Vi flyttar till nytt klassrum

Vi kommer att gå över till ett helt nytt klassrum och alla som någonsin har gått en onlinekurs eller fler hos är välkommen dit. Helt kostnadsfritt får du gratis tillgång till alla gamla kurser.

Fördelarna i det nya klassrummet är flera. Du får enkel tillgång till alla gamla kurser du gått, allt är samlat på samma ställe och det finns även forum där du kan diskutera fritt.

Jag kommer dessutom att i höst och vinter erbjuda olika bonusmaterial i det öppna forumet, t.ex konkreta ridtips, ridövningar, övningar för egen del för att bli en så fokuserad ryttare du bara kan bli och annat smått och gott. Alla kurser kommer dessutom under året som kommer att få en uppdatering med nytt fräscht material. 

Här hittar du vårt nya onlineklassrum.

Du registrerar ett konto genom att köpa en kurs du redan har gått, tex Grundkurs Ridning eller arbete vid hand 1 eller vad det nu är för kurs du har gått. Du måste köpa kurserna i den ordningen de är i.  Efter att jag godkänt ditt ”köp” så kan du ”köpa” fler kurser men endast de du redan gått. Det spelar ingen roll om du gick kurserna för flera år sen, alla är välkomna att få access till redan köpta kurser.

De gamla klassrummet kommer att stängas ner inom kort så det är bra att skutta över till nya klassrummet så fort du kan så att du inte blir av med dina kurser.

PS: Här är en film som beskriver hur du ”köper” (utan att betala) en redan tidigare köpt kurs.

Varmt välkommen till nya klassrummet//Lindah

Att träna upp hästens kondition hjälper inte alltid

Konditionsträning är bra, det roar sig många med. Åtminstone kallar de det för konditionsträning. Jag som kommer från travet där konditionsträning en hel vetenskap som är individuellt utformad för varje häst ser dock sällan konditionsträning. Jag ser mer ..eh, jag vet inte vad jag ska kalla det, nedbrytning av hästmuskler kanske?

Iallafall, vi lämnar den sortens konditionsträning därhän och pratar istället om konditionsträning av hjärnan. Hjärnan är kung över musklerna och det låter liksom smart att konditionsträna denna gråa tingest.

När jag får nya elever så är de oftast vad jag kallar för oskolade. Det betyder i princip att de inte har tränat upp sin hjärnkondition än. De är oftast väldigt ambitiösa och vad jag än ber dem göra så gör de MER och ännu MER av rörelsen. I pauser som jag försöker lägga in för hästens skull så deklarerar ryttaren glatt (eller frustrerat)och bestämt att de minsann ska kunna klura ut det här, vänta bara, jag ska visa dig. Under dem befinner sig oftast en häst som känner sig obekväm. Jag och hästen tittar på varandra i bästa samförstånd.

Pausen är slut och ryttaren börjar där hon slutade, oskolade ryttare gör oftast det. Hon gör mer och mer och mer av det hon tror att jag ber om, trots att jag inte ber om mer. När hästen inte utför det föväntade så kan jag nästan se hur rökmoln börjar pyra ut ur ryttarens öron.

Prestationsångesten hänger som ett stort moln över hennes huvud, nästan som en sån där pratbubbla i en serietidning. Nu kommer ryttaren att hamna i ett av två lägen. Antingen så fortsätter hon att göra det jag bett henne om, samtidigt som hon blir mer och mer frustrerad och hästen börjar göra övningen leta spöken i hörnen.

Eller så börjar hon fuska, använder en massa för mig obegripliga hjälper för att få hästen att utföra det hon tror att jag vill. Man drar lite här, skänklar lite där, tänker på hur kass man är som inte kan få hästen att göra det man vill.Man söker ofta efter att hästen hamnar i ett läge som man tidigare präntat in är det bra läget. Man söker DET läget. När hästen hamnar i det läget så är allt bra för det har någon tränare sagt en gång för några år sen.

Båda dessa sätten har det gemensamt att de INTE tränar upp hjärnans kondition. Man kan säga som så att för att träna upp denna kondition så måste du träna hjärnan att göra en sak i taget. Om du blir frustrerad, letar spöken eller börjar GÖRA en massa saker så har du tappat fokuset på den enda grejen du skulle göra. I början kan du kanske tänka på den här saken i 1 minut innan du börjar få de där dumma tankarna, prestationsångest, mindervärdeskomplex, dåligt samvete katastroftankar etc. Då finns det bara en enda sak att göra. Ta en paus, en välförtjänt sådan. Ta inte en paus där du mentalt dömer dig själv utan helt enkelt en paus där du nöjt slappnar av för att belöna en minuts hårt arbete.

1 minuts fokus är sjukt jobbigt i början. Döm dig inte. Se dig bara som en som måste konditionsträna. Kanske en soffliggare som bestämt sig för att springa ett maratonlopp. Första gången han joggar så håller han typ på att flåsa ihjäl sig efter 1 minut (om han ens klarar så länge). Skillnaden på den här typen av kroppslig konditionsträning är att han MÅSTE sluta eftersom han inte får någon luft. Mental konditionsträning är svårare eftersom man får luft hela tiden, dvs inget tvingar dig att sluta. Du måste vara smart nog att själv sluta när det kommer massa objudna tankar och knackar på. Beröm dig själv, klandra inte dig för att du inte orkar mer.

Det jag beskrivet ovan är även så man lär sig att meditera. Acceptera att det tar tid att komma till ro. Att rida, eller rättare sagt att lära sig rida på det Logiska sättet är även ett sätt att meditera. Om man slutar i tid. Och berömmer sig själv för det man lyckas med istället för att klandra sig själv för det man inte lyckas med. Då blir ridningen även en fantastisk källa till personlig utveckling.

Men vad har ridning på högre nivå för nytta av att man konditionstränar sin hjärna? ALLT!! Hästens hjärna läser av vår hjärna. ÄR du virrig och fylld av negativa tankar istället för att vara nöjd och lugn så kommer hästen att härma ditt mindset. Fokus är ryttarens viktigaste egenskap. Ett fokus och rätt fokus.

Jag tror att typ alla Logiska elever känner igen detta jag nyss skrivit, eller hur? 🙂

Hur står det till med er konditionsträning, meditationsträning? Har du inte ens börjat? Vill du börja? Ta en titt på våra ridkurser.

Fokusera mera

Konditionsträning för häst

Vi måste prata om mjölksyra i hästhalsar

Om att ge sig hän och lita på omgivning

Jag tänker på tok för mycket, jag vet. Ibland kan det ta både veckor, månader och år innan tankarna får en röd tråd. Jag brukar undvika att skriva om den innan jag hittat den röda tråden för annars blir det jag skriver ännu mer obegripligt än vanligt 😉 Jag var på Gröna Lund och åkte karusell med barnen för ett par dagar sen. Tog tåget till den stora staden och jag lär behöva minst en veckas terapi efter att ha åkt både metro och spårvagn. Vet ni att Stockholmare springer i rulltrappor? Det finns tydligen en fil för icke Stockholmare, typ såna som jag som ser rulltrappor som en skön andhämtningspaus , och en fil för Stockholmare som uppenbarligen inte ser på rulltrappor på samma sätt som jag. Om man står i fel fil så låter de typ som min terrier när man försöker sno ett ben ifrån honom ;-).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Iallafall, Gröna Lund var målet för vår resa. Det var ganska länge sedan jag åkte karusell och inte ont anande hoppade jag in med lyckliga ungar i den första vi stötte på. Jetline hette den. Jag bjuder med er på en åktur den för att ni ska förstå vad den här inte ont anande stackaren utsatte sig för 😉 Inte min film, hittade den på youtube.

” Du dras upp 26,5 meter och susar sedan ner, in i en tunnel och över blå tåget innan man vänder nästan ute över vattnet tillbaka in i berg- och dalbanans hjärta. Du bromsas ner en gnutta där du kan pusta ut lite och sedan utsätts du för 4,5 g-krafter i en tvär uppåtvändning efter en mycket brant backe. Efter flera kurvor och spiraler kommer du in i en varmluftstunnel och sedan är det klart. ” (Wikipedia)

Vad Wikipedia glömde nämna är 90 kilometer i timmen , OMG liksom. Nåväl, Enjoy the ride!!!

Nåväl, till saken hör att jag har en kropp full med värk vilket innebär att jag vintertid typ inte kan träna någonting mer än mjuk Yoga, Chigong och Tai Chi liknande saker. På sommaren så blir min kropp typ smärtfri (allt är relativt) och då kompenserar jag vinterns missade träning. Detta året har jag fastnat för cykling och det har blivit 10-15 mil i veckan sista tiden. Det är så skönt att vara rörlig så jag gör nog mer än jag borde vilket resulterar i att jag har kronisk träningsvärk men det är en annan smärta än värksmärta så jag nästan njuter av träningsvärken. Jag råkade dock lyfte fel för nån vecka sen och fick ett ryggskott vilket var åratal sedan. Så, jag och mitt ryggskott hoppade inte ont anande in i den här karusellen.

Jag tog ett stadig tag i ett handtag framför mig och kände mig rätt kaxig när karusellen sakta tuffade upp till högsta punkten. När jag inser att det sen stupar typ rakt ner därefter och jag anar att den inte kommer att tuffa sakta nerför så känner jag paniken komma. I mitt huvud räknar jag ut allt som kan gå fel, dödsångest de luxe. Jag var så spänd att min rumpa inte nuddade stolen utan mina fötter spjärnade mig uppåt mot en stång som skulle hålla en nere. Jag skrek, jag kände att jag verkligen inte ville mer.

Tror ni att karuselljäveln lyssnade? Nope, den sket fullständigt i mig. Efter det snabba stupet så kommer en tvär sväng. I mitt spända läge så kastades jag ut mot ena sidan och KNAK säger det i min rygg och en blixt av smärta strömmar genom mig. Jag landar med en duns på rumpan och är helt slut. Det är dock inte slut med karusellfärden så jag tänker bara att om jag blundar så behöver jag inte oroa mig för vad som komma ska. Blunda och slappna av, blunda och slappna av, och håll HÅRT i handtaget. Ibland tjuvkikar vi och tankar som ”om den här karusellen går sönder så dör jag” far genom mitt huvud. Om Karusellen vore en häst så hade den skenat all världens väg om jag spänt mig så här när jag satt på den.

Jag är dock helt maktlös, ont som fan har jag men jag fortsätter mitt fokus, slappna av och lita på att Gröna Lund inte vill ha en skandal, de har säkert kontrollerat maskinen noga. Och..Då blev det helt plötsligt inte läskigt längre. Faktum är att det var väldigt skönt att ge sig hän och lita på att saker skulle lösa sig. Det var rentav behagligt.

När vi väl stannade var jag besviken över att färden var slut. Det var ju så roligt! Och det bästa av allt. Knaket i ryggen var kiropraktiskt så min smärta försvann och jag blev mycket mindre stel än jag var innan. Fantastiskt.

Jag praktiserade liknande tankar på alla karuseller. Enda gången jag inte lyckades slappna av var i en inte alls fartfylld karusell, Kättingflygaren. Jag var spändare när jag hoppade av den än när jag hoppade på den. Kan ni gissa varför?

Känsla av att ha ingenting under fötterna gjorde mig panikslagen. Ruskigt obehagligt. Jag kan faktiskt koppla den känslan till att rida barbacka. Jag skrittar gärna utan sadel men trav och galopp var det många år sedan jag var road av att göra. Jag har trott att det beror på dålig balans, men jag har väldigt bra balans så det är ologiskt. Jag inser nu att det beror på att jag personligen behöver känna fast mark under fötterna.

Det här får mig att tänka på ridrädda människor. När man är rädd och spänd så går livräddningsreflexen in, det är den som vill sätta dig i fosterställning , vilket när man rider innebär att man lutar sig framåt och drar upp knäna. Det är denna reflex som gör att du tappar stigbyglarna, särskilt i nedsutten trav. Så jag tänker att om alla funkar som jag (vilket inte alls är säkert dock) så gör först reflexen dig räddare och spändare då följden blir ingen kontakt med marken (stigbygeln). Det blir en ond cirkel, svår att bryta.

Sen drog jag paralleller med att åka karusell och att inte våga slappna av. Då blir det ännu lättare att ramla av. Många rädda ryttare försöker kontrollera omgivningen, i sitt huvud förvandlar de allt de ser till potentiella hästskrämmarsaker. En vanlig brevlåda blir en brontosarius, en liten plastpåse blir en eldblåsande drake etc. Man försöker göra paddocken helt befriad från störande objekt och blir lite sur/arg/frustrerad/upprörd när saker rör sig eller befinner sig där saker inte ska vara. Man försöker kontrollera omgivningen istället för sig själv. Det känns fullkomligt logiskt att göra så när man är i situationen men sett utifrån så finns det ingen logik i att göra så. Rädsla är inte logisk.

Så, slutsatsen av allt det här dravlet är att om du är rädd när du rider och därför försöker kontrollera omgivningen istället för dig själv , vad händer om du gör som jag när jag åkte karusell? Blunda, åk med, slappna av och våga känna tillit. Se till att dina fötter bärs av stigbyglarna hela tiden. När de inte gör det så har du hänget dig åt rädslan och känner ingen tillit. Ta då ett djupt andetag, andas in och sen ut, långsamt, hitta stigbygelkontakten, den stabila plattformen som bär dig tryggt. Lita på omgivningen, försök inte påverka den utan lägg fokuset på att slappna av, känna tillit, allt löser sig.

Man skulle även kunna säga att du ska bete dig som en Skåning i en rulltrappa, inte som en Stockholmare 😉

”Andas ut, hitta fotfästet, känn tillit, slappna av, andas”

Så här registrerar du dig på nya onlineklassrummet

Jag vill att alla som någonsin gått en onlinekurs hos Logisk Ridning ska få tillgång till kurserna man köpt. Därför kan alla nu registrera sig på gamla kurser man redan gått, kostnadsfritt så klart. Jag har gjort en liten film som visar hur man registrerar sig om man redan köpt och betalt en kurs innan.

Nya klassrummet hittar du här

Givetvis går det bra att köpa nya kurser, då väljer du faktura eller paypal som betalningsmetod.

Psykiska och fysiska hjälper

Hästar är lite som barn. Anledningen till att jag kom att tänka på detta var för att igårkväll var jag ute och cyklade med min dotter i stan. Det var ganska lite trafik och jag cyklade först och och försökte vara effektiv så jag cyklade på övergångsställ, sneddade över korsningar som var helt tomma på trafik. Dottern säger efter ett tag att sådär har du sagt att man inte får göra, varför gör du så? Ska jag göra som du säger eller som du gör? Oups!!Busted..

Lite samma sak med hästar. De gör inte som du säger, de gör som du tänker/gör. Om du tex säger till hästen med dina hjälper och med din röst att det är lugnt att gå förbi den där hästätande platspåsen samtidigt som din hjärna är livrädd för den hästätande plastpåsen så kommer hästen att vara rädd för den hästätande brevlådan och endast tveksamt gå förbi den, om den inte vägrar helt.

Det är samma sak med allting hästen är rädd för. Han blir oftast rädd för det du oroar dig för. Har ni tänkt på att vissa ryttares hästar är alltid trygga och modiga medan andra ryttares hästar alltid är otrygga och rädda. Det är ingen slump att det blir så. De härmar dig, vare sig du vill det eller inte. Givetvis finns det undantagshästar som faktiskt är rädda på riktigt men det är inte speciellt vanligt.

På temat rädda och ofokuserade ryttare har skapat några korta fokuskurser för er som inte orkar gå en lång ridutbildning. Ni hittar dem här.

Nåväl. Hästar läser alltså vår hjärna. Där finns den huvudsakliga hjälpgivningen. Lydiga och lättlärda och lätta på hjälperna blir de hästar vars utbildare kan tänka en tanke i taget. Då räcker det oftast med en lätt och mjuk hjälp som bara används för att förstärka det hästen redan kunnat utläsa ur vår hjärna. Man kan säga för att förenkla detta att 90 % av hjälpen ges med hjärnan (psykisk hjälpgivning och 10 % ges med fysiska hjälper. Hästträning är enkelt då.

Olydiga, svårlärda och hårda mot hjälperna blir de hästar vars utbildare har ett myller av tankar i hjärnan. Då kan inte hästen läsa där vad den ska göra utan enda hjälpen blir den fysiska hjälpen, kanske en hand, (tygel), skänkel etc. Då måste denna hjälp ge hästen 100 % av hjälpen i motsats till ovan beskrivet där 90 % av hjälpen ges med den psykiska hjälpen, hjärnan och 10 % med fysiska hjälper, hand, skänkel etc. Hästträning blir svårt då.

Såå, det enda man behöver göra för att bli en bra hästtränare är att renodla sin hjälper. Det har många redan förstått, det finns kurser i hur man renodlar handhjälper och skänkelhjälper. Dvs 10 % av de hjälper som används vid hästträning, de fysiska. De där övriga 90 % av hjälperna, de psykiska är ytterst svårt att lära sig på en helgkurs. Det är inget man bara gör så där, utan det är något man måste jobba med sig själv massor. Först måste man plocka bort saker. Speciellt hos kvinnor som oftast tänker på triljoner olika saker alltid. Det är oftast en klar fördel att vara man här. Ni vet, skämtet om att de saknar simultankapacitet är faktiskt inget att skämta om vad gäller ridning eftersom det är en utmärkt egenskap för en ryttare att bara kunna tänka på och göra en sak i taget.

Saker som måste bort ur hjärnan är tex katastroftankar, ni vet de där tankarna som skapar en skräckfilm för hästar i hjärnan var gång ni ser en platspåse 😉

Mindervärdeskomplex, ni vet, de där elaka tankarna som säger att alla andra är smartare, snyggare och bättre än du.

Prestationsångest, ni vet, den där förlamande känslan som till och med kan förstöra en ridlektion där man inte ens behöver prestera utan bara är där för att lära sig. Man vill typ kunna det perfekt på första försöket.

Det finns fler tankar så klart och då måste bort. Att bara tvinga sig själv att inte tänka så är dömt att misslyckas. Ni vet, du får INTE tänka på elefanten i rummet …..

”Elefanten i rummet är ett bildligt uttryck för något som är påtagligt för alla människor i en grupp, men som man undviker att prata om. Orsaken till att man håller tyst om ”elefanten” kan vara att det skulle vara genant, förorsaka besvärliga diskussioner eller att ämnet är tabu.” (wikipedia)

Jag gillar uttrycket. Man måste prata om dessa känslor, erkänna att man har dem, både för sig själv och sin häst. Jag är nämligen tämligen säker på att hästen märker av den stora elefanten 😉 Problemet med att erkänna känslorna ligger väl i att man oftast inte ens vet att man har dem. En elev beskrev det som en enda röra i skallen så fort hon försökte göra något på hästryggen. När jag hjälpte henne att förstå att prestationsångest var en del av röran så blev hon till en början nästan förbannad. Hon kunde inte för sitt liv förstå att att hennes röra kunde delas upp i ord, ord som de flesta andra också har. Det är för att det är en elefant i rummet. Dessa känslor är något som andra har, inte en själv.

Steg ett är alltså att identifiera känslorna. Erkänna dem.

Steg två är att lära sig vad känslorna betyder och står för. Ni vet, kunskap är makt.

Steg tre är att lära sig bemästra dem, typ säga till sig själv att jag är skitdålig på …….. och det är okey för jag är grymt bra på …… här.

Man måste förstå att man måste inte vara bra på allt, man är helt okey ändå. Man får göra så här med en känsla i taget. Tills man trasslat ut tankeröran i hjärnan och nått klarhet.

Hur man gör? Finns tusen olika sätt och alla bär de till Rom.

I mina ridkurser och handkurser så jobbar vi först på det sättet att vi ger hjärnan en massa saker att tänka på när man rider och hanterar sin häst. En ny sak i veckan. Vi tillsätter alltså mer röra i hjärnan 🙂 . För vissa så kommer de nya kreativa tankarna till slut att tränga bort de andra tankarna, mest för att man faktiskt kommer på att det går bättre och bättre att rida/hantera, man får helt enkelt självförtroende. För vissa räcker det inte att lägga till tankar enbart, man måste göra mer saker, jobba med sig själv på djupet. Det finns inte en sak som som är rätt. Funkar det för dig så var det rätt för dig. Samma sak kan däremot vara helt fel för en annan. Det är som med hästträning, det finns inga regler. Ämnet fascinerar mig på djupet och jag utbildar mig inom detta genre nu för att bättre kunna hjälpa ryttare och andra idrottsmän som liksom är fångar bakom dåliga tankar som hämmar deras prestationer.

Nåväl, ni blir ämnet snart långtråkigt att läsa om så jag avslutar här. Lägger in länkar till gamla blogginlägg som relaterar till ämnet.

Du kan inte träna din häst som jag tränar min häst.

Trafikträning av rädd ryttare.

Stör dina tankar din ridning?

Är du hästarnas förstärkare?

Hästar som drar iväg och hästar som skyggar

En supermysig instruktörsträff

Det jag verkligen brinner för är att utbilda instruktörer. Det är otroligt givande och jag upplever att när de läser till instruktörer så verkar det leda till att de tar sin ridning till helt nya nivåer. Det beror troligtvis på att de lär sig se och därför blir mer medvetna om sina egna fel och brister. Jag uppmuntrar alla elever att filma sina ridpass så ofta det bara går eftersom man då ser sin ridning och enklare kan korrigera den även utan instruktör på plats. Det svåra i detta är dock att tolka det man ser. Det är ingen självklarhet att man ska kunna se. Jag upplever att det är en stor brist idag, även hos högt utbildade instruktörer. Idag verkar det som att det man ser på en dressyrbana är ett slags mall för korrekt ridning. Men så är det ju verkligen inte. Ibland, eh, ok, ganska ofta i ärlighetens namn så är det som så att det vi ser på dressyrbanan är så vi absolut inte ska rida om vi vill träna vår häst snällt , juste och effektivt. Det här kan vara svårt att förstå har jag märkt så jag är medveten om att jag kommer att få kritik för detta påstående.

Iallafall, jag har utbildat instruktörer i många år nu, tror att jag nu är inne på den fjärde omgången instruktörer som går grundutbildningen nu. Det är så roligt. En sak som jag tidigt märkte var det här om hur svårt det är att se. Om eleven kom från westernvärlden så var det westernformen som hennes ögon ansåg vara bra, om hon kom från kapplöpningsvärlden så var det denna formen som hon tyckte var bra, om hon kom från halvblodsvärlden så var det den formen hon tyckte var bra och kom hon från Islandsvärlden så var det den formen hon tyckte var bra..

Det var då jag insåg att ska det här bli något bra så måste jag på något vis lära dem att se grundformen (som har noll med halsen och intrampade bakben att göra) på såväl arbetshästar, galopphästar, PREhästar, Islandshästar, halvblod etc. Det här är det som tar tid att utbilda instruktörer, att öppna ögonen på dem. Men till slut så ser de bara. Det är magiskt. Första halvåret så studerar de bara detaljer hos häst och människa. Det är grunden. Därefter så får de börja träna ekipage på egen hand i ett år eller så länge man behöver tills man känner sig varm i kläderna.

Därefter så går vi vidare med steg 2, dvs med att sätta ihop alla detaljer till en helhet, vi studerar olika inriktningar och lär oss se andemeningen/grundtanken i dessa. Vi lär oss hur man konditionstränar en häst, hur man lösgör den och hur man jobbar med takt och rytm, halslängningar och hörnpasseringar, skolhalter etc hur man hjälper elever att miljöträna hästar, jobba häst vid hand, hur man bedömer utrustning, vi börjar lära oss se och förstå olikheter i ryttarens känselförmåga och hur man kommer runt detta. Vi studerar detta och mycket mer i ett halvår innan vi är redo att testa detta på egen hand. I detta skede så räknar jag med att eleverna börjar hitta sin egen stil och inte bara ”härmar” min stil, jag vill att de ska börja tänka själv men såklart hålla sig inom biomekanikens lagar. Ekipagen de tränar är en bra måttstock för mig att se hur dessa utvecklas och även höra hur de resonerar omkring sina träningar. På detta vis kan jag bedöma när de är redo för nästa utbildningsnivå. Det är lite det svåra. Man kan inte gå vidare bara för att man vill det, man måste ju vara redo också, och det är främst på deras elever jag ser detta.

I steg tre som ingen har gått än så kommer vi att börja studera ridning mer sån som vi är vana vid att se lita varstans. Det påminner nog lite om den första kursen som vanliga ridlärare går. Skillnaden här att ”mina” instruktörer då har en helt annan grund bakom sig så att de enkelt kan backa bandet och hitta lösningar på problem som kan uppstå. Alla roliga övningar, ridvägar, formgivning, hjälpgivning via hand och skänklar (innan detta så har vi mest lärt ut ridning med kroppen och hjärnan, , dvs för ögat typ osynlig hjälpgivning). Vi lär oss lära ut arbete på töm och lina, skolande och pedagogisk sådan, vi lär oss att ”behandla” hästar med våra händer, enkla tekniker för ökad kroppskännedom och avslappning. Vi kommer att lära oss pedagogik om hur vi kommer runt prestationsångest och andra liknande problem som ryttare kan ha för att kunna coacha ryttare i olika sammanhang, kanske i tävling, eller vid rädsleproblematik.

Den tredje kursen kan bli den sista kursen om man vill det. Jag anser att nu är man liksom en riktigt bra tränare. Men..eftersom man aldrig blir fulländad och alltid kan lära sig mer så kommer man om man vill att kunna gå vidare med sin utbildning. Målet? Tja, skolorna ovan mark kanske? Vad vet jag? Den kursen är ännu inte skriven, det är nämligen inte bara mina instruktörer som utbildar sig, jag utbildar ju även mig själv, konstant gör jag det. Varför? För att det är så galet givande. 🙂

Iallafall, åter till vår mysiga instruktörsträff. Tyvärr så var vi inte alla instruktörerna eftersom vi bor i ett extremt avlångt land och träffen blev planerad lite hastigt och lustigt. Vi ägnade en fredagskväll åt att umgås med gårdens gårdshäst <3 och varandra. Det är ju så galet skönt att umgås en grupp med hästmänniskor där alla pratar samma språk och har liknande värderingar trots att våra inriktningar vad gäller ras och gren är olika, våra åldrar spann över typ 25-55 (man är aldrig för ung, man är aldrig för gammal <3) .

Vi fikade såklart, det är obligatoriskt ;-).Vi tog upp och lyssnade på varandras ahaupptäckter, upptäckta svårigheter vid undervisning. Vi övade oss på att med våra händer känna om en ryttare (läs människa ;-)) har ett långsamt eller snabbt nervsystem och vad man isåfall kan göra åt detta. Vi lärde oss förstå att om tio olika ryttare ger en och samma häst samma hjälp så kommer det för hästen att kännas på tio olika sätt eftersom ryttare göra hjälper på olika vis , trots att de tror de gör exakt som instruktören säger. I ärlighetens namn så visste vi alla det teoretiskt innan men nu fick vi göra empiriska studier som bevisade tesen. Det är viktigt, att man på egen hand får kolla av att saker stämmer. Teori i all ära men utan praktik så ger det inte så mycket. Har ni tänkt på att jag skriver ”vi lärde oss”. Rimligtvis så borde det väl stå att jag lärde dem. Men det är faktiskt så att jag lär mig saker av mina instruktörer.Jag lägger fram en tes och sen diskuteras denna och testas, ibland leder inte diskussionen dit jag tänkt, ibland uppfinns det egna tester som visar mig en ny dimension på det vi pratat om. Man kan säga att jag visar dem en snöboll. Men de ger mig tillbaka en hel snögubbe. De inte bara tripplar antalet bollar utan de förstorar dem och ger dem en form, lägger till lite detaljer och sen vänder de upp och ner på hela grejen. Det är helt fantastiskt.

Nåväl, det var en riktigt trevlig kväll och sen hade vi en träningshelg därefter där vi fortsatte studierna och funderingarna och övade oss på att träna ekipage. Jag längtar redan till nästa träff:-) Tack för att ni finns med i min mission och förgyller den.

Logiska instruktörer hittar ni här.

Vill du bli Logisk Instruktör så startar nästa grundutbildning i September eller Oktober 2019. du måste ha gått upp till och med Ridkurs bog, Arbete vid hand 1 samt Mental Coaching för att få gå vidare som instruktör.

Gör det något att en häst biter sig fast i ena tygeln?

Jag är i nuläget väldigt inriktad på ryttarens psyke och skriver därför mycket om det här i bloggen. Dock är jag inte den som är den så därför tar jag mig tiden att besvara lite frågor från läsare. Dagens fråga ser ni i rubriken. Denna fråga är för övrigt den frågan jag får oftast vilket tyder på att det är ett vanligt problem. Har du en fråga du vill ha svar på?Skriv den i kommentarsfältet vetja!

”Gör det något att en häst biter sig fast i ena tygeln?”

Jaha, kära vänner, vad svarar vi på en sån sak? Om vi bara tittar på problemet bita sig fast i en tygel, vad kan detta beteendet ge för skador? Låt oss tänka på hästens mun ett tag. Om hästen böjer sin hals och ”går på tygeln” så kommer bettet att vila mot dens laner. Lanerna är det tandlösa området i hästens mun, som gjort för att trycka in ett bett på (kan tyckas).

Lanerna är klädda med ett tunt lager hud och mellan huden och skelettet så går delar av hästens extremt känsliga ansiktsnerver.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det förmodligen inte är speciellt behagligt att ha ett bett som konstant ligger an mot en nerv som trycks mot en smal benkant…

Att en häst biter sig fast i bettet är därför en sanning med modifikation. Ingen häst torde göra detta frivilligt eftersom det gör ont. Däremot så älskar vi människor ofta att hänga oss fast i ena tygeln för att få hästen att gå rakt fram eller hålla halsen rak. Om bettet dessutom är lite för långt så förstärks effekten av sneddragandet i bettet.

När man dragit så ett tag så kommer hästen inte längre att vilja ”gå på tygeln” eftersom trycket i landen blir outhärdligt. Den kör helt sonika upp huvudet i bästa kamelstil för att förflytta trycket från bettet till tänderna istället. Detta förfarandet går bra ett tag. Ungefär till bettet har malt hål på tanden och tandhalsar och andra känsliga tanddelar blottas. Jag har fått berättat för mig att det detta känns ungefär som när man tuggar på foliet från ett kexchoklad (alla tränare kan relatera till detta, ni vet efter en heldag på en ridbana, man är hungrig som faan och första maten man stöter på är ett kexchoklad man hittar på någon mack samtidigt som man stoppar pengar i det stora svarta hålet som kallas för bensintank och man sliter pappret av chokladet och kastar in det i munnen och AJJJ så kom man på att man glömt skalat bort allt folie). Den känslan.

Så nu har vi alltså en häst som inte vill gå på tygeln eftersom det gör ont. Vi har en häst som inte vill gå som en kamel eftersom det gör ont. Vi ryttare har nu fått problemet ”hästen gapar” och ”hästen vill inte gå fram till handen” och ”hästen bjuder inte framåt” (det är då vi köper ett nytt anatomiskt träns så att man kan spänna ihop hästens mun anatomiskt korrekt 😉 och investerar i ett par sporrar).

Så ja, det är inte vidare smart att inte se det som ett problem att man drar hästen i ena tygeln, eh, förlåt, att hästen biter sig fast i ena tygeln menar jag ju så klart 😉

Det viktigaste är att förstå att det är vi som drar mer i ena tygeln, inte hästen. Och varför gör vi det? För att vi omedvetet vill gå rakt fram och så vill vi ha en hals som är rak. Vi är nämligen människor och vi gillar rakt. Hästen däremot, han är en häst och han gillar mer att gå på ett svagt böjt spår. Studera stigarna som hästar och alla andra djur gör i naturen och hagarna. Inte är de raka inte. De är mer böjda. Det är så hästar går.

Problemet är dock att vi är människor. Vår värld är rak. Våra ridbanor är raka. Vi vill rida rakt. Om vi inte kan så mycket om rakriktning av häst så kommer vi att försöka rida rakt genom att hålla hårdare i ena tygeln. Det är lite dumt tänker jag. Det är dock viktigt att förstå att det är inget fel på de som gör så, vi har ingen direkt rakriktningskultur i vårt land, vilket innebär att vi inte lär oss det om vi inte söker oss utanför det traditionella sättet att rida. Det finns alltså fler ryttare i vårt land som INTE kan rakrikta än som faktiskt kan det. Därför anses det helt normalt att hästar biter sig fast i en tygel.

Men om vi istället ställer oss frågan VARFÖR hästen biter sig fast i en tygel, vad får vi för svar då? Det finns hur många svar som helst men ett av svaren ser vi i denna bild. Kolla på hästens högra bakben. Detta pekar åt/är på väg åt höger vilket gör att hela hästen vill gå åt höger. Ryttaren vill ju som bekant oftast rida rakt fram så undermedvetet håller hon hårdare i vänster tygel för att gå rakt fram. Om ryttaren hade släppt vänster tygel så hade hästen inte bitit sig fast i denna längre. Åh andra sidan så hade hästen då gått åt höger och det kanske inte känns så bra för ryttaren 😉 Dressyrdomare kan ha åsikter om det hela också misstänker jag 😉

Jag vet inte jag men jag tycker ju att det låter smartare att lära hästen gå rakt fram genom att vara pedagogisk och lära höger bak gå rakt fram istället. Men vad vet väl jag, jag är ju bara en glad skogsmulle jag 😉

Hur vet man om hästen ”gör fel med sina bakben”?

För att förstå slitningen på tårnas framsida.Svårt att bedöma i djup lera såklart, då är ju allting smutsigt.

Pust..Nu blev det mycket här 🙂 Vi avslutar nu för att inte förvirrar er alldeles för mycket 🙂 Men det man kan säga är att ni bör se tygelbitandet som ett symptom på att något är snett längre bak i hästen. Korrigera det.

Gamla blogginlägg som relaterar till ämnet.

Att rida är som att paddla kanot

Det är viktigt att sitta mitt över sin häst

Bita sig fast i en tygel

När hästen biter sig fast i bettet på ena sidan

Du behöver inte älska dig själv säger Jeffrey

Jag är en sådan människa som alltid studerar något. Det är lite som man säger om kärlek, kärleken är oändlig men föremålen skifftar. För mig kan man byta ut kärlek mot studier, studierna är oändliga men vad jag studerar skiftar. Jag är just nu väldigt intresserad av det mänskliga psyket efter mina upptäckter om att det som gör det svårast att rida är våra tankar och våra känslor. Dessa liksom hindrar oss från att rida bra, att bli vårt bästa ryttarjag. Jag läser därför en massa böcker om detta ämne på min fritid, samtidigt som jag utbildar mig inom detta. Kallar du mig nörd? Jepp, du har fullkomligt rätt, jag är en nörd ända ut i fingerspetsarna. Men som sagt var, det jag nördar om kan skifta, men nördar gör jag alltid :-).

Iallafall, tillbaka till ämnet ”Du behöver inte älska dig själv”. Det är en bok skriven av en psykolog vid namn Jeffrey Wijnberg. Jag sträckläste den, kunde inte sluta. Det var den mest befriande bok jag läst på väldigt länge.
Den omkullkastar så otroligt många saker som jag personligen tänkt massor på. Den är rak, ärlig och sann. Jag antar att man antingen hatar bokens åsikter eller älskar dem.

Hur passar då den här boken in i en hästblogg kanske ni undrar? Jo, så här tänker jag. Vi uppfostrar nu en curlingeneration. Vi curlar våra barn, vi curlar våra vänner, vi curlar våra djur, vi curlar våra hästar. Om vi hade kunnat tror jag banne mig att vi hade curlat våra bostäder också. Jag har testat det där sista, ni vet , positiva affirmationer och du är vad du tänker och sånt där. Jag intalade mig helt enkelt att mitt hem var rent och fläckfritt, att alla kläder, lakan och handdukar låg prydligt vikta på hyllorna, i färgordning självklart ;-), min diskbänk glänste och spisen hade inga matfläckar alls på sig. Jag skrev affirmationer om det och jag fäste dessa lite varstans i huset, jag drömde om det, jag tänkte på det i flera dagar. Resultatet? Det hjälpte inte ett jäkla dugg. Ren bluff. Det var precis lika stökigt och oorganiserat som vanligt.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att bostäder är döda ting och räknas inte, de kan inte påverkas. Du har en poäng där faktiskt.

Men om vi vänder på steken och jag intalar mig själv att jag är en fantastisk hoppryttare. Modig som få. Mina tävlingsnerver är lika opåverkbara av störande omgivning som stål. Jag är typ Peder Fredriksson. Jag tänker på detta i flera dagar. Jag har en terapeut som stärker min tro på mig själv. Jag är inget dött ting, alltså borde det hjälpa.

Men ärligt talat så är jag sjukt hopprädd och jag lider dessutom av elakartad svindel och med tanke på min skröppliga gamla rygg så är jag inte ett fan av hög fart eftersom en avramling där kan göra mig handikappad för resten av livet. Jag kan på sin höjd tänka mig att ramla av i skritt ;-). Men det här innebär att vad jag än intalar mig själv så är jag förmodligen världens sämsta hoppryttare. Mina tävlingsnerver är dessutom av den arten att de kan skrämma slag på vilken häst som helst.

Jag minns när jag tränade travhästar. Jag körde inte dessa själv i löp utan det gjorde proffsen. Men grejen var den att mina tävlingsnerver gjorde att jag inte ens kunde agera hästskötare åt mina egna hästar på tävlingsdagar eftersom jag smittade dem med min nervositet utan det fick någon annan ta hand om. Av hänsyn till hästarna så höll jag mig lååångt borta från dem när det var tävlingsdags. Jag kan däremot utan problem grooma andras hästar på tävling och utgöra ett bra stöd åt nervösa ryttare.

Om vi då tar temat älska. Idag måste vi älska alla. Men allra mest oss själva. Älska är av någon för mig outgrundlig anledning ofta bundet till prestation. Ofta har jag hört ryttare säga att idag gick min häst bra så nu älskar jag hen. Jag har aldrig riktigt fattat det där tänket. Därför är det lite svårt att resonera om det men jag antar att om folk älskar sin häst mer när den går bra så älskar de den mindre när den inte går bra?!? Och att detsamma gäller egenkärleken, dvs att när man presterar bra så älskar man sig själv och om man presterar dåligt så älskar man inte sig själv.

Översatt till mina dåliga tävlingsnerver så borde det innebära att jag inte skulle älska mig själv för att jag inte är och agerar som Peder Fredricson?!?! Det låter ju liksom helt knasigt i min värld. Det har ju ingenting med kärlek att göra att jag suger på att ha bra tävlingsnerver och att jag är sjukt hopprädd. Jag är ju bra på en massa andra saker. Jag är väldigt bra på att arbeta hästar vid hand och på töm tex. Innebär då det att jag ska älska mig själv?!?! Hur vet man när man ska älska sig själv eller inte?

Ja ni ser ju, det här uttrycket att älska sig själv har alltid förvirrat mig. Faktiskt ända tills jag läste Jeffreys bok ”Du behöver inte älska dig själv”. Den tar upp detta och andra förvirrande saker och klargör dessa för såna som mig. Såna som inte förstår. För mig är kärleken inget jag lägger någon större vikt vid, den är där, alltid, nånstans antar jag, föremålen skiftar förmodligen, men det är som sagt var inget jag lägger någon större vikt vid.

Jag tänker att det nog är ganska lätt att missta kärlek för den tillfredsställande känslan av att känna att man lyckats med något istället för den ytterst otillfredsställande känslan av att ha misslyckats med något. Men vad vet väl jag? Typ ingenting mer än att jag tror att lyckan ligger i att acceptera sig själv precis som man är, just precis nu. Inte tänka för mycket på igår och imorgon. Framför allt att inte skylla sina eventuella misslyckande på sig själv, på någon annan eller på en gammal händelse. Bara konstatera och acceptera och ta nya tag i morgon. Lev här och nu så blir det mesta bra.

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok men jag avslutar nu för att inte bli långrandig. Men läs den, du som ställer dig skeptiskt till självcurlande!

Övning vid hand för luftiga framben och lätta bogar

Sist jag var i Göteborg och höll kurs så testade vi olika kloka människors teorier om om hur man tränar häst. Viss teorier kan låta helkonstiga men det är oftast för att man kanske tänker på teorin i samband med en enda häst. Oftast är det så att vissa teorier passar så himla perfekt för en viss typ av häst tillsammans med en viss typ av människa. Förutsättningslöst så testade vi en massa olika teorier. Här testar vi en teori som går ut på att man fokuserar mest på frambenens rörelser, att hästen absolut inte får vara framför sina bogar. Vad innebär då detta? Enkelt förklarat så att hänga framför/över/på sina bogar ser ut så här. Frambenen är liksom inte raka utan lutar in under hästen medan bakbenen är bakom hästen.

Kan en häst vara framför sina bogar och trampa under sig med bakbenen ändå? Japp, det är det som på dressyrtävlingar kallas för piaff, att triangulera och det ser överdrivet ritat ut så här. Så ironiskt nog så behöver inte väl undertrampande/övertrampande bakben betyda att hästen INTE hänger över/på/framför sina bogar 😉

Idealet, målet torde se ut så här, balans, varken mer eller mindre utan bara balans. Jag älskar det ordet. Balans

För att tydligt illustrera detta så ska jag visa en gammal film på min Påni som var ett kallblod och därmed mer byggd för att dra en vagn än för att rida på, dvs hon ÄLSKADE att vara framför sina bogar, det var hennes normalläge. Jag kom på att spansk skritt var en fantastisk övning för att få henne att för en stund eller två hitta läget där hon INTE hängde över bogarna. Det är så jag jobbar. Jag tror inte på att hålla fast en häst i en position den inte är av naturen. Däremot så tror jag att om man dramatiklöst visar hästen att det finns olika lägen att vara på så finns det en risk/chans att hästen kommer att välja att frivilligt besöka detta läge oftare och oftare. Iallafall. Detta var i ett tidigt stadie av Spansk skritt träningen, frambenen är ryckiga och kastas upp så titta inte på det utan titta på hur hon går från att vara framför sina bogar, dvs luta framåt, till att resa upp sig bakom sina bogar, dvs i balans. Syns väldigt tydligt på denna film.

Nåväl, tillbaka till träningen i Göteborg. Vi testade alltså en teori där vi med hjälp av att bland annat använda vår egna kropp som en bra förebild för att inte hänga på bogarna försökte förmå hästen att härma oss, i detta fall som jag tänker visa, att gå med luftiga framsteg. Det intressanta var att efter en liten stund när hästen började falla in i rytmen med sina framben så kom liksom bakbenen med på köpet och började bära alldeles av sig själv. Ganska coolt. Vi kan titta på några av ekipagen som testade detta.

Det vi kan konstatera efter att ha prövat den här tekniken var att det funkade otroligt bra för sitt syfte, att ”få upp hästen från bogarna”. Däremot så var ingen av hästarna speciellt imponerade av övningen. Ni kan se det på samtliga filmer. Reflexmässigt gör de vad som förväntas av dem men inte en enda av dem är stolt, glad eller tillfreds. Det gör att man bör vara restriktiv med att träna det här för mycket eftersom det är viktigt att hästarna gillar att träna och detta är sån träning de ganska snabbt kommer att motsätta sig. Så, bra för kroppen men inte för knoppen kan man säga.


Vi har premiär för vårt nya onlineklassrum. Nu erbjuder jag er som redan gått en eller flera kurser hos oss och gärna skulle vilja ha åtkomst till kursen/erna igen, dvs gå om kurserna kostnadsfritt. Du registrerar ett konto genom att köpa en kurs du redan har gått, tex Grundkurs Ridning eller arbete vid hand 1. Du måste köpa kurserna i den ordningen de är i. Du väljer faktura men om du redan har gått kursen och alltså redan betalt för den vid ett tidigare tillfälle så kommer du inte att få en faktura. Efter att jag godkänt ditt ”köp” så kan du ”köpa” fler kurser men endast de du redan gått. Det spelar ingen roll om du gick kurserna för flera år sen, alla är välkomna att få access till redan köpta kurser. Du hittar klassrummet här.

Länkar relaterade till ämnet hänga över/på sina bogar

Min häst blir för stark i galoppen

Hur får jag upp hästen från bogarna

Framtung och baktung

En trevlig målbild för spansk skritt

Det svåra med hästträning är avsaknaden av regler

Det finns egentligen bara en sak jag är säker på och det är att en sorts träning passar inte alla hästar. Därför är det ödesdigert att säga att man aldrig ska rida tex lång och låg, eller bakom lod, eller överböjd. För även om man i teorin anser vissa saker vara fel så är det ju som så att i ridning ska 2 olika nervsystem mötas (hästens och människans) och beroende på känsligheten, styrkan/höger/vänsterheten , sinneslag hos dessa individer var för sig och sen ihopsatta så gäller inte alltid teorin.

Det kan vara så att häst A kan ridas enligt teori C av ryttare E, men rids den av ryttare D så måste den ridas enligt teori B. Störigt som fan är det här.

Om man är en hyffsat duktig ryttare så kan en häst göra att man känner sig som Peder Fredriksson medan en annan häst kan göra så att man känner sig som den som dragit nitlotten i utlottningen av ridskolehästarna. Ni minns säkert det där, man längtade hela veckan till sin ridlektion och så var det hoppning och så fick man sura Brunte som ingen ville ha… Hur bra man än red så såg omvärlden bara en människa som red uruselt. Och då var det ändå inte ditt fel för förra veckan när du red Amorina så red du som en gud och alla beundrade dig.

Så, efter många år med häststudier så är jag endast säker på att allting är rätt, alla teorier stämmer, alla hästar kan tränas SÅ, ibland. Observera ibland, inte alltid.

Det andra jag är säker på är att allting är fel, ingen teori stämmer, alla hästar kan inte tränas SÅ, alltid. Observera alltid, inte ibland.

Så mina mångåriga studier där jag verkligen från djupet av mitt hjärta försökt förstå det här med hästträning har inte gjort mig klokare eller mer allvetande. Snarare tvärtom.

Jag är avundsjuk på de som håller fast vid en teori och använder den på allt som rör sig. Jag har varit så, livet var enkelt då, nu däremot. Svårt som bara den :-). Men jag fortsätter mina studier i hopp om att någon gång bli en klok hästkvinna 🙂

Hur studerar jag? De där lurviga fyrbeningarna är världens bästa lärare. De som sitter ovanpå är nästan ännu bättre lärare. Jag studerar när jag tränar mina elever. Jag studerar när jag sen tittar på filmerna jag spelar in på lektionerna (jag filmar alla lektioner i princip om inte ryttare säger att hen inte vill såklart). Jag lyssnar på/läser om svårigheter elever har när de skickar in ridprov eller ställer frågor under kursernas gång i våra forum. Jag tar del av rapporter från ridturer eleverna haft. Det är nämligen som så att man kan lära sig av precis allting. Men man kan sällan lära sig speciellt mycket av att lyssna enbart på sig själv, jag kan skriva/göra lektioner men om det är bra eller dåliga lektioner kan jag enbart få reda på genom att studera hur de tas emot av eleverna. De som klarar lektionerna galant och går framåt av dem är inte så mycket värt att studera i forskningssyfte, de där som inte klarar dem däremot, där finns det att lära sig av. Det intressanta är att inte alla har samma problem, det skiftar. Det hjälper därför inte att göra om en lektion så att den passar en elev. Varje lektion kan ha typ 50 olika svårigheter varav varje elev hittar en av dem..Pust

Genom åren så har jag förstått att det inte alls handlar speciellt mycket om ryttarens sits!!! Konstiga ord för att komma från mig eller hur ;-)? Men självklart spelar sitsen någon roll, jag utgår ifrån att sitsen ska vara bra för just den eleven. Hur detta ser ut utåt är dock väldigt individuellt och måste ändras utifrån vad situationen kräver. En sits är aldrig statisk. och det är just där jag är nu i min forskning. När man fått ryttaren stilla, hon har slutat jucka och vobbla och kasa på sidorna och vika midjan och allt det där. Sittbenen är borta från hästens känsliga rygg. Hur får man henne att våga ändra sig? För det handlar om våga. Eller kunna. Att vara flexibel.

Vi människor är i allmänhet så låsta i vårt sinnelag av regler om hur saker ska vara, vad som förväntas av oss att vi inte är kapabla att ta in och lyssna av hästen. Den egenskapen är borta. Varför? För att i vår nuvarande moderna värld handlar det mesta om hur man ser ut, hur man förväntas bete sig och liknande jantelagssaker. Det förstör vår inkännande förmåga. När prestationsångesten sprutar ur våra sinnen, när vi försöker göra mer och mer och mer. Då kan vi lika gärna hoppa av och gå hem, det blir ingen bra ridning av detta.

Vissa av mina elever har jag jobbat med i många år. Jag älskar när de kommer ur det där, det syns när sinnet släpper. Hur? För då släpper ryttaren sina höftleder!! Det är nog den viktigaste insikten jag fått på senare tid. Man kan inte manuellt och utifrån få en avspänd sits. Höfterna samlar på alla våra dåliga minnen och erfarenheter. För att få lösa höftleder så måste sinnet bli löst. Jag inser att det här låter helt knäppt. Men jag står fast vid min upptäckt, just nu är det min enda sanning. Imorgon kan jag dock ha en annan sanning eftersom jag konstant lär mig. Nämnde jag att jag älskar att lära mig saker?

När jag googlade lite på min nuvunna upptäckt så insåg jag att jag inte var den som kom på det 🙂 Attans, här känner man sig som Columbus som nyss upptäckt Amerika och så var det inte alls så. Man var bara en charterturist som åkte till ett ställe där andra varit i mååånga år redan… Detta var alltså redan känd kunskap inom Yoga tex.
Jag klipper in texten från artikeln nedan då jag genom åren lärt mig att bloggar jag länkar till ofta försvinner. Från Yogaworld, skriven av Sara Dahlström. Läs artikeln här. 

”Ulrica Norberg, en av våra svenska pionjärer inom yoga och författare till flera böcker om yoga, arbetar som konsult till flera studios och anläggningar och har utbildat över 500 yogalärare i Skandinavien, berättar om känslor som fastnat i höfterna och varför höftöppnare är så effektiva.
– Angående höfterna som centrum för känslor och spänningar, finns det flertalet teorier inom både yogisk filosofi, österländska behandlingsteorier och ayurveda. Här är en teori: Det man kan se är att när det så kallade parasympatiska nervsystemet (PNS) är svagt och ur balans blir individen mer känslomässigt och mentalt känsligare för utmaningar och stress. PNS är den del av vårt nervsystem som är som vår inre fallskärm; är det starkt och stabilt minskar det våra inre och yttre ”fall”, vilket innebär att vi återhämtar oss mycket snabbare samt inte går in så starkt känslomässigt i situationer som när det är svagt. Ett svagt PNS ger oss mer primatbeteende och rädslor och mindre tålamod och glädje, och kommer ofta av att vi hamnar i att leva mer för att ”göra” än att ”vara”. Det vill säga att vi har mycket livspress och stressar mycket med för lite återhämtning och vila. Då tröttas nervsystemet ut och framför allt så blir vårt parasympatiska nervsystem försvagat. De parasympatiska nerverna fäster i nedre delen av kotpelaren, vid länd och korsrygg. I öst och väst ser vi studier som pekar på sambandet stressigt liv, överaktivitet, för lite återhämtning och outredda livstrauman och känslor med tajthet i muskler och bindväv runt bäckenet. När vi sedan arbetar med att släppa på spänningar i bäckenet, som vi gör i yoga genom att röra oss på ett sätt som ökar rörlighet, styrka och smidighet i detta område, vilket ger upphov till känslor såsom irritation, frustration, att man gråter, skrattar, svettas eller fryser. Dessa känslor håller i sig en kort stund och är ett bra tecken på att spänningarna släpper. Detta är bra, för resultatet blir att cirkulationen ökar och musklerna svarar bättre efter det. Man har även sett att andningsövningar och meditation minskar spänningarna i hela nervsystemet vilket i sin tur minskar anspänningen i kroppen, framför allt i och runt bäckenet.”


Mitt nuvarande mål är att leta upp gemensamma nämnare för hur man får höftlederna att släppa. Alla ridkurser jobbar ju på detta rent fysiskt, musklar om och musklar upp, balanserar upp saker. Detta är grunden. Man kan inte släppa på spänningar psykiskt utan att göra det fysiskt först för då finns det ingenting som kan ta emot späningssläppet. Det är jag helt på det klara med, både fysiskt och psykiskt arbete behövs. Dock har jag redan jobbat på det fysiska i många år, just det planet känner jag att jag behärskar till fullo. Det psykiska arbetet däremot, där är det spridda skurar. Det enda jag är säker på är att så länge det finns kokande prestationsångest, mindervärdeskomplex och andra negativa tankar så är det svårt. HUR man får bukt med dessa fascinerar mig otroligt. Det finns givetvis inga regler där heller 

 Nåväl, jag ska avslutat detta nu för annars blir det för långt. Ha en trevlig dag 

PS: Du som undrar varför höftlederna är så viktiga, kanske uppskattar att få veta att händerna på en ryttare alltid beter sig typ som höftleden. Det innebär att har man en låst höftled så har man en låst hand…Suck, nu blev det jobbigt va 😉

Länkar till gamla inlägg på temat

Ord från elever om känslosläpp

Hur går du egentligen?

Du kan inte träna din häst som jag kan träna min häst

Du kan inte träna din häst som jag kan träna min häst

Hur står det till med kontrollbehovet?

Hästar som drar iväg och hästar som skyggar

Träna dig själv