Ramen, du måste ge hästen en ram

Jag är ute på träningsturne. Jag håller ju sällan privatlektioner utan mest kurser. När jag väl håller privatlektioner så är det ungefär det roligaste jag vet. Det spelar ingen roll vilken nivå ryttaren är på, det är kul att träna elever oavsett nivå och oavsett hästmatarial så länge eleven vill utvecklas på sin nivå och tar hänsyn till hästens nivå.

Dessa dagar har varit halvblodsbaserade. Det är ovanligt eftersom jag ju är så mångsidig så jag har ju en mixad kompott av allt från Islandshästar, quarter, travare, nordsvenskar, distanshästar, araber…Ja, you name it, i train it 😉

Jag tror jag har träffat Sveriges svar på Carl Hester idag. Det är sällan jag träffar på färdiga ryttare. Att få utveckla en färdig ryttare ännu mer är så otroligt roligt. Just eftersom det sker så sällan. En färdig ryttare är ju liksom färdig. Men man kan alltid bli bättre. En dressyrhäst som presterar 73 % har ju väldigt lite att förbättra, det är mer finputs.

För mig är detta som grädden på moset. Typ.

Sen har jag haft ännu inte färdiga ryttare. En av ryttarna har hästar som Sveriges ryttarelit misslyckats med.  Det säger en del om svårighetsgraden på dessa hästar. Men det säger också något om att dessa hästar har potential. Annars hade de inte varit hos proffsen.

Deras samlingsförmåga är… Exeptionell. Deras motvilja mot samling är också exeptionell. De minns alla saker de varit utsatta för för att nå ”samling”. Då blir det kortslutning i hjärnan på dem. Det kräver en oerhörd timing och empati och känsla hos ryttaren. Och av mig som tränare. Att få dem att uppleva att samling är trevligt, att samling inte innebär två hårda sittben rakt ner i ryggen och slit i käften. Det kräver att man i vare sekund läser av hästen och avbryter i tid. Det är väldigt svårt. Man måste vara där , här och nu varenda sekund. Går man bara pyttelite över hästens gräns så pajjar man så otroligt mycket i tilliten. Det är tilliten man måste bygga upp på såna här hästar. Inte bara i ridningen utan även på marken.

Jag lär mig massor av att hålla privatlektioner. Jag studerar konstant och analyserar. Dagens fundering hos mig är att man måste göra folk uppmärksam på att det finsn inet bara en ram utan det finns två.

En ram för gemene man är tyglarna. För mig och mina elever består den av betydligt mer än så men för att göra det enkelt så är den i det jag kommer att skriva enbart tyglarna.

Vi har den korta ramen. Den begränsar hästens fart. Man kan behöva ta väldigt många kilo i denna ram. Men endast under ett par sekunder. Denna ram är kortare än hästen vill. Anledningen till att den bara får vara i ett fåtal sekunder är att den förstör den viktigaste ramen.

Den långa ramen. Den ska vara längre än hästen vill. Hästen ska förmås att länga sin överlinje så då ska man rida fram hästens nos för att nå ända ut till ramens kant.

Men… Om hästen rusar iväg som ett lokomotiv så man måste korta upp denna ram, då förlorar man den långa överlinjen, samlingen försvinner, hästens bakben blir stela eftersom överlinjen kortas, ryggen sänks.

Därför vill man undvika att korta ramen men när ryttaren tappar balansen så kommer hästen att dra iväg och en kortning av ramen blir nödvändig och POFF så tappar man formen. Därför måste man länga ut hästen från den korta ramen så fort man kan.

Många ryttare rider alltid i en kort ram, man tror att om man håller en kort , hård ram så kommer hästen nån gång att bli självbärig. Det blir den aldrig, den blir just bara kort och stram.

Vad de flesta ryttare måste börja förstå och lära sig är att den där omtalade ramen faktiskt har 4 hörn, inte bara två, dvs tyglarna. Andra änden av ramen är väldigt mycket viktigare att prata om, att lära sig…..

Hästen ska FRAM till handen, bli lätt i handen, hästens nos ska inte dras bakåt eftersom då tappar den formen och sågning blir nödvändig och då kommer behovet av nosgrimmor in i bilden. Och hjälptyglar….

Hur reglerar du din ram?

Please follow and like us:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *