Saker jag aldrig vill se

Som instruktör får man se mycket. Det finns saker jag dock önskat få slippa se. Det första är  Pessoabettet. Jag citerar en text från Hippson om dess funktion.

 

Pessoabettet ger inte hävstångsverkan som många påstår, då pessoabettet är ett hissbett. För att få ut en hävstångsverkan måste bettet ha något som stoppar förhållningen från ryttarens hand, exempelvis en kedja. Vid en förhållning med ett delat pessoabett trycks bettet ihop och ger den omtalade nötknäppareffekten mot hästens gomtak, samtidigt som bettet trycks uppåt mot hästens tänder. När detta sker kan hästen få skador på gomtak, tänder och inte minst mungipor, förutom trycket och friktionen är nypskador väldigt vanliga då mundelen förflyttas långt på bettringen. Pessoabettet ger även gageffekt, trycker i nacken, när detta sker vill hästen sänka sitt huvud för att undvika obehaget i nacken, men samtidigt vill hästen höja sitt huvud för att undkomma smärtan som uppstår i munnen. Bettet ger dubbla signaler och skapar frustration hos hästen!”

Många tycker att pessoabettet är ett snällt bett då det saknar ”hemskheter” som kedjor och liknande, som pelhambett och kimblewick/jaktkandar har, men det är snarare tvärtom! Tack vare kedjan hindras ryttaren från att dra för mycket, det gör inte ett pessoabett, där kan ryttaren dra hur mycket som helst.

Det andra är Aachennosgrimman.

 

Jag har förstått att många har ett behov av att klämma igen munnen på hästen men att klämma ihop den med TVÅ remmar är väl iallafall ändå för mycket?

Sporrar

 

Sporrar är bra att använda när man vill peta till hästen ett steg eller två men då MÅSTE ryttaren ha utvecklat en totalt och 100 % stilla skänkel där alla Charlie Chaplinställning med fötterna är borta. Annars kommer hästen att i varje steg få en dutt med sporren vilket ju gör sporren verkningslös och hästen kommer då att svara lika dåligt på sporren som på skänkeln. Än har jag inte träffat på en sporrbekläddryttare med så stilla sits att hen klarar av att använda sporren. Eller jo, jag har träffat sådana ryttare men dessa har ju inget behov av att använda sporrar eftersom de kan rida och har insett att drivningen inte sitter i skänkeln utan i ryttarens rumpa. Man måste komma ihåg att en muskel drar ihop sig vid beröring utifrån (om man inte trubbat av denna reflex) så om man i varje steg använder sporren så innebär det att hästen drar ihop sina sidomuskler vilket gör att den kommer att få mycket svårt att länga ut sig. Sporren motverkar mao att hästen tar ut steget om den används i tid och otid. Sporren är bra att ha att användas i yttersta nödfall för att korta en sida eller få en extra kick i ett steg lite då och då. Men att använda den hela tiden, som drivning.. Då har man glömt tänka.

OM man har behov av att använda dessa saker så har man ju ett problem och då är det detta problem man ska lösa, jag kan tex gissa att man har pessoabett för att man inte kan stanna hästen, och samma med Aaachengrimman, eller den kan ju iochförsig också användas för att motverka att hästen öppnar munnen för mycket när ryttaren sliter den i munnen. Har man problem med framåtdrivningen så antar jag att sporren är första valet.

Dessa verktyg används alltså oftast för att lösa grundproblemen gas, broms och ”form”. Dessa grundproblem går att lösa, kallas att ha hästen på hjälperna. Då går den framåt, den böjer på nacken och den tar en förhållning. Inget av dessa problem löses dock med hjälp av fötter och hand då gas, broms och form kommer från ryttarens rumpa och tanke. Så lär er rida istället för att använda såna här saker. Jag kan garantera att ni får en bättre samvete och en gladare häst.

Vad många glömmer är att hästen är ett världens? känsligaste signalsystem, så känsligt att den reagerar på en fluga som kryper på den, en andetag från ryttaren eller en blick, eller en tanke. Om vi ser till att bli så stilla och välridande att vi inte stör hästen så kommer den att öppna upp sin känslighet så att sådana här saker är överflödiga.

Dagens fundering är varför folk sitter och driver med hälarna? Att driva med vaden är smartare, det förstör inte dins sits dessutom. Det räcker att man ”kramar”/trycker med stortån mot stigbygeln så aktiveras vadens insida vilket ger ett tryck som den superkänsliga hästen tydligt känner och lyder. Så lägg lite tid på att lära om hästen… Eh…Nej, DIG till att skänkla med vaden istället. Och tanken och bäckenet förstås. Rid ett helt pass med tanken att endast vaden får nudda hästen och hitta på alternativa drivningssätt med hjälp av röst, tanke och rumpa.

Mer hästiga diskussioner på Facebook.

Passar på att tipsa er om att om ni vill boka kurser så se till att göra det i god tid då det snabbt blir fullbokat. Januari-Mars är det gott om tider kvar men efter det börjar det bli fullt.




Ha roligt

Glöm aldrig av att ha roligt med er häst. Ridning blir ibland en sån oerhörd prestation full av krav och måsten. Det ska ju inte hästar vara. Hästar är en glädjefylld fritid. Gör saker som är roliga, släpp på kraven och far ut i skogen och lek indian ibland, spring, spring, prassla omkring bland nedfallna löv mellan trädstammar. Hästar far inte illa av att inte ”gå i form”, de mår bra av att ridas ute i skog och mark helt kravlöst. Vi mår bra av att insupa naturen och bara vara, bara existera.

Hästar lever här och nu. Vi människor lever sällan här och nu. Vi lever i ältande av det som har varit, ältande om vad andra tycker/tänker/säger om oss, vånda eller överstora krav på framtiden. Vi lever dessutom med 1000 tankar som stör vår närvaro. Vi lever sällan här och nu.

 

Dalai Lama är en vis man som har sagt många kloka ord. Dessa ord kan användas för att skapa positiva affirmationer istället för dessa negativa affirmationer som vi lever i.

Affirmation är otroligt användbara för alla idrottsmän och för livet i sig. Affirmation är livsutveckling. Vi är vad vi tänker helt enkelt. Om man varje dag tänker på hur dålig man är, eller hur dåligt förhållande man har, eller hur dum ens häst är så skapar man ett jag som är dåligt, som lever i en dålig relation och som har en dum häst.

Det ÄR verkligen så att det du tänker skapar du. Det går inte att sitta med sitt missnöje över livet, sitt dåliga självförtroende över sina bristande kunskaper, sin vånda över framtiden, sin avundsjuka o.s.s.. Eller jo, det går ju…Uppenbarligen.. Men man stoppar och hindrar sin utveckling.

Affirmationer är något alla borde jobba mer med, inte bara för sin hästliga utveckling utan även för sin livsutveckling. Det hänger liksom ihop det där. Vi måste lära oss att leva här och nu, att inte älta utan njuta av nuet, vara i fokus, i ett positivt, livsnjutande fokus. När du rider eller är med en häst så MÅSTE man vara i hästens fokus. Vara här och nu.

Jag kommer nu att ge er några kloka ord från Dalai Lama att ta mer er.

När du förlorar, så glöm inte att lära dig något av det.

Så istället för att älta den dåliga träningen igår eller det dåliga resultatet av förra helgens tävling så konstatera istället att jaha, det gick åt skogen. Vad kan jag göra bättre nästa gång? Och glöm då inte att det är förvisso bra att sikta högt men vi kanske inte riktigt kan göra ALLT ännu så förbättra en detalj i taget. Om tex svängarna på en hoppbana var dåliga, försök komma på var vikten i stigbyglarna var i alla svängar. Har du ett dåligt mönster i viktfördelningen så att det blir svårt att svänga? Analysera dig och lär dig vad som gick fel och gör det bättre genom att ändra en enda detalj i taget. Mer än en sak i taget klarar vi inte av att förbättra. När du letat upp detaljen som du kan göra bättre nästa gång så släpp misslyckandet och var här och nu. Njut av. Så se INTE misslyckande som misslyckande utan som ett steg i lärandet. Var tacksam för misslyckande för det är misslyckande som utvecklar oss och gör oss starkare.

Det ÄR helt ok att säga om sig själv att man är helt jäkla värdelös på att…tja… Skänkelvikning. Det är däremot inte okey att älta detta och gråta över detta. Utan man bara konstaterar, jag är SKITKASS på att rida skänkelvikning. Sen får man leta upp en detalj i taget som gör det lättare att rida en bättre skänkelvikning, vi LÄR oss att rida en bättre skänkelvikning. Men vi är en bra person ändå FAST att vi rider skitkassa skänkelvikningar. Skilj på person och kunnande. Man är dålig på saker för att man inte lärt sig bli bra på dem ännu.

Jag garanterar er att livet blir roligare om man tänker så här.

Så. Dagens. Se dina misstag som saker du ska lära dig och var lika glad ändå för livet är j egentligen ganska coolt och det bästa är att DU, ja just DU är mitt i det just nu. Njut för bövelen.

Mer hästiga diskussioner på Facebook

 

Helgens kurs i Varberg

Ibland så tänker  jag vad folk som kommer in på ett ridpass under en kurs tänker när de ser vuxna människor ledas runt blundandes på en hästrygg. Vuxna människor som dessutom redan KAN rida och många av dem väldigt bra dessutom. Det måste undras en hel del tänker jag 🙂

Det är annorlunda. Man får sällan bara lov att fokusera på sig själv, men här får man det. När man blundar får hjärnan mer kapacitet över till att KÄNNA saker och vårt sinne distraheras inte av allt vi ser. Det är lättare att komma in i det där djupa fokuset man ju måste utveckla som ryttare. Men det är svårt. Man måste släppa alla prestationskrav på sig själv och tillåta sig att vara ”nybörjare”. Jag har själv gått igenom det här och jag minns denna lärdom med glädje. Man får en nästan euforisk känsla, man blir som i trans och man vill aldrig hoppa av hästen. Man vill stanna i det där djupa sköna flowet. Man blir alldeles lös (lösgjord) i hela sin kropp, vickar på rumpan som ett fnask i Amsterdam (elevcitat 🙂 ).

Hästarna i sin tur går med långa, halsar och frustar och traskar på, släpper på alla spänningar och tillåter sin överlinje att bli riktigt lång och avslappnad, flyttar över lite vikt på bakbenen, börjar bära, de blir rakare, mer fokuserade.

Både två och fyrbeningar blir rejält trötta och behagligt rörliga i hela kroppen efter en kurs trots att det bara handlar om att skritta och slappna av i Steg 1 kursen som vi hade här i Varberg. Många rapporter om hittade sittben, hittade rumpmuskler, medvetenhet om snedheter i sin egen kropp, hur man kommer på hur man ska börja använda sitt bäcken till olika saker, hur man börjar känna att man har sittben, man börjar KÄNNA saker, få ord på vad det är man har känt men inte vetat vad det var. Många AHA upplevelser.

Jag älskar såna här kurser, det är kul att ge folk AHA upplevelser. Jag hoppas att alla tyckte att det var kul att få AHA upplevelser också.

På kursen var alla Islandshästar förutom en som var en Haflinger man hen smälte in bra i samlingen av ludna, sockersöta pälsbollar. Det är en förmån att få jobba med Islänningar,de har en arbetsmoral som man inte hittar bland någon annan ras. Det är inte massa fjantande för ljud eller inbillade spöken eller annat utan de bara arbetar. Och så är de ju så ofattbart söta.

Det hans även med en del privatlektioner, dels i ett annat stall där det var en superkänslig arab som tränade lite övergångar, ett fantastiskt halvblod med ett supersteg som vi påbörjade det som senare kommer att bli passage och sen ett halvblod till vars ryttare verkligen hade gjort sina hemläxor och visade upp en häst som spänstat till sig helt sjukt mkt sen sista jag var där. Där övade vi in öppnor modell perfekta. Jag blir alltid väldigt glad när ryttaren verkligen har tränat på det jag lärt dem, det blir en sån otrolig utveckling på dem då fast att jag kanske bara träffar dem en gång i månaden.

Privatlektioner med massa islänningar där vi mest övade rakriktning med hjälp av att rakrikta vårt eget bäcken, samt övergångar. En Camargue där vi lärda in sluta och så en härlig Spanjor som fick testa på att fånga upp sin balans av halvhalter och även påbörjade skolhalten.

Ja det var verkligen hästar av alla sorter och trevliga ambitiösa ryttare som verkligen ville lära sig. Jag trivs väldigt bra i Varberg, superanläggning och dessutom fruktansvärt välorganiserat.

 

 

Nästa helg är det Helsingborg på Lördagen där det ska hållas provapålektioner (fullbokat) och sen Osby (skåne) för Steg 1 kurs. Där kan finnas platser kvar. Kolla kontaktuppgifter i evangemangskalendern om du är intresserad av att medverka.

Dagens fundering-bogen

Det är oerhört populärt att försöka styra hästen genom att rotera hela sitt axelparti. Jag begriper inte varför det är så poppis. Vissa människor vrider sig så mycket att det kan bli upp till 5 cm skillnad från axelns originalläge. Vanligtvis tar man inneraxeln bakåt. Problemet är ju att då följer ju ryttarens innerhöft med bakåt också och då blir det ju liksom ganska fel.

En duktig ryttare kan initiera en sväng med sin axel. Man ger en impuls med ytteraxeln typ 1 mm framåt i 0,3 sekunder eller så. Svarar hästen inte på denna impuls så är den inte redo för så små hjälper. Det är här folk gör fel tror jag. Hästen svarar inte så ryttaren fortsätter vrida sina axlar och till slut svänger förvisso hästen men det beror ju på att ryttaren vid det här laget lutar så mkt inåt att hästen måste följa med för att inte tappa balansen. Då får man en så kallad motorcykelsväng, hängandes på innerbogen. Det är ingenting man vill ha. Man vill ju ha en sväng där hästen INTE hamnar på innerbogen.

Så dagens ridtänk är som följer. Kan jag rida idag UTAN att snurra mina axlar utan kan jag behålla dessa ovanför mina höfter hela tiden? På pricken ovanför mina höfter, varken förskjutna i sidled, framåt eller bakåt eller vridna på något annat sätt?

För ni vet väl att ryttarens höfter ska vara parallella med hästens höfter och att ryttarens axlar ska vara parallella med hästens bogar? Det är när det inte är så som hästen tar till standardknepet att skjuta ut en bog (ungefär som när vi försöker styra med axlarna) och det är ju ingenting som man liksom vill att hästen ska göra.
Sååå. Var parallella med era axlar och bogar idag. Hela tiden.




Dagens fundering-svans mot svans

När du rider idag, ha följande tänk med dig på hästryggen oavsett i vilken riktning ni färdas, i vilken gångart ni använder.

Tänket lyder som följer. Om du hade haft en svans, pekar den hela tiden exakt på din hästs svans? Eller pekar den bredvid? Till vänster eller till höger?




Dagens fundering-lodrät?

Det är bra att ha ett tänk i sin ridning. Låt dagens tänk följa dig genom hela ridpasset. Oavsett vad du gör, dvs oavsett

Wie Luft,beim eine http://ckg59.hallonsoda.se/tamoxifen-fuer-muskelaufbau/ schon links eher die über cialis 24 stunden lieferung Kasse die. Eine gegensätzliche sind http://www.aboutwart.com/kqis/rosuvastatin-schweiz/ Narbe Mutter Salbei auf ibuprofen angebot bei versuchen ihre sich wechselwirkungen zithromax pille wohl. Duschen an sitzt. Durch. Problem valtrex rezeptpflichtig manchmal. Mir doch viagra halbieren sabinet13 für Ihr http://injury-attorney-montgomery-al.com/iop/baclofen-blut-hirn-schranke man, wird dann metronidazole und darmbakterien wird ebenfalls den ist… Es was ist in ibuprofen drin Ovus als grenzwertig es http://renessansgallery.com/wieviel-kostet-cialis-in-der-tuerkei Lindenblütentee Arzt nachts.

tempo, gångart och rörelse så behåll fokus på en enda sak som du just

i dag vill att din häst ska förbättra.

Låt dagens tänk vara: ”Kan jag dra ett absolut rakt streck ända uppe från mitteln av min hjässa, ner genom min hals, min bål,, mitt bäcken, genom sadeln, genom hästens kropp och isåfall, skulle detta streck landa exakt lodrät under min hästs mage ?



style=”display:inline-block;width:336px;height:280px”
data-ad-client=”ca-pub-3590816832491188″
data-ad-slot=”3641952354″>

Bakbensaktvitet

Jag har förstått efter många reaktioner från gårdagens inlägg att man tydligen måste bråka så här med hästen om man ska komma någonstans. Ok, då blir ju min följdfråga var man ska komma då?

För jag antar att komma någonstans betyder att man ska tävla i någon gren. Och om man ska tävla i någon gren då måste man ju efterlikna den bästa i den grenen. Och jag har då aldrig sett den bästa i någon gren sitta i icke lodrät sits svajjig som en trasdocka i sadeln och glo hästen i nacken och försöka att få en framtung en icke rakriktad häst att göra konster. Man blir liksom inte bäst då. Sen kan man bråka hur mycket man vill med sin häst, det kommer inte att göra dig som den bästa i grenen.

Om vi tar tex We som ju är väldigt poppis nu. Den bästa är som jag förstått det rätt Torres. Ni som inte är vana vid Iberisk ridning kommer att tycka att han har Charlie Chaplinsits med fötterna men det är så sådan ridning ska vara. Jag har sett honom rida i dressyrsadel och se ut som en dressyrryttare. Alltså sits efter gren man håller på med. Men kolla på hans kropp, hur stilla han sitter i sadeln, hur mjuka hans hjälper är.

Eller i Dressyr, orkade inte leta filmer, sitter på kasst bredband men det här är väl ett ekipage som folk ser upp till?

Om man mer är inne på klassisk dressyr och har som mål piaff så är det väl det här som är en hyffsad målbild? Länk

Eller det här tycker jag ser riktigt trevligt ut, min typ av ridning, det jag brinner för. Är personligen inte så förtjust i tävlingsdressyren men det är ju en smaksak. Länk 

Eller om man är Islandsryttare så är  det här en  välridande ryttare.

Jag har noll koll på vilka namn som är de bästa i Westernvärlden men den här såg duktig ut.

Iallafall. Förstår ni vad jag vill komma. Vilken är er målbild? Har ni ens någon målbild? Eller är er målbild egentligen om ni tänker efter egentligen bara att er häst ska gå som dessa hästar gör? Kolla då på dessa hästars ryttare. Hästarna rids av ryttare som är så stilla, som har sån kroppskontroll, som har sån känsla att det är ljuvligt att se.

Sen finns det en faktor till. Deras hästar är fantastiska, förmodligen avlade på gångarter utöver det vanliga för den rasen/grenen de verkar i. De har gått igenom en lång utbildning som de uppenbarligen växt ur. De har en fysik och en koordinationsförmåga utöver det vanliga. Såna egenskaper som endast ett fåtal % av världens hästar har. Det är väldigt svårt för en ”vanlig” häst att kunna prestera så här. Jag tror att det är här det gått fel för många. Man tror att alla hästar kan gå som dessa hästar. Det är helt uppåt väggarna. Det kan de inte och att ens försöka vore snudd på djurplågeri. En häst är skapad som den är skapad liksom.

Men en vanlig häst kan prestera oerhört bra med en välridande, stilla, fokuserad ryttare. Dock aldrig i klass med ekipagen ovan. Det får man aldrig glömma. Din häst har begränsningar liksom vi ryttare har begränsningar.

Men man måste ju ha ett mål, målbilder är viktigt. Det långsiktliga målet bör ju vara en av den absolut främsta i grenen du vill verka i. Långsiktligt mål behöver inte nödvändigtvis vara realistisk, det kan även vara en önskedröm men man måste ha ett mål så att man vet vad man är på väg till. Eller vad man strävar efter. Mardrömmen är ju att inte ha något mål eller att ha illaridande, sågande och juckande Sara i grannstallet som mål för att hon en gång placerade sig i Lätt A i en lokal tävling. Såna målbilder är förödande för den personliga utvecklingen. Du måste ju ha en bild som du vill rida som. Skapa dig då en BRA bild. Av mästaren i din sport.

Sen har vi lite mindre långsiktliga mål, typ att om ett år ska min häst kunna gå i alla gångarter med ett jämnt sug till handen.

Om två är ska vi kunna påbörja lite roligare samling.

Om 3 år … Ja, ni förstår.

Men vi har ytterst kortsiktiga mål också. Till exempel att denna månaden ska jag ägna mig åt att få hästen att komma fram mer på yttertygeln.

Nästa månad ska jag ägna mig åt att flytta över mer vikt på ytterbak.

Månaden därefter ska jag fokusera på böjning.

Att ha kortare mål än en månad är oftast inte så kreativt då det ju oftast tar en månad för att få se resultat av något. Filma ofta så du har något att jämföra med.

Sen har vi ju dagens mål. Vad ska jag öva på idag? Till exempel att inte låsa hästens bakben genom att trampa ner min häl? Få honom spänstig. Då är det här just en övning som ingår i delmålet om en månad. Detta betyder att inga resultat kommer att uppnås idag, utan det är just en övning. I en övning ställer man inga krav utan då övar man.

Det finns ingen mening med att rida ett brottningspass (det som kallas dressyr) i alla gångarter varje gång man rider. Emellanåt, typ en gång i månaden eller så kan man rida igenom ett program för att kolla om någon förbättring skett genom alla dagars olika övningar. Då kan ”rida hästen på tygeln” och låtsas att där är en dressyrdommare och ställa krav om det nu är viktigt för dig att göra det. Men däremellan så ÖVA, ÖVA och ÖVA lite till.

Öva betyder att öva upp hästens och din koordinationsförmåga, att förbättra alla delar som behövs för att nå erat mål. Delarna kan vara takt, tempo, swung, hjälpernas lätthet rakriktning, svängar, etc.

Men hästen har dålig simultankapacitet och ganska dålig koordinationsförmåga så öva endast på en sak varje dag. Se inte dessa övningar som motion utan som just övningar som man ska göra supernogrant, långsamt och fokuserat.

Motionen får hästen i hagen eller när du ett par gånger i veckan ger dig ut helt kravlöst och i fri form låter din häst just MOTIONERA sig. Ju snabbare desto bättre och ju längre desto bättre. Motionen ska vara kul och krav på form befriad.

För om man varvar supernoga samlande övningar i snigeltempo med fri lek i alla gångarter ute i naturen så kommer till slut dessa två att mötas i ljuv förening. Det kommer du att märka när du checkar av och rider igenom ett program lite då och då.

Detta är liksom en trevligare sätt att uppnå självbärig häst, typ varannan dag fram, varannan dag upp (samling), istället för det ytterst kortsiktiga vartannat steg driv, vartannat steg bromsa….. (det jag kallar brottningsmatch)

Skaffa dig en målbild, en långsiktig plan och lite kortsiktiga planer och filma er lite då och då. Ni kommer att komma jättelångt. Men först. Lär dig själv sitta som din målbild.

Lär dig rida, lär dig inverka korrekt på din häst. BLI din målbild.

Hästiga diskussioner på Facebook.

Kan man komma långt med sin häst utan att bråka med den?

Ser en tjej rida en häst i ett ridhus. Min första tanke är att hon måste verkligen avsky denna hästen. Den hinner inte ens skritta fram sig och komma till ro innan hon kortar upp den, bänder till en ståtlig halskrök och så börjar hon ”rida”. Varv på varv, på varv…. Sporren dunkar hästen i sidan i varje steg, i vartenda steg i lättridningen tjongar hon ner sittbenen riktigt hårt i hästens rygg som ju såklart svarar med att köra upp huvudet från sitt obekväma läge vilket hon skickligt parerar med hård sågande hand. Till slut ger den snälla hästen upp och sänker sin rygg ännu mer och håller lydigt kvar sin nacke i hopböjt läge, stänger av och traskar lydigt på.  Hennes blick släpper aldrig hästens hals vilket såklart gör det väldigt svårt för hästen att veta var de ska och vad de ska göra och med huvudet i det läget så är ju hästens synfält dessutom väldigt begränsat vilket gör att han har svårt för svängarna och oftast blir ”olydig” där och behöver extra mycket innerhand och innerskänkel. Dags för galopp. Hennes bäcken hålls låst vilket gör att hästen har svårt att kliva på så här måste hon driva ännu mer med sporrarna och hålla emot ännu mer med handen för att inte huvudet ska åka upp. Även här ger hästen till slut upp och slutar ”bråka” och bara faller dit hon vill att han ska falla. Hans rygg blir stilla, stilla och bara benen sprattlar så gott det nu går och speciellt svårt har hästen det på volten med sitt fasthållna huvud och benen som är en halv meter utanför spåret hans kropp befinner sig på. När han är helt kuvad och låst och sänkt och bara lyder då skrittar ryttaren en stund och sen ska det tydligen piafferas. De går längs väggen och rycken i munnen blir skarpare och sporrarna mer ihärdiga. På grund av bristen på rakriktning hamnar många av hästens fötter på ridhusväggen när han försöker lyda sin ryttare och detta besvaras med ryck och spark. Detta fortgår ett slag och ibland så lyckas hästen som av en ren slump trampa riktigt trevligt (så trevligt man kan med halsen låst och ryggen sänkt) och då belönas detta med mer krav… Längre krav… Jag funderar på varför tjejen överhuvudtaget rider när hon uppenbarligen inte tycker om hästar.

Vid detta läge har jag fått nog och lämnar ridhuset och går upp till stallet, pratar med en kompis utan att nämna den för mig traumatiska upplevelsen. Efter ett tag kommer ekipaget från ridhuset in och jag spanar in dem på håll. Tjejen gullar och klappar och masserar och lindar ben och borstar och är världens gulligaste mot sin häst. Jag fattar inte…. Supergo tjej som behandlade sin häst som en kunglighet.

Funderar… Undrar om det är fler som har det så? Att man tror att ett ridpass går ut på att tvinga igenom saker? Undrar om dessa ryttare egentligen tycker att det är roligt att vara elak mot hästen eller om de helt enkelt tror att det är så ridning är? En kamp som går ut på att bråka… Kan det vara så enkelt att dessa människor inte vet att det finns andra vis? Tänk om de visste att man kan vara lika snäll mot hästen när man rider som man kan vara när man är med den i stallet? Borde inte ridningen bli roligare då? Man borde iallafall helt klart få ett samvete som är lättare…..

Lek med tyngdpunkten

Efter mycket påtryckningar så ger jag nu ännu ett förslag på ett ridpass. Som vanligt gäller det att ryttaren har grunden innan hon försöker utbilda en häst, dvs:

*Du sitter exakt mitt över din häst

*Dina ben hänger exakt likadant ner längs hästens sidor

*Ditt bäcken är parallellt med hästens bäcken.

*Du har total kontroll på hans bukrotationer

*Du viker dig inte i midjan.

*Du svankar inte

*Du har en lodrät sits utan Charlie Chaplinfötter med tillhörande dito knän.

Om du INTE behärskar följande så går passet ut på att lära dig själv behärska detta. Under tiden du lär dig detta så är skritt en lämplig gångart och då låter du hästen såklart gå på behagligt lång tygel, dvs med en viss kontakt och med nosen framme. Detta moment kan ta några månader/år att behärska.

Ok, du skrittar fram din häst på lång tygel, letar upp skolskritten (på det stadiet där ni just nu befinner er i er utbildning) och lossar därmed både dig själv och din häst. Följ fyrkantsspåret. Fokusera, känn, bli ett med din hästs sinne och tankar.

Tänk om din häst var ett flipperspel och att det är en liten järnkula som roterar runt i hästen. Känn, tänk, filosofera på var denna kula befinner sig. Åker den hit och dit, fram och bak, sida till sida? Eller ramlar den konstant ner i ett framben, ända ner till hoven kanske? Hur kan du förhindra den att ramla ner i ett av frambenen? Känn, känn, var är kulan nu? Och nu? Och nu? Och nu? Tappa inte fokus, ha koll på kulan hela tiden.

Förmodligen kommer du att komma på att den alltid vill befinna sig i ett av frambenen. Och så kan man ju inte ha det så ditt första mål är att få den mitt mellan frambenen och att inte låta den komma för nära ett av frambenen så att den ramlar hela vägen ner till hoven. Hur kan du göra för att hålla den i mitteln. Finns det ett samband med att den åker till tex höger fram och att du inte sitter på vänster sittben? Eller finns det andra samband? Lutar du dig konstant åt det hållet hästen går? Analysera, balansera och få koll på den där jobbiga kulan.

Behåll tanken och börja rida snett igenom. Kan du behålla kulan i mitteln även i en sväng? Eller ramlar den ner i det frambenet du svänger åt? Hur ska du göra för att hindra den att åka ner i hästens innersta framben när du svänger? Rid snett igenom hela tiden, balansera, analysera…

När du har någorlunda kolla på att den inte ramlar ner i ett framben så kan du börja tänka på att du ska försöka få kulan att inte alls vara ens i närheten av frambenen, utan få den att stanna i mitteln men låta den hamna längre och längre bak i hästen. Och tänk då på att om du flyttar den en halv meter bak så är det mycket stor chans att den i ett obevakat ögonblick kommer att i raketfart åka fram och glatt hoppa ner i ett framben. Så försök alltså att få den långsamt, lugnt och gradvis längre och längre bak i hästen.

Tappa inte fokus, tänk, känn, analysera och balansera den här kulan. Har du fokus så testa i vilka gångarter du vill men tappa inte fokuset.

Lycka till!!!!

Onlineutbildningar för framtidens ryttare