Du behöver inte älska dig själv säger Jeffrey

Jag är en sådan människa som alltid studerar något. Det är lite som man säger om kärlek, kärleken är oändlig men föremålen skifftar. För mig kan man byta ut kärlek mot studier, studierna är oändliga men vad jag studerar skiftar. Jag är just nu väldigt intresserad av det mänskliga psyket efter mina upptäckter om att det som gör det svårast att rida är våra tankar och våra känslor. Dessa liksom hindrar oss från att rida bra, att bli vårt bästa ryttarjag. Jag läser därför en massa böcker om detta ämne på min fritid, samtidigt som jag utbildar mig inom detta. Kallar du mig nörd? Jepp, du har fullkomligt rätt, jag är en nörd ända ut i fingerspetsarna. Men som sagt var, det jag nördar om kan skifta, men nördar gör jag alltid :-).

Iallafall, tillbaka till ämnet ”Du behöver inte älska dig själv”. Det är en bok skriven av en psykolog vid namn Jeffrey Wijnberg. Jag sträckläste den, kunde inte sluta. Det var den mest befriande bok jag läst på väldigt länge.
Den omkullkastar så otroligt många saker som jag personligen tänkt massor på. Den är rak, ärlig och sann. Jag antar att man antingen hatar bokens åsikter eller älskar dem.

Hur passar då den här boken in i en hästblogg kanske ni undrar? Jo, så här tänker jag. Vi uppfostrar nu en curlingeneration. Vi curlar våra barn, vi curlar våra vänner, vi curlar våra djur, vi curlar våra hästar. Om vi hade kunnat tror jag banne mig att vi hade curlat våra bostäder också. Jag har testat det där sista, ni vet , positiva affirmationer och du är vad du tänker och sånt där. Jag intalade mig helt enkelt att mitt hem var rent och fläckfritt, att alla kläder, lakan och handdukar låg prydligt vikta på hyllorna, i färgordning självklart ;-), min diskbänk glänste och spisen hade inga matfläckar alls på sig. Jag skrev affirmationer om det och jag fäste dessa lite varstans i huset, jag drömde om det, jag tänkte på det i flera dagar. Resultatet? Det hjälpte inte ett jäkla dugg. Ren bluff. Det var precis lika stökigt och oorganiserat som vanligt.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att bostäder är döda ting och räknas inte, de kan inte påverkas. Du har en poäng där faktiskt.

Men om vi vänder på steken och jag intalar mig själv att jag är en fantastisk hoppryttare. Modig som få. Mina tävlingsnerver är lika opåverkbara av störande omgivning som stål. Jag är typ Peder Fredriksson. Jag tänker på detta i flera dagar. Jag har en terapeut som stärker min tro på mig själv. Jag är inget dött ting, alltså borde det hjälpa.

Men ärligt talat så är jag sjukt hopprädd och jag lider dessutom av elakartad svindel och med tanke på min skröppliga gamla rygg så är jag inte ett fan av hög fart eftersom en avramling där kan göra mig handikappad för resten av livet. Jag kan på sin höjd tänka mig att ramla av i skritt ;-). Men det här innebär att vad jag än intalar mig själv så är jag förmodligen världens sämsta hoppryttare. Mina tävlingsnerver är dessutom av den arten att de kan skrämma slag på vilken häst som helst.

Jag minns när jag tränade travhästar. Jag körde inte dessa själv i löp utan det gjorde proffsen. Men grejen var den att mina tävlingsnerver gjorde att jag inte ens kunde agera hästskötare åt mina egna hästar på tävlingsdagar eftersom jag smittade dem med min nervositet utan det fick någon annan ta hand om. Av hänsyn till hästarna så höll jag mig lååångt borta från dem när det var tävlingsdags. Jag kan däremot utan problem grooma andras hästar på tävling och utgöra ett bra stöd åt nervösa ryttare.

Om vi då tar temat älska. Idag måste vi älska alla. Men allra mest oss själva. Älska är av någon för mig outgrundlig anledning ofta bundet till prestation. Ofta har jag hört ryttare säga att idag gick min häst bra så nu älskar jag hen. Jag har aldrig riktigt fattat det där tänket. Därför är det lite svårt att resonera om det men jag antar att om folk älskar sin häst mer när den går bra så älskar de den mindre när den inte går bra?!? Och att detsamma gäller egenkärleken, dvs att när man presterar bra så älskar man sig själv och om man presterar dåligt så älskar man inte sig själv.

Översatt till mina dåliga tävlingsnerver så borde det innebära att jag inte skulle älska mig själv för att jag inte är och agerar som Peder Fredricson?!?! Det låter ju liksom helt knasigt i min värld. Det har ju ingenting med kärlek att göra att jag suger på att ha bra tävlingsnerver och att jag är sjukt hopprädd. Jag är ju bra på en massa andra saker. Jag är väldigt bra på att arbeta hästar vid hand och på töm tex. Innebär då det att jag ska älska mig själv?!?! Hur vet man när man ska älska sig själv eller inte?

Ja ni ser ju, det här uttrycket att älska sig själv har alltid förvirrat mig. Faktiskt ända tills jag läste Jeffreys bok ”Du behöver inte älska dig själv”. Den tar upp detta och andra förvirrande saker och klargör dessa för såna som mig. Såna som inte förstår. För mig är kärleken inget jag lägger någon större vikt vid, den är där, alltid, nånstans antar jag, föremålen skiftar förmodligen, men det är som sagt var inget jag lägger någon större vikt vid.

Jag tänker att det nog är ganska lätt att missta kärlek för den tillfredsställande känslan av att känna att man lyckats med något istället för den ytterst otillfredsställande känslan av att ha misslyckats med något. Men vad vet väl jag? Typ ingenting mer än att jag tror att lyckan ligger i att acceptera sig själv precis som man är, just precis nu. Inte tänka för mycket på igår och imorgon. Framför allt att inte skylla sina eventuella misslyckande på sig själv, på någon annan eller på en gammal händelse. Bara konstatera och acceptera och ta nya tag i morgon. Lev här och nu så blir det mesta bra.

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok men jag avslutar nu för att inte bli långrandig. Men läs den, du som ställer dig skeptiskt till självcurlande!

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *