Tävlingsnerver

Det är många som lider av en svårtkontrollerad nervositet inför tävling. Inte bara ryttare utan inom alla sportgrenar, föredrag, uppträdanden, prov, möte med människor, oro inför anställningsintervjuer etc så finns den där jobbiga känslan där. Jag kallar inte den för tävlingsnerver som är specifik för just tävling.

Jag buntar ihop alla känslor och kallar det för prestationsångest.

Prestationsångest är rädslan för att inte duga, rädslan för att bli dömd av omgivningen eller av en själv.  För det är ju som så att vi är oftast vår egen värsta domare, mardrömsdomaren. Om du tänker på saken så finns känslan där även i enkla vardagsgöromål, vid klädval, vid middagsbjudningar, vid frisyrbyte, vid möte kvartsamtal med lärare etc. Det är en jobbig känsla.

Man kan ju inte bara bekämpa denna känsla precis när den hoppar in och skapar nervositet inför tävling.

Detta är en sak vi måste jobba med alltid, med vår självkänsla. Lära oss att vi är bra, att vi duger och detta OAVSETT hur vi presterar.

Affirmationer är bra kompisar i detta arbete. Det vi tänker skapar vi. Det blir vår verklighet. Om vi alltid tänker på att vi tex är tjocka, fula, dåliga etc så blir det så som vi ser på oss och vår självkänsla sjunker i botten.

Om man har en låg självkänsla så kan man enkelt beskriva att vi är som ett öppet sår på utsidan. Har vi det här såret så försöker vi ofta omedvetet laga detta sår genom att försöka  trycka ner andra, döma andra så att vi inför oss själva framstår som bättre. Oavsett om vi gör denna bedömning bara i vårt huvud eller om vi går ut och offentliggör vårt nedtryckande av andra människor så skadar det oss ännu mer.

Vi kan aldrig bygga vår självkänsla på att trycka ner andra människor under vår egen nivå. Då har du byggt en känsla av att du är bättre än människor som du uppenbarligen tycker är dåliga (eftersom du tryckt ner dem till under dig själv). Det är ingen självkänsla. Det är en oerhört destruktiv känsla. Då är vi s.k dömande människor, och vi vet om att vi är så. Om vi själv är så så tar vi ofta för givet att andra är likadana och då tar vi givetvis för givet att ALLA är lika dömande som du själv är.

 

Som ryttare är det viktigt att lära sig separera sin egna prestation från sin häst. Det är svårt för många hästmänniskor. Jag skrev en gång ett inlägg om detta som du hittar här.

Sååå, för att återgå till tävlingsnervositeten som ju var dagens ämne.

Ställ dig själv frågan vad som är det värsta som kan hända om tävlingen går dåligt.

Definiera vad dåligt innebär för just dig?

Om det går dåligt, går det att göra det bättre nästa gång?

VAD är det du måste göra bättre?

Vad är det din häst måste göra bättre?

Hur kan ni som ekipage bli bättre?

Är du egentligen mest oroad över vad andra säger om din prestation eller om vad du själv anser om din prestation?

Helt ärligt, de flesta som tävlar är så otroligt uppe i sig själv och sina egna känslor, de har oftast inte tid att lägga på att döma dig.

Förstår du var jag vill komma? Du måste klart och tydligt för dig själv identifiera exakt just vad det är som du känner.

Du måste vända negativt tänk till positivt tänk.

Istället för att tänka att det här kommer att gå dåligt på en tävling så skriv en vacker lapp och sätt på din badrumsspegel där det står en kort mening som lyfter dig.

Tex: jag är modig som vågar tävla.

Det vi ser och tänker ofta skapar vi. Om du varenda gång du ser denna lapp på badrumsspegeln ser och läser dessa ord (säg dem gärna HÖGT) så har du kommit en bra bit på väg i att skapa din egen verklighet, din nya, sunda positiva verklighet.

Vänta inte. Börja redan idag för det är du värd.

Här är ett annat inlägg som jag tidigare skrivit i ämnet.

Jag kommer inom kort att starta onlinekurser i hur man höjer sin självkänsla och därmed minskar på sin nervositet på tävling.

Precis som vid ridning så måste man gå tillbaka till grunden med saker. Inte laga symptomen.

Och du, innan du slutar läsa det här. Glöm inte att du, ja just DU är en jäkla skön typ 🙂

Mer hästiga diskussioner på Facebook

Aha upplevelser

I helgen var det kurs i Halmstad, hos Parellitränaren Tina Kolhammar. Det var som vanligt ett blandat glatt gäng av kunskapströstande elever inom olika discipliner och på olika nivåer.

Vad en elev får ut av mina kurser är så otroligt olika och det beror bl. a på var eleven för tillfället är i sin utbildningstrappa, på hennes tidigare erfarenheter, på hennes koordination, på hästens koordination etc.

En kursbeskrivning från en elev kan därför se totalt olika ut. Det är intressant att läsa, det hjälper mig att lära mig mer om vad jag lär ut, hur jag ska kunna nå alla, hur det jag lär ut uppfattas. En sak är dock säker och det är att ingen uppfattar saker lika. Instruktioner tolkas olika, sen styr kroppens koordination det hela olika och sen svarar kroppen olika.

Det är därför det är så oerhört svårt att lära ut ridning. Det hade varit mycket lättare om alla hästar och människor var robotar eller datorer. Då hade alla tolkat och utfört allt exakt likadant. Ridning är dock känsla och känslor är individuella. Det är fascinerande det där och jag kämpar mig blå för att förstå och lära mig mer om just inlärning och utförande.

Hur kan det jag stoppar in i en ryttares öra tolkas  så olika? Resultatet på hästarna blir dock ungefär detsamma. Det beror på att hjälper är individuella de med. Ett ekipage har ett sätt att utföra piaff på, ett annat ekipage har ett annat sätt. Hjälper FINNS INTE, utan de uppfinns efter behov.

Dock måste ju ryttaren ge hästen de bästa förutsättningarna för detta genom att sitta på ett sätt som inte stjälper den. Baksits, stolsits, knipsits, hård sågande hand etc är totalförbjudet tex eftersom det stjälper hästen.

Jag är för tillfället väldigt intresserad av ämnet hur vi tolkar saker, jag studerar mycket om vår hjärna. Hjärnan är otroligt fascinerande, nästan ännu roligare att studera än hästrumpor;-) (nästan )

Här kommer en beskrivning av en av deltagarna på helgens kurs.

Tina Kolhammar

vill du läsa andra tolkningar från tidigare elever så hittar du det här.

Som hästmänniska så utbildar man sig hela tiden. Just nu är ju mitt utbildningsområde hjärnan. Jag försöker lära mig konsstycket att lära ut känslor. Att lyckas förmedla en känsla som eleven sen kan omsätta till handling EFTER att hon förstått vad det är hon känner.

Om man ska kunna lära sig rida BRA och påverka hästen korrekt så är det ju givet att man först måste kunna känna felet. Inte felets följder. Man kan tex försöka påverka en utskjutande bog i det oändliga utan nån större förbättring. Det beror på att den utskjutande bogen är ett symptom på något annat. Det är något annat som jag vill försöka få folk att känna.

Något annat är i grova drag att ryttaren inte sitter exakt mitt över sin häst, att hon belastar den olika. Då blir det en himla massa följdproblem. Att korrigera följdproblemen är inte RIDNING. Det är symptomlösning och det är jag inte intresserad av alls.

Jag är intresserad av att skola människor så att de sen kan skola hästar. Och för att kunna detta så måste jag just nu lära mig mer om hjärnan och inlärning och sånt där superintressant som får de flesta människor att börja gäspa av tristess :-).

Det är viktigt att hela tiden vilja utveckla sig, att studera. Vad man studerar är egentligen inte så viktigt. Det viktiga är att man studerar något. Annars liksom skrumpnar hjärnan ihop av oanvändning. Det sägs av vissa att vi använder så lite som 10 % av hjärnans egentliga kapacitet. Det är ju lite synd att man har 90 % outnyttjad kapacitet att ta av liksom 🙂

Man kan studera precis vad som helst, i nödfall kan man läsa Suduko. Men studera, lär dig något. Man kan tex lära sig tre nya ord på franska varje dag? Eller studera hästbajsets inverkan på Gråsparvarnas avkommor ;-). eller yoga, det är väldigt hjärnstimulerande. Om vi inte studerar så är det lätt hänt att man blir deprimerad. Och det är inte så trevligt.

Vad behöver DU lära dig mer om?

Kolla, jag har kompisar!!

En Svenssonryttare (de allra flesta av oss ÄR ju faktiskt helt vanliga Svenssonryttare) har egentligen inte så stort behov av att träna sin häst utan hon vinner tusenfalt på att träna sig själv. Det anamma av fler och fler.

Här är tex en alldeles lysande artikel i ämnet.

Lisen Bratt Fredriksson som för övrigt verkar vara en väldigt klok kvinna skrev så klokt på sin blogg följande citat som jag tyckte var så bra så jag snor det.

”Är man bäst på grunderna så kan man bli bäst i världen”. 

Jag passar även på att länka direkt till en artikel som hon skrev i sin blogg. Jag håller med henne. Det är skrämmande vad dåligt ridna många hästar är :-(.

Precis så är det ju, många slarvar med grunderna och skyller på hästen när det går fel. Man måste ha en ny häst som kan leva upp till ryttarens krav.

Bah säger jag, hästen behöver en ny ryttare är nog närmare sanningen faktiskt.

Mer grunder av folket. Det tjänar man på, inte bara för sin egen fysik, vi ska alla bli gamla någon dag och om man snedbelastat sig själv under hela sitt liv så kan vi inte direkt triangelmärka oss och köpa en ny jag. Så gör man bara med hästar…..

Man tjänar alltså egen fysisk (och psykisk, för de hänger ihop) balans och styrka på det och vi kommer att få en starkare och friskare häst som glatt går till sitt arbete och villigt gör vad den ska och mycket mer.

Mer grundträning åt folket. Varför inte börja redan idag?

När sadeln glider fram

En vän uppfann detta smarta sätt att fixera sadeln utan att använda svanskappa. Mycket behagligare för hästen. Det finns elasticitet på bägge sidorna av alla gjordarna och man behöver inte spänna så hårt vilket gör det behagligt för hästen. Den fjärde stroppen få man genom att trä ett stigläder mellan sitsen och bossorna, det finns oftast ett hål där som man enkelt kan använda. jag har själv använt det väldigt mycket på sommarfeta Islänningar och jag är väldigt nöjd med lösningen. De brukar inte reagera nämnvärt på den bakre gjorden men vill man vara säker så kan man ju longera hästen med gjorden innan man sitter upp första gången.




Att skämmas för sin travare

Jag hör ofta ridtravarägare stolt deklarera att någon trott att deras travare var ett halvblod. Alltså, de blir glada över detta. Jag personligen hade blivit  förolämpad om någon sa så om någon av mina travare. Jag vet ingen annan grupp av hästägare som blir glada när folk tror att deras häst är av en annan ras. Jag förstår inte grejen, man köper ju en häst som man vill ha och det man vill ha borde man ju rimligtvis vara stolt över att ha? Jag undrar alltid varför många skäms över att äga en travare?  Det känns liksom fel, varför äger man en travare om man vill att den ska se ut som ett halvblod eller rent av vara ett halvblod? Då borde man ju köpa sig ett halvblod istället? Man väljer ju ras efter vad man vill ha, vad man trivs med.

Det finns så oerhört mycket bloggar och inlägg och skriverier om hur mobbad man känner sig för att man har en travare. Det sägs att om man målar över frysmärkningen så får man högre poäng på dressyrtävlingar och man blir bemött annorlunda. Det är bullshit tycker jag. Orden ”bra gjort för att vara en travare” tas som en personlig förolämpning.

