The Power of the Ass

Jag gillar när folk vill gästblogga hos mig, denna gång är det Jossan som Är i farten igen. Känner du också för att gästblogga så skicka ett mail till libecatering@gmail.com

 

Under alla år man ridit på ridskola och för tränare så har det fokuserats uteslutande på tygeltag, ställning, böjning och skänklar. Sittbenen hade man också hört lite om i förbifarten men det måste varit ytterst flyktigt och ytligt och absolut inget om några avancerade användningsområden. Balans pratas det en hel del om, men toleransnivån är helt otroligt hög och så länge man inte synbart vinglar från ena stigbygeln till den andra så ges saken inte särskilt mycket uppmärksamhet. Det pratas lite ibland om att man ska försöka isolera hjälperna och inte ge hästen mer än en hjälp per gång då det annars kan verka förvirrande för den. Också här är toleransnivån helt sjukt hög för så länge man inte gör något synbart allvarligt fel eller tydliga motsägande hjälper så påpekas inget från tränarens håll. Samtidigt så talas det om att en hästs hud är 10 ggr så känslig som en människas.

Varenda liten pytterörelse vår kropp gör som inte är i fullständig harmoni med hästens rörelser kommer att påverka hästen på ett eller annat sätt. Antingen så kompenserar hästen för obalans genom att eller motspänna en muskel eller ta ett kompenserande steg åt något håll, eller så trycker den emot och protesterar. Kanske det är så att hästen från början har en sådan snedhet att den påverkar en omedveten ryttares sits som hamnar någon millimeter på sidan och därav hjälper hästen att bli ännu mer sned (ja, det är en ond cirkel). Hur många av oss har verkligen 100% koll på vår kropp och vad vi gör på hästryggen? Hur många olika omedvetna signaler skickar vi inte till hästen genom att bara sitta där uppe? Då handlar det inte endast om olika tryck med vaden eller millimeterstora omedvetna tygeltag utan en sådan sjukt konstig grej som åt vilket håll dina sittben pekar eller om en viss muskel på ena sidan bäckenet är mer spänd än en annan. Hästen känner en fluga som kryper på pälsen så nog tusan känner den en vikt/tryckskillnad motsvarande ett par gram från ryttarens ojämna sits. Detta kommer den obönhörligen att kompensera upp med oönskade spänningar.

Under alla mina år som ryttare så har allt man vill göra med hästen uteslutande skett via hjälpgivning med hand och skänklar. Eventuellt så har en viss ojämn viktfördelning i stigbyglarna fått ta del av hjälpgivningen också men annars så har inåtfallande bog, skänkelviningar, ställning, böjning, öppnor, slutor och vändningar på fram- och bakdel skett med dessa hjälper. Där har man suttit på hästryggen och kämpat sig svettig och ibland med mjölksyra som resultat, för att få hästen att göra en eftertraktad rörelse på ett visst vis och helst ska den samtidigt vara lösgjord. (Jag måste bara kräkas lite här, hur fan kan man ens tänka tanken lösgjord häst när den är så sned att den inte kan gå med ryttare på rakt spår och vinglar fram och tillbaks för att kompensera upp både sina egna och ryttarens obalanser?).

Nästan alla av oss har ett bäcken som på ett eller annat vis är låst eller snett. Vi är starkare i ena sidan än den andra och spjärnar gärna emot med ena sidan för att kompensera vår egna obalans. Omedvetet. Alla gör vi så men endast den som är extremt medveten om detta kan själv kompensera för sin egen obalans. Har ni hört uttrycket att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan? Det är lite samma sak med rytteriet. Man måste ha full koll på sin egen kroppsliga balans för att över huvud taget ha en chans att på ett ärligt och sjysst sätt hjälpa upp hästens obalanser. Ofta stjälper man faktiskt hellre än hjälper.

Om man nu målmedvetet jobbar med sig själv och sin egen sits och skalar av så mycket störningsmoment som man absolut kan så kommer man att upptäcka en hel guldgruva gömd i sitt eget arsle. Det är helt otroligt vad man kan åstadkomma med rätt fokus och ett par välriktade sittben. Något som man kämpat otroligt länge med med hjälp av ställningar, böjningar och inramningar med skänklar KAN faktiskt åtgärdas så enkelt som ett sittben placerat på rätt ställe i sadeln. Hur många av oss tänker på det när vi sitter där och flänger, skänklar och sliter i tyglar? Herregud vilka upplevelser man får när man börjar hitta sittbenen och lär sig använda dem.

Att kunna använda sittbenen medvetet kräver att man har full koll på sitt bäcken då detta faktiskt är en otroligt stark och skarp hjälp, mycket skarpare än man kan tro. Med otroligt fina justeringar kan man få otroliga resultat men samtidigt så kan man få extremt dåliga resultat vid dålig kontroll, oftast utan att man vet om vad som är fel. Ofta skyller man på hästen eller förstärker den andra hjälpen man gav fast det egentligen var ens eget arsle som stjälpte den.

Mer rövmedvetenhet åt folket! When you learn to control the Power of the Ass, you control the world!!  //Jossan

Please follow and like us:

En reaktion på “The Power of the Ass”

  1. Själv har jag märkt att de stunder jag inte är fokuserad på att göra ”si” och ”så” fungerar hästarna bäst. De stunderna fungerar allt med bagaget i sadeln. Oberoende om det handlar om att välbalanserat gå zig-zag mellan träd, röra sig balanserad och rund på en volt eller något annat. Den övriga tiden görs allt som alla andra, med det som är längst bort från hästen. Nåt värt att tänka på alltså 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *