Hästar är lite som barn. Anledningen till att jag kom att tänka på detta var för att igårkväll var jag ute och cyklade med min dotter i stan. Det var ganska lite trafik och jag cyklade först och och försökte vara effektiv så jag cyklade på övergångsställ, sneddade över korsningar som var helt tomma på trafik. Dottern säger efter ett tag att sådär har du sagt att man inte får göra, varför gör du så? Ska jag göra som du säger eller som du gör? Oups!!Busted..

Lite samma sak med hästar. De gör inte som du säger, de gör som du tänker/gör. Om du tex säger till hästen med dina hjälper och med din röst att det är lugnt att gå förbi den där hästätande platspåsen samtidigt som din hjärna är livrädd för den hästätande plastpåsen så kommer hästen att vara rädd för den hästätande brevlådan och endast tveksamt gå förbi den, om den inte vägrar helt.

Det är samma sak med allting hästen är rädd för. Han blir oftast rädd för det du oroar dig för. Har ni tänkt på att vissa ryttares hästar är alltid trygga och modiga medan andra ryttares hästar alltid är otrygga och rädda. Det är ingen slump att det blir så. De härmar dig, vare sig du vill det eller inte. Givetvis finns det undantagshästar som faktiskt är rädda på riktigt men det är inte speciellt vanligt.

På temat rädda och ofokuserade ryttare har skapat några korta fokuskurser för er som inte orkar gå en lång ridutbildning. Ni hittar dem här.

Nåväl. Hästar läser alltså vår hjärna. Där finns den huvudsakliga hjälpgivningen. Lydiga och lättlärda och lätta på hjälperna blir de hästar vars utbildare kan tänka en tanke i taget. Då räcker det oftast med en lätt och mjuk hjälp som bara används för att förstärka det hästen redan kunnat utläsa ur vår hjärna. Man kan säga för att förenkla detta att 90 % av hjälpen ges med hjärnan (psykisk hjälpgivning och 10 % ges med fysiska hjälper. Hästträning är enkelt då.

Olydiga, svårlärda och hårda mot hjälperna blir de hästar vars utbildare har ett myller av tankar i hjärnan. Då kan inte hästen läsa där vad den ska göra utan enda hjälpen blir den fysiska hjälpen, kanske en hand, (tygel), skänkel etc. Då måste denna hjälp ge hästen 100 % av hjälpen i motsats till ovan beskrivet där 90 % av hjälpen ges med den psykiska hjälpen, hjärnan och 10 % med fysiska hjälper, hand, skänkel etc. Hästträning blir svårt då.

Såå, det enda man behöver göra för att bli en bra hästtränare är att renodla sin hjälper. Det har många redan förstått, det finns kurser i hur man renodlar handhjälper och skänkelhjälper. Dvs 10 % av de hjälper som används vid hästträning, de fysiska. De där övriga 90 % av hjälperna, de psykiska är ytterst svårt att lära sig på en helgkurs. Det är inget man bara gör så där, utan det är något man måste jobba med sig själv massor. Först måste man plocka bort saker. Speciellt hos kvinnor som oftast tänker på triljoner olika saker alltid. Det är oftast en klar fördel att vara man här. Ni vet, skämtet om att de saknar simultankapacitet är faktiskt inget att skämta om vad gäller ridning eftersom det är en utmärkt egenskap för en ryttare att bara kunna tänka på och göra en sak i taget.

Saker som måste bort ur hjärnan är tex katastroftankar, ni vet de där tankarna som skapar en skräckfilm för hästar i hjärnan var gång ni ser en platspåse 😉

Mindervärdeskomplex, ni vet, de där elaka tankarna som säger att alla andra är smartare, snyggare och bättre än du.

Prestationsångest, ni vet, den där förlamande känslan som till och med kan förstöra en ridlektion där man inte ens behöver prestera utan bara är där för att lära sig. Man vill typ kunna det perfekt på första försöket.

Det finns fler tankar så klart och då måste bort. Att bara tvinga sig själv att inte tänka så är dömt att misslyckas. Ni vet, du får INTE tänka på elefanten i rummet …..

”Elefanten i rummet är ett bildligt uttryck för något som är påtagligt för alla människor i en grupp, men som man undviker att prata om. Orsaken till att man håller tyst om ”elefanten” kan vara att det skulle vara genant, förorsaka besvärliga diskussioner eller att ämnet är tabu.” (wikipedia)

Jag gillar uttrycket. Man måste prata om dessa känslor, erkänna att man har dem, både för sig själv och sin häst. Jag är nämligen tämligen säker på att hästen märker av den stora elefanten 😉 Problemet med att erkänna känslorna ligger väl i att man oftast inte ens vet att man har dem. En elev beskrev det som en enda röra i skallen så fort hon försökte göra något på hästryggen. När jag hjälpte henne att förstå att prestationsångest var en del av röran så blev hon till en början nästan förbannad. Hon kunde inte för sitt liv förstå att att hennes röra kunde delas upp i ord, ord som de flesta andra också har. Det är för att det är en elefant i rummet. Dessa känslor är något som andra har, inte en själv.

Steg ett är alltså att identifiera känslorna. Erkänna dem.

Steg två är att lära sig vad känslorna betyder och står för. Ni vet, kunskap är makt.

Steg tre är att lära sig bemästra dem, typ säga till sig själv att jag är skitdålig på …….. och det är okey för jag är grymt bra på …… här.

Man måste förstå att man måste inte vara bra på allt, man är helt okey ändå. Man får göra så här med en känsla i taget. Tills man trasslat ut tankeröran i hjärnan och nått klarhet.

Hur man gör? Finns tusen olika sätt och alla bär de till Rom.

I mina ridkurser och handkurser så jobbar vi först på det sättet att vi ger hjärnan en massa saker att tänka på när man rider och hanterar sin häst. En ny sak i veckan. Vi tillsätter alltså mer röra i hjärnan 🙂 . För vissa så kommer de nya kreativa tankarna till slut att tränga bort de andra tankarna, mest för att man faktiskt kommer på att det går bättre och bättre att rida/hantera, man får helt enkelt självförtroende. För vissa räcker det inte att lägga till tankar enbart, man måste göra mer saker, jobba med sig själv på djupet. Det finns inte en sak som som är rätt. Funkar det för dig så var det rätt för dig. Samma sak kan däremot vara helt fel för en annan. Det är som med hästträning, det finns inga regler. Ämnet fascinerar mig på djupet och jag utbildar mig inom detta genre nu för att bättre kunna hjälpa ryttare och andra idrottsmän som liksom är fångar bakom dåliga tankar som hämmar deras prestationer.

Nåväl, ni blir ämnet snart långtråkigt att läsa om så jag avslutar här. Lägger in länkar till gamla blogginlägg som relaterar till ämnet.

Du kan inte träna din häst som jag tränar min häst.

Trafikträning av rädd ryttare.

Stör dina tankar din ridning?

Är du hästarnas förstärkare?

Hästar som drar iväg och hästar som skyggar

Det jag verkligen brinner för är att utbilda instruktörer. Det är otroligt givande och jag upplever att när de läser till instruktörer så verkar det leda till att de tar sin ridning till helt nya nivåer. Det beror troligtvis på att de lär sig se och därför blir mer medvetna om sina egna fel och brister. Jag uppmuntrar alla elever att filma sina ridpass så ofta det bara går eftersom man då ser sin ridning och enklare kan korrigera den även utan instruktör på plats. Det svåra i detta är dock att tolka det man ser. Det är ingen självklarhet att man ska kunna se. Jag upplever att det är en stor brist idag, även hos högt utbildade instruktörer. Idag verkar det som att det man ser på en dressyrbana är ett slags mall för korrekt ridning. Men så är det ju verkligen inte. Ibland, eh, ok, ganska ofta i ärlighetens namn så är det som så att det vi ser på dressyrbanan är så vi absolut inte ska rida om vi vill träna vår häst snällt , juste och effektivt. Det här kan vara svårt att förstå har jag märkt så jag är medveten om att jag kommer att få kritik för detta påstående.

Iallafall, jag har utbildat instruktörer i många år nu, tror att jag nu är inne på den fjärde omgången instruktörer som går grundutbildningen nu. Det är så roligt. En sak som jag tidigt märkte var det här om hur svårt det är att se. Om eleven kom från westernvärlden så var det westernformen som hennes ögon ansåg vara bra, om hon kom från kapplöpningsvärlden så var det denna formen som hon tyckte var bra, om hon kom från halvblodsvärlden så var det den formen hon tyckte var bra och kom hon från Islandsvärlden så var det den formen hon tyckte var bra..

Det var då jag insåg att ska det här bli något bra så måste jag på något vis lära dem att se grundformen (som har noll med halsen och intrampade bakben att göra) på såväl arbetshästar, galopphästar, PREhästar, Islandshästar, halvblod etc. Det här är det som tar tid att utbilda instruktörer, att öppna ögonen på dem. Men till slut så ser de bara. Det är magiskt. Första halvåret så studerar de bara detaljer hos häst och människa. Det är grunden. Därefter så får de börja träna ekipage på egen hand i ett år eller så länge man behöver tills man känner sig varm i kläderna.

Därefter så går vi vidare med steg 2, dvs med att sätta ihop alla detaljer till en helhet, vi studerar olika inriktningar och lär oss se andemeningen/grundtanken i dessa. Vi lär oss hur man konditionstränar en häst, hur man lösgör den och hur man jobbar med takt och rytm, halslängningar och hörnpasseringar, skolhalter etc hur man hjälper elever att miljöträna hästar, jobba häst vid hand, hur man bedömer utrustning, vi börjar lära oss se och förstå olikheter i ryttarens känselförmåga och hur man kommer runt detta. Vi studerar detta och mycket mer i ett halvår innan vi är redo att testa detta på egen hand. I detta skede så räknar jag med att eleverna börjar hitta sin egen stil och inte bara ”härmar” min stil, jag vill att de ska börja tänka själv men såklart hålla sig inom biomekanikens lagar. Ekipagen de tränar är en bra måttstock för mig att se hur dessa utvecklas och även höra hur de resonerar omkring sina träningar. På detta vis kan jag bedöma när de är redo för nästa utbildningsnivå. Det är lite det svåra. Man kan inte gå vidare bara för att man vill det, man måste ju vara redo också, och det är främst på deras elever jag ser detta.

I steg tre som ingen har gått än så kommer vi att börja studera ridning mer sån som vi är vana vid att se lita varstans. Det påminner nog lite om den första kursen som vanliga ridlärare går. Skillnaden här att ”mina” instruktörer då har en helt annan grund bakom sig så att de enkelt kan backa bandet och hitta lösningar på problem som kan uppstå. Alla roliga övningar, ridvägar, formgivning, hjälpgivning via hand och skänklar (innan detta så har vi mest lärt ut ridning med kroppen och hjärnan, , dvs för ögat typ osynlig hjälpgivning). Vi lär oss lära ut arbete på töm och lina, skolande och pedagogisk sådan, vi lär oss att ”behandla” hästar med våra händer, enkla tekniker för ökad kroppskännedom och avslappning. Vi kommer att lära oss pedagogik om hur vi kommer runt prestationsångest och andra liknande problem som ryttare kan ha för att kunna coacha ryttare i olika sammanhang, kanske i tävling, eller vid rädsleproblematik.

Den tredje kursen kan bli den sista kursen om man vill det. Jag anser att nu är man liksom en riktigt bra tränare. Men..eftersom man aldrig blir fulländad och alltid kan lära sig mer så kommer man om man vill att kunna gå vidare med sin utbildning. Målet? Tja, skolorna ovan mark kanske? Vad vet jag? Den kursen är ännu inte skriven, det är nämligen inte bara mina instruktörer som utbildar sig, jag utbildar ju även mig själv, konstant gör jag det. Varför? För att det är så galet givande. 🙂

Iallafall, åter till vår mysiga instruktörsträff. Tyvärr så var vi inte alla instruktörerna eftersom vi bor i ett extremt avlångt land och träffen blev planerad lite hastigt och lustigt. Vi ägnade en fredagskväll åt att umgås med gårdens gårdshäst <3 och varandra. Det är ju så galet skönt att umgås en grupp med hästmänniskor där alla pratar samma språk och har liknande värderingar trots att våra inriktningar vad gäller ras och gren är olika, våra åldrar spann över typ 25-55 (man är aldrig för ung, man är aldrig för gammal <3) .

• 

• 

Vi fikade såklart, det är obligatoriskt ;-).Vi tog upp och lyssnade på varandras ahaupptäckter, upptäckta svårigheter vid undervisning. Vi övade oss på att med våra händer känna om en ryttare (läs människa ;-)) har ett långsamt eller snabbt nervsystem och vad man isåfall kan göra åt detta. Vi lärde oss förstå att om tio olika ryttare ger en och samma häst samma hjälp så kommer det för hästen att kännas på tio olika sätt eftersom ryttare göra hjälper på olika vis , trots att de tror de gör exakt som instruktören säger. I ärlighetens namn så visste vi alla det teoretiskt innan men nu fick vi göra empiriska studier som bevisade tesen. Det är viktigt, att man på egen hand får kolla av att saker stämmer. Teori i all ära men utan praktik så ger det inte så mycket. Har ni tänkt på att jag skriver ”vi lärde oss”. Rimligtvis så borde det väl stå att jag lärde dem. Men det är faktiskt så att jag lär mig saker av mina instruktörer.Jag lägger fram en tes och sen diskuteras denna och testas, ibland leder inte diskussionen dit jag tänkt, ibland uppfinns det egna tester som visar mig en ny dimension på det vi pratat om. Man kan säga att jag visar dem en snöboll. Men de ger mig tillbaka en hel snögubbe. De inte bara tripplar antalet bollar utan de förstorar dem och ger dem en form, lägger till lite detaljer och sen vänder de upp och ner på hela grejen. Det är helt fantastiskt.

Nåväl, det var en riktigt trevlig kväll och sen hade vi en träningshelg därefter där vi fortsatte studierna och funderingarna och övade oss på att träna ekipage. Jag längtar redan till nästa träff:-) Tack för att ni finns med i min mission och förgyller den.

Logiska instruktörer hittar ni här.

Vill du bli Logisk Instruktör så startar nästa grundutbildning i September eller Oktober 2019. du måste ha gått upp till och med Ridkurs bog, Arbete vid hand 1 samt Mental Coaching för att få gå vidare som instruktör.

Jag är en sådan människa som alltid studerar något. Det är lite som man säger om kärlek, kärleken är oändlig men föremålen skifftar. För mig kan man byta ut kärlek mot studier, studierna är oändliga men vad jag studerar skiftar. Jag är just nu väldigt intresserad av det mänskliga psyket efter mina upptäckter om att det som gör det svårast att rida är våra tankar och våra känslor. Dessa liksom hindrar oss från att rida bra, att bli vårt bästa ryttarjag. Jag läser därför en massa böcker om detta ämne på min fritid, samtidigt som jag utbildar mig inom detta. Kallar du mig nörd? Jepp, du har fullkomligt rätt, jag är en nörd ända ut i fingerspetsarna. Men som sagt var, det jag nördar om kan skifta, men nördar gör jag alltid :-).

Iallafall, tillbaka till ämnet ”Du behöver inte älska dig själv”. Det är en bok skriven av en psykolog vid namn Jeffrey Wijnberg. Jag sträckläste den, kunde inte sluta. Det var den mest befriande bok jag läst på väldigt länge.
Den omkullkastar så otroligt många saker som jag personligen tänkt massor på. Den är rak, ärlig och sann. Jag antar att man antingen hatar bokens åsikter eller älskar dem.

Hur passar då den här boken in i en hästblogg kanske ni undrar? Jo, så här tänker jag. Vi uppfostrar nu en curlingeneration. Vi curlar våra barn, vi curlar våra vänner, vi curlar våra djur, vi curlar våra hästar. Om vi hade kunnat tror jag banne mig att vi hade curlat våra bostäder också. Jag har testat det där sista, ni vet , positiva affirmationer och du är vad du tänker och sånt där. Jag intalade mig helt enkelt att mitt hem var rent och fläckfritt, att alla kläder, lakan och handdukar låg prydligt vikta på hyllorna, i färgordning självklart ;-), min diskbänk glänste och spisen hade inga matfläckar alls på sig. Jag skrev affirmationer om det och jag fäste dessa lite varstans i huset, jag drömde om det, jag tänkte på det i flera dagar. Resultatet? Det hjälpte inte ett jäkla dugg. Ren bluff. Det var precis lika stökigt och oorganiserat som vanligt.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att bostäder är döda ting och räknas inte, de kan inte påverkas. Du har en poäng där faktiskt.

Men om vi vänder på steken och jag intalar mig själv att jag är en fantastisk hoppryttare. Modig som få. Mina tävlingsnerver är lika opåverkbara av störande omgivning som stål. Jag är typ Peder Fredriksson. Jag tänker på detta i flera dagar. Jag har en terapeut som stärker min tro på mig själv. Jag är inget dött ting, alltså borde det hjälpa.

Men ärligt talat så är jag sjukt hopprädd och jag lider dessutom av elakartad svindel och med tanke på min skröppliga gamla rygg så är jag inte ett fan av hög fart eftersom en avramling där kan göra mig handikappad för resten av livet. Jag kan på sin höjd tänka mig att ramla av i skritt ;-). Men det här innebär att vad jag än intalar mig själv så är jag förmodligen världens sämsta hoppryttare. Mina tävlingsnerver är dessutom av den arten att de kan skrämma slag på vilken häst som helst.

Jag minns när jag tränade travhästar. Jag körde inte dessa själv i löp utan det gjorde proffsen. Men grejen var den att mina tävlingsnerver gjorde att jag inte ens kunde agera hästskötare åt mina egna hästar på tävlingsdagar eftersom jag smittade dem med min nervositet utan det fick någon annan ta hand om. Av hänsyn till hästarna så höll jag mig lååångt borta från dem när det var tävlingsdags. Jag kan däremot utan problem grooma andras hästar på tävling och utgöra ett bra stöd åt nervösa ryttare.

Om vi då tar temat älska. Idag måste vi älska alla. Men allra mest oss själva. Älska är av någon för mig outgrundlig anledning ofta bundet till prestation. Ofta har jag hört ryttare säga att idag gick min häst bra så nu älskar jag hen. Jag har aldrig riktigt fattat det där tänket. Därför är det lite svårt att resonera om det men jag antar att om folk älskar sin häst mer när den går bra så älskar de den mindre när den inte går bra?!? Och att detsamma gäller egenkärleken, dvs att när man presterar bra så älskar man sig själv och om man presterar dåligt så älskar man inte sig själv.

Översatt till mina dåliga tävlingsnerver så borde det innebära att jag inte skulle älska mig själv för att jag inte är och agerar som Peder Fredricson?!?! Det låter ju liksom helt knasigt i min värld. Det har ju ingenting med kärlek att göra att jag suger på att ha bra tävlingsnerver och att jag är sjukt hopprädd. Jag är ju bra på en massa andra saker. Jag är väldigt bra på att arbeta hästar vid hand och på töm tex. Innebär då det att jag ska älska mig själv?!?! Hur vet man när man ska älska sig själv eller inte?

Ja ni ser ju, det här uttrycket att älska sig själv har alltid förvirrat mig. Faktiskt ända tills jag läste Jeffreys bok ”Du behöver inte älska dig själv”. Den tar upp detta och andra förvirrande saker och klargör dessa för såna som mig. Såna som inte förstår. För mig är kärleken inget jag lägger någon större vikt vid, den är där, alltid, nånstans antar jag, föremålen skiftar förmodligen, men det är som sagt var inget jag lägger någon större vikt vid.

Jag tänker att det nog är ganska lätt att missta kärlek för den tillfredsställande känslan av att känna att man lyckats med något istället för den ytterst otillfredsställande känslan av att ha misslyckats med något. Men vad vet väl jag? Typ ingenting mer än att jag tror att lyckan ligger i att acceptera sig själv precis som man är, just precis nu. Inte tänka för mycket på igår och imorgon. Framför allt att inte skylla sina eventuella misslyckande på sig själv, på någon annan eller på en gammal händelse. Bara konstatera och acceptera och ta nya tag i morgon. Lev här och nu så blir det mesta bra.

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok men jag avslutar nu för att inte bli långrandig. Men läs den, du som ställer dig skeptiskt till självcurlande!

Sist jag var i Göteborg och höll kurs så testade vi olika kloka människors teorier om om hur man tränar häst. Viss teorier kan låta helkonstiga men det är oftast för att man kanske tänker på teorin i samband med en enda häst. Oftast är det så att vissa teorier passar så himla perfekt för en viss typ av häst tillsammans med en viss typ av människa. Förutsättningslöst så testade vi en massa olika teorier. Här testar vi en teori som går ut på att man fokuserar mest på frambenens rörelser, att hästen absolut inte får vara framför sina bogar. Vad innebär då detta? Enkelt förklarat så att hänga framför/över/på sina bogar ser ut så här. Frambenen är liksom inte raka utan lutar in under hästen medan bakbenen är bakom hästen.

Kan en häst vara framför sina bogar och trampa under sig med bakbenen ändå? Japp, det är det som på dressyrtävlingar kallas för piaff, att triangulera och det ser överdrivet ritat ut så här. Så ironiskt nog så behöver inte väl undertrampande/övertrampande bakben betyda att hästen INTE hänger över/på/framför sina bogar 😉

Idealet, målet torde se ut så här, balans, varken mer eller mindre utan bara balans. Jag älskar det ordet. Balans

För att tydligt illustrera detta så ska jag visa en gammal film på min Påni som var ett kallblod och därmed mer byggd för att dra en vagn än för att rida på, dvs hon ÄLSKADE att vara framför sina bogar, det var hennes normalläge. Jag kom på att spansk skritt var en fantastisk övning för att få henne att för en stund eller två hitta läget där hon INTE hängde över bogarna. Det är så jag jobbar. Jag tror inte på att hålla fast en häst i en position den inte är av naturen. Däremot så tror jag att om man dramatiklöst visar hästen att det finns olika lägen att vara på så finns det en risk/chans att hästen kommer att välja att frivilligt besöka detta läge oftare och oftare. Iallafall. Detta var i ett tidigt stadie av Spansk skritt träningen, frambenen är ryckiga och kastas upp så titta inte på det utan titta på hur hon går från att vara framför sina bogar, dvs luta framåt, till att resa upp sig bakom sina bogar, dvs i balans. Syns väldigt tydligt på denna film.

Nåväl, tillbaka till träningen i Göteborg. Vi testade alltså en teori där vi med hjälp av att bland annat använda vår egna kropp som en bra förebild för att inte hänga på bogarna försökte förmå hästen att härma oss, i detta fall som jag tänker visa, att gå med luftiga framsteg. Det intressanta var att efter en liten stund när hästen började falla in i rytmen med sina framben så kom liksom bakbenen med på köpet och började bära alldeles av sig själv. Ganska coolt. Vi kan titta på några av ekipagen som testade detta.

Det vi kan konstatera efter att ha prövat den här tekniken var att det funkade otroligt bra för sitt syfte, att ”få upp hästen från bogarna”. Däremot så var ingen av hästarna speciellt imponerade av övningen. Ni kan se det på samtliga filmer. Reflexmässigt gör de vad som förväntas av dem men inte en enda av dem är stolt, glad eller tillfreds. Det gör att man bör vara restriktiv med att träna det här för mycket eftersom det är viktigt att hästarna gillar att träna och detta är sån träning de ganska snabbt kommer att motsätta sig. Så, bra för kroppen men inte för knoppen kan man säga.

Vi har premiär för vårt nya onlineklassrum. Nu erbjuder jag er som redan gått en eller flera kurser hos oss och gärna skulle vilja ha åtkomst till kursen/erna igen, dvs gå om kurserna kostnadsfritt. Du registrerar ett konto genom att köpa en kurs du redan har gått, tex Grundkurs Ridning eller arbete vid hand 1. Du måste köpa kurserna i den ordningen de är i. Du väljer faktura men om du redan har gått kursen och alltså redan betalt för den vid ett tidigare tillfälle så kommer du inte att få en faktura. Efter att jag godkänt ditt ”köp” så kan du ”köpa” fler kurser men endast de du redan gått. Det spelar ingen roll om du gick kurserna för flera år sen, alla är välkomna att få access till redan köpta kurser. Du hittar klassrummet här.

Länkar relaterade till ämnet hänga över/på sina bogar

Min häst blir för stark i galoppen

Hur får jag upp hästen från bogarna

Framtung och baktung

En trevlig målbild för spansk skritt

Det finns egentligen bara en sak jag är säker på och det är att en sorts träning passar inte alla hästar. Därför är det ödesdigert att säga att man aldrig ska rida tex lång och låg, eller bakom lod, eller överböjd. För även om man i teorin anser vissa saker vara fel så är det ju som så att i ridning ska 2 olika nervsystem mötas (hästens och människans) och beroende på känsligheten, styrkan/höger/vänsterheten , sinneslag hos dessa individer var för sig och sen ihopsatta så gäller inte alltid teorin.

Det kan vara så att häst A kan ridas enligt teori C av ryttare E, men rids den av ryttare D så måste den ridas enligt teori B. Störigt som fan är det här.

Om man är en hyffsat duktig ryttare så kan en häst göra att man känner sig som Peder Fredriksson medan en annan häst kan göra så att man känner sig som den som dragit nitlotten i utlottningen av ridskolehästarna. Ni minns säkert det där, man längtade hela veckan till sin ridlektion och så var det hoppning och så fick man sura Brunte som ingen ville ha… Hur bra man än red så såg omvärlden bara en människa som red uruselt. Och då var det ändå inte ditt fel för förra veckan när du red Amorina så red du som en gud och alla beundrade dig.

Så, efter många år med häststudier så är jag endast säker på att allting är rätt, alla teorier stämmer, alla hästar kan tränas SÅ, ibland. Observera ibland, inte alltid.

Det andra jag är säker på är att allting är fel, ingen teori stämmer, alla hästar kan inte tränas SÅ, alltid. Observera alltid, inte ibland.

Så mina mångåriga studier där jag verkligen från djupet av mitt hjärta försökt förstå det här med hästträning har inte gjort mig klokare eller mer allvetande. Snarare tvärtom.

Jag är avundsjuk på de som håller fast vid en teori och använder den på allt som rör sig. Jag har varit så, livet var enkelt då, nu däremot. Svårt som bara den :-). Men jag fortsätter mina studier i hopp om att någon gång bli en klok hästkvinna 🙂

Hur studerar jag? De där lurviga fyrbeningarna är världens bästa lärare. De som sitter ovanpå är nästan ännu bättre lärare. Jag studerar när jag tränar mina elever. Jag studerar när jag sen tittar på filmerna jag spelar in på lektionerna (jag filmar alla lektioner i princip om inte ryttare säger att hen inte vill såklart). Jag lyssnar på/läser om svårigheter elever har när de skickar in ridprov eller ställer frågor under kursernas gång i våra forum. Jag tar del av rapporter från ridturer eleverna haft. Det är nämligen som så att man kan lära sig av precis allting. Men man kan sällan lära sig speciellt mycket av att lyssna enbart på sig själv, jag kan skriva/göra lektioner men om det är bra eller dåliga lektioner kan jag enbart få reda på genom att studera hur de tas emot av eleverna. De som klarar lektionerna galant och går framåt av dem är inte så mycket värt att studera i forskningssyfte, de där som inte klarar dem däremot, där finns det att lära sig av. Det intressanta är att inte alla har samma problem, det skiftar. Det hjälper därför inte att göra om en lektion så att den passar en elev. Varje lektion kan ha typ 50 olika svårigheter varav varje elev hittar en av dem..Pust

Genom åren så har jag förstått att det inte alls handlar speciellt mycket om ryttarens sits!!! Konstiga ord för att komma från mig eller hur ;-)? Men självklart spelar sitsen någon roll, jag utgår ifrån att sitsen ska vara bra för just den eleven. Hur detta ser ut utåt är dock väldigt individuellt och måste ändras utifrån vad situationen kräver. En sits är aldrig statisk. och det är just där jag är nu i min forskning. När man fått ryttaren stilla, hon har slutat jucka och vobbla och kasa på sidorna och vika midjan och allt det där. Sittbenen är borta från hästens känsliga rygg. Hur får man henne att våga ändra sig? För det handlar om våga. Eller kunna. Att vara flexibel.

Vi människor är i allmänhet så låsta i vårt sinnelag av regler om hur saker ska vara, vad som förväntas av oss att vi inte är kapabla att ta in och lyssna av hästen. Den egenskapen är borta. Varför? För att i vår nuvarande moderna värld handlar det mesta om hur man ser ut, hur man förväntas bete sig och liknande jantelagssaker. Det förstör vår inkännande förmåga. När prestationsångesten sprutar ur våra sinnen, när vi försöker göra mer och mer och mer. Då kan vi lika gärna hoppa av och gå hem, det blir ingen bra ridning av detta.

Vissa av mina elever har jag jobbat med i många år. Jag älskar när de kommer ur det där, det syns när sinnet släpper. Hur? För då släpper ryttaren sina höftleder!! Det är nog den viktigaste insikten jag fått på senare tid. Man kan inte manuellt och utifrån få en avspänd sits. Höfterna samlar på alla våra dåliga minnen och erfarenheter. För att få lösa höftleder så måste sinnet bli löst. Jag inser att det här låter helt knäppt. Men jag står fast vid min upptäckt, just nu är det min enda sanning. Imorgon kan jag dock ha en annan sanning eftersom jag konstant lär mig. Nämnde jag att jag älskar att lära mig saker?

När jag googlade lite på min nuvunna upptäckt så insåg jag att jag inte var den som kom på det 🙂 Attans, här känner man sig som Columbus som nyss upptäckt Amerika och så var det inte alls så. Man var bara en charterturist som åkte till ett ställe där andra varit i mååånga år redan… Detta var alltså redan känd kunskap inom Yoga tex.
Jag klipper in texten från artikeln nedan då jag genom åren lärt mig att bloggar jag länkar till ofta försvinner. Från Yogaworld, skriven av Sara Dahlström. Läs artikeln här. 

”Ulrica Norberg, en av våra svenska pionjärer inom yoga och författare till flera böcker om yoga, arbetar som konsult till flera studios och anläggningar och har utbildat över 500 yogalärare i Skandinavien, berättar om känslor som fastnat i höfterna och varför höftöppnare är så effektiva.
– Angående höfterna som centrum för känslor och spänningar, finns det flertalet teorier inom både yogisk filosofi, österländska behandlingsteorier och ayurveda. Här är en teori: Det man kan se är att när det så kallade parasympatiska nervsystemet (PNS) är svagt och ur balans blir individen mer känslomässigt och mentalt känsligare för utmaningar och stress. PNS är den del av vårt nervsystem som är som vår inre fallskärm; är det starkt och stabilt minskar det våra inre och yttre ”fall”, vilket innebär att vi återhämtar oss mycket snabbare samt inte går in så starkt känslomässigt i situationer som när det är svagt. Ett svagt PNS ger oss mer primatbeteende och rädslor och mindre tålamod och glädje, och kommer ofta av att vi hamnar i att leva mer för att ”göra” än att ”vara”. Det vill säga att vi har mycket livspress och stressar mycket med för lite återhämtning och vila. Då tröttas nervsystemet ut och framför allt så blir vårt parasympatiska nervsystem försvagat. De parasympatiska nerverna fäster i nedre delen av kotpelaren, vid länd och korsrygg. I öst och väst ser vi studier som pekar på sambandet stressigt liv, överaktivitet, för lite återhämtning och outredda livstrauman och känslor med tajthet i muskler och bindväv runt bäckenet. När vi sedan arbetar med att släppa på spänningar i bäckenet, som vi gör i yoga genom att röra oss på ett sätt som ökar rörlighet, styrka och smidighet i detta område, vilket ger upphov till känslor såsom irritation, frustration, att man gråter, skrattar, svettas eller fryser. Dessa känslor håller i sig en kort stund och är ett bra tecken på att spänningarna släpper. Detta är bra, för resultatet blir att cirkulationen ökar och musklerna svarar bättre efter det. Man har även sett att andningsövningar och meditation minskar spänningarna i hela nervsystemet vilket i sin tur minskar anspänningen i kroppen, framför allt i och runt bäckenet.”

---

Mitt nuvarande mål är att leta upp gemensamma nämnare för hur man får höftlederna att släppa. Alla ridkurser jobbar ju på detta rent fysiskt, musklar om och musklar upp, balanserar upp saker. Detta är grunden. Man kan inte släppa på spänningar psykiskt utan att göra det fysiskt först för då finns det ingenting som kan ta emot späningssläppet. Det är jag helt på det klara med, både fysiskt och psykiskt arbete behövs. Dock har jag redan jobbat på det fysiska i många år, just det planet känner jag att jag behärskar till fullo. Det psykiska arbetet däremot, där är det spridda skurar. Det enda jag är säker på är att så länge det finns kokande prestationsångest, mindervärdeskomplex och andra negativa tankar så är det svårt. HUR man får bukt med dessa fascinerar mig otroligt. Det finns givetvis inga regler där heller 

 Nåväl, jag ska avslutat detta nu för annars blir det för långt. Ha en trevlig dag 

PS: Du som undrar varför höftlederna är så viktiga, kanske uppskattar att få veta att händerna på en ryttare alltid beter sig typ som höftleden. Det innebär att har man en låst höftled så har man en låst hand…Suck, nu blev det jobbigt va 😉

Länkar till gamla inlägg på temat

Ord från elever om känslosläpp

Hur går du egentligen?

Du kan inte träna din häst som jag kan träna min häst

Du kan inte träna din häst som jag kan träna min häst

Hur står det till med kontrollbehovet?

Hästar som drar iväg och hästar som skyggar

Träna dig själv

Det absolut lättaste sättet att skola en häst är att jobba den på töm.

Ironiskt nog finns det ingenting som är svårare för människan att lära sig än tömkörning.

Varför det är svårt att lära sig beror på att handen , som ju är det enda som har kontakt med hästen vid tömkörning, är det sista en människa kan kontrollera. Det innebär att först måste människan vara välskolad själv i hela kroppen , först därefter kan hon skola hästen.

Det är därför som vi har tömkörning som sista kurs i våra arbete vid hand kurser. Då har ryttaren genom många Ridkurser skolat sin ryttarkropp och genom många Arbete vid handkurser skolat sin hand och lärt hästen acceptera olika positioner, böjning etc. Det innebär att när man väl når tömkörningen så är det inte längre så svårt. Hästen kan massa saker och knallar stadigt på så att du i lugn och ro kan finputsa på detaljer. Winwin.

Här ser vi en del av en tömkörningslektion för en elev som är väldigt välskolad numera. Vi , eller rättare sagt jag låter henne upptäcka att man kan ”prata” med tömmarna bara utefter var de är placerade. Ganska coolt. Det svåra med det här är väl att det inte finns någon regel som gäller alltid, idag är det så här, men imorgon kan det vara sådär och på den där hästen så är det så men på den där hästen är det så…. 😉 Pust, där kommer vi till en annan sak som är svår med hästar. Att lära sig känna av, att använda hästen som ett kvitto och facit, att se. Att kunna använda allt man ser och känner av och skapa något vackert av det .

Ps. Vi har skaffat ett nytt onlineklassrum för våra onlinekurser. Det firar vi med att låta alla elever som någongång har gått en kurs hos oss kostnadsfritt gå om den kursen. Du kan läsa mer om hur du gör i detta inlägg. 

Givetvis kan du som är ny och aldrig har gått en kurs här köpa din första kurs. Just nu bjuder vi på en arbete vid hand kurs vid köp av en ridkurs.

Vi har premiär för vårt nya onlineklassrum. Nu registrerar jag er som redan gått en eller flera kurser hos oss och gärna skulle vilja ha åtkomst till kursen/erna igen. Du registrerar ett konto genom att köpa en kurs du redan har gått, tex Grundkurs Ridning eller arbete vid hand 1. Du måste köpa kurserna i den ordningen de är i. Du väljer faktura men om du redan har gått kursen och alltså redan betalt för den vid ett tidigare tillfälle så kommer du inte att få en faktura. Efter att jag godkänt ditt ”köp” så kan du ”köpa” fler kurser men endast de du redan gått. Det spelar ingen roll om du gick kurserna för flera år sen, alla är välkomna att få access till redan köpta kurser.

På grund av stor arbetsbelastning med detta projekt så kan det ta tid innan ditt köp blir godkänt, kontakta mig inte för att det tar tid utan vänta tills jag är i kapp. Mitt mål är att alla ska få tillgång till sina kurser, men i sinom tid.

Om du däremot köper en kurs du inte redan gått så får du såklart en faktura.

Lite senare under sommaren när allt är klart så kommer spännande nyheter att lanseras och du kommer att hitta all information om detta inne i forumen. Här hittar du klassrummet