När du rider idag, ha följande tänk med dig på hästryggen oavsett i vilken riktning ni färdas, i vilken gångart ni använder.
Tänket lyder som följer. Om du hade haft en svans, pekar den hela tiden exakt på din hästs svans? Eller pekar den bredvid? Till vänster eller till höger?
Det är bra att ha ett tänk i sin ridning. Låt dagens tänk följa dig genom hela ridpasset. Oavsett vad du gör, dvs oavsett
tempo, gångart och rörelse så behåll fokus på en enda sak som du just
i dag vill att din häst ska förbättra.
Låt dagens tänk vara: ”Kan jag dra ett absolut rakt streck ända uppe från mitteln av min hjässa, ner genom min hals, min bål,, mitt bäcken, genom sadeln, genom hästens kropp och isåfall, skulle detta streck landa exakt lodrät under min hästs mage ?
style=”display:inline-block;width:336px;height:280px”
data-ad-client=”ca-pub-3590816832491188″
data-ad-slot=”3641952354″>
Jag har förstått efter många reaktioner från gårdagens inlägg att man tydligen måste bråka så här med hästen om man ska komma någonstans. Ok, då blir ju min följdfråga var man ska komma då?
För jag antar att komma någonstans betyder att man ska tävla i någon gren. Och om man ska tävla i någon gren då måste man ju efterlikna den bästa i den grenen. Och jag har då aldrig sett den bästa i någon gren sitta i icke lodrät sits svajjig som en trasdocka i sadeln och glo hästen i nacken och försöka att få en framtung en icke rakriktad häst att göra konster. Man blir liksom inte bäst då. Sen kan man bråka hur mycket man vill med sin häst, det kommer inte att göra dig som den bästa i grenen.
Om vi tar tex We som ju är väldigt poppis nu. Den bästa är som jag förstått det rätt Torres. Ni som inte är vana vid Iberisk ridning kommer att tycka att han har Charlie Chaplinsits med fötterna men det är så sådan ridning ska vara. Jag har sett honom rida i dressyrsadel och se ut som en dressyrryttare. Alltså sits efter gren man håller på med. Men kolla på hans kropp, hur stilla han sitter i sadeln, hur mjuka hans hjälper är.
Eller i Dressyr, orkade inte leta filmer, sitter på kasst bredband men det här är väl ett ekipage som folk ser upp till?
Om man mer är inne på klassisk dressyr och har som mål piaff så är det väl det här som är en hyffsad målbild? Länk
Eller det här tycker jag ser riktigt trevligt ut, min typ av ridning, det jag brinner för. Är personligen inte så förtjust i tävlingsdressyren men det är ju en smaksak. Länk
Eller om man är Islandsryttare så är det här en välridande ryttare.
Jag har noll koll på vilka namn som är de bästa i Westernvärlden men den här såg duktig ut.
Iallafall. Förstår ni vad jag vill komma. Vilken är er målbild? Har ni ens någon målbild? Eller är er målbild egentligen om ni tänker efter egentligen bara att er häst ska gå som dessa hästar gör? Kolla då på dessa hästars ryttare. Hästarna rids av ryttare som är så stilla, som har sån kroppskontroll, som har sån känsla att det är ljuvligt att se.
Sen finns det en faktor till. Deras hästar är fantastiska, förmodligen avlade på gångarter utöver det vanliga för den rasen/grenen de verkar i. De har gått igenom en lång utbildning som de uppenbarligen växt ur. De har en fysik och en koordinationsförmåga utöver det vanliga. Såna egenskaper som endast ett fåtal % av världens hästar har. Det är väldigt svårt för en ”vanlig” häst att kunna prestera så här. Jag tror att det är här det gått fel för många. Man tror att alla hästar kan gå som dessa hästar. Det är helt uppåt väggarna. Det kan de inte och att ens försöka vore snudd på djurplågeri. En häst är skapad som den är skapad liksom.
Men en vanlig häst kan prestera oerhört bra med en välridande, stilla, fokuserad ryttare. Dock aldrig i klass med ekipagen ovan. Det får man aldrig glömma. Din häst har begränsningar liksom vi ryttare har begränsningar.
Men man måste ju ha ett mål, målbilder är viktigt. Det långsiktliga målet bör ju vara en av den absolut främsta i grenen du vill verka i. Långsiktligt mål behöver inte nödvändigtvis vara realistisk, det kan även vara en önskedröm men man måste ha ett mål så att man vet vad man är på väg till. Eller vad man strävar efter. Mardrömmen är ju att inte ha något mål eller att ha illaridande, sågande och juckande Sara i grannstallet som mål för att hon en gång placerade sig i Lätt A i en lokal tävling. Såna målbilder är förödande för den personliga utvecklingen. Du måste ju ha en bild som du vill rida som. Skapa dig då en BRA bild. Av mästaren i din sport.
Sen har vi lite mindre långsiktliga mål, typ att om ett år ska min häst kunna gå i alla gångarter med ett jämnt sug till handen.
Om två är ska vi kunna påbörja lite roligare samling.
Om 3 år … Ja, ni förstår.
Men vi har ytterst kortsiktiga mål också. Till exempel att denna månaden ska jag ägna mig åt att få hästen att komma fram mer på yttertygeln.
Nästa månad ska jag ägna mig åt att flytta över mer vikt på ytterbak.
Månaden därefter ska jag fokusera på böjning.
Att ha kortare mål än en månad är oftast inte så kreativt då det ju oftast tar en månad för att få se resultat av något. Filma ofta så du har något att jämföra med.
Sen har vi ju dagens mål. Vad ska jag öva på idag? Till exempel att inte låsa hästens bakben genom att trampa ner min häl? Få honom spänstig. Då är det här just en övning som ingår i delmålet om en månad. Detta betyder att inga resultat kommer att uppnås idag, utan det är just en övning. I en övning ställer man inga krav utan då övar man.
Det finns ingen mening med att rida ett brottningspass (det som kallas dressyr) i alla gångarter varje gång man rider. Emellanåt, typ en gång i månaden eller så kan man rida igenom ett program för att kolla om någon förbättring skett genom alla dagars olika övningar. Då kan ”rida hästen på tygeln” och låtsas att där är en dressyrdommare och ställa krav om det nu är viktigt för dig att göra det. Men däremellan så ÖVA, ÖVA och ÖVA lite till.
Öva betyder att öva upp hästens och din koordinationsförmåga, att förbättra alla delar som behövs för att nå erat mål. Delarna kan vara takt, tempo, swung, hjälpernas lätthet rakriktning, svängar, etc.
Men hästen har dålig simultankapacitet och ganska dålig koordinationsförmåga så öva endast på en sak varje dag. Se inte dessa övningar som motion utan som just övningar som man ska göra supernogrant, långsamt och fokuserat.
Motionen får hästen i hagen eller när du ett par gånger i veckan ger dig ut helt kravlöst och i fri form låter din häst just MOTIONERA sig. Ju snabbare desto bättre och ju längre desto bättre. Motionen ska vara kul och krav på form befriad.
För om man varvar supernoga samlande övningar i snigeltempo med fri lek i alla gångarter ute i naturen så kommer till slut dessa två att mötas i ljuv förening. Det kommer du att märka när du checkar av och rider igenom ett program lite då och då.
Detta är liksom en trevligare sätt att uppnå självbärig häst, typ varannan dag fram, varannan dag upp (samling), istället för det ytterst kortsiktiga vartannat steg driv, vartannat steg bromsa….. (det jag kallar brottningsmatch)
Skaffa dig en målbild, en långsiktig plan och lite kortsiktiga planer och filma er lite då och då. Ni kommer att komma jättelångt. Men först. Lär dig själv sitta som din målbild.
Lär dig rida, lär dig inverka korrekt på din häst. BLI din målbild.
Hästiga diskussioner på Facebook.
Ser en tjej rida en häst i ett ridhus. Min första tanke är att hon måste verkligen avsky denna hästen. Den hinner inte ens skritta fram sig och komma till ro innan hon kortar upp den, bänder till en ståtlig halskrök och så börjar hon ”rida”. Varv på varv, på varv…. Sporren dunkar hästen i sidan i varje steg, i vartenda steg i lättridningen tjongar hon ner sittbenen riktigt hårt i hästens rygg som ju såklart svarar med att köra upp huvudet från sitt obekväma läge vilket hon skickligt parerar med hård sågande hand. Till slut ger den snälla hästen upp och sänker sin rygg ännu mer och håller lydigt kvar sin nacke i hopböjt läge, stänger av och traskar lydigt på. Hennes blick släpper aldrig hästens hals vilket såklart gör det väldigt svårt för hästen att veta var de ska och vad de ska göra och med huvudet i det läget så är ju hästens synfält dessutom väldigt begränsat vilket gör att han har svårt för svängarna och oftast blir ”olydig” där och behöver extra mycket innerhand och innerskänkel. Dags för galopp. Hennes bäcken hålls låst vilket gör att hästen har svårt att kliva på så här måste hon driva ännu mer med sporrarna och hålla emot ännu mer med handen för att inte huvudet ska åka upp. Även här ger hästen till slut upp och slutar ”bråka” och bara faller dit hon vill att han ska falla. Hans rygg blir stilla, stilla och bara benen sprattlar så gott det nu går och speciellt svårt har hästen det på volten med sitt fasthållna huvud och benen som är en halv meter utanför spåret hans kropp befinner sig på. När han är helt kuvad och låst och sänkt och bara lyder då skrittar ryttaren en stund och sen ska det tydligen piafferas. De går längs väggen och rycken i munnen blir skarpare och sporrarna mer ihärdiga. På grund av bristen på rakriktning hamnar många av hästens fötter på ridhusväggen när han försöker lyda sin ryttare och detta besvaras med ryck och spark. Detta fortgår ett slag och ibland så lyckas hästen som av en ren slump trampa riktigt trevligt (så trevligt man kan med halsen låst och ryggen sänkt) och då belönas detta med mer krav… Längre krav… Jag funderar på varför tjejen överhuvudtaget rider när hon uppenbarligen inte tycker om hästar.
Vid detta läge har jag fått nog och lämnar ridhuset och går upp till stallet, pratar med en kompis utan att nämna den för mig traumatiska upplevelsen. Efter ett tag kommer ekipaget från ridhuset in och jag spanar in dem på håll. Tjejen gullar och klappar och masserar och lindar ben och borstar och är världens gulligaste mot sin häst. Jag fattar inte…. Supergo tjej som behandlade sin häst som en kunglighet.
Funderar… Undrar om det är fler som har det så? Att man tror att ett ridpass går ut på att tvinga igenom saker? Undrar om dessa ryttare egentligen tycker att det är roligt att vara elak mot hästen eller om de helt enkelt tror att det är så ridning är? En kamp som går ut på att bråka… Kan det vara så enkelt att dessa människor inte vet att det finns andra vis? Tänk om de visste att man kan vara lika snäll mot hästen när man rider som man kan vara när man är med den i stallet? Borde inte ridningen bli roligare då? Man borde iallafall helt klart få ett samvete som är lättare…..
Efter mycket påtryckningar så ger jag nu ännu ett förslag på ett ridpass. Som vanligt gäller det att ryttaren har grunden innan hon försöker utbilda en häst, dvs:
*Du sitter exakt mitt över din häst
*Dina ben hänger exakt likadant ner längs hästens sidor
*Ditt bäcken är parallellt med hästens bäcken.
*Du har total kontroll på hans bukrotationer
*Du viker dig inte i midjan.
*Du svankar inte
*Du har en lodrät sits utan Charlie Chaplinfötter med tillhörande dito knän.
Om du INTE behärskar följande så går passet ut på att lära dig själv behärska detta. Under tiden du lär dig detta så är skritt en lämplig gångart och då låter du hästen såklart gå på behagligt lång tygel, dvs med en viss kontakt och med nosen framme. Detta moment kan ta några månader/år att behärska.
Ok, du skrittar fram din häst på lång tygel, letar upp skolskritten (på det stadiet där ni just nu befinner er i er utbildning) och lossar därmed både dig själv och din häst. Följ fyrkantsspåret. Fokusera, känn, bli ett med din hästs sinne och tankar.
Tänk om din häst var ett flipperspel och att det är en liten järnkula som roterar runt i hästen. Känn, tänk, filosofera på var denna kula befinner sig. Åker den hit och dit, fram och bak, sida till sida? Eller ramlar den konstant ner i ett framben, ända ner till hoven kanske? Hur kan du förhindra den att ramla ner i ett av frambenen? Känn, känn, var är kulan nu? Och nu? Och nu? Och nu? Tappa inte fokus, ha koll på kulan hela tiden.
Förmodligen kommer du att komma på att den alltid vill befinna sig i ett av frambenen. Och så kan man ju inte ha det så ditt första mål är att få den mitt mellan frambenen och att inte låta den komma för nära ett av frambenen så att den ramlar hela vägen ner till hoven. Hur kan du göra för att hålla den i mitteln. Finns det ett samband med att den åker till tex höger fram och att du inte sitter på vänster sittben? Eller finns det andra samband? Lutar du dig konstant åt det hållet hästen går? Analysera, balansera och få koll på den där jobbiga kulan.
Behåll tanken och börja rida snett igenom. Kan du behålla kulan i mitteln även i en sväng? Eller ramlar den ner i det frambenet du svänger åt? Hur ska du göra för att hindra den att åka ner i hästens innersta framben när du svänger? Rid snett igenom hela tiden, balansera, analysera…
När du har någorlunda kolla på att den inte ramlar ner i ett framben så kan du börja tänka på att du ska försöka få kulan att inte alls vara ens i närheten av frambenen, utan få den att stanna i mitteln men låta den hamna längre och längre bak i hästen. Och tänk då på att om du flyttar den en halv meter bak så är det mycket stor chans att den i ett obevakat ögonblick kommer att i raketfart åka fram och glatt hoppa ner i ett framben. Så försök alltså att få den långsamt, lugnt och gradvis längre och längre bak i hästen.
Tappa inte fokus, tänk, känn, analysera och balansera den här kulan. Har du fokus så testa i vilka gångarter du vill men tappa inte fokuset.
Lycka till!!!!
Jag ser ofta människor träna hästar i saker hästen inte är redo för. Det beror dock egentligen inte på att hästen inte är redo för det utan på grund av att människan inte är redo för det än. Man måste tänka på att ju större förändring man kräver från hästen, dvs att den ska gå på ett annorlunda vis, bära på ett annorlunda vis eller böja sig på ett annorlunda vis, ju mer kräver det av ryttaren. Ryttarens främsta uppgift är att få hästen rak så att den kan börja bära. Att göra en häst rak, dvs rida dressyr, är det svåraste som man överhuvudtaget kan göra. Man måste kunna sitta emot bålrotationen så att hästen kan sluta trycka ut bogar och gå snett med rumpan.
Ryttare generellt sett är dåliga på det här med rotationer. Vi är bekanta med att en häst skjuter ut bogar eller att den går ojämnt till handen, men generellt sett så är vi dåliga på att ha koll på det som händer under sadeln och bakom sadeln. Det beror på att vi är födda med alla sinnen riktade framåt, näsa, ögon, öron, syn, hörsel, alla pekar de framåt. Vi är därför väldigt bra på att fånga upp saker som händer framför oss.
