Det svåra med hästträning är avsaknaden av regler

Det finns egentligen bara en sak jag är säker på och det är att en sorts träning passar inte alla hästar. Därför är det ödesdigert att säga att man aldrig ska rida tex lång och låg, eller bakom lod, eller överböjd. För även om man i teorin anser vissa saker vara fel så är det ju som så att i ridning ska 2 olika nervsystem mötas (hästens och människans) och beroende på känsligheten, styrkan/höger/vänsterheten , sinneslag hos dessa individer var för sig och sen ihopsatta så gäller inte alltid teorin.

Det kan vara så att häst A kan ridas enligt teori C av ryttare E, men rids den av ryttare D så måste den ridas enligt teori B. Störigt som fan är det här.

Om man är en hyffsat duktig ryttare så kan en häst göra att man känner sig som Peder Fredriksson medan en annan häst kan göra så att man känner sig som den som dragit nitlotten i utlottningen av ridskolehästarna. Ni minns säkert det där, man längtade hela veckan till sin ridlektion och så var det hoppning och så fick man sura Brunte som ingen ville ha… Hur bra man än red så såg omvärlden bara en människa som red uruselt. Och då var det ändå inte ditt fel för förra veckan när du red Amorina så red du som en gud och alla beundrade dig.

Så, efter många år med häststudier så är jag endast säker på att allting är rätt, alla teorier stämmer, alla hästar kan tränas SÅ, ibland. Observera ibland, inte alltid.

Det andra jag är säker på är att allting är fel, ingen teori stämmer, alla hästar kan inte tränas SÅ, alltid. Observera alltid, inte ibland.

Så mina mångåriga studier där jag verkligen från djupet av mitt hjärta försökt förstå det här med hästträning har inte gjort mig klokare eller mer allvetande. Snarare tvärtom.

Jag är avundsjuk på de som håller fast vid en teori och använder den på allt som rör sig. Jag har varit så, livet var enkelt då, nu däremot. Svårt som bara den :-). Men jag fortsätter mina studier i hopp om att någon gång bli en klok hästkvinna 🙂

Hur studerar jag? De där lurviga fyrbeningarna är världens bästa lärare. De som sitter ovanpå är nästan ännu bättre lärare. Jag studerar när jag tränar mina elever. Jag studerar när jag sen tittar på filmerna jag spelar in på lektionerna (jag filmar alla lektioner i princip om inte ryttare säger att hen inte vill såklart). Jag lyssnar på/läser om svårigheter elever har när de skickar in ridprov eller ställer frågor under kursernas gång i våra forum. Jag tar del av rapporter från ridturer eleverna haft. Det är nämligen som så att man kan lära sig av precis allting. Men man kan sällan lära sig speciellt mycket av att lyssna enbart på sig själv, jag kan skriva/göra lektioner men om det är bra eller dåliga lektioner kan jag enbart få reda på genom att studera hur de tas emot av eleverna. De som klarar lektionerna galant och går framåt av dem är inte så mycket värt att studera i forskningssyfte, de där som inte klarar dem däremot, där finns det att lära sig av. Det intressanta är att inte alla har samma problem, det skiftar. Det hjälper därför inte att göra om en lektion så att den passar en elev. Varje lektion kan ha typ 50 olika svårigheter varav varje elev hittar en av dem..Pust

Genom åren så har jag förstått att det inte alls handlar speciellt mycket om ryttarens sits!!! Konstiga ord för att komma från mig eller hur ;-)? Men självklart spelar sitsen någon roll, jag utgår ifrån att sitsen ska vara bra för just den eleven. Hur detta ser ut utåt är dock väldigt individuellt och måste ändras utifrån vad situationen kräver. En sits är aldrig statisk. och det är just där jag är nu i min forskning. När man fått ryttaren stilla, hon har slutat jucka och vobbla och kasa på sidorna och vika midjan och allt det där. Sittbenen är borta från hästens känsliga rygg. Hur får man henne att våga ändra sig? För det handlar om våga. Eller kunna. Att vara flexibel.

Vi människor är i allmänhet så låsta i vårt sinnelag av regler om hur saker ska vara, vad som förväntas av oss att vi inte är kapabla att ta in och lyssna av hästen. Den egenskapen är borta. Varför? För att i vår nuvarande moderna värld handlar det mesta om hur man ser ut, hur man förväntas bete sig och liknande jantelagssaker. Det förstör vår inkännande förmåga. När prestationsångesten sprutar ur våra sinnen, när vi försöker göra mer och mer och mer. Då kan vi lika gärna hoppa av och gå hem, det blir ingen bra ridning av detta.

Vissa av mina elever har jag jobbat med i många år. Jag älskar när de kommer ur det där, det syns när sinnet släpper. Hur? För då släpper ryttaren sina höftleder!! Det är nog den viktigaste insikten jag fått på senare tid. Man kan inte manuellt och utifrån få en avspänd sits. Höfterna samlar på alla våra dåliga minnen och erfarenheter. För att få lösa höftleder så måste sinnet bli löst. Jag inser att det här låter helt knäppt. Men jag står fast vid min upptäckt, just nu är det min enda sanning. Imorgon kan jag dock ha en annan sanning eftersom jag konstant lär mig. Nämnde jag att jag älskar att lära mig saker?

När jag googlade lite på min nuvunna upptäckt så insåg jag att jag inte var den som kom på det 🙂 Attans, här känner man sig som Columbus som nyss upptäckt Amerika och så var det inte alls så. Man var bara en charterturist som åkte till ett ställe där andra varit i mååånga år redan… Detta var alltså redan känd kunskap inom Yoga tex.
Jag klipper in texten från artikeln nedan då jag genom åren lärt mig att bloggar jag länkar till ofta försvinner. Från Yogaworld, skriven av Sara Dahlström. Läs artikeln här. 

”Ulrica Norberg, en av våra svenska pionjärer inom yoga och författare till flera böcker om yoga, arbetar som konsult till flera studios och anläggningar och har utbildat över 500 yogalärare i Skandinavien, berättar om känslor som fastnat i höfterna och varför höftöppnare är så effektiva.
– Angående höfterna som centrum för känslor och spänningar, finns det flertalet teorier inom både yogisk filosofi, österländska behandlingsteorier och ayurveda. Här är en teori: Det man kan se är att när det så kallade parasympatiska nervsystemet (PNS) är svagt och ur balans blir individen mer känslomässigt och mentalt känsligare för utmaningar och stress. PNS är den del av vårt nervsystem som är som vår inre fallskärm; är det starkt och stabilt minskar det våra inre och yttre ”fall”, vilket innebär att vi återhämtar oss mycket snabbare samt inte går in så starkt känslomässigt i situationer som när det är svagt. Ett svagt PNS ger oss mer primatbeteende och rädslor och mindre tålamod och glädje, och kommer ofta av att vi hamnar i att leva mer för att ”göra” än att ”vara”. Det vill säga att vi har mycket livspress och stressar mycket med för lite återhämtning och vila. Då tröttas nervsystemet ut och framför allt så blir vårt parasympatiska nervsystem försvagat. De parasympatiska nerverna fäster i nedre delen av kotpelaren, vid länd och korsrygg. I öst och väst ser vi studier som pekar på sambandet stressigt liv, överaktivitet, för lite återhämtning och outredda livstrauman och känslor med tajthet i muskler och bindväv runt bäckenet. När vi sedan arbetar med att släppa på spänningar i bäckenet, som vi gör i yoga genom att röra oss på ett sätt som ökar rörlighet, styrka och smidighet i detta område, vilket ger upphov till känslor såsom irritation, frustration, att man gråter, skrattar, svettas eller fryser. Dessa känslor håller i sig en kort stund och är ett bra tecken på att spänningarna släpper. Detta är bra, för resultatet blir att cirkulationen ökar och musklerna svarar bättre efter det. Man har även sett att andningsövningar och meditation minskar spänningarna i hela nervsystemet vilket i sin tur minskar anspänningen i kroppen, framför allt i och runt bäckenet.”


Mitt nuvarande mål är att leta upp gemensamma nämnare för hur man får höftlederna att släppa. Alla ridkurser jobbar ju på detta rent fysiskt, musklar om och musklar upp, balanserar upp saker. Detta är grunden. Man kan inte släppa på spänningar psykiskt utan att göra det fysiskt först för då finns det ingenting som kan ta emot späningssläppet. Det är jag helt på det klara med, både fysiskt och psykiskt arbete behövs. Dock har jag redan jobbat på det fysiska i många år, just det planet känner jag att jag behärskar till fullo. Det psykiska arbetet däremot, där är det spridda skurar. Det enda jag är säker på är att så länge det finns kokande prestationsångest, mindervärdeskomplex och andra negativa tankar så är det svårt. HUR man får bukt med dessa fascinerar mig otroligt. Det finns givetvis inga regler där heller 

 Nåväl, jag ska avslutat detta nu för annars blir det för långt. Ha en trevlig dag 

PS: Du som undrar varför höftlederna är så viktiga, kanske uppskattar att få veta att händerna på en ryttare alltid beter sig typ som höftleden. Det innebär att har man en låst höftled så har man en låst hand…Suck, nu blev det jobbigt va 😉

Länkar till gamla inlägg på temat

Ord från elever om känslosläpp

Hur går du egentligen?

Du kan inte träna din häst som jag kan träna min häst

Du kan inte träna din häst som jag kan träna min häst

Hur står det till med kontrollbehovet?

Hästar som drar iväg och hästar som skyggar

Träna dig själv

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *