Inlägget gjort

Filosoferar lite

Nu har jag ju haft äran att få hålla lite kurser här och var och det är så otroligt kul. Om jag ska försöka beskriva vad som händer så om vi liknar en elev vid en Tv och instruktören vid en fjärrkontroll så kan man säga att innan en sån här kurs så är ridläraren utan batterier. Dvs man kan säga precis vad som helst men det händer inget med ryttaren. Jo, ibland kan det hända saker, men det är inte rätt saker. Som att man trycker på 1:an så höjs ljudet och när man sen försöker sänka ljudet så kopplas dvd spelaren på… Oerhört frustrerande.

Men efter en helg så har fjärrkontrollen fått batterier och alla trådar är rätt kopplade så att när man trycker på 1:an så kommer man till kanal ett och när man trycker på knappen som höjer ljudet så höjs ljudet. Det är helt fantastiskt. Man säger någonting till ryttaren och ryttaren gör detta. Jag tror att man måste vara ridinstruktör för att förstå storheten i detta. Problemet ligger väl i att ryttare oftast inte är införstådda med att de inte gör vad instruktören säger, de tror att det gör det men så är sällan fallet.

I helgen har jag alltså sysslat med omkoppling och batteribyte kan man säga. En sits ska ju alltså vara fungerande och kunna ta instruktioner som jag skrivet om enligt ovan och den måste dessutom vara korrekt lodrät för att man ska kunna kommunicera med sin häst med minismå bokstäver. Målet är att sitsen ska vara något man inte bryr sig om, den ska bara vara funktionabel och sköta sig själv. Men målet är ju tyvärr inte samma sak som vägen dit. Vägen dit är JOBBIG, men målet gör det mödan väl värt. Vi snackar jobbig  absurdum. Men istället för att behöva tjaffsa om sitsdetaljer i åratal så går det att få den ganska okej om man tar sig tiden att offra några månader på detta. Hästarna kommer att gå och må så mycket bättre och ridningen kommer att bli så mycket lättare. Man kommer alltså att nå det för de flesta så eftersträvansvärda målet att kunna vara helt avslappnad på sin häst och inte egentligen behöva använda tyglarna för mer än små fina signaler som är så små att det är löjligt. Och det allra bästa är att hästen kommer att bli hållbarare då ju en icke funktionabel sits gör att vi måste lägga till massa grova hjälper som är väldigt ohälsosamma för ens häst. Ohälsosammast av alla sitsfel man kan ha är svanken. Man får inte svanka på en häst. Punkt. Får inte, får inte, får inte… Man bör heller aldrig sitta som Charlie Chaplin om man vill kunna rida sin häst bakifrån. Svank+ Charlie Chaplin ger stort behov av ”våld mot hästmun” för att få den där så eftersträvansvärda halskröken.

När vi låser en hästhals med hjälp av mekaniskt våld så bjuder vi in kotledsinflammationer, kissings spines, knäledsproblem, höftledsproblem, hovledsproblem, SI ledsproblem och vårt behov av att anlita kiropraktorer kommer att vara gigantiskt.

OM man rider sin häst med en korrekt sits och med små hjälper så att den arbetar korrekt så är varje pass som en kiropraktorbesök, både för oss och för hästen. Så det är liksom ganska praktiskt att lära sig rida innan man försöker lära hästen olika konster som skolor, böjning eller att rida runt, runt i ett ridhus i olika gångarter etc.

Jag har inte tidigare undervisat ungdomar och barn men på sista tiden så har det dykt upp några sådana och det är intressant. Jag har ju Ponnyakutens program i klart minne och följer ju olika bloggar med hopp och dressyrungdommar och ser massa ridskolebarn lite här och var och har tänkt att det måste vara omöjligt att lära barn rida för de rider så illa att man liksom vill gråta. Men faktum är att det är lättare att lära barnen rida än vuxna. De når samma resultat med knappt någon ansträngning alls. Det finns alltså ingen som helst anledning att våra barn sitter så illa som de gör och rider så illa som de tyvärr gör idag. De tar till sig instruktioner som svampar och har inte hunnit slita snett på sin kropp ännu så som vi vuxna gjort i den process som kallas livet. Men men… Det är som det är. Jag instruerar med glädje barn och ungdomar med denna nya upptäckt. Kanske kan man skapa en generation med välridande Svenskar om vi fångar upp dem i tidig ålder?

Nåväl, tillbaka till helgen. Som instruktör så blir jag otroligt glad över att på en enda helg ha kunnat vara medverkande i att skapa dessa två nästintill perfekta sitsar. Perfekta för den gren de rider. På bilden har vi en dressyrsits och en westernsits. Det roliga med bilden är att den är tagen efter sista passet och ryttarna sitter och slappar men det perfekta sitter kvar. Mission completed skulle jag vilja säga. Och hästarna är som ni ser glada och nöjda.

Det är dock jobbigt att ändra på sin sits och det är så kul att se att ryttarna utan undantag och på eget bevåg börjar stretcha så fort de hoppat ur sadeln 🙂

Helgen har bestått av sånt här.

Och sånt här.

 

 

 

Supertrevlig helg var det verkligen. Och så roligt att göra återbesök hos elever som verkligen övat på läxan de fick vilket syns så otroligt tydligt på deras hästars utveckling. När man ridit så väl att hästen svankar mindre även när den bara står och hänger på stallgången eller går i hagen, då jäklar har man ridit bra. Då blir jag glad :-).

För målet är ju att bygga upp en stark häst med en bra hållning som den liksom bara har. Att få den att sluta svanka just bara den lilla stund vi rider har ju ingen effekt. Då går den ju och svankar 23 timmar om dagen och jobbar korrekt en timme om dagen.  Så att en häst är bra riden ser man på hur den rör sig utan ryttare. Då ser man om ryttaren verkligen jobbar med hästens hållning eller om hon bara jobbat med dens hals. Jobbar man bara med halsen kan man aldrig påverka dens hållning permanent utan bara för stunden.

Tipsar alla nytillkomna läsare om grunden i min ridning, Paddan. Skrivet av en elev som gästbloggade lite hos mig. Paddan

Samma tjej som skrivet om Paddan skrev ett sånt fint inlägg om mig, jag blev alldeles rörd. Tack 🙂

Mer hästiga diskussioner på Facebook.

Inlägget gjort

Identifierar du dig för mycket med din häst?

Då jag ju jobbat professionellt med hästar i väldigt många år så kallar jag gärna hästar för vad de är och dömer deras beteende. I min värld finns inga dumma och bråkiga hästar, men det finns hästar som har inlärningssvårigheter, som är stela som sågbockar, som har autistiska drag, som är fruktansvärt gymnastiska och utför de högre skolorna på eget bevåg, som är fullkomligt livsfarliga och egentligen borde slaktas av hänsyn till människorna de skadar, som är ett under av samarbetsvilja, som har kroppen emot sig, som har ont, som är sjuka som är missförstådda, som behöver veta var skåpet ska stå, som är fullkomligt underbara, som är födda till elitatleter … Ja ni förstår. Det finns massor med olika hästar med olika personligheter och kroppsliga egenskaper. För mig har de just bara olika egenskaper, så som vi människor också har olika personligheter.

Om jag skulle se objektivt på mig själv om jag var häst skulle jag kallat mig totalt olämplig för ridning pga av dålig exteriör och smärtproblematik och jag borde inte användas i aveln då jag nedärver bettfel.

Jag lägger ingen bedömning i hur jag ser på dem, det bara är så och hur jag ser på dem bestämmer hur jag måste handskas med eller träna just den individen. Utan denna syn är det svårt att ge hästar individanpassad behandling.

En sak som jag dock har lärt mig är att om jag berättar om min syn för en elev, tex säger att hon sitter på en sågbock med inlärningsvårigheter…. Då jäklar har jag förstört hennes dag och liv. Det tog tid för mig att förstå detta, jag har grubblat mycket på det där. Jag kunde alls inte förstå hur man kan bli ledsen och förtvivlad över fakta.

Men så var det en gång en klok människa som beskrev det som att många ägare identifierar sig så totalt i sin häst, ungefär som föräldrar engagerar sig i sina barn, att hon känner sig anklagad och ansvarig för sin hästs fel. Är det ”fel” på hästen är det fel på ryttaren.  Man skiljer alltså inte sin hästs egenskaper från sina egna egenskaper.

Man har tagit begreppet ”Du är vad du äter” till ”Du är vad du äger/sitter på”.

Så en anklagelse/bedömning av hästen innebär alltså i deras öron att man riktar en anklagelse mot dem som person. Som att det är ”fel” på dem som människa.

Men vet ni. Det är inte utvecklande att känna så. Det är så totalt förintande för ens självförtroende att det inte ens finns på kartan. Så sluta känna att det är fel på er.

Vissa hästar har så extremt stora psykiska eller fysiska svårigheter att det är omöjligt för deras ryttare att rida bra, omöjligt att prestera bra, omöjligt att utvecklas. Varje ridpass känns som att det går ännu sämre och att man bara sjunker djupare ner i ett träsket för dåliga ryttare/hästägare. Alla andra är ju så duktiga och rider så bra och deras hästar går så bra och… och….

Men vet du… Jämför dig inte med andra, analysera din häst med öppna ögon utan att känna att det är dig du dömer.  Sitter du på en sågbock med inlärningssvårigheter eller sitter du på en elitatlet? Finns det en anledning till att allt känns svårt? Är du egentligen inte ganska duktig som får din sågbock med inlärningssvårigheter att prestera så bra som den faktiskt gör? Man måste faktiskt utgå från individen, vad är realistikt för denna individ med individens bakgrund i form av sjukdomar, exteriöra förutsättningar, psyke, etc?

Det viktigaste man bör göra är att sätta upp realistiska mål och drömmar. Och att ge målen olika tidsperspektiv. Tex

*Om 6 månader ska jag ha fått i min häst 5 mil i veckan så att han är redo för en enkel distans tävling eller iallafall har kondition för det?

*Jag ska dagligen träna min hästs hållning och filma detta en gång i veckan/månaden för att om ett år göra en objektiv bedömning om hur vi utvecklats?

Sätt upp långsiktiga mål. Skaffa en sån där 5 års dagbok. För om man inte har mål utan bara dömer varje pass utan att ha ett sammanhang så knäcker man sig själv.

Så nu alla ryttare. Dagens mantra är, utveckling kan alltid ske, det gäller bara att ta reda på  nyckeln till hur just du och din häst kan utvecklas.

Mer hästiga diskussioner i Facebookgruppen

Inlägget gjort

Skänkla, driv, skänkla, driv….

När jag är runt och håller lektioner på större anläggningar så ser jag ofta ekipage innan och efter mina lektioner som tränar själv och jag tycker att det är intressant att studera andra som tränar. Dock förstår jag inte VAD de tränar?!?!? De kan sitta i 10 varv på en volt i trav med innertygeln kort och sträckt, hästens hals låst inåt och nedåt, typ som om den har nackspärr. Ryggen på hästen är ju såklart också låst (det är svårt att ha en spänstig rygg om man har nackspärr) och den liksom springer bara med benen och tillråga på allt så sitter ryttaren ner i traven på denna låsta varelse. Tygeltagen ryttarna tar verkar som att man vill behålla halsens låsta läge?!?!?

Jag fattar som sagt var inte vad de tränar och framför allt inte varför? Ibland så ser jag när de skrittar och ska komma in i trav. Då ger de med benen en form av framåtorder till hästen och så fort hästen lyder denna order så verkar tygeln bromsande och låsande och då vill ju hästen givetvis stanna för hästar är lydiga varelser så då får den en framåtorder igen och sen en broms och sen framåt och sen en broms….. Och så fortsätter det varv efter varv efter varv….

Jag kanske är trögfattad som inte förstår vad det är ryttaren vill uppnå, men jag kan garantera er att hästen inte heller förstår vad ryttaren vill uppnå. Den enda ordern som jag kan se är förståelig är just den där om att behålla halsen låst. Det har de flesta hästar också greppat. Att jag inte förstår VARFÖR det ska vara så är en helt annan sak.

Så dagens fundering från min sida är följande.

Har du koll på hjälpernas funktion när du använder de?

Skänkel betyder framåt

Tygel betyder stanna

Men om man ger skänkel och tygel i varje steg på bägge sidorna i 40 minuter…Vad betyder det då?

Tänk om någon gett dig dessa ordrar kostant  i 40 minuter. Hur hade du reagerat då?

”Gå, stanna, gå, stanna, gå stanna, gå stanna, gå stanna…. ”

Jag vet vad jag personligen hade gjort. Jag hade om jag varit häst kastat av idioten som satt på min rygg och gått hem. Förmodligen hade jag känt mig helt värdelös och urkorkad som inte fattade och så hade jag kanske skämts lite för att jag slängde av ryttaren…

Så rannsaka dig själv, tänk, fundera… Ger du för många meningslösa hjälper till din häst? Kan du minimera dina hjälper?

Mer hästiga diskussioner på Facebook

Inlägget gjort

PSSM

Då jag har en del elever med hästar som lider av den tråkiga genetiska sjukdomen PSSM så tänkte jag skriva lite om det här. Jag hade aldrig ens hört talas om PSSM, aldrig ens hört ordet innan eleverna berättade om sina hästars symptom men när jag hörde om symptomen så kan jag enkelt dra mig till minnes en himla massa hästar som jag jobbat med som garanterat har haft PSSM. Jag har jobbat i över 20 år med travhästar, både som anställd i stora proffsstallar och sedan som glas amatörtränare. Jag har alltså under dessa år kommit i kontakt med 100 tals olika hästar.

Då jag inte visste att det fanns ett samlingsnamn för dessa hästars problem så hade jag ingen vetskap om sjukdomen PSSM, men däremot så har jag med största sannolikhet kommit i kontakt med en mängd av dem. Men då behandlade vi symptomen så det är jag bra på.

Det är 5- 10 år sedan som jag slutade med travet så betänk att forskningen på den tiden inte var så långt gången som den är idag. Dvs läs det jag skriver med tanke på vad man på den tiden visste. Och betänk att jag bara spånar och gissar på att fallen jag skriver om hade PSSM. Betänk också att det jag skriver om är så vi gjorde för att det fungerade. Vi gjorde inte så för att nån forskare skrivit att vi skulle göra så. Det handlar mer om learning by doing. Kanske kan du som har en PSSM häst hitta någon information här som kanske kan appliceras på just din häst.

Korsförlamningshästarna som det fanns ganska många av var förmodligen PSSM hästar. Dessa behandlades enligt följande.

Ute dygnet runt i lösdrift om möjligt. Vi fodrade dem ofta med Kvarnbyfoders lucernpellets samt olja istället för havre (eller ersatte så mycket som möjligt av havregivan med olja. Vi tillsatte extra E vitamin och Magnesium. Efter all hårdare träning så fick de så fort de kom in  stallet och hade blivit duschade och täckta med många lager filtar för att deras muskler skulle kylas långsamt, ut och gå en promenad i grimskaft för att varva ner och sen fick de så fort som möjligt dricka  0,5 dl B vitamin i form av Beviplex Forte som man kan köpa på apoteket. Detta B-vitaminpreparat var på den tiden det enda som var verksamt då det innehöll det som dessa hästar uppenbart behövde. Vad det gör är att om det intas direkt efter hård träning så slipper hästen träningsvärk. Detta kan du även testa på dig själv, om du tränar ett pass av något som du vet gör dig stel dagen efter och tar en klunk av detta medel direkt efter träning så slipper du träningsvärken dagen efter.

Dessa hästar fick aldrig vila utan de var tvungna att motionera varje dag, inte hårt och inte länge men vilodagar gav dem korsförlamning som ett brev på posten. Rutiner var dessutom viktigt. Tränas på samma tid, ut i hagen på samma tid, lugn och ro i stallet. Många av dem kunde endast tävlas på sin hemmabana då de fick korsförlamning av att åka transport.

En sak som gjorde underverk för dem var att varje dag låta dem springa av sig i några 100 meter. Även dagarna då de egentligen bara skulle skrittas. Precis som att deras depåer tömdes då och korsförlamningen höll sig borta längre.

Överträningshästar

Länken går till en sida för människoträning, hittade ingen bra för häst men symptomen är ju desamma. Det var oftast hingstar som drabbades av överträning. De kunde helt enkelt inte prestera i löp utan de stannade i god tid innan mål. Typ tvärstannade. Dessa hästar var knepiga att träna. Man måste ju träna en travhäst HÅRT för att den ska kunna prestera men inte så hårt att den går sönder. Gränsen är hårfin. Och ännu mer hårfin var den för överträningshästar. Det var skritt och hage som gällde och så lugn intervallträning så sällan det bara gick utan att de för den delen förlorade konditionen. Ofta funkade de bra på att ridtränas i lugna galoppintervaller.

Man brukade säga att dessa hästar blod blev för tjockt, för mycket röda blodkroppar. Förr i tiden så brukade man tappa dessa på några liter blod några dagar innan lopp samt ge dem en massa salt enligt tron att de skulle bli törstiga och dricka massa vatten för att ersätta blodförlusten och därmed göra blodet tunnare. Vissa hästar presterade bra på detta vis. Många av dem drack alldeles för dåligt så det var viktigt att få dem att dricka. Minns en extremsvår häst som höll sig relativt symptomfri genom en hel deciliter salt i maten varje dag. Då drack han som han skulle och han kunde tränas relativt normalt.

Sen kom man på det här med pulsklockan. Och det räddade många övertränade hästar. Grovt generaliserande så ansåg man då (har det ändrats nu?) att en häst endast tåler att utsättas för mjölksyra var 14 dag. Så lång tid tar det alltså för en hästkropp att rensa kroppen från mjölksyra. En travhäst joggas ofta 2 gånger i veckan, endast för att hålla kroppen igång, alltså ingen träning. Sen går den oftast intervallträning 2 gånger i veckan och det var här pulsklockan kom in i bilden.

Man vill ju träna så hårt som möjligt för maximal prestation på tävlingsbanan men man vill inte låta den få mjölksyra mer än var 14 dag. Så i intervallerna 2 gånger i veckan så måste man alltså hålla sig under mjölksyretröskeln. På den tiden (har det ändrats?) så sa man att en häst får mjölksyra om den under arbetets gång kommer upp i en puls över 200 pulsslag per minut. Detta uppmäts alltså under tiden man tränar. Pulsen går ner så fort tempot sänks. Dock förekommer individuella skillnader och vissa hästar klarar upp mot 220 pulsslag per minut. Man kan testa detta med ett prov så att man får reda på hur just den hästen ligger. Man kör ofta travare i 6-8 intervaller av en längd av 600-800 meter med ungefär en minuts vila mellan intervallerna. Hur fort man kör bör alltså bestämmas av pulsklockan. Vissa av överträningshästarna kom upp i maxpuls i oerhört låga farter. Minns speciellt en tävlingshäst som jag både ägde och tränade. Hans intervaller gick i samma hastighet som 2 åringarna. Då vann han lopp och presterade riktigt bra medan han om han tränade i ”normala” tävlingshästars tempo tvärstannade i loppen och hade ont i precis alla muskler i hela kroppen och var ledsen och mådde inte alls bra.

Många av dessa övertränade hästar var svåra att ha i hagen. De har en inre stress och sprang eller gick oftast maniskt runt, runt i hagen och tränade sig då alldeles själv vilket inte alls var bra. Så de fick man begränsa hagvistelsen till.

Magont, leder till ryggont leder till en jäkla massa bekymmer

Jag har förstått att de flesta PSSM hästar har ont i magen men att man inte vet varför. då ska jag avslöja en sak. ALLA hästar (och människor) med minsta lilla obalans i sitt mående får magproblem. Det beror på att om man har ont/är orolig/stressad, nervös/missförstådd så spänner man sig, drar ihop sig i fosterställningsläge (i olika grader) för att skydda den känsliga, oskyddade buken. När man på detta vis drar ihop sig, dvs kortar musklerna på undersidan/framsidan så kommer musklerna på baksidan/ovansidan att spännas och då får man/hästen ont i ryggen och den låser sin rygg och sina höfter och… Den onda karusellen är igång. Dessutom så leder dessa spänningar till försämrad blodcirkulation vilket gör att man blir frusen så det är viktigt att hålla dem varma.

Då är det enkelt att ringa till Massören eller Equiterapeuten som lossar på den spända ryggen… Men det blir ju bara symptombot, det hjälper inte grundproblemet magont.

Maghästar behöver lugn och ro. De behöver mycket stråfoder, de behöver beröring (varför slutade vi rykta hästar 1 timme om dagen?), de behöver kärlek, de behöver slippa frysa, de behöver komma till ro, må bra. men framförallt så behöver vi få igång hästens naturliga bakteriekultur som den har i magen. Det finns en himla massa produkter för detta på marknaden idag. Samtliga är i princip meningslösa att ge om man inte ger dem varje dag. Jag ska försöka förklara detta på ett enkelt vis utan massa konstiga ord.

En frisk häst har redan alla goda bakterier den behöver. En häst med magont har inga goda bakterier kvar, de har svultit ihjäl på grund av att miljön i magen inte är bra. Det hjälper alltså inte att tillsätta nya friska bakterier för även dessa kommer att svälta ihjäl. Man måste alltså MATA de goda bakterierna och se till att maten till dessa bakterier trivs i magen. Först måste man ta reda på varför maten dör. Det beror oftast på försurning, fel ph värde.

Jag har inte alls forskat i detta på häst men principen torde vara detsamma som för människa. Här hittar du lite artiklar i ämnet.

PH-värdet

Candida

Bikarbonat

Aloe Vera

Kokosolja

Jag har enormt bra resultat med Aloe Vera, Bikarbonat och Kokosolja både på häst, människa och hund. Jag har aldrig testat det men även Nässelpulver verkar vara extremt bra att ge. Websidan som säljer nässelpulvret har en hel del intrssant fakta och produkter. Har aldrig testat dem och har ingen provision därifrån 😉 men jag har lärt mig massor på att läsa där.

Saker som är bra att ge, dvs föda som de bra magbakterierna äter är kronärtskocksextrakt, physsaliumfrö, Hel havre (absolut inte krossad eller behandlad på något vis), betfor, kli och så stötestenarna Kalk och Magnesium. Dessa två sitnämnda är livsviktiga har jag märkt. 75 % Kalk och 25 % Magnesium funkar bäst enligt min erfarenhet. Man behöver överdosera det i ett halvår eller så. Jag har till häst gett 1 dl om dagen.

Träning av drabbade PSSM hästar bör vara av den lugna typen som leder till avslappning. man ska tänka Yoga så är man på rätt väg. Och det är av yttersta vikt att ryttaren inte ger dessa hästar MER spänningar så ryttaren bör lägga ner masa tid på att lära sig sitta mitt över sin häst, aldrig sitta snett och ge den ännu mera spänningar.

Jag hoppas med detta inlägg att jag kanske kan bidra med något matnyttigt. Fortsätt gärna att spåna i kommentarsfältet och lägg till länkar till relevanta sidor.

Mer hästiga diskussioner hittar ni på Facebook.

Inlägget gjort

Lindahs ryttarutbildning

Min blogg är grymt eftersatt och så kan vi ju inte ha det :-). Jag har farit land och rike runt i över 2 månader, levt i en kappsäck, ätit massa skräpmat, sett massa olika ställen, åkt massa tåg… Perioden har varit jobbig, det måste jag få lov att erkänna. Resor och oregelbundet icke så hälsosamt ätande är inte så där hälsofrämjande. Speciellt i kombination med Sveriges kyliga, råkalla, fuktiga klimat när man bott 5 år i ökenklimat. Men jag var tvungen att göra så här, åka runt och kolla om intresse för det jag lär ut fanns och det fanns det ju, i mängd.

Jag VET ju att behovet finns, ett skrikande stort behov men det behöver inte nödvändigtvis betyda att gemene man känner ett behov av att lära sig. Det innebär ju att lära om, erkänna sina fel och brister och det är ganska svårt för de flesta men Sverige har visa sig vara alldeles proppfullt av kunskapstörstande hästmänniskor.

Det verkar vara så att man kommer till en viss gräns med sin vanliga ridning där det inte fungerar längre, där man MÅSTE söka sig andra vägar. Det finns olika gränser när detta händer men om jag ser lite objektivt på det så verkar det vara när man

*Hästen är så sned att ryttaren inser att det finns ett problem

*Hästen blir halt hela tiden

*Hästen drabbas av ryggproblem

*Hästen går knappt att rida för den är stel, spänd och bråkig

*Ryttaren mår illa efter en ridlektion på grund av våldet som hon ”tvingats” utsätta sin häst för under på¨drivning av instruktören.

*Hästen har börjat anfalla instruktören när det vankas lektion

*Ryttaren har börjat bli rädd för sin häst

*Hästen har drabbats av den tråkiga sjukdomen PSSM och är i behov av en mildare typ av träning

*Ryttaren lider av värk i sån grad att hon knappt kan rida längre

Och sen har vi ju naturligtvis de hästmänniskor som bara är nyfikna och kunskapströstande av naturen och bara vill testa något nytt.

Jag personligen ser dock ett skriande stort behov av denna träning för i princip alla ryttare (och hästar). Behovet grundar sig dock inte det som jag antar folk tror det grundar sig på.

Jag antar att alla som jobbar som ridinstruktörer upplever samma som jag upplever. Det är så otroligt frustrerande att hålla en lektion där inga instruktioner följs. Man kan lätt känna att ryttaren är korkad och olydig som inte gör som man säger. Men ryttaren är varken korkad eller olydig. Det är bara hennes kropp som inte riktigt fungerar, den är liksom inte koordinerbar på order från ryttaren utan kroppen verkar leva sitt egna lilla liv.

Instruktören säger ta bak skänkeln och eleven tar bak skänkeln… Tror hon.. I verkligheten händer inte ett skit. Eller höfterna, de är ännu mer svårstyrda, man säger ta fram häften och ryttaren tar bak den?!?!? Eller så säger man trampa ner i stigbygeln och VOILA så trampar eleven ner hälen allt hon kan samt trycker upp sitt sittben medan trycket i stigbygeln inte har förändrats ett enda dugg. Då är det väldigt frestande att liksom betrakta ryttaren som dum och korkad och ge denna instruktioner som funkar.

Det brukar ofta innebära att instruktören ger upp att undervisa ryttaren och ägnar sig åt att instruera hästen istället. Instruktionerna blir då av typen, volta, trava, galoppera, skänkelvikning, öppna etc. Man blundar helt enkelt för att att ryttaren faktiskt sitter i vägen för sin häst och försöker få igenom någon form av ridning där hästen får lära sig göra saker fast piloten säger en helt annan sak med sin kropp.

Sån ridning är aldrig hälsosam för hästen och det krävs då en del våld och tvång för att få hästen att böja på halsen. Att böja på halsen har jag förstått är otroligt viktigt. Det verkar gå före allt annat så man ägnar mesta delen av lektionerna att få hästen att böja på halsarna. Dels böja den i sidled och dels i en krull. Jag förstår inte varför men har konstaterat att det är så. Det har till och med uppfunnits bett och snören i olika former som ska få hästen att böja lättare på halsen.

All fokus läggas på handen, handen juxar konstant med bettet, det kramas, vifftas, bänds, hålls fast etc. Alla dessa för hästen helt meningslösa och oerhört irriterade saker genomförs med sladdrig öppen hand vilket i en hästmun är lika obehagligt som för en människa att skaka hand med en så kallad ”död fisk hand” (ni vet en sådan som inte kramar tillbaka och tar et stadigt handlslag)

Problemet är att om ryttaren sitter i vägen för hästen att röra sig på ett korrekt vis samt utsätter dens hals för en påtvingad böjning så låser man fast hela hästen. Skapar spänningar i den vilket gör att den till slut inte kan bli lösgjord, inte kan arbeta korrekt. Nosen liksom fastnar i ett läge nära dens bog, halsmusklerna fastnar i en statisk spänning som man aldrig bör utsätta en muskel för.

Hästen förlorar förmågan till att söka bettet, få fram nosen och då kan överlinjen aldrig bli lång och underlinjen kan aldrig börja bära och dens sidor förblir olika långa. Den lär sig röra sig i sin stelhet och snedhet. Den tar liksom sönder sig själv för att vara oss ryttare till lags.

Säger som en oerhört känd tysk dressyrtränare sa på en treåringsauktion. ”Kolla in alla fina 3-åringar.. Njut av deras spänst och rörlighet, deras gång. Så här fina blir de aldrig igen för nu ska de ridas in av kreti och pleti… ”

Sååå.. För att återknyta till ämnet. Behovet som finns är att lära ridelever att kunna ta instruktioner så att instruktörerna kan undervisa på ett vänligare sätt. Så det är det jag sysslar med. Och jag tycker att det är vansinnigt roligt måste jag erkänna.

Det är ännu roligare sen när ryttaren har uppnått en viss grad av koordination genom kurser och träning på egen hand och man får hålla en lektion för denna ryttare. Då kan man liksom faktiskt hålla en lektion. Man kan få ryttaren att göra typ 3 olika saker samtidigt, alltså ryttaren kan styra båda sina skänklar och sin rumpa.  Då kan man liksom RIDA och då är det helt plötsligt jätteroligt att vara instruktör. Det är dessutom jätteroligt att se andra instruktörer instruera ens elever. När man ser att eleven faktiskt göra vad intruktören säger.

Det är nu man faktiskt kan börja att minska ryttarens skadegörelsen på hästen och det är ju det som ridning går ut på. Att rida sin häst med minsta möjliga skadeinverkan.

Jag utbildar alltså ryttarna, inte hästarna. Men givetvis hänger liksom hästarna med på köpet och får en gratis utbildning allteftersom ryttaren lär sig koordinera sin kropp.

Är du intresserad av min utbildningsstege för ryttare så hittar du info om dessa under länkarna här bredvid (eller ovanför om du läser detta på en mobil).

Kursstart är första fredagen varje månad. Anmälan mailar du till blog@lindah.se

 

Inlägget gjort

Farlig smittsam substans i hästtagel

Socialstyrelsen
tillkännagav nyligen en upptäckt av en potentiellt farlig substans i hästars tagel. Substansen Amobacter Equui har kunnat kopplas till följande symptom hos främst kvinnor:
– Minskat intresse för att laga mat, städa och hushållsarbete i allmänhet.
– Minskat intresse för att bära make up, vackra kläder och högklackat.
– Bristande intresse för att spendera pengar på t ex hemmet och bilreparationer före det att ”älsklingen har ny utrustning såsom skydd, sadel, täcke och grimma samt förnödenheter som hö, kraftfoder och diverse tillskott.”
Amobacter Equui leder ofta till att infekterade personer tillbringar många timmar hemifrån och vidare till utmattning vilket kan leda till minskad fysisk kontakt med andra människor, i synnerhet äkta män/makar.
Amobacter Equui är starkt beroendeframkallande och jakten på ytterligare objekt med tagel kan leda till flocktänkande likt chipsreklam ”du kan inte bara ha en”.

Observera! Om du kommer i kontakt med kvinnor infekterade av denna substans, var förberedd på att prata om hästar i timmar.

Socialstyrelsen varnar: Hästar är dyra, beroendeframkallande och kan påverka kvinnors goda omdöme

Inlägget gjort

Simultankapacitet De Lux

Janet funderar….

Hur mkt simultankapacitet kan man öva upp?

Hur mycket simultankapacitet kan en häst ha?

En dag ur Ljungagårds dagbok:

Eftersom Ljungagård mestadels består av en ryttare dagtid, är båda hästarna på gården lärda att gå som handhästar. Dock är den ena lättare.. a.. omformulerar.. smidigare att ha som handhäst. Kallblodet Tyr är stadig som en Volvo 245a, funkar i all terräng, går fram över allt, håller samma tempo och ska du svänga får du meddela det i god tid annars går godståget raaaakt fram, inget som hindrar. Däremot lillebror Camarguen Nikki, är lite mer av en ferrari, 0-100 på 0.2 sekunder, däckspinn i varje hörna, kavar upp armarna som en tonåring o ska spänna sina muskler, smidig som en katt och det .. hmm.. störiga momentet-Huggorms tendenser!

Så, hur mkt simultankapacitet vill man öva för dagen?

Tja, Tyr fick tjänstgöra som ryttarhäst. Så… host.. here we go! Tårna in, knäleden spänd? rumpan med? förankrad i sadeln? check! Liggande 8an kom däär jaa, check!

HUGG!! va f*n?! ett par tänder swischar förbi.. O visst ja, har ju en handhäst med (glömt)

Och, om igen.. Tårna, knäled, rumpa, håll i handhästen!, gå fram.. e.. vänta nu.. rumpa, 8an, fraaaam!

HUGG!! samma tänder igen! Mög!…

Och.. om igen, men byter varv.. Håll koll på handhästen så han går fram, öronen är fram o tänderna i annan riktning, check.. (nu känner han jag har koll på honom, går fiiint vid sidan) ok, så.. ee.. koncentration.. var va vi.. hmmm.. Jo 8an.. attans! nu missa jag lilltån.. ooo knäleden.. dääär check! 8an fokus, snabbare kom igen… Nu ser jag i ögonvrån, öronen vikas bakåt på Hugghumlan, han laddar o jag hinner stävja ett hugg med att ryta till, o hugghumlan fnissar bakom fasaden.. Jävla spjuver.. 245an knatar på i sin hastighet totalt oberörd..

Efter en stund börjar simultankapaciteten funka i skritt så vi ökar upp till trav.. Oooh! flyter som baara deeen asså! Sicka änglar jag har.. 245an tickar så ljuvlig och hugghumlan även han infinner sig i takten.. Att jag glömt bort lilltån, knäled osv, är ju självskrivet.

Jag kopplar av för ganska exakt 1,4 sek-HUGG! Rätt i låret-Janet vrååålar AAAAJJJHHEEE! Hugghumlan fnissar bakom fasaden och rättar in sig i ledet. (Av någon anledning ser jag Johan Glans barnsligt fnissiga ansikte framför mig)

Halva ridturen gjord, ökar till galopp! Nu bryter helvetet löst- i alla fall från en männsklig synvinkel.. och kanske Tyrs också då han är i full simultankapacitet-koncentration att hålla koll på ryttare som glömt bort lilltån med dens vänner och en lillebror som boxas och ska hållas på mattan. Nikki har fullt sjåå att fixa att galoppera i sidleds, lägga öronen, visa aall garnityr för alla i hela skogen och visa hur man använder den också genom att attackera storebror i huvudet-varpå svar på tal kommer omgående!! I galopp, två hästar på 500 kg var, en som vill busa och en som vill göra sin uppgift bråkar med varandra och lilla jag sitter där som en flugskit och fullständigt tappat all simultankapacitetsförmåga nånstans på vägen och ställer mig frågan- undrar om dom glömde mig där uppe för en sekund?

Jag vill tro att hela Skånes jaktlag hör mig vråla genom skogen- SLLLUUUUUUTTTTAAAA! varpå två kusar omgånde rättar in sig i ledet.

Jag funderar-Hur mycket simultankapacitet kan man öva upp?

Och vem av oss tränade mest på sin simultankapacitet för dagen?

Janet på Ljungagård

(Ingen i historien kom till skada. Båda hästarna är vana att gå som handhästar och ryttare van att rida med

handhäst i 25 år)

Inlägget gjort

Vad vet man egentligen?

Janet funderar….

Det är så intressant med hästkroppen. Så mycket vi inte vet, så mycket som inte hörs.. och ändå sägs det något som vi förväntas veta och på något sätt lösa.

Hur bra är vi på att läsa våra hästar?

Vad har just min häst för signalsystem?

Är det verkligen gulligt när hästen ligger ner och äter, om alla andra hästar står upp i sina boxar?

Betyder sänkt huvud alltid from och vänlig?

