Det här är en tid där det börjar vara svårt att rida ordentligt om man inte har ridhus. Varannan dag plusgrader, varannan dag minusgrader….. Underlaget bäddar verkligen för inspirerande ridpass….Eller inte.

Denna årstiden så blir jag ofta så är jag fantastisk flitig med min egen träning, jag har varit stentuff mot mig några månader nu och igår så nådde jag en milstolpe. Jag joggade i 16 minuter på löpbandet. Jag har typ inte joggat sen jag var i tonåren. Jag har en skröplig kropp som inte tåler sådant vilket jag för många år sedan accepterat. Alltså, tänk att en gammat tant 😉 som jag kan lära sig (tåla) jogging. Det är ju helt fantastiskt bra alltså. Jag klandrar Tai Chi övningar för att jag lärt min skröpliga kropp tåla det här. Fantastiskt, Sköldpaddskarate lärde denna slitna, eller sledna som vi säger i Skåne, att tåla belastningen av jogging, jiha!!!! Ganska fantastiskt hur små, superlångsamma och väl avvägda rörelser kan få påverkan på hur man springer. Hur jag gjorde?

Tai Chi och andra sköldpaddssporter (om det nu räknas som en sport ;-.)) har gett mig en om jag får säja det själv djävulusisk kroppskontroll vilket gör att jag kan röra mig extremt långsamt vilket i sin tur ger kroppen en chans att programmera in rörelseönster. Trot om ni vill men det är svårare att göra rörelser långsamt än snabbt, åtminstone om man vill ha jämnhet i rörelserna. Jag började i snigelskritt på löpbandet, typ så här

Sen när jag fått en exakthet i rörelsen så har jag ökat tempot successivt tills dessa att jag sprang. Jag sprang bara någon minut varje dag, ökade sakta, sakta antalet minuter och höll noga koll på om jag fick ont någonstans. Jag är en sån som lätt får ryggskott om jag rör mig fel. Vet ni förresten att ryggskott är ett av kroppens sätt att skydda en blivande skada på en disk? Kroppen låser helt enkelt musklerna när du är på väg att göra en rörelse som skadar disken (stötdämparen mellan ryggkotorna) så att du inte ska göra den rörelsen mer. Åtminstone inte förrän kroppen har lagat skadan och därmed inte längre har ett behov att hindra dig från att göra vissa rörelser.

Hur smart tror ni då att det är att gå till kiropraktorn och bända loss ett ryggskott? Och hur smart tror ni att det är att be kiropraktorn göra samma sak efter ryggskott nummer 5? 12? 21? Det är inte ett dugg smart faktiskt. Det är faktiskt vansinnigt osmart.

Om du är som jag, som ofta får ryggskott så måste du inse att sättet du rör dig på är fel, det skadar din kropp. Det smartaste är såldes att programmera in ett nytt rörelsemönster, så att kroppen inte med våld (läs ryggskott) måste låsa dina rörelser. Bra sätt att programmera in nya rörelsemönster på är t.ex Tai Chi, Yoga, Feldenkraiss etc. Samtliga våra ryttarträningskurser är baserade på bland annat dessa tre sätt att skola om sig på.

Nu är det en väldigt bra tid att gå dessa kurser eftersom många av oss på grund av ridhusbrist och dåligt underlag inte kan rida så mycket. Om jag ska klassificera kurserna så den som är mildast för en skröpplig kropp är kursen som heter Mental Coaching, mild men synnerligen effektiv. Så här skriver elever om Mental Coaching

Nåväl, jag läste en så smart grej i veckan, det var en elev som delade ett blogginlägg som ni hittar här. Jag klipper ut de viktigaste meningarna ur inlägget som handlar om nyårslöfte, ni vet de där löftena som tar oss 49 steg ifrån vad vi är programmerade att göra;

””…MEN. Verkligheten och statistiken visar någonting helt annat när det kommer till att ändra på vanor:
Om du försöker ändra på fler än 3 saker samtidigt är chansen att lyckas 5 %
Om du försöker ändra på 2 saker är chansen att lyckas 30 %
Men om du istället försöker ändra på bara 1 sak i taget är dina chanser att lyckas över 80 %””

Och det är ju precis så dessa kroppsmedvetenshetskurser jobbar, eller, i ärlighetens namn så är det precis så som alla de Logiska kurserna jobbar oavsett om det är en ridkurs, arbete vid handkurs eller en kurs för dig som människa. Vi lär oss en enda sak i taget. Det här är vansinnigt frustrerade för nya elever. Det är vanligt att man haffsar sig igenom de första uppgifterna och sen är man frustrerad för att det var så lite, var det verkligen en lektion?!?!

Det roliga är att de av mina elever som kommit långt i kurserna, de kan lägga 2-3 veckor på en enda lektion. Inte för att lektionen innebär mer än en liten sak utan för att man känner så mycket mer, man är van vid att ändra på sina rörelsemönster, varje lektion blir som en pusselbit att infoga i det halvfärdiga 1000 bitars pusslet och man liksom känner att man kan fila lite mer på övningen, kanske däruppe i vänstra hörnet eller så ;-)Och lite där, i mitten av vänstra sidan, då, kanske pusselbiten passar perfekt just där nere, eller, kanske den ska sitta här uppe? Hm, jag tror jag får gå ut och fila lite till på den 😉

Det som kan vara frustrerande för nya elever är att de kanske får en pusselbit som ingår i en sväng. Denna lektion säger precis tvärtom vad deras idol eller favorittränare säger om hur man svänger. Alltså säger jag fel, alltså tänker man inte göra den lektionen 😉




Men vad dessa nya elever inte förstår är att det finns 1000 olika sätt att svänga på. Är det en sväng som göres efter att du travat i en diagonalsluta över medellinjen och ska ta upp och ta dig genom hörnet? Eller är det en unghäst som ska försöka svänga utan att välta? Eller är det en sväng efter ett hinder? Eller vill du bara liksom svänga? Pratar vi skritt, trav eller galopp? Vilken ras rider du på? Vilket underlag rider du på? Rider du på stång eller tränsbett?

När man är ung, då brukar jag säga att man är i terrieråldern. Man är ettrig som bara en terrier kan vara.Man har EN idol, allt denna säger är rätt, det alla andra säger är därför fel. Punkt. De som säger emot har fel alltså måste man skälla på dem ;-). Och ja, jag har stor erfarenhet av denna terrierålder, jag spenderade ganska många år i den ;-)(alla som känner mig skrattar lite nu ;-)). Så jag VET vad terrierna går igenom. Jag säger därför inte emot dem, det vore ett ödesdigert misstag. I den åldern så är det oerhört viktigt att få ha sin idol, att få vara med i ett gäng. Det tillhör människans utvecklingsfaser. Bråka inte med en terrier säger jag ;-). De har aaaaaaltid rätt 😉

Terrieråldern växer man oftast ifrån när man blir kanske 30 år eller så. Då börjar man oftast öppna ögonen för att det finns en hel värld där ute. Man börjar samla och plocka ”russin” (kunskap) från alla möjliga håll som man plockar in i sitt pussel. Man lyssnar, läser, lär, testar, förkastar, överger, tar tillbaka, analyserar, misslyckas, lyckas….

Men de riktiga ryttarna och hästmänniskorna, de tittar fram efter att ryttaren fyllt fyrtio. Något magiskt händer med människan när hon fyller 40 år. Hon blir ödmjuk, hon blir förvirrad, hon börjar ifrågasätta sig själv och just där och då sker det magiska. Hon blir klok. I samma sekund som man blir ödmjuk så öppnar sig en helt ny värld för en. Magiskt är vad det är.

Jag minns när mina första instruktörer utbildade sig och de pratade om våndan över att få en proffsryttare som elev, vad lär man en sån? Alltså helt ärligt, är man en proffsryttare så innebär det att man vuxit ur terrieråldern, man är klok och man är oftast ödmjuk. Proffsryttare är enligt mig de allra bästa eleverna. Man blir proffs genom att gå igenom 30 årsstadiet ;-). Genom att ha en gedigen nyfikenhet och öppenhet att lära sig mer. Proffsryttare oavsett vilken gren de tillhör är underbara att undervisa. Terrierna däremot, not so much 😉

Nåväl, nu blev det lite långt det här inlägget så jag slutar här.

Nästa kursstart är 1 November. Ni hittar kurserna som startar här.


av Lindah