Man kan enkelt se var i sin utbildning en ryttare befinner sig. Pratar hon om hals och huvud så är hon på absolut nybörjarstadie, hon rider det hon ser. Pratar hon om bogkontroll så har hon kommit ett pluttelitet steg på vägen till att bli ryttare. Allt detta är saker som man kan se. Kräver inte så mycket känsla för att upptäcka de här sakerna.
Resterande kroppsdelar kräver att ryttaren först för att upptäcka dem övar upp känseln då känseln är allt vi har för att känna av vad som händer under oss och bakom oss.
Vissa har redan upptäckt hur mycket hästen roterar sin bål men för de flesta är det rena grekiskan. Man märker en bålrotation på tex att man viker sig i midjan, på att man får ha olika långa läder, att sadeln glider snett, att hästen går med huvudet snett, att den inte kan böja sig, etc.
Intressantast är dock att ryttare nästan alltid säger att hästen har lätt för böjning i det varv den inte böjer sig alls och att den har svårt för böjning i det varv den faktiskt böjer sig . Lite lustigt det där. En häst kan rent fysiskt böja sig så otroligt lite att det knappt är synligt för ögat. Proppsar man på och böjer dens hals ändå (för jag har märkt att det är halsen som det är viktigt att böja, why?!?!) så brukar hästen snällt rotera sin bål och sänka sin yttersida, dvs den roterar sin bål och sen kallas detta för en böjning.
En böjning är för gemene man det som för mig är en ytterst ohälsosam rotation. För mig är böjning en svag, svag genomsläpplighet mellan samtliga ryggkotor. En böjning börjar i rumpan och slutar med att hästens ytter öra tänker lite mer framåt än dens inre öra. En böjning känns som ett sug mot ytterhanden och som att suget lite försvinner i innerhanden.
Bristen på korrekt böjning beror på att ryttaren ännu inte har kunskap om rotationer eller vad bakdelen gör. Hon har ännu inte utvecklat sin känsel för detta. Så först måste man bli medveten om vad hon har under rumpan och sen bakom rumpan.
Man brukar säga att en nybörjare korrigerar hästens hals, en lite mindre nybörjare kontrollerar hästens bog, en som kommit en bit korrigerar hästens bål och proffset, han korrigerar ingenting. Han RIDER hästens bäcken och bakben och så blir allt framtill rätt. Det är dit alla ryttare bör sträva. Det tar så klart åratal av medveten träning att nå dit. Man måste utveckla sin känsel, sin koordination, sin kroppskontroll och sin styrka. För det krävs styrka att rida en bakdel.
Man kan inte fuska och börja rida en bakdel innan man har allt det andra för bakdelens signaler är så små och fjuttiga att man inte känner dem innan man känner det andra. Man sitter där och rider hästens bål och en vacker dag så börjar man helt enkelt KÄNNA saker. Saker som frustrerar och irriterar, för man vet inte vad det är. Sen börjar man komma på det lite i taget och ens medvetande blir så uppfyllt av vad man känner att man liksom tappar sitt vanliga fokus på allt som är framför sadeln, det får inte längre plats i ens medvetande för bakdelen kräver så mycket finlir att det är sjukt. Varje mikropskopisk grej man gör med sitt bäcken får en effekt (vare sig man vill eller inte), man måste kontrollera sin andning för om man som 99 % av alla människor gör andas mer på en sida så kommer det sittbenet i varje andetag att lyftas en mikromillimeter från sadeln och det kommer hästen att reagera på. När du har kommit hit, då kan du börja RIDA din häst. Böja den, rida skolor, rida piaff etc. Innan det blir allt du gör avarter av vad det skulle vara.
Det är detta som det tar åratal att komma till. Årtal av träning av dig själv, din kroppskontroll, din styrka, din koordinationsförmåga, din känsel, din känsel och din känsel.
Finns en del som försvarar det där med att börja rida tex skolor för tidigt med orden att man ju måste öva på saker för att lära sig. Jag håller inte med. Att rida skolor är att rida bakben. Om man inte har lärt sig känna och korrigera resten av hästen så kan du inte rida bakben. Det man tränar mycket på blir man bra på. Så rider man många dåliga öppnor eller dåliga slutor så blir man väldigt bra på att rida dåliga öppnor och slutor. Jag ser inte riktigt egenvärdet i detta? Det är ju alltid väldigt mycket svårare att ÄNDRA ett rörelsemönster än att skapa ett nytt rörelsemönster så om man rider dåliga skolor så måste man ju ändar dessa sen och DET är mycket svårare än att lära en grön häst skolorna.
Det finns vissa som säger sig rida bakben men som inte gör det. Man MÅSTE gå igenom alla stadierna och inte bara KÄNNA dem utan lära sig att korrigera dem. Känner man dem bara men kan inte korrigera allting så har man en häst med sänkt rygg och roterad ryggrad och då kan inte hästen bära sig vilket ses på tex dens hals (jag nämner hals för det är det som alla pratar om och se). Då är vi fortfarande beroende av våld mot hästmun för att den ska ”gå på tygel”. Kan man känna OCH korrigera hästen så behöver man inte tyglarna för att kontrollera formen framtill. Den är där gratis då. Jag har många elever som sitter och juxar med händerna och döm om min förvåning när jag påpekar detta för dem och de svarar att någon tränare sagt att man måste juxa så där med handen för då kommer hästen till slut att nå det eftersträvansvärda målet att kunna ridas utan tygelkontakt??!?!?!? Det är alltså TRÄNARE som lär dem detta juxande? hur tänkte dom där?
Så återigen. Det är inte hästen du ska träna. Det är dig, dig och dig. Har haft en challenge i min Facebookgrupp där jag utmanade folk att göra den här rörelsen. Denna är SVÅR, men någonting som är lätt för den färdiga ryttaren. Men man kan ju inte börja träna på denna, man måste börja träna på bäbisvarianten där man tex har armbågen i golvet istället för handen och knäet istället för foten och absolut inga lyfta ben och armar på ovansidan. Det viktiga är att göra detta så att axelpartiet är rakt och så att bäckenet är rakt. Det är assvårt för vi roterar oss. Det kan man se på att den undre axeln oftast är längre bak än den övre, dvs ryggraden har vridit sig, man måste tänka ”öppna upp bröstkorgen”. Ur denna rakhet kan man sen börja att korrigera och stärka sina midjor så att dessa blir raka och liksidiga.
Det är samma fenomen som man ser om man tränar hästar, kräver vi för mycket så ”går de av”, dvs roterar sig. Så bäst resultat får man av att kräva pluttesmå bäbissaker av hästen (och sig själv).
Mer hästiga diskussioner på Facebook.
Ibland är man lite mindre inspirerad och ibland mer. Alla har säkert varit i det där läget när man absolut inte VILL rida men man tvingar sig fast att Anna på jobbet betedde sig som ett as idag och att Sambon inte hade diskat eller plockat upp efter sig och de som släppte ut din häst hade tagit på FEL TÄCKE!!!!!! Allt är liksom bara skit och man mår skit och när man väl sitter där och rider så är dessutom hästen stel och osamarbetsvillig och splittrad och dum och ofokuserad och gör INGENTING rätt.
Det är då det är enkelt att man försöker tvinga den där fruktansvärda hästen att LYDA, med våld och mer våld… Men vet du..Var en större människa än så. Om man är sur och mår skit så rider man som en kratta. Rider man som en kratta så går hästen som en kratta. Så att tvinga den att gå som en Porsche när du rider som en kratta är liksom ganska meningslöst. Vissa tänker i termer som att de måste ta igenom hästen när de nu har börjat rida den. Som att hästen ser det som en tävling om vem som kan vara dummast? Eller är det rent av du själv som ser det som en tävling?
Det enda rätta man kan göra i de här lägena är att hoppa av innan man gjort bort sig totalt. Hoppa av, släpp ut hästen i hagen igen. Sätt dig utanför hagen och andas, andas och andas. Studera hästarna, studera naturen, andas, andas. Mocka en box och gör någonting mer som gör dig trött, som anstränger dina muskler rejält, som är jobbigt så att det känns som blodsmak i munnen. Fysisk aktivitet är bra för att komma ner i varv och få oss att sluta tänka. Precis allting är bra utom att umgås med levande varelser i den mest akuta fasen av ”jag mår piss”.
Våga avbryta din ridning oftare när du känner att du måste tvinga igenom saker. Då är du fel ute. Tvång och stress och sånt är inte utvecklande. Det går bara ut över hästens underkäke. Tänk alltid på att ju sämre du rider ju mer sänker hästen sin rygg och då åker hans huvud upp eller fram. Så ju mer våld du känner att du behöver använda för att hålla ner hans huvud ju sämre rider du.
Det är helt okey att sitta illa på en häst, men behöver inte vara bäst på allt. Men det är inte ok att kompensera sin dåliga sits med hjälp av våld mot hästmun. Säger igen, man kan inte skapa form hos en häst genom att dra den i munnen. Låt hästen ha sitt huvud fritt och dra den inte i underkäken… Använd hästens hals och huvud som ett kvitto på hans form, på din inverkan.
Man kan också avslöja bra och dålig ridning på vad hästens hals gör när du länger ut den från arbete. Går hästens hals /huvud ner och stannar där samtidigt som hästen går sakta så red du bra. Går hals/huvud upp eller framåt och hästen stapplar iväg när du länger ut den så red du dåligt. Kvittot på arbetet kommer EFTER vi längt ut den, inte under tiden vi drar i den.
Det är inte hästen dus ska tvinga till saker utan det är din kropp som måste lära sig inverka på ett sätt som gör att hästen kan börja arbeta korrekt och få upp ryggen.
Kom ihåg att hästar är VÄNNER, inte fiender. Var snäll mot dem.
Hästiga diskussioner på Facebook:
Jag hör ofta folk säga att min häst går inte att rida i en paddock eller ridhus för han tycker att det är så skittråkigt att bara gå runt, runt…. Jag undrar lite hur ryttaren som har en sådan häst som tycker detta lägger upp sina ridbanepass? Eller för den delen sina uterittspass? Lägger denna ryttare upp det överhuvudtaget?
OM ni har en sådan häst så måste ni ställa er frågan om ni ger hästen några andra direktiv än att gå runt runt? Är det inte egentligen så ni själv ser på ridbaneridning? Och att era uterittspass mest handlar om att rida och att de enda medvetna komandona ni ger hästen är när den ska byta gångart eller byta riktning?
Många har problemet att deras häst inte går ut i hörnorna på ridbanan. När jag tittar på sådana ekipage så ser jag bara en ryttare som åker runt och tänker på allt annat än på var hon är på väg. Hon styr varken rakt fram på raksträckorna eller ger svängorder i hörnorna. Precis som om man tror att det är självklart att hästen frivilligt ska ta kommandot och bara gå på fyrkantsspåret som en ridskolehäst. Så fungerar INTE en häst.
Om en häst befinner sig på en ridbana med fyra väggar så innebär det att i vilken riktning den än vänder sig så kommer det ett stopp som gör att den måste byta riktning. Hästar är logiska djur så om inga order ges så måste den själv ta beslutet om vägen och då blir resultatet så gott som alltid en äggformad ridväg. Första steget för att få den att gå ut i hörnorna är att börja RIDA den på raksträckorna. Fokusera på vart du är på väg, visa hästen att DU har en plan, att du väljer väg. När hästen märker att du har en plan och att du rider långsidorna kommer den att börja gå ut i hörnorna, den måste alltså först lita på att du vet vad du gör, att du med 100 % säkerhet kommer att säga till när det är dags att börja svänga. Du måste alltså vara 100 % närvarande. HELA tiden du sitter på din häst.
Samma sak med volter. Ett av de största frustrationsmomenten för mig när jag håller lektioner är avsaknaden av närvaro hos ryttaren. Avsaknaden av närvaro innebär tex att om jag ber ryttaren rida en volt så blir det aldrig en rund volt och spåret är av alla möjliga slag, trekantigt, zigzackigt etc. I en volt måste man ha fokuset inställt på att i varje steg så ska hästens bog konstant flyttas inåt, i varje steg flyttas inåt för att volten ska bli rund. man måste ha i sitt fokus att avståndet mellan en tänkt mittpunkt på volten ALDRIG ska ändras. Om det satt ett snöre i en tänkt stolpe i mitteln som var fäst i hästens bog så får det snöre aldrig varken slacka eller sträckas så att det går av.
Jag hade kunnat skriva saker om precis alla ridvägar som finns men problemet är detsamma. Ryttaren har ingen plan.
Om hästen blir rädd för något så fokuserar ryttaren på det den blir rädd för istället för på ett mål 100 meter längre bort. Då gör hon faran till målet för hästen och det är självklart att hästen inte kommer att vilja gå TILL något han är rädd för. Förbi möjligtvis men inte TILL det.
Innan vi har byggt upp vårt fokus så kan vi iallafall hjälpa hästen med blicken. Alla hästar jag träffat som saknar framåtbjudning har en ryttare som har som ögonmål hästens manke eller hals. … Hm….. Konstigt att hästen inte skyndar sig till ett ställe den redan befinner sig på…
Öva upp ditt fokus, låt dig aldrig bli distraherad och ha ALLTID en plan för varje meter du rider.
Jag får väldigt mycket frågor om hur man bäst lägger upp ett pass. Det är ju vansinnigt individuellt och beror helt på var ryttaren och hästen är i sin utbildning men jag kan ge ett exempel. Exemplet förutsätter dock att du redan behärskar följande:
*Du sitter exakt mitt över din häst
*Dina ben hänger exakt likadant ner längs hästens sidor
*Ditt bäcken är parallellt med hästens bäcken.
*Du har total kontroll på hans bukrotationer
*Du viker dig inte i midjan.
*Du svankar inte
*Du har en lodrät sits utan Charlie Chaplinfötter med tillhörande dito knän.
Om du INTE behärskar följande så går passet ut på att lära dig själv behärska detta. Under tiden du lär dig detta så är skritt en lämplig gångart och då låter du hästen såklart gå på behagligt lång tygel, dvs med en viss kontakt och med nosen framme. Detta moment kan ta några månader att behärska.
Om du behärskar allt ovan så skrittar du fram din häst på lång tygel i 10-20 minuter beroende på om han varit i hagen innan. Skritten ägnas åt lösgörning på lång tygel. För att lösgöra din häst i skritten är det viktigt att du följer hans rörelser och inte försöker få honom att gå fortare genom att sitta och jucka. Om du juckar så är det omöjligt att lösgöra hästens höfter och rygg. Mer om lösgörande skritt finner du här. Hörnpasseringarna är det viktigaste av allt, du ser till att fokus ligger på SPIKRAKA lång/kortsidor och absolut perfekt hörnpasseringar där du inte tillåter att hästen ”tappar” ner sin ytter rygghalva. För att förstärka effekten av hörnan så är det bra med upprepande halvhalter på yttertygeln i varje steg i hörnan. Om du gjort hörnet perfekt så kommer din häst att söka sig nedåt efter varje hörna. Om du gjort fel söker han sig ingenstans utan bara fortsätter att gå. efter X antal perfekt hörn där du lite då och då bytt varv så att du har kommit åt bägge hans sidor så har du nu en avslappnad lös häst med fin ryggverksamhet som söker sig mjukt mot bettet.
För att kontrollera att din häst verkligen är på hjälperna så gör en travövergång och om hästen inte svarar i samma sekund som du ger hjälpen och faller bort från sökningen av bettet så är det här du måste öva. Då ger du honom lång tygel, sitter lugnt i skritt och ger honom sen en överdriven travhjälp (kan behöva modell ponnyspark med tillhörande smackning) där han får lov att ramla iväg hur obalanserat som helst så länge han tar traven direkt. Tar han traven direkt så berömmer du massor och har givetvis lång tygel i denna övergång där ditt fokuset endast är att han ska TRAVA. Upprepa tills det sitter, på lång tygel. Krångla inte till det genom att försöka hålla fast/nere hans huvud. När du har total och ögonblicklig respons på travkommandot så går du ner i skritten och lösgör lite till och inväntar sökningen mot bettet och så testar du en ”fin” travfattning med bibehållen hållning från hästen. Gör några travövergångar och glöm inte hörnpasseringarna som alltid bör vara på gränsen till perfektion då det är dessa som bygger din häst, efter varje hörn får du en fin kontakt med hans mun.
Vill du fortsätta jobba med traven så ger du lite lång tygel på långsidorna och verkligen gasar fast det kanske inte känns 100 % balanserat. Målet är snabbt framåt och givetvis utan att du maler med skänklarna annat än precis i igångsättningen. På kortsidorna (efter en perfekt hörnpassering) så bromsar du inte utan ger med skänklarna broms och samlingshjälp där energin ska bibehållas men nu riktas uppåt istället. Till detta moment ska du såklart aldrig använda tyglarna som broms eller samlingshjälp utan du vill ju behålla den där fina bjudningen som du får efter varje hörna till en absolut stilla hand.
Gör detta några varv i bägge varven i väntan på att både ökningarna och samlingarna är i balans. När balansen är där så kan du försöka använda den balanserande traven du fått till att göra något än mer samlande.
Gå in på volten och se till att din kropp verkligen säger åt hästen att böja sig, dvs att ytterhöft är längre bak än innerhöft, att dina axlar är parkerade exakt ovanför din bäcken (om en ridlärare stod i mitteln av volten ska hon bara se ett av dina bröst, aldrig två). Se till att välja en takt och behålla denna, det brukar hjälpa med att göra ett klickljud som hästen följer om du inte har tränat upp en absolut taktmässighet i din egen kropp och är oberoende av förstärkande ljud. Fokus bör vara på att rida ytterbak till att få långa steg så att hästen söker sig mot din ytterhand så att utsidan blir längre och längre. När du har en stabil takt så kan du sitta till några steg ibland och korta upp hästen några steg innan du släpper ut den igen. Behåll den takt du valt. Upprepa några gånger i varje varv.
Sen kan man väl säga att man tränat nog för den dagen och då beger du dig ut på fyrkantsspåret och travar med tanken att dina tyglar är gjorda av pinnar och att deras syfte är att putta hästens nos längre och längre framåt/nedåt och med syftet att få hans hals så lång som möjligt, med bieffekten att stretcha hans rygg maximalt. Efter ett tag så kommer din häst att fråga dig om han får skritta och då gör ni det. I skritten letar du återigen upp den lösgörande effekten. Skritta av 20 minuter, uppsuttet eller avsuttet. Klart.
Avsluta gärna med att ni står och slappar ihop och om hästens somnar till en stund så har du ridit bra för då har hästen massor att processa. Om hästens står med benen parallella efter avslutat pass så har du också ridit bra.
Detta är bara ett exempelpass som jag skrev för att så många frågar efter det. Kan ju såklart varieras hur som helst. Men regeln är ju mindre du kräver ju mer ger passet.
Mer hästiga diskussioner på Facebook.
Nu har jag ju haft äran att få hålla lite kurser här och var och det är så otroligt kul. Om jag ska försöka beskriva vad som händer så om vi liknar en elev vid en Tv och instruktören vid en fjärrkontroll så kan man säga att innan en sån här kurs så är ridläraren utan batterier. Dvs man kan säga precis vad som helst men det händer inget med ryttaren. Jo, ibland kan det hända saker, men det är inte rätt saker. Som att man trycker på 1:an så höjs ljudet och när man sen försöker sänka ljudet så kopplas dvd spelaren på… Oerhört frustrerande.
Men efter en helg så har fjärrkontrollen fått batterier och alla trådar är rätt kopplade så att när man trycker på 1:an så kommer man till kanal ett och när man trycker på knappen som höjer ljudet så höjs ljudet. Det är helt fantastiskt. Man säger någonting till ryttaren och ryttaren gör detta. Jag tror att man måste vara ridinstruktör för att förstå storheten i detta. Problemet ligger väl i att ryttare oftast inte är införstådda med att de inte gör vad instruktören säger, de tror att det gör det men så är sällan fallet.
I helgen har jag alltså sysslat med omkoppling och batteribyte kan man säga. En sits ska ju alltså vara fungerande och kunna ta instruktioner som jag skrivet om enligt ovan och den måste dessutom vara korrekt lodrät för att man ska kunna kommunicera med sin häst med minismå bokstäver. Målet är att sitsen ska vara något man inte bryr sig om, den ska bara vara funktionabel och sköta sig själv. Men målet är ju tyvärr inte samma sak som vägen dit. Vägen dit är JOBBIG, men målet gör det mödan väl värt. Vi snackar jobbig absurdum. Men istället för att behöva tjaffsa om sitsdetaljer i åratal så går det att få den ganska okej om man tar sig tiden att offra några månader på detta. Hästarna kommer att gå och må så mycket bättre och ridningen kommer att bli så mycket lättare. Man kommer alltså att nå det för de flesta så eftersträvansvärda målet att kunna vara helt avslappnad på sin häst och inte egentligen behöva använda tyglarna för mer än små fina signaler som är så små att det är löjligt. Och det allra bästa är att hästen kommer att bli hållbarare då ju en icke funktionabel sits gör att vi måste lägga till massa grova hjälper som är väldigt ohälsosamma för ens häst. Ohälsosammast av alla sitsfel man kan ha är svanken. Man får inte svanka på en häst. Punkt. Får inte, får inte, får inte… Man bör heller aldrig sitta som Charlie Chaplin om man vill kunna rida sin häst bakifrån. Svank+ Charlie Chaplin ger stort behov av ”våld mot hästmun” för att få den där så eftersträvansvärda halskröken.
När vi låser en hästhals med hjälp av mekaniskt våld så bjuder vi in kotledsinflammationer, kissings spines, knäledsproblem, höftledsproblem, hovledsproblem, SI ledsproblem och vårt behov av att anlita kiropraktorer kommer att vara gigantiskt.
OM man rider sin häst med en korrekt sits och med små hjälper så att den arbetar korrekt så är varje pass som en kiropraktorbesök, både för oss och för hästen. Så det är liksom ganska praktiskt att lära sig rida innan man försöker lära hästen olika konster som skolor, böjning eller att rida runt, runt i ett ridhus i olika gångarter etc.
Jag har inte tidigare undervisat ungdomar och barn men på sista tiden så har det dykt upp några sådana och det är intressant. Jag har ju Ponnyakutens program i klart minne och följer ju olika bloggar med hopp och dressyrungdommar och ser massa ridskolebarn lite här och var och har tänkt att det måste vara omöjligt att lära barn rida för de rider så illa att man liksom vill gråta. Men faktum är att det är lättare att lära barnen rida än vuxna. De når samma resultat med knappt någon ansträngning alls. Det finns alltså ingen som helst anledning att våra barn sitter så illa som de gör och rider så illa som de tyvärr gör idag. De tar till sig instruktioner som svampar och har inte hunnit slita snett på sin kropp ännu så som vi vuxna gjort i den process som kallas livet. Men men… Det är som det är. Jag instruerar med glädje barn och ungdomar med denna nya upptäckt. Kanske kan man skapa en generation med välridande Svenskar om vi fångar upp dem i tidig ålder?
Nåväl, tillbaka till helgen. Som instruktör så blir jag otroligt glad över att på en enda helg ha kunnat vara medverkande i att skapa dessa två nästintill perfekta sitsar. Perfekta för den gren de rider. På bilden har vi en dressyrsits och en westernsits. Det roliga med bilden är att den är tagen efter sista passet och ryttarna sitter och slappar men det perfekta sitter kvar. Mission completed skulle jag vilja säga. Och hästarna är som ni ser glada och nöjda.
Det är dock jobbigt att ändra på sin sits och det är så kul att se att ryttarna utan undantag och på eget bevåg börjar stretcha så fort de hoppat ur sadeln 🙂
Helgen har bestått av sånt här.
Och sånt här.
Supertrevlig helg var det verkligen. Och så roligt att göra återbesök hos elever som verkligen övat på läxan de fick vilket syns så otroligt tydligt på deras hästars utveckling. När man ridit så väl att hästen svankar mindre även när den bara står och hänger på stallgången eller går i hagen, då jäklar har man ridit bra. Då blir jag glad :-).
För målet är ju att bygga upp en stark häst med en bra hållning som den liksom bara har. Att få den att sluta svanka just bara den lilla stund vi rider har ju ingen effekt. Då går den ju och svankar 23 timmar om dagen och jobbar korrekt en timme om dagen. Så att en häst är bra riden ser man på hur den rör sig utan ryttare. Då ser man om ryttaren verkligen jobbar med hästens hållning eller om hon bara jobbat med dens hals. Jobbar man bara med halsen kan man aldrig påverka dens hållning permanent utan bara för stunden.
Tipsar alla nytillkomna läsare om grunden i min ridning, Paddan. Skrivet av en elev som gästbloggade lite hos mig. Paddan
Samma tjej som skrivet om Paddan skrev ett sånt fint inlägg om mig, jag blev alldeles rörd. Tack 🙂
Mer hästiga diskussioner på Facebook.