Betyder lugn häst vid ridning i alla lägen, alltid snäll?

mmmm.. Det är intressant. Ju mer man är med hästar, ju mer inser man att det är ett litet liv i sig självt. Kanske så här en läkare känner när hen upptäcker sitt stora intresse för människokroppen, eller den där dykaren som i sin iver måste ner på havsbotten igen för att se något nytt att stoppa i sin inlärningsbok ”vad jag vill veta mera”

Hur mycket tid har vi idag med våra hästar? Har vi avsatt tid att bara va med dom? sitta i hagen, titta på deras samspel, ta en kopp kaffe under tiden vi sitter där och grunnar och spekulerar?

Är jag stressad? Tufft på jobb? Eva-Lena i växeln fräst av sig igen, ungarna bråka hela vägen hem i bilen, o gubb f*n har inte börjat på maten, och jag som ska va i stallet om 15 min…

Hur påverkar detta hästen?

Vad är ont? vad betyder ont? Finns det olika grader av ont och hur märks detta på min häst?

Vad är pigg och glad? Hur ser min hästs ögon ut när hen är glad? hur känns hens kropp i detta läget?

Ja, listan kan göras lång. Att lära sig läsa sin häst är ett  redskap för att skapa en kontakt och förståelse för om något börjar gå på fel håll. Det är inte lätt, det krävs tid med en stor skopa av intresse. Ju mer man lär mig, ju mer inser man hur lite man vet.

Jag vill  lära mig mer, förstå mer, göra skillnad, göra ”rätt”. Men vad är ”rätt”, finns det något ”rätt”?

Att bli medveten är vad jag tror är det som är närmast ordet ”rätt”.

Ja, det här är saker jag kan fundera på….

Hälsningar Janet på Ljungagård

Inlägget gjort

Gästbloggare Ullis om logisk ridning och lite annat

En elev jag hade för många år sen skrev så fint i sin blogg igår så jag frågade om jag fick kopiera in det här och det fick jag 🙂 Ni hittar hennes blogg här.

Mitt tränings- och tävlingsuppehåll med hästarna har fått mig att fundera mycket. När väl karusellen är igång blir det lätt så att man rycks med och gör det man är van vid oavsett vad det är. Att då stoppa upp och tänka igenom vad man håller på med är inte heller så lätt.
Förutom att jag nu hinner fundera på träning, tävling och vad jag gör med hästarna finns det dessutom nu också tid att vara hemma. Det är något stort i mitt liv och idag är en sådan dag när jag bara njuter av att vara hemma.

Jag har passat på att fundera lite över hoppningen och framför allt min sits.

Jag har jobbat massor med min ridning de senaste åren. Framför allt för att få ordning på min katastrofala sits men också för att lägga en ny grund.
Redan när jag bodde i Kalmar försöktes det att rätta till den bland annat genom att sätta mig på stoet Chanelle som ofrånkomligt stoppade när jag inte red ordentligt. Jag vet inte riktigt hur många gånger det resulterade i att jag satt i olika hinder… men hjälpte det? Knappast! Det må bero på att jag är tjockskallig, eller kanske beror det mest på att jag har extremt dålig kroppskontroll och inte så lätt kan ta åt mig de vanligaste instruktionerna så som luta dig tillbaka eller sitt upp.
Inte för att jag är dummare än någon annan utan kanske mer för att jag tidigare aldrig har haft behov av att fundera över exakt vad jag gör med min kropp och jag tyckete ju att jag lutade mig tillbaka… det är bara det att det inte var eller är tillräckligt att bara tycka. Jag rätade ju inte upp mig, i vart fall inte tillräckligt och inte på rätt sätt. Och när den tanken har landat känns det minst sagt logiskt att jag aldrig lyckades med att hjula på baletten när jag var liten…

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Inte kan väl avslöjanden om min tidiga och mycket korta balettkarriär vara av intresse?

På de senaste tiden har det skrivits mycket om sits lite var stans. Det talas om grunden i ridningen och att den ofta saknas. Det skrivs om vikten av en bra sits. Men har inte alla ryttare det?
Nja, kanske inte alla och i synnerhet inte jag från början.

Nu när jag dessutom sitter och skrittar, skrittar och skrittar en massa har jag passat på att tänka på sitsen. För att bara sitta och åka rundor på hästryggen gagnar ju ingen. Och dessutom är det supertråkigt.

Min sitstränare som för ett par år sedan började lära mig att sitta ordentligt och inverka på ett korrekt sätt, Lindan är tillbaka igen. Jag har inte kunnat träna för henne under de senaste åren då hon har bott utomlands men jag hoppas att jag skall kunna göra det när jag får tillåtelse att rida Hisan på ridbana igen. Än så länge läser jag mina tidigare inlägg här på bloggen och tittar på gamla filmer. Sitsinläggen finns under kategorin sitsträning här bredvid för den intresserade.

Nu är det inte bara allt skrittande som har fått mig att fundera. Till exempel har Arnold Assarsson startat en blogg där han skriver om hoppträning. Han är träffsäker i sina inlägg och skriver om saker som borde vara självklara så som att det är viktigt att lägga en bra grund och att en bra runda på låg höjd är viktigare än att snabbt klättra i klasserna och hoppa högt. Detta är till synes mycket logiskt. Men är det det vi ser på hoppbanorna? Är det detta jag har praktiserat? Jag vill ju klättra i klasserna…

Bara idag när jag läste ett inlägg på Tyras blogg slog det mig att jargongen lätt är en annan bland ungdomar. Hon säger ju att det är viktigt att träna grunden men också att det kanske inte görs på hoppträningarna för då förlorar tränarna elever för träningarna blir för tråkiga??? Men vänta lite här! Stopp! Är det tråkigt att göra något väl?
Jag tycker ju inte det men jag tror inte att precis alla tycker som jag.

Jag undrar nu lite om jag är färgad från travet också. Men tränar min häst gör jag ju själv. Till hopptränaren eller dressyrtränaren vänder jag  mig för att bli tränad själv. För att kunna bli en bättre ryttare. Att hästen också blir bättre av det kan man ju se som en bieffekt. Det ena leder ju till det andra. Därför vill jag att den tränaren jag rider för korrigerar fel som jag gör.
Jag uppskattar inte träningar med massor av folk där tränaren är oengagerad och bara säger hoppa det där hindret eller rid den linjen. Jag vill ha en tanke bakom och jag vill ha hjälp med att rätta det jag gör fel. Annars lär jag ju mig inget.

Till detta har jag hittat Tord som är väldigt fokuserad på mig som ryttare i hoppningen. Han brukar säga att Hisan redan kan hoppa och i stället är det mig vi skall jobba med. Precis det jag vill åt.
Likadant vill jag ha min sits korrigerad när jag rider dressyr. Jag vill ha hjälp med att förfina mina hjälper och att lära mig att ge rätt hjälper. Att sitta rätt. För det är grymt svårt.

Det finns flera olika sätt att lära ryttaren rätt. Jag gillar Lindas sätt att bit för bit lära mig hur jag skall inverka med min sist för att ge rätt hjälper. För det spelar ju ingen roll hur mycket jag sliter om jag ger felaktiga signaler som hästen inte kan förstå.
Dessutom är hon så pedagogisk och lyckas med att förklara allt i minsta deltalj.
Det kan tyckas flummigt när man läser mina inlägg från hennes träningar men det beror g mest på mitt sätt att återberätta. Och alla fungerar vi olika, hennes förklaringsmodeller fungerar 100% för mig. Min sits har blivit så mycket bättre och det håller i sig, jag kan inverka bra mycket bättre nu.

Jag roade mig med att klippa ihop lite frekvenser från lite filmer jag har i datorn för att illustrera detta.


Inlägget gjort

Alla dessa åsiktskillnader inom hästeriet

INGEN, och jag upprepar, INGEN behöver hålla med om det jag vill förmedla. ALLA har rätt till sin egna åsikt, och INGEN är tvungen att ändra på sin egna åsikt.
Jag vet att folk älskar att diskutera. Jag älskar också att diskutera, men det är oerhört svårt att diskutera vänligt. För många innebär att diskutera att när ens egna argument inte räcker till för att ”försvara” sin egna åsikt så tar man till personangrepp. Det gjorde jag också när jag var i ”terrieråldern”, typ till jag var runt 25 eller så. Sen insåg jag hur jäkla lite jag vet och blev lite mer ödmjuk och lyssnande. Då började jag söka och leta, testa och pröva och jag har hunnit med en jäkla massa inriktningar och grenar inom hästeriet.
Men jag nöjde mig inte med det så jag började även testa och pröva och utvärdera och lära mig mer om människan för jag insåg redan då att det är vi människor som har brister, inte hästarna.
Först när jag började förstå människan så började jag förstå hästen.

Utefter detta så har jag skaffat mig en egen filosofi som baserar sig på fakta om biomekanik, psyke etc. Vissa saker bara är så. Sen att jag kanske inte gillar att det är så så är det så ändå… Vissa saker hade faktiskt varit bättre att inte veta.
För det var när man kom till vissa insikter som man började SE vilka plågor vi människor i all välmening utsätter hästar för.
Och det är efter dessa insikter som jag arbetar. Jag vill göra världen till en mer hästvänlig plats. Sen att jag på inga vis är fullärd är en helt annan sak. Det jag förmedlar idag kan jag komma på var helt fel i morgon. Livet är ett ständigt lärande och jag lär mig mer för varje dag som går.

Hästfolk älskar att diskutera. I forum och grupper diskuteras det som bara den. En enkelt ställd fråga mynnar ofta ut i personangrepp av helt sjuka proportioner. Det gör att folk inte vågar ställa frågor och det är inte bra för om man inte vågar fråga så får man inget lära sig.

Tex inom dressyren så finns det många olika inriktningar och folk i den ena vill omvända andra till SIN tro, man formligen ÄLSKAR att diskutera skillnader men jag som försöker se det hela neutralt ser bara att man försöker få den andar sidan att förstå hur FEL de gör och hur rätt de själv gör. Jag vet att många älskar dessa diskussioner. Jag hatar dem. Och jag ser hur det förstör grupper och delar oss i läger. Man måste vara FÖR eller EMOT. Varför kan man inte bara se att jaha, inom den grenen gör de så, vad intressant, hur kan jag applicera det på min egen ridning? MÅSTE man tvunget  omvända andra till sin gren?

Jag har ingen greninriktning, jag försöker verka under grenfördelningen. Det vill säga jag försöker förmedla hur man kommunicerar med sin häst. Sen om man vill använda den kommunikationen till western, islänningar, dressyr, skogsmullande, Doma Vaquera, riddarspel, hoppning, WE, akademiskt, trav, galopp etc är för mig helt ointressant.

Hästen har oavsett vilken gren man ägnar sig åt samma signalsystem. Att sen rikta in sig på en gren innebär att lära sig använda hästens signalsystem på ett sätt som gör att den kan formas till den form som grenen kräver, flytta sina ben på det viset som grenen kräver. Men i grunden är hästen skapad som den är skapad liksom.

Så jag skulle vilja kalla mig för Schweiz. Jag är neutral. Jag verkar under alla grenar och inriktningar. Dessa inriktningar intresserar mig inte, jag har prövat dem alla men jag tröttnar oerhört fort. Jag är ärligt talat helt ointresserad av tävlingar och grenar. Det tråkar ut mig till max.

Därav mitt totala ointresse för diskussioner om olika inriktningar. Jag lär ut hur man stärker sin häst (genom att stärka sig själv), hur man lär den att tolka, lyssna på och förstå våra signaler. Sen har jag tack vare att jag prövat alla grenar förmågan att lära ekipage om önskemål finnes hur de formar hästen efter grenen man vill verka i. Men då kommer vi in på mer detaljer och det är individuellt för alla ekipage och något man diskuterar på lektioner, det är alltså inget ämne att diskutera i gruppen på Facebook. Där fokuserar vi på relationen häst-människa OAVSETT inriktning.

Så mitt intresse är hästen och enbart hästen. Hur man gör livet och tillvaron trevligare för hästen.

Mer hästiga diskussioner på Facebook.