Min drömsridskola

Det största problemet en häst har i sitt liv är sin ryttare. Finns ingenting som orsakar hästen mer problem (om den lever ett normalt liv vill säga). Ryttare köper en häst för att den vill rida (eller köra) den. Hästen syfte när den lever med människan är att vara ridhäst.

Detta ger hästmänniskan ett oerhört stort ansvar att faktiskt rida sin häst så att hästen mår bra av det. Det finns ryttare som från att de satt sig på hästryggen tills de kliver ner igen konstant bråkar med sin häst. Deras hjälper säger, du går för fort, du går för långsamt, du har huvudet för högt, du går för långsamt, sväng mer, luta dig inte på bogarna, du går för långsamt, håll ner huvudet, du fattar fel galopp, du springer för fort, du jobbar inte…. Detta är vad ryttaren VILL säga till sin häst, de medvetna hjälperna. Samtidigt så skumpar hennes sittben runt i sadeln och ger hästen 7000 signaler i sekunden samtidigt som tyglarna gör samma sak och ryttarens vikt ger hästen 72 hjälper……..

Hur fan står hästar ut? De som är så känsliga att de kan känna en fluga som kryper på dem. Men de kan också klara av att lyda sin ryttare i detta myller av signaler. Vissa hästar blir galna och kända som avkastarkungar. Vissa vägrar överhuvudtaget att gå en meter, vissa börjar vägra, vissa bli…..

Men det de flesta hästar gör, de som är fungerade ridhästar, de stänger helt enkelt av, gör sig okänsliga och står ut med allt dumt som ryttaren gör. De kan också stänga av smärtan som dåliga ridning ger dem. Det finns de som gått med kissing spines i åratal utan att visa något, de som har sammanväxningar i länden, vissa som har gått i evigheter med kotledsinflammationer men då de har lika ont i bägge frambenen så ser de inte halta ut för amatörögat samt har stängt av sin känsel så jobbar de på hyffsat. Okey att de inte är atleter men de gör sitt jobb och i belöning får de en människa som pussar på dem och gullar med dem och borstar den i timmar.  Vissa lyckas till och med vara tävlingshästar trots detta. För i en vanlig hästs liv så rids de kanske en timme om dagen och slipper ridas 23 timmar om dygnet. Och belöningen innan och efter ridning är ju massa mys med ägaren så de har på det stora hela ett helt okey liv.

Det är inte så jäkla kul att vara en vildhäst heller, svält, kyla, bråk om rang etc. Och hur kul är det att vara människa? Vi jobbar 8 timmar om dagen med ett jobb som inte alltid är så där kul. Sen städar, tvättar, handlar etc vi. En häst jobbar en timme om dagen och behöver inte ens kamma sig själv, än mindre städa eller handla mat. Och förslitningsskador får ju även människor på sitt jobb. Det är en del av livet. Tyvärr.

Men jag skulle skriva om hästar, så åter till dessa. De hästarna som fogar sig och står ut. Detta är de där underbara hästarna som man egentligen inte behöver lära sig rida på nått speciellt vis eller hantera på ett speciellt vis. Allt fungerar liksom. De kan vara kvar på samma arbetsplats i åratal, ridskolor tex, eller som familjehäst, eller som tävlingshäst.

Men de där andra hästarna… De som ifrågasätter, de som inte står ut med att bli felbehandlade, felridna, de som inte kan stänga av smärta och 800 motsägande signaler. Det är de hästarna som far illa. Vi ser dem som vägrare på hopptävlingar, vi ser dem trots massa piskrapp och sparkar i sidorna gå in och ställa sig hos ridläraren i mitteln, vi ser dem kasta avmänniskor, vägra gå in i transporter, vägra låta sig skos, vägrar låta sig ledas av sin ägare utan fara för människans liv etc..

Det är när vi får kontakt med en sådan häst som vi tvingas utveckla oss som hästmänniskor, både när vi sitter på dem eller bakom dem eller går bredvid dem. Det är först då som man kan utvecklas som hästmänniska. Man kanske går en ”NH” kurs, eller söker sig till akademiskt, eller frihetsdressyr eller westernridning eller något annat alternativ. Det är först då vi börjar se att hästar är INDIVIDER med känslor och åsikter som man bör respektera.

I min drömridskola så skulle alla börjat med detta direkt.  Att se dem som individer. Att lära oss läsa av en häst. Istället för att kalla hästen för lat och ovillig och piska fram den ett helt pass så skulle hästen vid första visade oviljan lyssnas på av ridläraren och ryttaren skulle få förklarat för sig att den här hästen idag inte bör ridas på grund av att han visar obehag av något så idag får du ta med hästen ut på en promenad vid handen i skogen för det är vad han behöver och mår bra av idag.

När ridläraren säger kort trav så ska hon hjälpa ryttaren att känna vilken häst och ryttare som klarar av att sitta ner i traven och vilken som inte gör det (på grund av stötig gång hos hästen eller dålig koordination hos ryttaren).

När eleverna får sin häst tilldelad så skulle läraren förklarat att den här hästen går konstant med all vikt på tex höger bog vilket gör det svårt för honom att göra ditten och datten så när han inte kan ställa sig eller fattar fel galopp så ska du inte fortsätta att bråka med honom om detta genom tyglar och skänklar utan istället ägna dig åt att balansera upp detta fel och sen om 2 månader så KANSKE han kan fatta galopp, ställa sig etc.

Listan kan göras lång men ni förstår säkert vad jag menar. Det ridskolan lär ut idag är en slags ridning som baseras på att hästarna är robotar som ska göra det som ridläraren säger oavsett hur mkt ryttaren gör fel eller hur hästen mår. Det är dessa kunskaperna som eleverna får med sig i sitt bagage och sen applicerar på sin egna häst i framtiden.

Jag skulle egentligen vilja ha en hästskola, inte en ridskola. Men som det ser ut idag så finns det antingen NH skolor, eller  eller ridskolor eller foderskolor eller… Tja ni vet…

Hur ser DIN drömridskola ut?

Mer hästiga diskussioner på Facebook.