Jag har jobbat halva mitt liv med tävlingstravare, ridit in och tränat gissningsvis flera hundra stycken. Travare är underbara varelser som gör ALLT för sin ryttare/kusk. Helt enkelt världens mest tillmötesgående häst. Jag älskar travare av hela mitt hjärta.

Jag har vänner som har både en ”vanlig” ridhäst och en travare. Dvs de KAN rida och de är medvetna om sin travares begränsningar. De upplever ingen mobbing, eller särbehandling. Det gjorde aldrig jag heller. Däremot så mötte jag stor acceptans och jag tar orden ”bra gjort för att vara en travare” som en komplimang.

Att vara ridhäst är SVÅRT för en travare. De har varken byggnaden eller balansen för att kunna balansera sig som en ridhäst. Om de då utsetts för ridning som går ut på att böja in halsen på den så blir det ännu svårare.

På travare är det faktiskt så att ju mer du drar in eller ner hästens nos, ju längre bak kommer bakbenen och ju mer svankar den. Att ha bakbenen långt bak och att svanka och samtidigt ha en ryttare på ryggen gör ONT i en hästkropp. Om man dessutom drar in dens huvud så blir det ännu mera plågsamt.

Oftast visar stolta ridtravarägare upp före och efter bilder där förebilden alltid är finare än efter bilden. Efterbilden visar en svankande , ihopdragen och framtung stackars häst medan förebilden visar en lång häst i god vigör.

Det är detta som får folk att döma ut travhästryttare, det är det som gör att domare dömer er lågt.  Det ser helt enkelt inte så bra ut. Det gör liksom ont att se på när man tex försöker välta runt en travare i galopp på en volt, eller håller på och bänder och sågar och grejar med dens hals. Man tycker synd om hästen helt enkelt.

Om du istället rider travaren som den är, utan att plåga eller tvinga så kommer du att bemötas annorlunda, jag lovar.

Jag älskar som sagt var travare, de gör alltid sitt bästa oavsett hur illa man behandlar den :-(. Jag blir ledsen när jag ser att man försöker förvandla en travare till ett dressyrhalvblod. Man kan TRÄNA dressyr på sin travare, men man bör aldrig tvinga den att gå i samma form som en dressyrhäst för det är ganska plågsamt för den. Dressyrträning handlar om att bygga starka magmuskler så att den kan lyfta sin rygg och få en lång härlig hals. Det har alls inget att göra med att få den att böja på halsen.

Var snäll mot era travare, rid dem efter hur de är byggda och börja vara stolta över att ni har en av de underbaraste raser som finns att få.

Mer hästiga diskussioner på Facebook.

Bli en bättre ryttare i sommar

Mina helgkurser är väldigt fulla och jag har varit tvungen att bromsa mig lite för att kunna hinna med att vidareutbilda de som redan har börjat utbilda sig enligt mina stegkurser. Stegkurserna är just nu 7 till antalet men det kommer att komma fler, både inom den ädla ridkonsten men även arbete vid hand, tömkörning, longering etc. Det finns egentligen ingen gräns för hur lång stegen kan sträcka sig då hästeriet innebär ett livslångt lärande. Mer info kommer inom kort.

Jag får ofta frågan om det går att hoppa in senare i stegen och svaret på den frågan är nej. Du kommer att sakna nödvändiga pusselbitar för att kunna tillgodogöra dig följande steg om du missat grundkurserna. Till och med de numera ganska många instruktörer som börjat gå mina kurser säger att det jag lär ut, det borda ALLA fått lära sig innan de började rida. Det är så logiskt, men ingen lär ut det. Det är det man lär sig INNAN man börjar rida. att sitta mitt över en häst, att påverka den jämnt på bägge sidor, att sudda ut alla överflödiga hjälper, att sitta stilla på en häst i perfekt balans utan att störa den. Detta kan man kalla avancerad sitsträning.

Det handlar inte om greninriktning utan det här är ren och skär inridning av människa för att göra denna till ryttare. Jag har ryttare inom alla möjliga grenar på kurserna, western, dressyr, hoppryttare, AR ryttare, bågskyttar, riddare, Islandsryttare, ridskoleryttare, skogsmullar, proffsryttare, ridtravarryttare, ridinstruktörer etc

Man kan kalla det för rakriktning av ryttare om man ska tala i termer.

Mitt mål är att skapa ryttare som lätt kan ta till sig instruktioner från vanliga tränare, oavsett gren. Det finns de som är födda till ryttare, som bara KAN. Och så finns det vi andra. Som kämpar oss blåa med ganska dåliga resultat. Ni har mycket att hämta i stegen. Men även proffsryttare får sig otroliga AHA upplevelser av kurserna. Många upplever att de blir smidigare även till vardags av träningen, upplever ett ökat samarbete med hästen.

Mitt syfte är inte att ge privatlektioner, utan att skapa ryttare som med gott resultat kan ta till sig mer när de rider privat för andra tränare.

Dock har jag ju märkt att folk VILL rida privatlektioner för mig så jag kommer att erbjuda det till de som går stegen , men då i onlineform. Även stegkurserna kommer att komma som onlineutbildning i en lite annan form än så som de erbjuds nu. Mer info om detta kommer inom kort så håll utkik här i bloggen eller i min Facebookgrupp.

Man behöver inte vara nervös över att anmäla sig till stegkurserna, då dessa är av ett sådant slag att du faktiskt kan vara en ren nybörjare och ändå hänga med. Jag använder inga konstiga facktermer, de första 2 stegen rider du med ledare och ALLA är nybörjare oavsett hur mycket de ridit innan. Man hör ju så ofta ryttare säga att de snart ska börja rida för tränare, de måste bara träna lite först. Så funkar det INTE hos mig. Alla kan tillgodogöra sig detta, ingen behöver prestera och alla kommer att bli bättre. Det finns duktiga ryttare som släpat med sig sina icke ridkunniga pojkvänner på kurserna och pojkvännerna tycker att det är superkul och de tycker att de lärt sig massor.

Nåväl. Till hösten kommer jag att bege mig utomlands igen. Sverige är inget för mig, alldeles för kallt här. Jag kommer dock fortfarande att hålla kurser i Sverige, men inte varje helg och bara på vissa utvalda ställen som har kapacitet att ta emot många ryttare.

Så om du känner att du vill hinna med några kurser innan jag försvinner så ta chansen att gå stegkurser i sommar då jag kommer att åka Sverige runt och är tillgänglig för bokningar av kurser även på vardagar med början 16/6 tom 24/8-2014. Maila mig på libecatering@gmail.com för mer info eller bokning.

Har du tänkt på dina armar?

Man ska ju inte rida med handen, det vet ju alla egentligen. Man bara glömmer det ibland.. eller skiter i allt man logiskt vet och tar till handen i allafall. Det pratas mycket om handen, handen och handen.

Ofta hör man att hästen börjar protestera när man kräver mer kontakt. Då måste man ju börja fundera lite. Varför kräva mer kontakt? Vad hoppas man uppnå med detta? Det är ju hästen som ska komma fram till bettet, inte ryttaren som ska dra bettet bakåt tills det blir kontakt. Skillnaden är väldigt stor. Om hästen själv går fram till handen så kan man säga att den öppnar upp i vinkeln mellan hals och ganash, det är inte obehagligt för hästen, den kan andas och svälja då. Om ryttaren drar bak hästens nos så minskar hon vinkeln mellan hals och ganash och då kan hästen få svårigheter med att andas och att svälja.  gissa vilket sätt som är behagligast för hästen och vilket som den mer än gärna återgår till frivilligt?

Man vinner INGET på att tvinga hästen till mer kontakt än den själv vill ha. Det som sker i hästens huvud och hals är reptilreflexer som den inte på något sätt kan styra över. Allt huvudet gör är att kompensera för brister och obalanser i hästens bakben. Så om den inte går fram till handen så sitter felet i bakbenen och om man då drar handen bakåt så är ju det faktiskt om du tänker efter som att trampa på bromsen i en bil som redan har handbromsen åtdragen. Kaka plus kaka skapar bara .. Eh..fel typ. dubbel broms kräver ju dubbel skänkel och sen är cirkusen igång, man behöver större och grövre hjälper.

Det som låser hästens bakben mest av allt är ryttarens ben. Hästen härmar vår kroppshållning och just våra ben använder hästens som en spegel att härma med sina bakben. I Sverige har vi stor brist på framför allt hasaktivitet. Hasaktiviteten är i sin tur kopplad till sökning mot handen, det vill säga att det går som en kedja från hasen ända fram till hästens mun.

Om hästen inte går fram till bettet så har du troligtvis ett stopp i hasen. Givetvis kan felet sitta på ett annat ställe i hästens bakben men allt som oftast är det hasen det brister i. jag ser sällan bra hasaktivitet på Svenska hästar. Man kan se bra hasaktivitet på tex PRE er innan de varit här i Sverige länge och blivit utsatta att förvandlas till halvblod. Det är ytterligare en sak jag aldrig förstått. Varför köper man en fantastisk PRE och försöker få den att gå som ett halvblod med syfte att tävla i dressyr? De ser ju bara hemska ut när man försöker ge dem flak gång, de måste ju bli väldigt framtunga för att få halvblodsgång, de blir lååånga och tappar all spänst och ståtlighet.

Det är i mina ögon ungefär like korkat som att försöka förvandla en travare till ett ”dressyrhalvblod”.

Varken PRE eller Travare kan ju på ett hälsosamt vis ridas och tränas och tävlas som ett halvblod. Ungefär som att köpa en Nissan Mikra med syfte att tävla i Formel 1.

Alla raser är underbara, men använd dem efter hur de är byggda. Vill man tävla i ”halvblodsklasser” så köp ett halvblod. De har balansen , byggnaden och gången för detta.

Nåväl, litet sidospår, vi återgår till bristen på sökning till handen. Haser, dålig aktivitet där ger dålig sökning mot handen. Hasens motsvarighet på en människa är hälen. Är denna stramt nedtrampad och utan att spänsta i varje steg så kommer hästen att gå med kort bakåttänkande hals. Sååå, istället för att du kortar upp hästens hals för att få sökning till handen, pröva att spänsta lite i din vrist, för din underskänkel bakåt så att den kan prata med hästens bakdel. När du hittat rätt så kommer du att få sökning till handen. Får du inte sökning i handen så gör du fortfarande fel så då får du leta vidare.

I början får man vara glad för en sökning som motsvarar vikten av en tepåse typ. Sen kommer du att rida bättre och bättre och kanske kommer upp i tyngden av en använd tepåse. Allteftersom månaderna och åren går så kanske du kommer upp i tyngden av 2,3 eller 4 tepåsar . Thats it. Så där mycket mer sök än så har man inte direkt någon användning för om man inte är ute efter Mikrovågseffekten av hästträning. Less is More, glöm inte det.

Passande sadel pratas det mycket om

Sadlar läggs det mycket fokus på, för mycket i mina ögon. Man försöker få det till att just DEN sadeln är den bästa. Det finns ingen sadel som är bäst. Hästar är individer.

En sak som inte så många tänker på, som enligt min mening hade krävts lite mer tanke åt är sadelgjordar. jag ser så många illasittande sadelgjordar att jag ibland blir lite småfrustrerad.

Kolla n dessa bilder och fundera lite på hur det känns för hästen när den i steget har frambenet bakåt.

Ajajaj tänker jag. Jag slår vad om att många s.k reaktioner hos hästen som man tolkar som obehag av sadeln faktiskt egentligen är obehag av gjorden….

Här ser vi mysiga spännen som klämmer döobehagligt i alla rynkor och veck.

 

Här har vi en tunn, vass gjord som kan knipas ordentligt

 

Hur tror ni den här gjorden känns i armhålan på hästen?

 

En av anledningarna till att många hästar går bättre i hoppsadlar är att då får man de läskiga spännena uppe under sadelkåpan så hästen slipper ha dem knipandes i armhålan.

Sån här gjord borde vara obligatorisk på dressyrsadlar som ju oftast har sitt fäste precis vid armhålan.

