I begynnelsen så fanns det en häst som hade ett stort, stort problem. När han rörde sig så var det någonting som skadade hans högra framben. Ont gjorde det och det onda kom helt oförberett. Pang bom, smäll. Han lyckades aldrig räkna ut var det kom ifrån och när det skulle komma. Det hade varit så sedan han var liten och han hade lärt sig leva med att skydda sitt högra framben så att han med åren behövde lägga väldigt lite energi på att skydda det,. Det gick liksom av bara farten.
Sen skulle hästen bli en ridhäst. I början gick det bra, han reds in utan problem och han fick skor på sina fötter. Med tiden så blev dock ridningen en stor plåga för hästen. Ridningen verkade gå ut på att man ville att han skulle skada sitt högra framben igen, det som han lärt sig att INTE göra.
Det blev ett dilemma det här. Om han gick med på att skada sitt högra framben så var människan på hans rygg snäll, men om han INTE gick med på att skada sitt högra framben så var ryttaren elak. Hen drog i hans mun och tryckte hårt med sina ben, speciellt på ena sidan av hans revben.
Både munnen och revbenen blev otäckt ömma.
Varje gång hästen släpptes ut i hagen så återgick han till sitt naturliga rörelsemönster, att skydda höger fram. Detta gjorde han typ 23 timmar om dygnet, när han åt, sov, sket, kliade en polare och lekte. Det var det naturliga.
Varje gång han togs in för att ridas så tvingades han göra saker som gjorde ont. Både i sitt högra framben, i munnen och i revbenen. Detta onda verkade sprida sig så att hela kroppen gjorde ont.
Hästen fasade för de där ridturerna, han försökte undvika det genom att inte låta sig fångas i hagen.
När det inte hjälpte så lärde han sig att stänga av sin känsel så att det onda knappt kändes. Då tillfogade människan på hans rygg mer smärta, av en annan sort. Hans mun snördes ihop, hårt så att det blev svårare att undkomma smärtan och något vasst och hårt sparkade honom i ena sidan. Hästen tvingades att stänga av ännu mer vilket gjorde att sättet som ryttaren använde för att tillfoga smärta accelererade.
Det här är många hästars vardag, som ryttare i all välmening utsätter hästen för. Däremellan älskar ryttaren hästen till döds, klär den i fina täcke, köper det dyraste fodret, använder skickliga massörer för att få bort spänningarna i hästens kropp, spänningar som ryttaren själv tillfogat hästen ironiskt nog.
Det måste finnas bättre sätt att skola en häst. Och det finns ju det, massvis av sådana, men när ska den stora massan inse det?
#logiskridning #hästträning #skolhäst #hästvänligridning