Den här hästen berättar på snällast möjliga vis att den inte vill hoppa

Man måste lyssna på hästarna. I denna film så ser vi en häst som otroligt försiktigt berättar att den inte vill hoppa. Den säger det varje gång ryttaren försöker styra på ett hinder. Trots att ryttaren slår den med spöet och bankar på den med skänklarna så fortsätter den tålmodigt att säga: ”Jag vill inte hoppa”.

Om man fortsätter ignorera det hästen försöker förmedla så kommer hästen att bli tvungen att ta till mer drastiska metoder för att få ryttaren att lyssna. Då blir den helt plötsligt kallad dum och bråkig.

Man kan försöka att rida på hindret en gång. Men inte fler gånger. Bra horsemanship vore att acceptera och sen åka hem och kolla igenom hästen rejält. Böja igenom den för att utesluta att den har en inflammation i en led. Gå igenom ryggen och kolla om den är öm i ryggen och isåfall kanske kolla över hur man tränar hästen, om den har en passande sadel tex. Kolla igenom dens mun. Kolla dens hovar, är dens hovvinklar korrekta? Har den rätt skor för just sina behov?
Kort sagt, utesluta precis alla orsaker som kan finnas att just denna häst inte vill hoppa.

Hur motiverar du din häst?

Hästar är snälla djur. Hästar är inte medvetet bråkiga eller lata eller heta eller dumma. Herregud, även den lataste hästen, den bråkigaste hästen, den dummaste hästen går faktiskt med på att vi spänner fast saker runt dens kropp, att vi rider på den fast att vi i många fall skadar den när vi sitter på den, de låter oss spika i deras hovar med järnspik, de tillåter oss att dagligen ledas ut i små trista hagar och att dagligen låsas in i en box stor del av dygnet, de låter oss tävla dem fast att vi i många fall är nervösa med allt vad det innebär, de tillåter oss att utsätta dem för allt detta som i 60-80 % (oklara siffror) ger dem magproblem vilket är smärtsamt för en häst, otroligt smärtsamt.

Hästar gör ALLT för oss. De är sällan dumma, bråkiga, olydiga etc.

Men det ligger i en hästs natur att tex spara på kalorierna så att säga då den ju är ett flyktdjur som måste kunna fly på ett ögonblick och däremellan måste försöka äta ihop till energi som gör att den kan fly vid fara. Finns det ingen fara så tar den det lugnt. ibland kan den dock få ”glädjefnatt” och springa av ren och skär lycka.

Det ligger också i en hästs natur att ha en trygg ledare som berättar när det är dags att fly eller inte.

I varje hästflock finns det oftast ett klokt gammalt sto som leder den till mat som hästen behöver just då.

Det ligger i en hästs natur att ta den tryggaste och effektivaste vägen till ett mål. Eller att fridfullt beta sig fram längs en oplanerad väg.

Exemplen är många, jag tror att ni kan tänka vidare själv.

När vi ska träna en häst i ett ridhus eller en paddock så vill vi att hästen ska göra saker som går helt emot dens natur.

Vi vill tex att den rör sig på ett sätt som är kaloriförbrukande UTAN att det finns en fara att fly ifrån, eller en glädjebubbla att springa i.

Vi vill att den ska ta en helt ologisk väg istället för den mest logiska som ju i ett ridhus är en äggformad väg (för vad är logiken i att gå på en fyrkant och ha energi ändå in i hörnen?) som pågår i måååånga varv utan mål och utan mening.

Vi ber den att röra sig spänstigt och lösgjort trots att vår kropp allt som oftast hindrar den från att göra detta, (speciellt om vi är stela och har ont själva).

Vi ber den att gå med halsen böjd genom att göra den illa i munnen samtidigt som vi dunsar dem i ryggen och skadar den med vassa metallgrejor i sidorna, alternativt hårda sparkar i sidorna (undantag finns såklart).

Vi har säkert alla råkat ut för att en häst visar sig ha pålagringar i leder, kissing sspines, kotledsinflammationer etc. Vet ni att dessa uppkommer inte på en dag. Det betyder alltså att vi under låååång tid utsatt hästen för plågor genom att rida den fast den har ont.

Hästar är snälla djur. Om jag blivit utsatt för det där så hade jag gett tillbaka och slutat som korv alternativt blivit skickad till en horsbreaker.

Vet ni att det finns bara vid ett tillfälle som hästen av naturen  frivilligt böjer på nacken och spänstar och böjer sig och springer runt i cirklar och gör skolor ?

Vet ni när det är? Jo, det är när en häst försöker imponera på en annan häst. Eller när den är otroligt GLAD!!!

Ni inser ju säkert själva att det är bäst att försöka få hästen att göra saker av sig själv på ett sätt som den gillar? Träning blir liksom så mycket lättare då.

Översatt till klarspråk så innebär det att man vid hästträning måste hitta på sätt att träna på som gör hästen glad eller få  hästen att försöka imponera på oss.

Då blir träning LÄTT och kul för bägge parter.

Om du har en häst som inte ser en anledning att försöka imponera på dig eller som inte är glad när ni tränar så måste man ju få den att göra dessa saker genom tvång i form av malande skänklar, sågande händer etc.

Gissa vilket sätt som ger snabbast resultat? Som skapar en trevligast häst-ryttar relation?

Exakt. Så klart så måste man försöka få hästen att se dig som en glädjespridare som man vill imponera på.

Jag gillar att tänka i musik. Den här låten symboliserar bra vad jag menar. Mannen som sjunger får kvinnan att göra mer och mer och mer, bara genom psykisk påverkan.

Så dagens tankenöt är alltså hur du blir denna person? Lyckas du med detta så får du ALLT hästen överhuvudtaget KAN ge dig.

Innan man ens tänker på att komma hit så måste alla fysiska hinder övervinnas. Hästen måste vara frisk.

En frisk häst går villigt framåt. går den inte framåt så måste man felsöka. Benen tex, de ska alltid vara iskalla och utan gallor. Hovarna ska vara hela och med rätt vinklar. Pälsen ska vara blank, hullet på hästen ska vara perfekt, utrustningen måste sitta perfekt, hästens naturliga behov av utomhusvistelse med kompisar i en STOR hage måste vara tillfredsställda, foderstaten måste vara bra. Ja…kort sagt, hästens grundläggande behov måste vara tillfredsställande. Och så måste ju givetvis vi ryttare kunna rida, dvs sitta mitt på hästen utan att glida runt, utan att dunsa i dens rygg, utan att omedvetet eller medvetet dra i dens mun…. Tja listan kan göras lång.

Sååååå, vad kan du åtgärda först för att nå målet, en glad häst som försöker imponera på dig?

Dela gärna inlägg på bloggen och hjälp till att sprida lite klokskap till hästfolk.

En död häst lider inte

Idag bjuder jag på ett gästbloggsinlägg från en mycket klok tjej, Kim. Jag hade aldrig kunnat skriva detta bättre själv, jag håller med henne i allt hon skriver. Ni hittar hennes blogg här. Enjoy.

Det finns ett ämne som är tabubelagt och känsligt i de flesta djurkretsar. Ett ämne som bottnar i etik och moral. Som ett filosofiskt ämne finns inga klara förhållningsregler i detta. Detta ämne skapar ofta heta diskussioner med läger – som i de flesta sammanhang där människan är passionerat engagerad.

Vad är det jag pratar om? Jag pratar om den skyldighet och det ansvar man antar i samma stund man övertar ägandeskap över ett djur. Det ansvar man har över när dess sista andetag i livet ska ske.

Detta är ett ämne som kan belysas ur såååå många vinklar och kan omöjligt sammanfattas i en kort text. Objektivitet och kunskap är de två saker jag vill belysa idag. Jag gillar objektivitet och jag är rätt emotionell. En balans mellan objektivitet och passion är nyttigt.  Man får inte tappa sitt logiska tänkande till förmån för det emotionella. Men logiken får inte heller ta överhand för empatin och passionen.

Så, nu ska ni få höra en djupdykning i filosofi från en ingenjör. Det är inte varje dag vi pysslar med sånt kan jag lova 😉

Jag och flera med mig anser att en dött djur lider inte. En död häst lider inte. Det är min ståndpunkt. Hur man väljer att tolka det ligger sedan i värderingar. Lite luddigt och flummigt och alltid högst personligt, right 😉 Vissa människor ser rött och odlar horn när de hör den meningen. Vissa kommer säkerligen bara att se mig som ett känslokallt monster efter dessa rader,  när man egentligen inte kan komma längre från sanningen om mig.

Jag är en av Lindahs elever. Hon har berättat att det är många som söker sig till henne med sina problemhästar för att hästarna inte kommer överens med sin ryttare på ett eller annat sätt.

Det finns något här, som faktiskt börjar dras upp i ljuset i diskussioner kring hästhållning och hästhantering. En simpel fråga – varför? Varför gör hästen som den gör? Kritiskt tänkande, lika viktigt med våra djur som när man letar info på nätet.

Varför vill inte hästen gå fram för drivande hjälper ordentligt? Varför slår hästen ifrån  när du borstar den över länden, över låret, över bogen? Varför slänger hästen med huvudet, kanske till och med hugger i luften när du lägger på sadeln? Varför spänner hästen ut magen när du ska spänna sadelgjorden? Varför leker hästen giraff när du ska tränsa? Varför går hästen iväg när du ska sitta upp? Varför bockar hästen? Varför tycker hästen det är jobbigt att lyfta upp hovarna, kanske extra när hovslagaren kommer. Listan är ändlös och små som stora saker kan man ställa frågan varför till.

Vad svaren blir, där i ligger kunskapen. Hur fungerar hästens kommunikation med oss? Vad är hästens instinkter? Hur fungerar den? Hur fungerar hästen biomekaniskt? Vill den tala om att den har ont? Att den är otrygg? Att den är neutral? Att den känner tillit? Förstår den vad du ber om? Är den ouppfostrad, outbildad? Dessa ord kan vara laddade med värderingar. Försök att hålla en neutral syn på ordet ouppfostrad. I någon grad uppfostras alla djur av varandra. Uppfostring är lite mer synonymt med att lära sig andra individers gränser i nån mening. Iallafall för mig.

Ofta ligger grunden till oönskade beteenden i att hästen skriker till sin ryttare att den har ont. Den kanske började med att viska, men tillslut skriker den. Om den inte har en inåtvänd personlighet och hamnar i inlärd hjälplöshet då. Självklart kan hästen vara ouppfostrad, inte förstå uppgiften, inte klara av uppgiften exteriört eller mentalt osv. Den åh så relevanta exteriören! Men om vi funderar lite på just smärta en stund.

Ställer man sig frågan varför och inte kan svara på frågan med den kunskapen man har så finns det en mängd tränare och veterinärer runt om i Sverige som kan vara behjälpliga. Man kan inte kräva att en djurägare ska vara allvetande. Det är inte en enda människa. Där emot anser jag att man ska vilja lära sig mer. Man blir aldrig fullärd. Om hästen bockar, rusar, är stirrig, rör sig stelt, kan det då kanske vara så att den har väldigt ont?

Är det en möjlighet att den har ont, undersök den veterinärt i första hand. Hittas allvarliga fel, då kommer vi till poängen med hela detta babblande. Vad gör man?

Är det humant att ställa en häst på boxvila en längre period? Att isolera den från socialt umgänge och den ständiga rörelse som ett stäppdjur behöver för både kropp och sinne, för att inte utveckla stereotypa beteenden? Jag lägger ingen värdering i box vs lösdrift nu. Båda är bra på sitt sätt. Nu är det dygnet runt i box över längre tid jag pratar om.

Är det humant att låta en häst som har galet ont i kroppen vara pensionär?

Är det humant att låta en häst gå som konvalescent/pensionär i den typ av hage en vanlig medelsvensson kan erbjuda i fleeera år utan mental och fysisk stimulans? Nu pratar jag liksom inte en 6 ha stor hage med varierad terräng. Det är inte så många som har lyckan att kunna erbjuda sina hästar detta.

Är det rätt mot en själv och hästen att kämpa sig blå med diverse krämpor som hästen ändå aldrig kommer bli helt fri från på grund av dåliga förutsättningar så som exteriör osv? Det tar mentalt på både häst och människa. Och hästen kanske har extremt ont i perioder.

Det är ALDRIG okej att fortsätta rida på en häst man vet har ont av något som inte kan gymnastiseras bort! I den hörnan av boxningsringen står jag med blodad tand och morrar hehe 😉

Otaliga fall att fundera över finns så klart om man har lust med det.

Att plocka fram sina objektiva glasögon i dessa lägen är svårt. Vi älskar alla våra djur! Våra hästar är tamdjur så några exakta paralleller med vilda hästar tycker inte jag att man kan dra. Även om de inte skiljer sig jättemycket från sina förfäder. Där emot ska man ha hästens instinkter, behov och ”naturliga” liv i åtanke när man tänker på dessa saker. Tyvärr kan jag tycka att det även finns en liten uns egoism hos människan som vi själva är lite blinda för. Vi älskat våra djur och vi vill inte skiljas från dem. Det är ju helt sant. För att exemplifiera så kan man ju fundera på meningen ”Jag saknar dig”. Att släppa taget är svårt. Kärlek…

Alla hästar förtjänar en chans, självklart! Men, ställ dig frågan varför om dess beteende och betänk dess förutsättningar. Hitta balansen mellan dina objektiva glasögon och ditt hjärta. 🙂

Kim

Unghästträning

Man måste rida olika hästar på olika vis. Här kommer tre olika filmer som visar hur man kan rida de tre vanligaste typerna, de Iberiska, Halvbloden och travaren. Målet med all ridning är att få upp hästens rygg, ge den en lååååång överlinje. Då blir den spänstig och hållbar och snäll att rida. De första åren av en hästs utbildning rider man så här.

Här är en film som på ett bra sätt visar hur man kan träna en ung häst av Iberisk typ. En häst av Iberisk typ har naturligt en hög hållning, därför rider man dem inte i samma låga form som man rider tex ett halvblod. Om man hade försökt rida den här i låg halvblodsform så tappar den rygg och bakben. Olika typer av hästar behöver ridas på olika vis.

Här är en film som visar hur man kan rida en häst av halvblodstyp. Ett halvblod är av naturen mindre högställd och rids därför i en lägre form än en häst av Iberisk typ.

Här är en kort film som visar hur man rider en travare. Tyvärr var detta den enda jag hittade, det råder tydligen stor brist på hur man rider en travare korrekt för att få upp ryggen på den så håll till godo med den minst dåliga jag hittade. En travare är gjord för att springa fort rakt fram så dens naturliga läge är att ha nosen låååångt fram, det är alltså där man får jobba den.

Lägger till efter diskussioner i gruppen att Islandshästar bör ridas som en travare. Problemet med Islandshästar är att man måste rida dem väldigt ohälsosamt för att kunna tävla den så som domarna säger. De måste ha kort underlinje som alla andra hästar men även kort överlinje. Det ger ryggkotor som pressas ihop, vilket gör att diskarna går sönder, pressas ihop vilket även ger fruktansvärda skador på bakbenen. Det funkade nog på Island. Man red dem intensivt en period och när de började bli slitna så släppta man dem lösa och slet på en annan häst.




Det här är poppis idag…

Såna här filmer älskar folk. De ser det, lyssnar på det och tycker att det låter klokt. De tränar det från marken och vid hand. Resultatet är för mig katastrofalt dåligt. Det ser rent ut sagt för jäkligt ut. Här på filmen ser vi en häst som spänstigt tänker framåt och gör exakt det den blir ombedd att göra, först från marken och sen under en skicklig ryttare.

När vi ser folk som försöker efterhärma detta ser vi en häst som rör sig som om den var halvt döende, utan spänst, utan framåttänk och oftast hängande över sin innerbog, alternativt snubblandes över sina egna bakfötter. Sen hoppar människan upp på hästen och då ser det om möjligt ännu värre ut.

Varför blir det fel? Varför ser det så fint ut när HAN gör det och sen ser hästen ut som om den är av på mitteln och svimfärdig av trötthet när DU gör det?

Det beror på att denna killen är proffs. Det är inte du. Det vi ser på denna film är sån överkurs för 95 % av alla hästmänniskor att man inte ens ska tänka tanken att göra det. Man kan njuta av när PROFFS gör det. Så njut av denna film om du vill och om du gillar sånt här.

När du njutit färdigt av vad PROFFS kan åstadkomma så går du till stallet och övar på det här i några år.

Om 5-10 år så kanske du kan öva på det som du såg i första filmen.




Kloka ord om överlinje

Hittade väldigt kloka ord. Lyssna på det mannen säger i denna film. Det är ren och skär grundridning han talar om. han säger tex att det tar proffsryttare minst 1 år för att få till en lång överlinje genom att hästen mjukt söker sig framåt till handen och vill vara i ryttarens hand. ETT ÅR för proffsen, kom ihåg detta. EFTER att man har hästen i sin hand, med lång rak hals och härligt böjd spänstig rygg så kan man börja prata samling, skolor, böjning etc. Men steg 1 är just detta han säger. Det är hästen som ska fram till handen, inte vi som ska dra bak hästens mun till vår hand. Dock är jag inte imponerad över ryttarna i filmen som försöker få hästen att hålla halspositionen lång och låg genom att rycka till varje gång hästen tappar balansen i rumpan och försöker köra upp huvudet för att rädda sin balans.

Så steg 1 i utbildning av häst är att få den att älska din hand, att älska sitt bett, att söka sig jämnt mot det på bägge sidorna ALLTID. Innan man har detta så ska man inte sitta ner på den i trav, inte böja, inte samla och framför allt inte tvinga den att gå med ställning i nacken (det jag kallar att ge hästen nackspärr). Ställningen i nacken kommer när hästen går rätt. Att ha en häst som går fel innebär att den tittar ut när den går på en volt. Det är ganska enkelt att dra in hästens huvud men den går fortfarande fel då (den undviker att belasta sitt ytterbakben). Felet är ju att den inte söker sig tillräckligt mycket till ytterhanden. Först måste man alltså få den att i alla lägen söka sig jämnt fram på bägge sidorna. Tittar den utåt så måste man få den att söka sig mer till yttertygeln.

En häst kan inte söka sig jämnt till bägge tyglarna förrän ryttaren kan sitta jämnt över sin häst. Det tar ganska många å innan en ryttare kan det…..

Sammanfattningsvis så FÖRST lär man ryttaren sitta jämnt på en häst, man lär henne att rida så att hästen kan söka sig jämnt fram till handen och sen kan man börja utbilda hästen.

Nya lärdommar

Livet är ett enda långt lärande. Mitt liv just nu går ut på att lära ut saker. Men jag måste ju ändå fortsätta lära mig annars liksom skrumpnar min hjärna ihop av tristess. Jag använder mina elever som lärare. De lär mig saker varje dag i princip. Svårigheter de har får mig att börja fundera och analysera och söka lösningar på deras problem.

Problemlösning är svårt. Det är inte så enkelt som att hitta felet och sen säga till elev vad felet är och sen tjata sig blå tills hon slutar göra det felet. Då har jag bara botat ett symptom. Jag har fått eleven att frångå sin koordination som leder till felet och på detta vis hindrat en helt vanlig rörelsemekaniskt kedja. Egentligen har inte eleven lärt sig mer än att inte göra det hennes kropp säger är henne att göra.

Man måste tänka lite längre än så, man måste hitta symptomet och sen leta sig bakåt tills man kommer till symptomets utlösare. Sen måste du leta upp vilka andra kedjereaktioner i kroppen som leder till symptomets utlösare. Det kan vara typ 17 olika kedjereaktioner som alla samverkar för att få eleven att göra fel. jag måste välja ut den av dessa 17 kedjereaktioner jag ska ändra på. Jag bör välja den som gör att minst 5 andra felaktiga kedjereaktioner stoppas. Men jag får inte välja en som stoppar en massa bra kedjereaktioner, såna som man vill behålla.

Nu för tiden har jag ganska bra koll, det går automatiskt men ibland stöter jag på problem som jag får klura lite på. Det är utmaningar som jag gillar. Det är otroligt utvecklande för mig.

I helgen fick jag massa såna kluringar. Det var kul, givande och intressant. Det fick mig att ändra om i min stegordning totalt. Jag har missbedömt i vilken ordning som eleverna behöver viss information.

Men gör om gör rätt. Jag kommer därför att göra om mina stegkurser. Målet är detsamma, att skapa absolut förstklassiga välskolade ryttare. Sådana som kan hoppa upp på vilken häst som helst, känna av vad den behöver för att bota sina symptom, ge den det och i rätt ordning. Jag vill skapa ryttare som kan skapa SKOLHÄSTAR. Det är målet. Och jag känner att jag är på rätt väg. Det kommer att ta några år men Rom byggdes inte på en dag och resan är inte så himla pjåkig. Det är otroligt trevligt att se ryttare utvecklas.

Stegkurserna är inte 7 till antalet. De kan fortsätta precis hur länge som helst, precis så långt som mina elever vill utveckla sig. Det finns liksom ingen gräns, för inom hästeriet så är man aldrig fullärd.

Må väl alla, nu ska jag dyka ner i min sköna säng efter en otroligt givande helg.

Lägga tungan över bettet

Här kommer ett tips om hur man så att säga motar Olle i grind 😉

När man skolar in en häst på bettet så gör man som så att under 2 veckors tid så serveras allt kraftfoder (inget stråfoder såklart) när hästen har bettet i munnen, med lite för långa sidostycken så att bettet bara hänger där fritt. Man gör det vid alla måltider, inte bara ibland så att hästen kopplar ihop mat med bettet, dvs TREVLIGT . Den kommer att ha lite problem i början och säkert lägga tungan över bettet, men grejen är att OM hästen lägger tungan över bettet så KAN DEN INTE tugga. Alltså kommer den själv komma på att det är smartast att behålla tungan under bettet. Det krävs att sidostyckena inte är hårt spända så att det är lätt för hästen att själv välja var den vill ha sin tunga. Det tar ca 10-14 dagar att etablera en vana hos en häst. I detta fallet vanan att alltid ha tungan under bettet, att bettet är trevligt att ha i munnen (det betyder ju mat!! ). Gör man så här så får man en häst som blir positiv till bettet och som inte har några större problem med att acceptera det.

Innan man börjar använda bettet för styrning och sånt så låter man den ha bettet under en grimma med tyglar/tömmar fästa i grimman. Då lär sig hästen att koordinera sin hals efter töm/tygeltag. eftersom grimman inte skadar hästen i munnen så kommer den inte att uppleva obehag av bettet, det bara är där precis som när den åt med det. När styrning och broms är 100 % etablerat så kan man sätta tyglarna i bettet och då har man sällan några problem med att få hästen att älska sitt bett.

Man brukar säga att det tar 10 gånger längre tid att förändra ett beteende än att lära in ett nytt beteende. Så om du redan har misslyckats med inskolningen av bettet så kan du börja om från början (gör om, gör rätt) Men det kanske tar lite längre tid…

Att tänka på med bettet är att det ska påverka hästen kropp, inte dens mungipor. styrningen ska påverka dens hals, inte dens mun. Därför bättre att göra så som beskrivet ovan. Tänka att förmågan att följa bettet har ingenting att göra med mungipor utan i första hand att lära den förändra sina halsmuskler vid ”drag” på en sida. Så man ska sluta tänka mun och börja tänka på kropp. Sen ska ju bettet bara vara en stilla stadig hamn att mjukt söka sig till,, att låta bakbenens rörelser fortplanta sig till.. Inte en obehaglig grej som då och då drar till och tvingar den att hålla ner sitt huvud.Handen ska vara stilla och inget tygeltag för någonsin gå bakåt (så som det blir när man grejar med handen för att få halskrull). Ett bett ska bära bakbenen, inte dra i halsen.

En bra ridövning för dagen kan vara att försöka använda tyglarna så att hästens hals INTE ändras. Det är svårt för vi är ju så inrutade på att använda tyglarna för att böja hästens hals. Men bra ridning innebär att tygeltagen är så små att hästen själv inte märker dem, men dens nervsystem uppfattar dem och förändras sig efter dem. Bettet ska funka som en kommunikation med hästens bakhovar kan man säga enkelt förklarat.

Så försök bli en sån där superduktig ryttare som kan tillåta hästens hals att vara rak, både i sidled och på längden och bara låta dens kropp arbeta.

Glöm aldrig att en häst kan bara jobba på ett korrekt vis med rak hals, så fort halsen böjjs in eller åt sidan så har vi frikopplat dens framdel från dens bakdel, vilket ju såklart det man inte vill. Man vill ju ”rida ihop” hästen, dvs få fram och bakdel att samarbeta.

Hjälptygel eller stjälptygel

En av mina elever skrev ett väldigt bra inlägg om ämnet som jag med tillstånd av henne snodde. Det är Jossan, som ju gästbloggat här tidigare. Originalinlägget hittar du här.

Ett annat intressant blogginlägg som Jossan har skrivit hittar du här. Det handlar om underhals.

Jag har funderat lite över alla dessa hjälptyglar som används hit och dit för att få hästen att hålla hals/huvud i önskvärd position. De finns i alla dess former och sägs generera alla dess olika effekter. Det vanligaste verkar vara att få hästen länga halsen och sänka huvudet. Det finns massa fina filmer och bilder ute på fina hästar som går i fin avslappnad form med hjälptyglar kopplade till huvudet och naturligtvis blir Svenssonryttaren frälst och tänker att ”så där vill jag också att min häst ska gå/se ut!”. Det är inga idioter som marknadsför sina produkter, reklam har alltid varit till stor del psykologi och vi är inte smartare än att vi gång på gång tror att just DEN produkten kommer lösa alla våra problem! Värre blir det när det går trender i saker och ting, då behöver man inte ens några övertygande tester på att produkten verkligen gör skillnad, för alla andra använder den och då måste den ju vara bra! Eller ännu värre, vi tar efter andra oavsett, för att det är så vi gör för att känna samhörighet, flockdjuret homo sapiens sapiens.

Nå, åter till kärnan av inlägget. Vad är det vi gör när vi sätter hjälptygel på vår häst? Typ graman. Vad vi vill är ju inte så svårt att tänka ut, det är ju bara att se på dessa fina hästar med lång och vackert välvd hals som springer runt på volt med hjälptyglarna hängandes, för det är ju det mest optimala att bara ha dem där hängandes som en liten begränsning om hästen skulle få för sig att höja huvudet. Om vi ponerar att hästen skrittar/travar på volt eller spår och ryttaren faktiskt lyckats jobba fram en form där hästen FÖRST aktiverat magmusklerna, höjt ryggen, kört in bäckenet och bakbenen under sig och p.g.a. det haft möjligheten att faktiskt sänka huvudet utan att trilla på näsan (för det är vad det handlar om). Egentligen enda anledningen en avslappnad häst har att höja huvudet här är ifall den av någon anledning tappar hållningen, alltså slappnar av i magmusklerna, tappar rygg/bål och släpper bak bäcken/bakben så att tyngdpunkten åter igen flyttas framåt. För att inte tippa på näsan när tyngdpunkten plötsligt förflyttas framåt så måste hästen kompensera obalansen med sitt största balansorgan, huvudet. Men, huvudet satt ju fast i ett par hjälptyglar! Tippar hästen på näsan då? Naturligtvis inte, hästen gör allt för att bevara balansen och sätter in nödverktygen som krävs då inte förstaalternativet fungerar, nämligen den måste spänna sig på alla möjliga onaturliga sätt som finns för att lyckas hålla sig någorlunda på fötterna. Allt handlar om var på den långa hästkroppen som tyngdpunkten befinner sig. Hästen hamnar obönhörligen på bogarna ändå när den tappar bakdelen, skillnaden är bara att den med en begränsande tygel tvingas behålla huvudställningen. Även om det går åt helvete så ser det alltså fortfarande ”snyggt” ut. Spel för galleriet minst sagt.

Tänk dig själv att du ska promenera på en smal planka, eller för den delen stå på ett ben på en balansplatta och har dina balansorgan, nämligen händerna inbundna med en typ av gramantygel. Du får inte använda dem till det de finns för, nämligen att vifta lite hit och dit för att kompensera för obalans. Obönhörligen kommer du behöva röra ohälsosamt på kroppen och ju mer du blir utsatt desto mer spänningar kommer uppkomma. Ju mer tränad du är i din hållning och koordination, desto mindre är du beroende av dessa stora rörelser med händerna eftersom all balanskompensation mer och mer sker av dina inre hållningsmuskler.

Alla de fina välskolade dressyrhästarna som visar upp hur hjälptyglarna skall användas är egentligen inte i behov av dem eftersom dessa hästar via skolning redan erhållit en hållning som tillåter den huvudföringen som är så eftertraktad. Det krävs många år av styrke/koordinationsträning för att hästen ska klara detta någon längre stund. Att sätta hjälptygel är alltså endast ytterligare en symptombehandling och är det inte så att det finns nog av dessa som det är? Du kan aldrig avhjälpa en orsak genom att rå på ett symptom för grundproblemet kommer alltid att återstå. Det är varken i huvudet eller i halsen som magin sker, halsen är endast ett symptom på vad som händer i övriga hästens kropp. Det är numera allmänt accepterat att det är bakifrån det ska börja hända grejer i hästens kropp, men varför väljer vi att endast följa detta halvhjärtat? Det känns lite som att vi vill göra det rätta, nämligen fokusera på hästens bål och bakdel, men att vi är så fruktansvärt ingrodda på vad som händer med halsen att vi bara inte kan sluta fokusera på den. Lik förbannat så ska det mixtras och fixas där framme för att få den där fina böjen. Eventuellt få du en böj, men som sagt så kommer den vara framtvingad och eftersom resten av kroppen inte är med på saken så kommer det endast att frambringa osunda balanskompensationer i form av muskelspänningar och ledförslitningar.

En proffsryttare sa en gång att när man lärt sig använda hjälptyglarna på korrekt vis så har man lärt sig att den användningen består av att hänga upp dem på en krok i sadelkammaren. Klokt// Jossan