Jag får mycket förfrågningar främst från små ponnyridskolor där man efterfrågar lektioner för barn. Det största problemet dessa ridskolor har är att ponnisarna är bråkiga och skämtar aprilo med barnen. Och det är ju just där svårigheten med barn ponnisar ligger. Barnen kan inte rida och ponnisarna vill inte lära barnen rida. Ponnisarna vill äta gräs, typ. Vi har generellt sett alldeles för dåligt utbildade ponnisar.Det innebär att det inte blir så mycket egentlig ridning utan mer en grej där man lär barnen att hindra ponnyerna från att göra ponnysaker som att äta gräs, slänga av barn, skrapa av barn mot staketet, dra iväg med barnen…. Tja, jag tror att ni vet vad jag menar.
Jag har varit på en del ridskolor för att kolla läget. Om man lyssnar på lektionerna så känner iallafall jag ett visst obehag. Instruktioner som haglar fritt är t.ex:
”gå på honom mer”
”låt honom inte komma undan”
”sparka hårdare”
”håll emot”
”använd spöet”
”korta tyglarna och sparka på, han går ju och sover”
Folket på läktaren hejar på när ridläraren utdelar dessa order som lär barnen bestraffa ponnisarna. Jag får alltid en bitter eftersmak när jag besöker ridskolor….
Helt ärligt, är det verkligen det här vi vill lära våra barn? Att bestraffa ponnysarna för att de är …ehm..helt normala ponnysar?
Mest fascinerad är jag faktiskt över instruktionen ”korta tyglarna och sparka på, han går ju och sover”…
Korta tygeln betyder broms, sparka på betyder trampa in mer under dig (om man trycker till en muskel så drar den ihop sig, dvs att om man sparkar en häst i sidan så ber man bakbenet komma fram). Dvs ingen av dessa instruktioner är egentligen en gas. Snarare en dubbel broms. Det är inte så konstigt att ponnysarna blir less på detta efter ett tag. Det hade jag också blivit.
Vi har väl alla sett ponnyakuten? Där fortsätter ponnymisshandeln. Eller, det är ju ingen medveten misshandel, men i mina öron så ser jag bara outbildade ponnysar som ska tvingas till saker av barn som egentligen inte kan rida. Barn som saknar balans och barn som blir instruerade i hur de ska få ovilliga och stela ponnyer att göra olika saker.
Varför är det så viktigt att barn ska kunna göra en massa avancerade saker och hoppa höga hinder med ponnysar som inte ens är korrekt utbildade för att kunna göra dessa saker?
Det borde rimligtvis vara viktigare att lära barnen balans, samarbete och känsla. Om barnen flänger runt på stela ponnysar så blir det så de är vana vid att hästar ska kännas. De lär sig att det är normalt att man måste tvinga ponnysar att göra saker. Kan det vara därför det sen blir så få svenska ponnyryttare som har framgång på stor häst sedan? De har en för dålig grund helt enkelt.
Kan vi sänka kraven för våra barn? Kan vi lägga ner tid på att lära våra barn samarbete istället för våld? Kan vi lära barnen älska hästar? Känna hästar? Förstå hästar? Umgås med hästar?
Att vi vuxna sätter ett koppel på hästen/ponnyn och leder ut dem i naturen och låter barnet åka häst, känna häst, stanna och käka lite blåbär ute i skogen? Hälsa på livsfarliga ponnyätande får?
Kan vi sätta barnet på hästen och låta barnet åka på hästen när vi longerar den? Lära barnet hålla balansen i fältsits, inte låta barnet skumpa runt på den stackars hästryggen i nersutten trav…. Jag har aldrig förstått varför barn ens måste sitta ner i trav?
Kan vi låta barnet leka tillsammans med oss vuxna med hästen lös?
Kan vi lära barnet hur man leder en bråkig oskolad unghäst?
Kan vi lära barnen hur man longerar en häst?
Kan vi ibland låta barnet kommma med ett eget förslag på vad man kan göra med hästen en regnig kall dag i ridhuset?
Kan man låta barnet vara delaktig i att miljöträna hästen i alla möjliga och omöjliga situationer?
Svaren är som ni ser JA på samtliga mina frågor. Vi kan lära våra barn precis vad som helst. Man måste inte följa normen som råder. Vi måste inte lära barnen att tvinga hästar till att göra en massa saker som varken ponnyn eller barnen behärskar. Man kan helt enkelt stå emot den breda massan och lära våra barn bli hästmänniskor.
Är det fler som vågar följa den här vägen och bryta rådande normer?
Jag har onlinekurser men jag har också privatlektioner. Detta innebär att jag träffar i bästa fall mina elever 1-2 gånger per år. Det säger sig själv att det är helt meningslöst att träna 1-2 gånger per år. Man kommer liksom aldrig att komma i fas med varandra. Jag har själv förr i tiden tränat så, att jag en helg eller kanske 3 per år träffar min tränare. Men var alltid frustrerad eftersom man liksom förfaller mellan gångerna.
Men, här är onlinekursernas största grej. En gång i veckan så får eleven en instruktion som syftar på att lära ryttaren olika saker. Vi kan jämföra ryttaren med en snickare. En nyutexaminerad snickare. Han har ännu inte alla verktyg som behövs för att göra sitt jobb till fullo så han måste låna in verktyg, vissa jobb måste han leja ut till andra. Han saknar en helhet.
Mina onlinekurser syftar inte på att träna hästar. Men de syftar på att fylla ryttarens (snickarens) verktygslåda med bra verktyg för att utöva sin hobby/yrke. Dessa verktyg är aldrig till för att tvinga hästar att göra saker utan de är till för att träna ryttarens kropp att kunna göra saker. Främst med sitt bäcken. Bäcken är olydiga tingestar som ställer till mycket oreda om de placeras snett på en hästrygg.
Det sätter konceptet att träna för sin tränare endast ett par gånger om året i en helt ny dager. Mellan gångerna jag träffar ekipaget så tränar ryttaren järnet med sig själv och på någon vänster så hänger liksom hästen med i detta hela men då jag alltid riktar ryttarens fokus på att träna sig själv och att strunta i hästen så känner hästen aldrig någon press på sig att ändra på sig. Hästar är som bekant på samma mentala nivå som ett 6 årigt barn och vi vet ju alla vad 6 åriga barn gör när man säger åt dem att göra saker. De säger NEJ. De säger NEJ och de säger NEJ. Hästar är likadana. De gillar inte att bli beordrade att göra saker. Men vi beordrar aldrig hästarna att göra saker. Det vore ologiskt. Däremot så kan jag be ryttaren att ändra på sig, att göra saker med sig själv. Det är logiskt.
Träning måste vara regelbunden för att ge resultat. Ser ni bilden överst i inlägget? Det är 11 månader mellan första och sista bilden. Utvecklingen är magisk. Vi har ändrat hela hästens hållning. Man kan tex se på att han har fått längre avstånd mellan fram och bakben. Det är viktigt för att hästen ska våga trampa in med sina bakben under sig utan att behöva vara rädd för att trampa sig på sina framben. Hans underhals är försvunnen och halsen har blivit otroligt lång. Den förut knotiga ryggen har blivit mjuk och kurvig. Gissningsvis så har hans mankhöjd ökat .Bäckenet har vinklat om sig så att hästens bäcken sett från sidan ser smalare ut.
I juli denna sommar träffade jag ekipaget för första gången. Då höll jag några actionfyllda lektioner för dem där målet var att länga hästens överlinje och sidor för att få igång lite hälsosam rörelse i bål och bäcken. Vi travade även några steg för att jag skulle få se traven. Vi tränade inte traven eftersom hästen inte var i skick för att trava, Det var ungefär i samband med bild 3. Ryttaren hade då gått grundkurs skritt och grundkurs trav. Det vill säga totalt 6 månaders träning. Nu är ryttaren på tredje kursen, bogkursen och det fjärde fotot ovan är hur hästen ser ut nu.
Jag är sjukt imponerad av ekipagets utveckling. Var månne detta sluta?
Jag får så många frågor om ridkurserna så jag tänkte skriva lite om det. Du kan börja med att läsa om hur onlinestudier fungerar på den här länken.
Vilka grenar vänder den sig till? Alla, grundridning är varken gren eller rasbundet. I grunden handlar det om att lära sig sitta mitt över en häst. Det är svårt att tro att man behöver en kurs för att lära sig sitta mitt över en häst men så är det. Det finns inte många som sitter mitt över en häst. Vanligt är att ryttare glider ner på hästens utsida när de ska rida en volt. Det kan ni se om ni börjar kolla på ekipage. Sadelns bakvalv befinner sig inte mitt över hästen vilket självklart gör det väldigt svårt för hästen att forma sig på en volt. Vissa ryttare sitter dessutom utanför hästen även på rakt spår. Det säger sig själv att det blir en aning svårt att få två rena galopper om ryttaren inte sitter mitt över sin häst. Visste ni att galopp är en böjd rörelse? Men att de flesta försöker sitta som om galopp vore en rak rörelse vilket inte går så bra. Därför har jag galopp först i den 5te grundkursen, där vi lär oss ta kontroll över hästens bakben.
Jag skulle vilja påstå att alla ryttare kan gå grundkursen oavsett ålder och tidigare utbildning och meriter. Jag har elever från ca 15 år upp till 80 år. Vissa har tävlat sm på islandshäst, vissa tävlar distans, vissa är superduktiga hoppryttare, vissa tävlar dressyr på MSV nivå, vissa rider travare i syfte att förbättra deras prestationer på travbanan och vissa är glada skogsmullar. ALLA är nybörjare här, det betyder att alla prestationsångest försvinner och det är faktiskt underbart att för en gångs skull slippa pressen att alltid prestera.
Hästar då, kan alla hästar gå grundkursen? Ja, om de är snälla och kan skritta rakt fram så kan de gå grundkursen. Dock är det olämpligt att gå kursen om din häst inte är frisk. Den bör vara fri från tex spatt och den bör inte vara alltför gammal eftersom vår ridning går ut på att ändra hästens hållning och det är inte alltid spatthästar eller gamla gamla hästar mår bra av att ändra sin hållning.
Givetvis rider du din egen häst, en som bara du rider. Kurserna syftar på att bygga upp ekipage, inte på att hästar lånas ut till olika ryttare så att en ryttare rider så här och den andra rider på ett annat vis. Hästar är levande varelser av kött och blod. De uppskattar inte att användas som mopeder.
I kurs 1, Grundkursen, fokuserar vi på att få hästens rygg att slappna av, Det innebär att ryggen och bålen börjar slappna av och länga sig, hästen börjar vicka på rumpan. Detta åstadkoms genom att ryttaren lär sig sitta hyffsat mitt över sin häst och kontrollera hästen bålrotation. Mer än så behövs inte för att hästen alldeles frivilligt och helt utan hjälp av tyglar går lång och låg. Detta långa och låga finns alltid kvar, inget man behöver anstränga sig för att få.
Vi lär oss att skritta. Japp, du läste rätt. att kunna rida korrekt i skritt är en konst som få behärskar hur konstigt det än kan låta.
Ryttaren lär sig att ta kontroll över ben och bäcken. De flesta ryttare har noll koll på detta. Det är väldigt frustrerande när man som tränare ber en elev ta bak skänkeln och ryttaren säger ja och tror att hon tar bak skänkeln medan det faktiskt inte händer ett enda dugg med hennes skänkel. Man kan säga att tränaren känner sig som en tvfjärrkontroll utan batterier. Signalen ges, men den når inte mottagaren. Grunden till att ryttaren ska kunna styra sina ben läggs i grundkursen. För det säger sig själv att om ryttaren inte kan kontrollera sina ben och sitt bäcken, hur ska hon då kunna kontrollera hästen bäcken och ben?
Så här kan ett ridprov för grundkursen se ut. Här är det en Islandshäst som gör ridprovet. Det är inte så komplicerat, två raksträckor och några serpentiner i skritt.
Nästa kurs handlar om trav och den heter just Grundkurs Trav. Trav är en gångart som ska vara swungig. Det är den dock sällan så vi lägger ganska mycket tid på att få till den magiska Swinging back. För att få till denna måste ryttaren sluta använda grottmänniskoverktygen ”sparka för att det ska gå fortare” och ”dra för att det ska gå saktare” eller ”dra för att svänga”.
Det krävs fokus, det krävs en följsam hand som vågar släppa fram hästen och framförallt så krävs det fokus, fokus och mer fokus. Här vill vi INTE ha lång och låg utan vi vill få fram hästens nos. När man får fram hästens nos så sker magi i hästen. Den börjar böja på sina haser, ryggen börjar swunga så att den bakifrån ser ut lite som Toker på julafton ;-). Traven är den gångart som de flesta ryttare förstört mest. Man har bromsat sig till en seg trist trav, alternativt drivit fram en springig historia. Givetvis har vi bromsat ner hästens nos oavsett om vi segat i traven eller sprungit i traven. Tack vare vårt utökade fokus så kommer hästen att sluta vara fjantig, sluta hoppa omkring och glo på ryttarens hjärnspöken. Vi lär oss böja hästens bål i traven, forma den på en volt och vi lär oss tagen bakdel, allt detta utan att använda tyglarna. Vi får balans och därmed en följsam hand. Vi lär oss att rida lätt på olika vis för att prata med hästen, be den göra det som vi tidigare använt ben och händer för att få den att göra. Visste ni att man genom att rida lätt på olika vis kan be hästen länga sig, samla sig, springa snabbare och långsammare? Det är magiskt.
En sak som förundrade mig var att fältsitsen är en bortglömd sits. Detta trots att den är en av de viktigaste sitsarna av dem alla. De första åren när man skolar en häst så rider man trav antingen under lättridning eller ståendes i lätt sits. Man sitter aldrig ner på den eftersom man då rider bort dens ryggswung och får hästen att bli stel och tråkig.
Ridprovet är även här enkelt. Det ingår volter, diagonaler och raksträckor.
Så här kan ett travprov se ut.
Vid detta laget har de flesta ryttare kommit fram till att hästens bogar är extremt irriterade tingestar som lever sitt helt egna liv. Så den tredje kursen lär ryttaren ta kontroll över hästens bog.
Grundkurs Bog heter den tredje kursen. Det är en nyckelkurs. De flesta vet att hästar kan skjuta ut en bog, eller lägga sig på innerbogen. Men vad de flesta inte vet är hur man kontrollerar denna bog. Mitt mellan bogarna bör manken vara. Manken bör peka rakt upp. Så är det dock sällan. Dessutom så föds hästen med mer vikt på ett av sina framben, det är såklart frambenet som bär mer vikt som hästen får sina kotledsinflammationer på. Det vill man ju såklart komma bort ifrån.
Svårigheter att rida skolor har många. De har svårigheter för att de försöker peta in bakbenen innan de kan styra hästen bog och manke. Det innebär att så fort ryttaren petar in ett bakben så trixar hästen till sina bogar så att bakbenet alltid är i samma förhållande till sina bogar, dvs bakbenspetandet leder endast till att ryttaren viker sin midja på olika vis. Hästen förblir oskolad.
Visste ni att eftergiften i tygeln sitter inte i hästens hals eller huvud utan i dens bogar. Tar man kontroll över hästens bog så får man eftergiften alldeles gratis.
Ridprovet här ser lite knepigare ut men är enkelt efter att man genomgått Bogkursen. Det innehåller olika former av längningar och små volter. Givetvis utan att man drar runt hästen med tyglarna.
Så här kan ett Bogkurs ridprov se ut
Nästa kurs heter Grundkurs rakriktning. Här sysslar vi med rakriktning 🙂 Det är svårt. Om ryttaren inte kommit på det tidigare så kommer de flesta på det här. De kommer på att det är inte hästen som gör fel. Utan hästen är en spegel av ryttarens egna snedheter. Så här börjar eleverna oftast av sig själva att verkligen ta tag i sina egna snedheter. Vissa börjar med Yoga, vissa med Feldenkraiss eller med någon annan ryttarträning. Just den här insikten, att hästen är sned/dum för att ryttaren är sned/dum är den absolut viktigaste insikten en ryttare kan få. Här slutar de flesta ryttare upp med ofoget att beskylla hästen för olika saker utan de börjar ställa sig frågan : Vad gjorde jag nu för fel eftersom hästen inte gör som jag bad?
Vissa ryttare har redan kommit till denna insikt. Det är denna insikt som gör att i våra Facebookgrupper har en väldigt trevlig stämning. Ingen dömer någon, det förekommer inga frågor om hur man får hästar att sluta vara dumma. Inga korkade frågor om vilket bett som ska användas om hästar vägrar gå i form. Det finns däremot många frågor och berättelser om nyupptäckta snedheter, ahaupplevelser om en olydig höft. Tips om olika sorters ryttarträningar. Stämningen i våra Facebookgrupper är otroligt bra och trevlig.
Här kan ni se lite av vad rakriktning innebär. När ekipaget kommit hit så är hästen väldigt lösgjord och mjuk. Det innebär att den formar sig efter ryttaren, EXAKT efter ryttaren. Det är inte alltid smickrande 😉 Man kommer på sina snedheter kan man säga. Det våra med detta är att vi föds sneda och livet förstärker vår snedhet. Det sneda läget blir det normala. Så när man placerar ryttaren rakt så känns det väldigt snett. Det innebär att ryttaren måste kalibrera om sin hjärna till att förstå att det sneda är rakt. Det är inte helt okomplicerat kan man säga.
Nåväl, åter till rakriktningskursen. Här uppnår vi bensprattel på det korrekta viset, vi uppnår skolskritt och vi länger hästens överlinje. I denna kurs ser resultaten ganska olika ut. Vi går ju aldrig över hästens egna kapacitet och vissa hästar har svårt för att länga sig, pga av rasegenskaper eller gammal träning. Allt är ok. Man får det hästen har så att säga.
Vi lär oss variera hästens form, vi lär oss rida den i mer avanceradedetaljerade former/mönster.
Ridprovet ser ut så här.
Här ser vi ett ridprov. Kolla främst hästens bakben i trav. Magiskt fina.
Nästa kurs handlar om hästen bakben, motorn. Alla andra kurser har bestått av symptomlösning för lata bakben. Detta är en avancerad kurs. Men utan att gå in på alla dessa avancerade detaljer så är det i denna kurs vi hittar två helt nya sittben. Halleluljamoment för de flesta, detta att ryttaren har inte två sittben, hon har 4. Detta tar ridningen till nya nivåer. Men framförallt så börjar ryttaren se väldigt prydlig ut. Hon börjar bli verkligt , verkligt oberoende av sin hand. Man kan börja göra roliga saker med hästen.
I kursen börjar vi rida fram lite gång i hästen, vi lär oss skolhalt, sluta och galopp.
Här har vi en ryttare som gått bakbenskursen. Hon har en sits som man kan bli grön av avund av.
Nästa kurs handlar om handen.Den mest åtråvärda kursen av de alla.Jag har ibland träffat ryttare som gått en helgkurs i att skola sin hand. Jag brukar skratta lite i smyg då. Det är inte möjligt att skola en hand på en helg. Händerna är det sista en människa kan korrigera eftersom handen är människans balansorgan. Läs det här blogginlägget så förstår du varför. Länk.
Efter handkursen så börjar vi rida, på riktigt.Mina lever som nu kursat i 15 månader för äntligen börja göra allt sånt som vilken 10 åring som helst som rider på ridskola för göra. Men ni kanske förstår att det blir en viss 😉 kvalitetskillnad 😉
Om DU vill hänga på ett glatt och odömande gäng så är du varmt välkommen att anmäla dig till grundkursen. Den startar den 1 varje månad. Du anmäler dig genom att skicka ett mail till blog@lindah.se. Ange namn och adress samt vilken kurs du önskar anmäla dig till. Din häst måste vara frisk och lugnt kunna skritta rakt fram.
Alla ridkurser pågår under tre månader. Du får via mail en lektion i veckan. Lektionen består av förklarande texter, förtydligande bilder och filmer. Du får tillgång till vår slutna Facebookgrupp där du fritt kan diskutera med övriga deltagare.
Jag tycker att det är trevligt att visa upp filmer där hästar INTE tvunget måste bändas ner på tygeln. Det är en bristvara idag. Därför kommer jag framöver att visa upp filmer från helt vanlig vardagsträning där hästarna tränas till att bli stolta, träningsvilliga och glada individer som senare alldeles frivilligt ”går på tygeln”. För att gå på tygeln är något som är viktigt när en dressyrdomare ska bedöma ekipaget. Till vardags har varken häst eller ryttare något behov av att gå på tygeln. Däremot så har hästar nytta av att bli gymnastiserade och smidiga, att deras bakben börjar bära, att ryggen välvs och blir swungig.
En av de viktigaste faktorerna till att uppnå målet är att hästar lär sig ta svängar och kurvor på ett korrekt vis. De flesta hästar håller på att ramla när de ska genom en hörna. Antingen så hänger de tungt på innerbogen, eller så sätter den innerbak framför ytterbak och sätter då fälleben på sig själva vilket såklart inte är så bra om man vill få en stolt och träningsvillig häst. Så mina träningar brukar handla till 90 % av att lära hästen att ta sig igenom hörnor och att lära ryttaren att inte hindra hästar i svängar. Dock är det sällan en bra ide att rikta ryttarens fokus på att vi tränar just hörnpasseringar för då blir hörnpasseringarna fel.
Så det svåra som tränare är att uppfinna övningar som riktar ryttarens fokus på annat som jag vet leder till att de får det lättare i svängar. Hästar är nämligen skapade som så att de inte gillar att ha krav på sig att göra en speciell sak. Då biter de ihop och försöker stå emot.
Sa jag att det är svårt att vara tränare ;-)?
Iallafall, här är lite godbitar från helgens träningar.
Här tränar en hoppryttare på att få med sig bogarna runt en sväng.
Förbättrar bakbenstekniken på dressyrhäst
En dressyrhäst jobbar med hörnpasseringar
En westernhäst förfinar svängtekniken
Övergångar ryggning-trav i syfte att förbättra swungen i trav
Den här unghästen var absolut överallt förutom där vi var så fokuset var bara att få henne att befinna sig på samma planet som vi. Nästa gång kanske vi kan få henne att befinna sig i samma land som oss.
Sååå, dagens inspiration. Våga träna hästar utan att kräva att de går på tygeln. Jag lovar att det kommer att gå såååå mycket bättre då.
Dessa ord hör jag ofta från dressyrryttare. Att sätta tryck i hästen… Vad tror ni att det innebär? Jag tror att det är när man vill ha den där traven som jag kallar Spjongtrav. Det ser ut som att hästen har spiralfjädrar under fötterna och liksom spjongar upp i vartenda steg. Det är oerhört vackert när hästar går så.
Det är det man vill ha. Och många tror att man kan få det genom att driva hästen, gärna med sporrar om det behövs. Men grejen med drivning är att om man driver något väldigt mycket så måste man även bromsa. Samma med en bil. Om jag gasar mycket så måste jag även bromsa för att hålla hastighetslagarna. Även hästar har hastighetslagar. Går de över en viss hastighet så försvinner det vackra och de blir bara framtunga.
Om man drivit dit spjonget och bromsat bak så kommer man till en viss gräns. Efter denna gräns tar det stopp. Hästen varken vill eller kan längre. Hästen kommer att förlora det vackra, den vill inte gå fram till handen, så då är det vanligt att man kortar tygeln för att återfå kontakten. Man driver ännu mer, ännu mer, hästen hamnar bakom lod för nu börjar det bli läskigt mycket tryck i den stackars hästmunnen. Så mycket att den inte längre kan hålla sin underkäke på plats utan hästen försöker komma ur det här oerhört plågsamma tillståndet genom att bara låta underkäken lyda ryttarens bromsande hand. Ryttaren spänner nosgrimman mer, kanske sätter på en extrarem. Vissa ryttare har blivit så vana vid det här, det är så det är liksom så de sätter på en nosgrimma redan från dag 1 hästens rids……. Man fastnar i en ond cirkel.
Varför blir det så tror ni?
Min egen teori är att man försöker trycka fram energi när hästen inte är i ett energiskt tillstånd. Hästar har nämligen precis som vi två olika tillstånd (egentligen fler men det blir för mycket om jag ska beskriva alla här i detta korta inlägg).
Ett tillstånd som är som vi på fredag eftermiddag. Vi är trötta, vi är slitna, vi vill bara hem och lägga oss i soffan och käka chokladpraliner. Låt oss kalla detta tillstånd för soffpotatistillståndet.
Sen har vi ett tillstånd som vi kan kalla Lisebergstillståndet. Det är ungefär som när ett barn efter att ha genomlidit den långa kön äntligen kommer in på Liseberg. Så många karuseller, så många stånd, så mycket att göra men så lite tid. Vad ska man göra först, den, det eller allt på en gång?
Om man överför dessa två tillstånd till hästen så kanske man kan jämföra det med betessläppet på våren kontra arbetshästen som sliter med sin plog en hel dag och klockan tre så är den ganska så trött.
Tror ni att det är lättast att få fram Spjongtraven på en häst när den är i Lisebergstillståndet eller i soffpotatistillståndet?
Dock är det ju ganska svårt att rida på hästen när den är i Lisebergstillståndet. Det krävs att ryttaren har kommit ifrån att använda handbromsen som första broms. Hon måste ha förfinat sina hjälper och därmed börjat använda mer Logiska hjälper så som Fokus. Den uppdaterade ryttaren ger hjälperna med sin hjärna. Det är där hästen hämtar sin information. Visst, man kan behöva använda handbromsen ibland när Liseberg blir lite för kul ;-), men det är inte förstahandsvalet när man vill bromsa.
Som ryttare så måste man lära sig att hålla sig till sin plan, oavsett vad hästen har för plan. Jag kan ibland skratta gott åt hästar som roar sig med att få sina ryttare att släppa fokuset på vad de tänker göra och istället klappa den stackars rädda hästen när den för 87 gången hoppar åt sidan för samma staketstolpe som stått i paddocken de sista 9 åren. Det är så kul, hästen lyckas varje gång får ryttaren att sluta fokusera på tex en hörnpassering och istället böjer sig ryttaren lydigt ner och klappar hästen. Ok, ibland blir ryttaren arg och prylar upp hästen både med ben, händer och spö men hästens mål är ändå uppnått, den slapp göra en hörnpassering.
Det tar tid att få ett obrutet fokus. Oerhörd tid.
Så nästa gång din häst är glad och busig och på Liseberg, kan du hålla ditt fokus, rida på framåt utan att påverka hästen annat än att hålla fokuset på din ridväg. Inte bråka med den i onödan och framförallt så ska ditt sinnestillstånd vara lika glatt som hästens. Förvisso kan man behöva använda liiite handhjälper av ren överlevnadsinstinkt men så lite som möjligt och hjälperna måste ges med samma glädje som hästen visar, absolut inte med rädsla eller aggression.
Formen då? Man vill ju ha form. Sant. Men formen skapar man ju inte för stunden utan formen bestäms av hur mycket du lyckats bygga upp hästens hållningsmuskler. Detta gör man under mindre flashiga former. Hållningsmusklerna påverkas endast genom att man tränar en statisk hållning. I seg, långsam skritt. Det är främst magen man bygger för att lyfta upp hästens hållning (få den högre i formen, utrota svanken). Det går inte att se flashig ut utan att ha en stark mage. När hästen aktiverar sina hållningsmuskler, bygger dessa så ser det inte så flashigt ut. Försök själv att göra pilates och springa snabbt samtidigt 😉
Det som fascinerar mig är att så fort hästen börjar aktivera sin mage så ber de flesta ryttare hästen att sluta med detta. Då kallas den seg. Man vill ju inte ha sega hästar. Man vill ha kvicka bakben. Sant…. Man vill ha en flashig häst med kvicka bakben. Det är målet. Men vägen till målet ser inte riktigt ut som målet. Vägen är seg, långsam, vinglig.
De flesta hästar tillåts aldrig att använda sina magmuskler. Således skapar de aldrig en hållning för den höga formen utan man försöker att med sina fötter och händer bända dit en form. Det går ju liksom inte…. Men vad vet väl jag…. Jag är kanske bara helt ologisk när jag tror att den höga vackra formen uppnås genom att man tränar timmar och åter timmar i soffpotatistillståndet och ibland låter hästen vara på Liseberg.
En gång kommer soffpotatisen att hamna i en ljuv förening med Liseberg och då blir det liksom bara alldeles, alldeles underbart :-)’
Vår lille Påni fick andra rundan förbi fåren igår.Första rundan ser ni ett det här inlägget. Länk. På ditvägen så var det bara fåren, nemas problemas sa hon efter att i lugn och ro tittat på dem. Sedan kom den där stora vita plastsaken som var lite läskig sist och inte heller den var särskilt läskig. Sen vände vi och gick hem. I vår synvinkel fick vi då BÅDE vit plastsak OCH får. Det gick ett tag, Påni tuffade på, fortare och fortare och jag hörde hur hon sa, jag är inte rädd, jag kan flyga 😉 Men sen POFF så blev det ju jätteläskigt 🙂 Söthäst :-). En fara ok, en till fara, också ok. Två faror på en gång, HJÄLP 🙂
Tidigare satsande ungdomsryttare i hopp & dressyr (nu mera åt skogsmullehållet) och alltid velat bli en så bra ryttare som möjligt men känts som att något fattats. I logisk ridning har jag hittat rätt och kunnat fylla i det som saknats. Onlinekursen är otroligt bra eftersom man kan sitta ner i lugn och ro och gå igenom lektionen om och om igen, ställa frågor och pröva sig fram. När man lär sig på detta sätt så lär man sig att utveckla båda sig själv och hästen själv, istället för att ha en tränare i mitten som maler. Man lär sig och utvecklas mycket mer än vid det traditionella lärosättet, en bra grej att göra dock är att filma sig själv mellan varven så att man kan kontrollera att man gör det man ska
Ridtravartant. Det absolut bästa med den här kursen är att man får en uppgift i taget, man får förklarat varför man ska göra på ett visst sätt och hur det påverkar hästen. Sedan kan man nöta på med uppgiften i sin egen takt för att slutligen upptäcka att ridfröken har rätt. Det bästa av allt är att jag har fått en helt annan relation till min häst och hon är otroligt positiv till ridningen nu för tiden Smiley grin Dessutom så har jag fått min ridrädsla under kontroll. Och då har vi bara avslutat skrittkursen och precis påbörjat travkursen… De här online studierna var i alla fall precis vad vi behövde. Kan varmt rekommendera till alla!
Dressyrryttare: On Line är perfekt. En hållbar kontinuerlig träning som skapar en helhet genom noggrannhet i varje detalj. Träningen grundar och sätter sig o kroppen på både häst och ryttare. Har sökt detta hela mitt liv!
Lättare att vara up to date i grunden eftersom man kan läsa 5 min om dagen inkl träna. Det ger en ett större egenansvar vilket ger näring till att verkligen känna i kropp o sinne på ett anbat plan än veckoträning där någon annan konstant ger en en handlingsplan.
Jag som blir stressad av att rida för tränare redan en gång i månaden finner det fruktansvärt skönt att få en lektion presenterad en gång i veckan och sen kan jag i lugn och ro träna på det i min egen takt hemma i stallet. Väldigt passande då jag både jobbar och går i skola samtidigt!
Tänk att få ett verktyg åt gången, hinna vända och vrida på det, se hur det känns och fungerar att använda och på så sätt fylla hela verktygslådan med användbara verktyg som man både vet hur fungerar, när de ska användas och hur de ska användas. Då kan man välja själv vad det är man vill plocka fram utgående från dagsform och situation. Ingen instruktör i världen kan veta hur det känns i min rumpa eller i min kropp och då är det bättre att jag själv väljer verktyg så att jag får ett som funkar just nu och nu och nu, för ridning handlar ju om att vara i nuet och inte använda verktyg som behövdes för 10 sekunder sedan
Vilken sagolik idé med online-lektioner i ridning! Jag rider en hel del dressyr och älskar att vara noggrann med EXAKT vad jag och hästen ska göra. Med onlinekurserna så får man en sak per vecka att öva på. Det är så skönt att ha bara en sak att träna på, så att man både själv förstår den, börjar lära kroppen att göra den, och sen upptäcker att hästen då gör som det är tänkt när man börjar behärska övningen. Kroppen gör ju mycket sällan det vi tror att den gör i varje kroppsdel. När vi ska lära oss något nytt och försöker gapa över för mycket på en gång blir det väldigt lätt många konstiga omedvetna medrörelser i vår kropp. Det skapar ett ”brus” för hästen som då försvårar för den att förstå och göra det som är tänkt. Online-kurserna bygger ju på varandra och bygger upp en helhet långsamt så att både jag och mina hästar förstår. Att det sedan dessutom är logiskt och tränar hästen på ett väldigt trevligt sätt gör det ju inte sämre. Jag håller nu på med den fjärde kursen och både jag själv och mina andra tränare märker att jag och mina hästar har utvecklats mycket sen jag började med det här. Dessutom har jag mycket fler detaljerade verktyg att använda när jag själv undervisar. Då och då finns det också möjlighet att stämma av det man lärt sig online genom att rida för Linda när hon är ute på sina lektionsturneer i Sverige. Om det då skulle finnas oklarheter trots tydliga onlinekurser kan man ju reda ut det då.
Fd tävlingsryttare islandshäst. Pga sjukdom avbröts ridning, återupptogs igen för hälsan men på fritidsbasis och byte till tregångshästar som för mig är förbryllande. Med online kan jag fortsätta öva lite varje dag. Enkla instruktioner i text och film, många aha-upplevelser. Fysiken är förbättrad som bonus. Att veta det finns daglig tillgång till instruktioner är tryggt.
Allroundryttare: Att studera ridning online är över mina förväntningar! Att både få det skriftligt och se hur man gör med olika filmer gör att det blir enkelt att ta olika övningar till sig. Man får även tid att fundera och utvecklas under veckan innan nästa övning kommer. Perfekt!
Glad och otroligt nöjd är jag över min egna utveckling är jag!
Nu är jag inne på hand 2:an och jag utvecklas hela tiden (och som bonus även min häst?)
Träning har fått en ny betydelse för mig. Position, läsa av hästens signaler och framför allt ta mig TID. Tid att känna in, se och vara med hästen. Banden stärks mellan mig och mina hästar och ridningen blir bättre till på köpet?
Wieee!!! så himla coolt!
Min travare har lärt sig skritta med eftertanke, alltså inte bara pinna på. Säkert kombination av att jag gått grundkursen men framförallt märktes stor skillnad efter att jag tränade att flytta ett ben i taget. det känns också som vi kommunicerar ihop och inte var för sig.
Hippologutbildningen missade att lära oss att ta oss tid och läsa av hästarna (några få undantag finns men de lärarna hade för många elever samtidigt och för lite tid) och oss själva.
Vad och hur gör kroppen?
Hur ska den ena och den andra kroppsdelen kännas?
Etc.
Lindani har många elever samtidigt, både live och on-line, och hon lyckas ändå med att få oss att reflektera och ta sig tid. Nyckeln är , som jag ser det, att hon lär oss en sak åt gången. I lugn och ro lär vi oss hantera våra kroppar och efter hand hästens kropp.
För mig var detta en fullständigt ny värld att kliva in i.
TID. ARBETSRO. EN-SAK-I-TAGET.
Det är den stora skillnaden.
Om man lägger ner massor av tid på att vänja hästen vid allting som möjligtvis kan göra den rädd vid något tilfälle i framtiden så får man en trygg häst. Kom ihåg att hästar oftast måste se saker med bägge ögonen, från både hållen men ibland behöver de se det från många olika vinklar. Det innebär att det kan ta ett par dagar/tillfällen tills hästen ”tittat klart” på en sak så att den kan lagra faran som ofarlig. Ge hästen den tiden. Låt den stanna och titta. Om du rider den och den blir rädd, hoppa av den och låt den i lugn och ro stå och kolla på det istället för att piska förbi den eller råka ut för att den vänder hem eller blir istadig. Det är liksom en sån onödig konflikt att ta. Om man tar sig all den tiden i början av en hästs liv så kommer man att få en fantastiskt trygg häst som man har stor glädje av i resten av dens liv.
Jag tar chansen att utbilda hästen samtidigt som barnet. De flesta människor är så otroligt rädda för saker så de lär sina hästar att bli rädda för saker. Även människor måste lära sig att inte bli rädda för att hästen skulle kunna bli rädd.
Trygg människa ger trygg häst.
Den senaste veckan har jag av tre olika ryttare hört denna mening men i olika varianter. Det verkar vara ett stort problem att hästar går med huvudet högt och ”vägrar jobba”…..
Jag har sett tränare hoppa upp på hästar som går med huvudet i vädret och bända ner huvudet på häststackaren. Inte förrän hästens svans pekade rakt upp i himlen så var tränaren nöjd med ihopbändningen….
Jag frågade en gång en ryttare om hen visste varför hästen går med huvudet högt. Svaret var luddigt, men i stort sett så anklagade hen hästen för att vara dum och lat och ofokuserad.
Det är enkelt att bända ner ett hästhuvud. det är bara att dra i de där snörena som sitter framtill. Men frågan är om det hjälper?
Det finns en missuppfattning som lyder att om man får ner hästens huvud så arbetar den med ryggen…. Det är inte sant. Hästar som går med huvudet högt arbetar massor med ryggen. Om man tar ner huvudet på den så arbetar den ännu mer med ryggen.
Man vill INTE att hästen arbetar med ryggen. Tänk lite logiskt nu. För mig är definitionen av en arbetande muskel att den drar ihop sig och blir kort. När hästen gör ryggen kort genom att arbeta med sina muskler så kommer svansen och huvudet att åka upp. Då ser hästar ut typ så här.
För att förklara det här enkelt så kan man tänka sig att hästens ryggmuskler (de som går längs hela ryggen) har en viss längd. Är de korta så åker svans och huvud upp. Helt logiskt. Om man drar ner hästens huvud så att hästen ”går på tygeln” så kommer svansen att åka ännu mera upp. Typ så här. Då har man verkligen fått en arbetande rygg och en häst som lutar neråt framtill (här kan de som har problem med att sadeln glider framåt kanske få sig en ahaupplevelse)
Varför vill man INTE ha en arbetande rygg? Tja vi kan ju kolla lite hästanatomi.
’
Vi kollar närmare, på de där ”pinnarna” (tornutskotten) som sticker upp från hästens ryggrad. Vad tror ni händer när ryggmusklerna drar ihop sig? Jo, Tornutskottens översta del kommer närmare varandra. Kissing Spines (pdffil) kanske är ett ord ni hör talas om? Det får man bl.a av en arbetande rygg.
Så man vill faktiskt INTE ha en arbetande rygg. Hur skapar man då denna arbetande rygg som man inte vill ha? Det är enkelt. Först kör man ner sittbenen i ryggen på den, kommer djupare ner i sadeln som många så vackert säger. Sen juckar man så att den rör sig fortare samtidigt som man håller ner dens huvud. Då får man en sån här arbetande rygg och på köpet en lycklig och harmonisk häst (inte)
Varför blir det så egentligen? Tja, om man trycker på en muskel så drar den ihop sig och blir kort, arbetar. Om man sen ”följer med” hästen och juckar som om man satt på en känguru eller en kanin (eller något annat djur som hoppar jämfota med bakbenen) då har man fullbordat verket.
Är man logisk så gör man tvärtom. Man tar bort sittbenen från hästens känsliga rygg så att muskeln inte får en impuls att dra ihop sig. Sen slutar man att ”följa med” hästen, slutar jucka och sitta stilla. Då kan hästens ryggmuskler äntligen slappna av och bli långa och därmed släppa ner sin hals och sin svans. Ni vet väl att svansen på en bärande häst aldrig pekar uppåt va? Hästen kommer att börja aktivera sina magmuskler så fort ryttaren aktiverar sina magmuskler, hästen härmar nämligen vår kroppshållning. Det är som så att för att ryggen ska kunna lyftas så måste magmusklerna börja jobba och därmed lyfta upp hästens rygg.
Detta är dock sjukt svårt och man lyckas inte i början. Man kommer att drabbas av muskelkramp och sendrag och ens ansikte hade platsat på vilken Picassotavla som helst ;-). Det krävs nämligen sjukt mycket muskler hos ryttaren för att lyckas med detta.
Men nr man tränat ett tag så kommer man att uppnå den här skritten.
Man kan även sitta stilla på stora tjusiga gångartshästar även om det kräver en ofantlig muskelstyrka.
Så var ville jag komma med det här inlägget tror ni? Jag vill nog komma till att jag skulle önska att vi slutade beskylla hästar för att vara dumma och lata och och ofokuserade och att man kanske börja tänka lite på om man själv är dum (ologisk) lat och ofokuserad. Framför allt så vill jag att man slutar bestraffa hästens mun…. Det vore trevligt om folk började tänka lite logiskt, ifrågasätta rådande normer och fråga sig om det är logiskt att en häst börjar jobba för att vi sliter den i munnen och kör ner sittbenen i ryggen på den om än aldrig så lite.
Alla kan lära sig att göra livet lättare för hästen, alla. Jag har ryttare från 15-80 år som når hissnande ahaupplevelser med väldigt enkla medel. Jag har skogsmullar och sm ryttare, hoppryttare och Islandsryttare, dressyrryttare och westernryttare. För oavsett ras eller inriktning så är grunden densamma. Sitt stilla och få bort sittbenen från hästens rygg. På köpet får du en snyggare rumpa och plattare mage.
Det här är en sport jag kan absolut ingenting om :-). Men fördelen med att ha elever från alla möjliga grenar är att jag lär mig en himla massa, eller kanske inte lär mig massor men får inblick i. Visst ser det kul ut. Men svårt. Jag fick pröva att skjuta dag, utan häst, ståendes på marken. Efter många försök så fick jag nästan i väg pilen :-). Svårt!!