 

Hur sitter spännena på DIN sadel? Finns det någon som helst risk att de inte påverkar hästens alls?

Mer hästiga diskussioner på Facebook.

 




The Power of the Ass

Jag gillar när folk vill gästblogga hos mig, denna gång är det Jossan som Är i farten igen. Känner du också för att gästblogga så skicka ett mail till libecatering@gmail.com

 

Under alla år man ridit på ridskola och för tränare så har det fokuserats uteslutande på tygeltag, ställning, böjning och skänklar. Sittbenen hade man också hört lite om i förbifarten men det måste varit ytterst flyktigt och ytligt och absolut inget om några avancerade användningsområden. Balans pratas det en hel del om, men toleransnivån är helt otroligt hög och så länge man inte synbart vinglar från ena stigbygeln till den andra så ges saken inte särskilt mycket uppmärksamhet. Det pratas lite ibland om att man ska försöka isolera hjälperna och inte ge hästen mer än en hjälp per gång då det annars kan verka förvirrande för den. Också här är toleransnivån helt sjukt hög för så länge man inte gör något synbart allvarligt fel eller tydliga motsägande hjälper så påpekas inget från tränarens håll. Samtidigt så talas det om att en hästs hud är 10 ggr så känslig som en människas.

Varenda liten pytterörelse vår kropp gör som inte är i fullständig harmoni med hästens rörelser kommer att påverka hästen på ett eller annat sätt. Antingen så kompenserar hästen för obalans genom att eller motspänna en muskel eller ta ett kompenserande steg åt något håll, eller så trycker den emot och protesterar. Kanske det är så att hästen från början har en sådan snedhet att den påverkar en omedveten ryttares sits som hamnar någon millimeter på sidan och därav hjälper hästen att bli ännu mer sned (ja, det är en ond cirkel). Hur många av oss har verkligen 100% koll på vår kropp och vad vi gör på hästryggen? Hur många olika omedvetna signaler skickar vi inte till hästen genom att bara sitta där uppe? Då handlar det inte endast om olika tryck med vaden eller millimeterstora omedvetna tygeltag utan en sådan sjukt konstig grej som åt vilket håll dina sittben pekar eller om en viss muskel på ena sidan bäckenet är mer spänd än en annan. Hästen känner en fluga som kryper på pälsen så nog tusan känner den en vikt/tryckskillnad motsvarande ett par gram från ryttarens ojämna sits. Detta kommer den obönhörligen att kompensera upp med oönskade spänningar.

Under alla mina år som ryttare så har allt man vill göra med hästen uteslutande skett via hjälpgivning med hand och skänklar. Eventuellt så har en viss ojämn viktfördelning i stigbyglarna fått ta del av hjälpgivningen också men annars så har inåtfallande bog, skänkelviningar, ställning, böjning, öppnor, slutor och vändningar på fram- och bakdel skett med dessa hjälper. Där har man suttit på hästryggen och kämpat sig svettig och ibland med mjölksyra som resultat, för att få hästen att göra en eftertraktad rörelse på ett visst vis och helst ska den samtidigt vara lösgjord. (Jag måste bara kräkas lite här, hur fan kan man ens tänka tanken lösgjord häst när den är så sned att den inte kan gå med ryttare på rakt spår och vinglar fram och tillbaks för att kompensera upp både sina egna och ryttarens obalanser?).

Nästan alla av oss har ett bäcken som på ett eller annat vis är låst eller snett. Vi är starkare i ena sidan än den andra och spjärnar gärna emot med ena sidan för att kompensera vår egna obalans. Omedvetet. Alla gör vi så men endast den som är extremt medveten om detta kan själv kompensera för sin egen obalans. Har ni hört uttrycket att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan? Det är lite samma sak med rytteriet. Man måste ha full koll på sin egen kroppsliga balans för att över huvud taget ha en chans att på ett ärligt och sjysst sätt hjälpa upp hästens obalanser. Ofta stjälper man faktiskt hellre än hjälper.

Om man nu målmedvetet jobbar med sig själv och sin egen sits och skalar av så mycket störningsmoment som man absolut kan så kommer man att upptäcka en hel guldgruva gömd i sitt eget arsle. Det är helt otroligt vad man kan åstadkomma med rätt fokus och ett par välriktade sittben. Något som man kämpat otroligt länge med med hjälp av ställningar, böjningar och inramningar med skänklar KAN faktiskt åtgärdas så enkelt som ett sittben placerat på rätt ställe i sadeln. Hur många av oss tänker på det när vi sitter där och flänger, skänklar och sliter i tyglar? Herregud vilka upplevelser man får när man börjar hitta sittbenen och lär sig använda dem.

Att kunna använda sittbenen medvetet kräver att man har full koll på sitt bäcken då detta faktiskt är en otroligt stark och skarp hjälp, mycket skarpare än man kan tro. Med otroligt fina justeringar kan man få otroliga resultat men samtidigt så kan man få extremt dåliga resultat vid dålig kontroll, oftast utan att man vet om vad som är fel. Ofta skyller man på hästen eller förstärker den andra hjälpen man gav fast det egentligen var ens eget arsle som stjälpte den.

Mer rövmedvetenhet åt folket! When you learn to control the Power of the Ass, you control the world!!  //Jossan

Tänkte lite..

Vi har alla varit där, vi har suttit med hälarna uppdragna till nånstans under öronen typ för att komma åt att trycka hälen i pållens mage när vi rider.

Vi har suttit på en häst som sticker och förtvivlat dragit oss blåa i de där snören som man kan dra hästens underkäke ur led med om det vill sig illa.

Men egentligen, hur tänker man när man gör så här. Med tanke på att vi har en hel jävla röv, med tillhörande lår som ligger stadigt på hästen, dvs en väldigt stor kontaktyta som redan finns på plats runtom hästen.

Varför väljer vi då att använda 2 kroppsdelar som inte alla rör vid hästen för kommunikation? Jag pratar om hälarna och händerna. Ingen av dessa kroppsdelar når ju hästen utan att vi anstränger oss. För att händerna ska kunna nå och styra och bromsa hästen så behöver vi nån meter större och några hekto metall som vi binder fast runt hästens huvud.

För att kunna skänkla med hälarna måste vi dra upp dessa och då tappar man ju liksom kontakten med hästen med det som redan har kontakt med hästen, dvs rumpa och lår…

Hm…Om man tänker så här så är det ologiskt, hur kom man på tanken? Hm..Få se nu, jag måste kunna styra ett halvt ton häst. Hur blir det enklast? Att använda lämpligt placerad befintlig utrustning som dessutom är stark och stadig av naturen eller ska jag ta de där svårstyrda kroppsdelarna som sitter så långt ifrån hästen som möjligt? Hm, jag tror jag tar de där svårstyrda kroppsdelarna tack…

Måste skratta lite, känns liksom helt ologiskt. Vi använder inte det som redan är där, vi tar det mest komplicerade sättet 🙂

En annan sak som också är sådär konstigt det är det där med hur vi håller handen. Alla vet ju att hästen är ett mottrycksdjur, dvs att om man drar dens mun bakåt så kommer dens kropp att trycka nosen framåt.

Om man drar uppåt så kommer den då alltså att dra emot nedåt.

Därför vet de flesta att man inte ska rida med så där låg hand med sträckta armbågar eftersom det låser hästen och får den att gå emot draget bakåt.

Men när samma människa sen tömkör så sätter hon ofta tömmarna i ringarna som sitter på hästens sida?!?! Dvs då verkar ju tömmen bakåt vilket får hästen att gå emot framåt (det är därför det ofta blir så bråkigt när man ska tömköra). Eller ännu värre, man sätter tömmen genom bettringarna och sen fast i gjorden, gärna mellan frambenen, så att trycket liksom kommer från två håll och inget stopp eller sökpunkt för hästens finns, dvs den har inget att dra emot alls så den knäpper av och lägger sig på bogarna istället.

Om man sitter och tänker på sånt här så finns det massor med saker som är väldigt ologiska.

Mer hästiga diskussioner på Facebook