Det jag verkligen brinner för är att utbilda instruktörer. Det är otroligt givande och jag upplever att när de läser till instruktörer så verkar det leda till att de tar sin ridning till helt nya nivåer. Det beror troligtvis på att de lär sig se och därför blir mer medvetna om sina egna fel och brister. Jag uppmuntrar alla elever att filma sina ridpass så ofta det bara går eftersom man då ser sin ridning och enklare kan korrigera den även utan instruktör på plats. Det svåra i detta är dock att tolka det man ser. Det är ingen självklarhet att man ska kunna se. Jag upplever att det är en stor brist idag, även hos högt utbildade instruktörer. Idag verkar det som att det man ser på en dressyrbana är ett slags mall för korrekt ridning. Men så är det ju verkligen inte. Ibland, eh, ok, ganska ofta i ärlighetens namn så är det som så att det vi ser på dressyrbanan är så vi absolut inte ska rida om vi vill träna vår häst snällt , juste och effektivt. Det här kan vara svårt att förstå har jag märkt så jag är medveten om att jag kommer att få kritik för detta påstående.
Iallafall, jag har utbildat instruktörer i många år nu, tror att jag nu är inne på den fjärde omgången instruktörer som går grundutbildningen nu. Det är så roligt. En sak som jag tidigt märkte var det här om hur svårt det är att se. Om eleven kom från westernvärlden så var det westernformen som hennes ögon ansåg vara bra, om hon kom från kapplöpningsvärlden så var det denna formen som hon tyckte var bra, om hon kom från halvblodsvärlden så var det den formen hon tyckte var bra och kom hon från Islandsvärlden så var det den formen hon tyckte var bra..
Det var då jag insåg att ska det här bli något bra så måste jag på något vis lära dem att se grundformen (som har noll med halsen och intrampade bakben att göra) på såväl arbetshästar, galopphästar, PREhästar, Islandshästar, halvblod etc. Det här är det som tar tid att utbilda instruktörer, att öppna ögonen på dem. Men till slut så ser de bara. Det är magiskt. Första halvåret så studerar de bara detaljer hos häst och människa. Det är grunden. Därefter så får de börja träna ekipage på egen hand i ett år eller så länge man behöver tills man känner sig varm i kläderna.
Därefter så går vi vidare med steg 2, dvs med att sätta ihop alla detaljer till en helhet, vi studerar olika inriktningar och lär oss se andemeningen/grundtanken i dessa. Vi lär oss hur man konditionstränar en häst, hur man lösgör den och hur man jobbar med takt och rytm, halslängningar och hörnpasseringar, skolhalter etc hur man hjälper elever att miljöträna hästar, jobba häst vid hand, hur man bedömer utrustning, vi börjar lära oss se och förstå olikheter i ryttarens känselförmåga och hur man kommer runt detta. Vi studerar detta och mycket mer i ett halvår innan vi är redo att testa detta på egen hand. I detta skede så räknar jag med att eleverna börjar hitta sin egen stil och inte bara ”härmar” min stil, jag vill att de ska börja tänka själv men såklart hålla sig inom biomekanikens lagar. Ekipagen de tränar är en bra måttstock för mig att se hur dessa utvecklas och även höra hur de resonerar omkring sina träningar. På detta vis kan jag bedöma när de är redo för nästa utbildningsnivå. Det är lite det svåra. Man kan inte gå vidare bara för att man vill det, man måste ju vara redo också, och det är främst på deras elever jag ser detta.
I steg tre som ingen har gått än så kommer vi att börja studera ridning mer sån som vi är vana vid att se lita varstans. Det påminner nog lite om den första kursen som vanliga ridlärare går. Skillnaden här att ”mina” instruktörer då har en helt annan grund bakom sig så att de enkelt kan backa bandet och hitta lösningar på problem som kan uppstå. Alla roliga övningar, ridvägar, formgivning, hjälpgivning via hand och skänklar (innan detta så har vi mest lärt ut ridning med kroppen och hjärnan, , dvs för ögat typ osynlig hjälpgivning). Vi lär oss lära ut arbete på töm och lina, skolande och pedagogisk sådan, vi lär oss att ”behandla” hästar med våra händer, enkla tekniker för ökad kroppskännedom och avslappning. Vi kommer att lära oss pedagogik om hur vi kommer runt prestationsångest och andra liknande problem som ryttare kan ha för att kunna coacha ryttare i olika sammanhang, kanske i tävling, eller vid rädsleproblematik.
Den tredje kursen kan bli den sista kursen om man vill det. Jag anser att nu är man liksom en riktigt bra tränare. Men..eftersom man aldrig blir fulländad och alltid kan lära sig mer så kommer man om man vill att kunna gå vidare med sin utbildning. Målet? Tja, skolorna ovan mark kanske? Vad vet jag? Den kursen är ännu inte skriven, det är nämligen inte bara mina instruktörer som utbildar sig, jag utbildar ju även mig själv, konstant gör jag det. Varför? För att det är så galet givande. 🙂
Iallafall, åter till vår mysiga instruktörsträff. Tyvärr så var vi inte alla instruktörerna eftersom vi bor i ett extremt avlångt land och träffen blev planerad lite hastigt och lustigt. Vi ägnade en fredagskväll åt att umgås med gårdens gårdshäst <3 och varandra. Det är ju så galet skönt att umgås en grupp med hästmänniskor där alla pratar samma språk och har liknande värderingar trots att våra inriktningar vad gäller ras och gren är olika, våra åldrar spann över typ 25-55 (man är aldrig för ung, man är aldrig för gammal <3) .
Vi fikade såklart, det är obligatoriskt ;-).Vi tog upp och lyssnade på varandras ahaupptäckter, upptäckta svårigheter vid undervisning. Vi övade oss på att med våra händer känna om en ryttare (läs människa ;-)) har ett långsamt eller snabbt nervsystem och vad man isåfall kan göra åt detta. Vi lärde oss förstå att om tio olika ryttare ger en och samma häst samma hjälp så kommer det för hästen att kännas på tio olika sätt eftersom ryttare göra hjälper på olika vis , trots att de tror de gör exakt som instruktören säger. I ärlighetens namn så visste vi alla det teoretiskt innan men nu fick vi göra empiriska studier som bevisade tesen. Det är viktigt, att man på egen hand får kolla av att saker stämmer. Teori i all ära men utan praktik så ger det inte så mycket. Har ni tänkt på att jag skriver ”vi lärde oss”. Rimligtvis så borde det väl stå att jag lärde dem. Men det är faktiskt så att jag lär mig saker av mina instruktörer.Jag lägger fram en tes och sen diskuteras denna och testas, ibland leder inte diskussionen dit jag tänkt, ibland uppfinns det egna tester som visar mig en ny dimension på det vi pratat om. Man kan säga att jag visar dem en snöboll. Men de ger mig tillbaka en hel snögubbe. De inte bara tripplar antalet bollar utan de förstorar dem och ger dem en form, lägger till lite detaljer och sen vänder de upp och ner på hela grejen. Det är helt fantastiskt.
Nåväl, det var en riktigt trevlig kväll och sen hade vi en träningshelg därefter där vi fortsatte studierna och funderingarna och övade oss på att träna ekipage. Jag längtar redan till nästa träff:-) Tack för att ni finns med i min mission och förgyller den.
Logiska instruktörer hittar ni här.
Vill du bli Logisk Instruktör så startar nästa grundutbildning i September eller Oktober 2019. du måste ha gått upp till och med Ridkurs bog, Arbete vid hand 1 samt Mental Coaching för att få gå vidare som instruktör.