Oftast så är man väldigt fixerad vid att dra upp huvudet på hästen, s.k. uppresande tygeltag, vilket är ok ibland men inte att man konstant sitter i ett bärande uppresande tygeltag, alternativt att man sätter på den ett kandar. Jag har faktiskt hört folk som sätter på ett kandar i syfte att höja hästens form framtill. Kandaret är också ofta använt i syfte att bota en ostadig form…

Det finns även dom som med våld bänder in huvudet i en ”hög” form. Då kommer hästen att gå i undertempo och ryttaren får ett oemotståndligt behov av sporrar för att driva hästen framåt. Det är ju så inspirerande för hästen att springa på om handbromsen är i 😉

Man får aldrig glömma att målet med ridning och dressyr är att framhäva hästens fantastiska gångarter, då måste den faktiskt tillåtas att röra sig framåt. Varje bromsande tygeltag gör att man tar bort hästens gång.

Om hästen går för lågt med huvudet så kan man även rida den framåt. Men om hästen är framtung, dvs att dens bogar befinner sig framför dens framben så kommer den att bli ännu mer framtung om du driver den framåt, det vill säga att dens framben kommer att hamna ännu längre bakom hästens bog.

Om frambenen är för långt in under hästen så kan den inte trampa in sina bakben ordentligt för då kommer den att slå skor. Man kan säga att frambenen hinner inte undan innan bakbenen kommer.

Det är bakbenen som lyfter hästens front. Men för att detta ska kunna ske så måste man först få frambenen att komma längre och längre fram i förhållande till bogen. Annars finns det ju inte plats för bakbenen.

Detta är dock en fråga om styrka, balans och smidighet,det tar år att höja formen på hästen om man ska gör det på ett hållbart sätt.
Här ser vi en häst med massor av gång. Om ni har ljudet på så kan ni höra hur han i början knackar skor, han har alltså sina framben bakom sin bog. Passet ägnas åt att få bakbenen att komma in under hästen men i sidled genom att jobba med hästens höftleder. Han går bakom lod i låg form förvisso men det kommer han att göra ett tag till eftersom det krävs en massa muskler för att orka lyfta upp fronten helt på den här stora, stora hästen.

I filmen kan ni kolla på hur bakbenens mekanik ändras.

Det som är svårt i det här är att om ryttaren tar handen det minsta lila bakåt så kommer hästen att hamna framför sina bogar. Om ryttaren inte alls håller i tyglarna så har hästen inget att söka sig fram emot och bakbenen kommer inte att kunna komma in under hästen.. Detta kräver en ryttare med en stadig och följsam mjuk hand. En hand som ber hästen komma fram och söka stödet, inte en hand som tar hästens nos bakåt. Känslan i handen är som att hålla en liten platsbåt i ett snöre i en rinnande bäck. Dvs väldigt, väldigt lite och absolut inte stelt och låst. Svårt, svårt.

Vet ni att för att få en sån här hand så måste man först kunna kontrollera hela sin kropp. Annars kommer händerna bara att agera balansorgan och rycka in så fort det blir lite obalanserat. Händerna måste liksom frigöras från resten av kroppen, det göres inte i en handvändning. Du kan läsa mer om stilla händer här.

Alla mina kurser syftar på att ge ryttarna denna stilla handen. Det tar år att nå dit. Men vägen är väldigt rolig.

Alltså, det är ganska kul att ha såna här fantastiska elever 🙂

Det här tycker jag är så roligt. Att försöka påverka hästen genom att påverka sig själv. Hästen är en spegelbild av vår egen hållning. Det är omöjligt för hästen att ha en stadig hållning om inte ryttaren har det. Man ser ju ofta ryttare som ser ut som nickedockor som kämpar sig blåa med händerna för att förmå hästen att behålla en stadig form i nacken. Good luck säger jag 😉 . Måste vara sjukt svårt för en häst att vara mjuk och balanserad om han har en juckande nickedocka på ryggen

Visst blir man glad som lärare när eleverna blir så här duktiga ryttare. Ryttaren är så balanserad, så stilla och så…såå…så underbar liksom. Kolla på hästens extremt medvetna och bäriga bakben. Så vackert 🙂

Jag har många underbara ekipage bland eleverna. Tänker börja visa upp dem lite i bloggen så fler får njuta av mjuk fin ridning. Det här en favorit, så otroligt arbetsam och formbar. Jag gillar den mjuka stilla ryttaren och hur hästen alltid, alltid försöker göra vad vi ber henne om. Sist jag var där så när lektionen var slut så ville hästen fortsätta träna. Var gång ryttaren skulle hoppa av så gick hästen ut på volten igen och visade tydligt att hon ville träna mer 🙂 När hon insåg att det verkligen var klart så ställde hon upp sig, suckade och släppte av ryttaren :-). Sååå söt 🙂

I dessa dagar diskuteras det hej vilt om rollkurens hemskheter. Alla skriker om det, den ena högre än den andra. Jag är så oerhört trött på att läsa och se om dessa hemskheter. Att skrika om det hjälper inte. Däremot så hjälper det att vara en god förebild. Det är min fulla övertygelse att INGEN vill vara elak mot sin häst. Däremot gör man gärna som tränaren säger för det vet ju alla att tränare är gudar och allt de säger att man ska göra är ok….. (inte). Det som är dumt är väl att det betalar sig på tävling att rida fult och elakt på träning. Det är det som är det dumma i kråksången.

Ibland tror jag att det helt saknas biomekaniskt kunnande. Hur kan man tala om bärighet och samling när det inte finns? Hur kan man prata om ordet dressyrtävling och träning för hållbarhet i samma mening? Ens i samma bok när jag tänker efter….

Både tränare och domare borde lära om. Vi måste ändra synen på vad som faktiskt är bärighet. Det är en bortglömd kunskap har jag märkt

Alla vet att hästen ska bära vikt bak. Att hästen sätter sig ner bak och att fronten kommer upp. Men detta kan göras på två sätt.

Dels har vi det jag kallar schäferformen. Hästen blir förvisso låg bak men det beror på att den gått ner i spagat med bakbenen och därmed blir låg bak så att fronten verkar högre. Så här ser schäferformen ut. Notera på den ritade bilden att det främre bakbenet är rakt, det vill säga det som ska bära. Det bakre bakbenet som är i marken är långt bakom hästen och skjuter på (skjutkraft). Av någon anledning som jag inte förstår så visar ryttare oftast upp bilder i just denna stegfas i galoppen. Jag tror att man tror att det ser bra ut. Fronten är ju högre, då borde det vara bra… Eller är det verkligen det?

I trav kan det se ut så här. Det är väldigt svårt att hitta bra bilder av schäferstyle i trav. Då ser man nämligen hur framtungt det blir då ryttaren måste använda ganska mycket munvåld för att behålla halskröken och dessutom så kommer hästen i schäferstyle i trav att  skjuta ut massa bogar och bli vinglig och därmed tappa ”formen”.

Skelettet hos en häst som ridits mycket i schäferstyle kommer med tiden att se ut så här.

Hästen kommer att luta väldigt mycket framåt som ni ser här nedan på bilden. Konstigt nog 😉 så läggs sällan galoppbilder i just denna stegfas av schäferstyle galoppen ut 😉

Jag tror att det är ungefär när man kommit hit som behovet av Rollkur uppstår.Man vill helt enkelt höja formen framtill på hästen. Vad folk som är fixerade av att behålla halskröken på hästen sällan vet är att ju mer man drar framtill ju tyngre blir hästens framdel….Det finns nämligen en irriterande felplacerad krök på hästens ryggrad. Den sitter i övergången mellan ryggkotorna och halskotorna. Kan ni förstå om ni kollar på bilden nedan vad som händer när vi drar i tyglarna i syfte att forma hästens hals? Kröken på halsen åker ner.

Det är så man skapar det här skelettet

Innan man börjat rida en häst så ser ett skelett ut så här. Kan ni se att ryggraden inte lutar framåt/neråt här?

Ok, åter till behovet av rollkuren. Man vill alltså får upp den där kröken. Så man placerar helt enkelt hästens nos precis under den där kröken och sen drar man för allt vad tygen håller. Voila, man har fått skelettet så som det var innan man började träna hästen till bärighet.

Ett alternativ vore ju att man redan från början såg till att inte halskröken åkte ner. Men vad vet jag, jag är kanske bara ovanlig korkad som inte förstår att varje dressyrhäst måste genomgå denna fas i sin utbildning där den först blir mer framtung än gud skapade den och först därefter ska den plockas tillbaka i ursprungsformen….

Jag tycker iallafall att det är bättre att från början undvika att förstöra hästens skelett.  Detta visste man redan 1909. Innan vi blev alltför moderniserade.

Det finns betydligt enklare sätt att få upp den där halskröken. Jag föredrar att redan från början få den högre än ursprungsläget. Här ser ni en av mina elever som fixar detta. Detta är ju inget man sitter och gör alltid. Först måste man lära bakbenen att böja sig, att bära vikt. Om ni kollar på dessa bakbenen så ser ni många tecken på bärighet. Haserna är aktiva utan att vara överböjda. Den trampar djupt in under sig MED böjda bakben. Om ni kollar på bakbenets hov så kan ni se att när den lyfts uppåt så kan man få uppfattningen om att allt under kotan är avslappnat, att hoven liksom hänger i kotan, alldeles avslappnat. Svansen pekar neråt, bäckenet vinklas in under hästen. Den här hästen är inte stark nog så den hamnar bakom lod ibland, denna sekvens var bara grädden på moset efter lång tids träning med att stärka hästens bakdel, ingenting man sitter och jobbar med till vardags.

Till vardags tränar man helt annorlunda, man vill ha hästens huvud helt fritt, ge hästen plats och tid att finna sin balans. En annan anledning till att man aldrig vill dra in hästens nos är att frambenen sällan lyfts förbi hästens nos. Ju längre fram man kan få hästens nos ju mer gång får man i hästen. Jag brukar tänka som så att varje cm som man ber hästen dra in nosen tar 2 cm frambensrörelse ifrån den. Här ser vi ett axplock av träning hos en av mina elever. Sekvenser tagna under två år. Ser väldigt trevligt ut tycker jag. Det roliga är att de flesta som tittar på denna film inte kan se hur bra träning det här är eftersom det enda de fixerar sig på är att hästen inte går på tygeln….

Så alla hästvänner, upp till kamp. Våga rida hästen i form, dvs rid dens nos framåt så att dens ryggrad slipper se ut som på en dressyrhäst.

Jag har ju blivit så gammal (och klok?) att jag gläds åt andras framsteg istället för att som när jag var yngre bli avundsjuk. Jag blir lika glad som eleven när det går bra, lika stolt. Det är en ynnest att få följa så många olika ryttare.

Här ser ni ett ekipage som var en helt vanlig vinglig unghäst av Nordsvensk ras när vi började med honom. Ryttaren var en helt vanlig ryttare som kämpade som alla andra med vikta midjor och fokus och kroppsdelar som liksom levde sitt egna lilla liv.

Målmedveten träning har lett till att mer och mer vikt flyttas bakåt till hästens bakben. Hästen är fokuserad på sin uppgift och kliver på med bestämda raska steg, formen har blivit stabilare och han kan både länga sig och korta sig på kommando. Han är härligt lösgjord och rör sig genom hela sin kropp Grunden är lagd.

Ryttaren har kommit ner i ”sadeln”, hon sitter i sin hästs balans och har en ypperlig kroppskontroll och fina armar. Grunden är lagd där med.

Vill du också göra en sån här resa med din häst så finns det platser kvar i Grundkursen som startar nu 1 september. Du hittar info om alla våra kurser här.Länk

Ibland är vissa lektioner extra roliga. Det här var en sådan. Vi tänkte jobba på framåtbjudningen genom att ta kontroll över takten. Sen bjöd hästen på lite halva steg och ur det lekte vi med igångsättningar och sen råkade det bli galoppfattningar av det hela 🙂 Så kan det vara. Man kan inte låsa sig vid eller hålla fast vid en plan om det råkar bli så att hästen bjuder på något annat. Det viktigaste är ju att hästen bjuder till och trivs med träningen. Den här hästen är ganska unik. Det är ytterst sällan som man ser en Frieserhäst arbeta korrekt genom hela sin kropp så som här på filmen. Se och njut 🙂