Nya lärdommar

Livet är ett enda långt lärande. Mitt liv just nu går ut på att lära ut saker. Men jag måste ju ändå fortsätta lära mig annars liksom skrumpnar min hjärna ihop av tristess. Jag använder mina elever som lärare. De lär mig saker varje dag i princip. Svårigheter de har får mig att börja fundera och analysera och söka lösningar på deras problem.

Problemlösning är svårt. Det är inte så enkelt som att hitta felet och sen säga till elev vad felet är och sen tjata sig blå tills hon slutar göra det felet. Då har jag bara botat ett symptom. Jag har fått eleven att frångå sin koordination som leder till felet och på detta vis hindrat en helt vanlig rörelsemekaniskt kedja. Egentligen har inte eleven lärt sig mer än att inte göra det hennes kropp säger är henne att göra.

Man måste tänka lite längre än så, man måste hitta symptomet och sen leta sig bakåt tills man kommer till symptomets utlösare. Sen måste du leta upp vilka andra kedjereaktioner i kroppen som leder till symptomets utlösare. Det kan vara typ 17 olika kedjereaktioner som alla samverkar för att få eleven att göra fel. jag måste välja ut den av dessa 17 kedjereaktioner jag ska ändra på. Jag bör välja den som gör att minst 5 andra felaktiga kedjereaktioner stoppas. Men jag får inte välja en som stoppar en massa bra kedjereaktioner, såna som man vill behålla.

Nu för tiden har jag ganska bra koll, det går automatiskt men ibland stöter jag på problem som jag får klura lite på. Det är utmaningar som jag gillar. Det är otroligt utvecklande för mig.

I helgen fick jag massa såna kluringar. Det var kul, givande och intressant. Det fick mig att ändra om i min stegordning totalt. Jag har missbedömt i vilken ordning som eleverna behöver viss information.

Men gör om gör rätt. Jag kommer därför att göra om mina stegkurser. Målet är detsamma, att skapa absolut förstklassiga välskolade ryttare. Sådana som kan hoppa upp på vilken häst som helst, känna av vad den behöver för att bota sina symptom, ge den det och i rätt ordning. Jag vill skapa ryttare som kan skapa SKOLHÄSTAR. Det är målet. Och jag känner att jag är på rätt väg. Det kommer att ta några år men Rom byggdes inte på en dag och resan är inte så himla pjåkig. Det är otroligt trevligt att se ryttare utvecklas.

Stegkurserna är inte 7 till antalet. De kan fortsätta precis hur länge som helst, precis så långt som mina elever vill utveckla sig. Det finns liksom ingen gräns, för inom hästeriet så är man aldrig fullärd.

Må väl alla, nu ska jag dyka ner i min sköna säng efter en otroligt givande helg.

Please follow and like us:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *