är hästens sätt att prata med oss. Hästar kan inte utala ord men de kan visa dem.

När du tror att du ger mig stöd på bettet så skadar du min mun, det gör ont, inte bara i munnen utan i nacken och jag får svårt att andas.

När du sparkar mig i sidan så vet jag inte vad det betyder. Du sparkar mig så ofta och varje gång betyder det olika saker. Hur kan jag veta vad du menar just nu?Om jag gissar fel så sparkar du mig igen.

När du kommer med sadeln så vet jag att du ska rida och då vet jag att du kommer att dra mig i munnen och sparka mig i sidorna.Det är inget som tillför något i mitt liv och jag slipper det gärna. Därför säger jag till dig att jag vill inte ha sadel på. Dessutom så sitter sadeln fel och det gör ont.

När du borstar mig så kittlas det. Du tar för hårt/löst/snabbt/långsamt.Borsten är inte skön, byt till en annan. Du borstar på ställen där jag inte gillar att du tar på mig. Om du lyssnar på mig, studerar mig så ser du att jag signalerar varje gång du gör något jag inte gillar. Lyssna på mig och följ mina tecken. Borstning är viktigt för dig men för hästar är borstning något helt överflödet och onödigt. Ge oss en lerpöl att rulla i så sköter vi vår päls själv, tack.

Jag lovar att OM ni börjar lyssna på hästen och försöka göra som han ber om så kommer han att minska sina tjaffsiga beteenden och allt blir trevligare och lättare för bägge parter.

Please follow and like us: