Första mötet med Lindah
Efter påtryckningar från granntejejer med sina hästar i området, startades några år tidigare det som idag heter Team Ljungagård. Fanns inga ställe man kunde åka till och ”få va sig själv”, hette det. Det fanns ju bara hoppning och dressyr, varför fanns inget för oss fritidsryttare, fortsatte det. Så hit till Ljungagård fick man komma på träning och vara just sig själv, vilket det är fortfarande.
En av tjejerna sa en dag- Janet, jag skulle gärna vilja att vi hade haft dressyrlektioner här på Ljungagård. Fast… jag menar inte vaaaanliga dressyrlektioner, för.. du vet.. jag förstår inte varför jag ska tex göra en skänkelvikning.
Så problemlösare som jag är funderade jag ett tag och tänkte… hmm.. om vi inte ska ha en vanlig dressyrlektion… Vad har man då?
Jag kommer själv från Islandhästvärlden sen 24 år tillbaks då vid denna tiden och precis bytat ras till tregångshästar. Jag var själv ute på halt vatten och på något konstigt sätt hade en skev bild över hur man red tregångare. En gammal bild i huvudet över hur jag trodde man skulle rida fast jag inte ville rida så, ja.. Jag kände väl också att det var en bra idé, för någon dressyr ryttare är jag verkligen inte i mina mått mätt, jag är en funktionsryttare, som jag kallar det idag.
Jag vill minnas någon av team-tjejerna hade sett Logisk Ridning sidan på Facebook, med ett gilla. Jag blev nyfiken, tittade in på sidan.. Det fortsatte några veckor, tills jag hade bestämt mig att jag var ärligt nyfiken på vad den här människan hade att säga. Det var ju helt superkonstigt i text. Jag menar, hur kan man veta att det är så man ska göra? Vem har liksom förklara för henne när ingen har förklarat för oss andra? Är detta verkligen sant?
Jag hade samtidigt några år inom häst-rehab och utbildat mig på Axelssons åren tidigare. Jag har i många år själv jobbat med ”problemhästar” och gångartshästar är verkligen en tankenöt och känsel-ridning ut i fingerspetsarna, så… Någonstans ringde en klocka att det fanns en röd tråd i vad den här tjejen sa. Jag var ärligt nyfiken och jag ville ärligt veta mer, men för den sakens skull vet jag idag, att jag var inte mottaglig vid det tillfället.
Något som jag idag tycker är viktigt att fråga sig själv. Ok! jag är nyfiken och villig, men är jag mottaglig för den information som kommer? För det betyder att man måste lägga delar av sin egen saliga tro till sidan, göra sig transparent och låta sig ledas. Skrämmande som vuxen, mycket skrämmande…
Det bestämdes att Lindah skulle besöka Ljungagård på sommaren. Jag följde sidan under tiden. Jag var fortfarande inte mottaglig, bara villig…(fast det förstod jag inte då)
Tjejerna jublade! Lindah skulle komma! Nu skulle vi minsann få en massa information. Vi fritidsryttare! Tänk! Äntligen… Alla var så villiga.. Men.. var de mottagliga?
Lindah kom på sommaren, som en Spansk frisk fläkt till vårt kunskaps-torkade Ljungagård. Behöver jag säga att tjejerna, som låg på under tiden, som önskade mer information, som var villiga, ingen fanns vid första träffen, faktiskt ingen..
Det blev en superintressant kväll i ladan på Ljungagård. Det gjordes övningar på ridbanan, det var rita på tavlan, det var tystnad, det var skrynkande ögonbryn. Vissa gick hem med hopp, andra rynkade näsan. Men jag vet idag, att alla fick något med sig från den kvällen oavsett vilken gren man tillhörde. Det pratas än idag, om kvällen i ladan på Ljungagård.
Första ridlektionen för Lindah var i regn vill jag minnas. Regnet kunde jag skita i, men asså.. Jag fattade inte ett jota.. Och det var ju så knepiga grejor hon pratade om.. fast.. egentligen förstod jag det.. jag kunde bara inte förstå ändå.. Vad är det för instruktörsord? Aldrig någon som använt..hmmpff.. Hon sa till MIG vad jag skulle göra? men säg vad jag ska göra med hästen!!!
Absolut en släng av vuxen-rädsla slank in. Jag kunde ju rida, aldrig någon som sagt att jag red dåligt. JAG ÄR MINSANN FÖLJSAM! Jag som ridit in oräkneligt med Islandhästar, haft elever sen jag själv var tonåring, tävlat högt upp i klasserna, som var anlitad för min kunskap om gångartsridning.. Det jag missade (med glädje) i huvudet, var 18 år med sjukdom, att jag blivit vuxen och stel, att min kropp behövde servas och att jag var totalt omedveten om var min kropp befann sig, mot vad hjärnan trodde den uppehöll sig.
Behöver jag säga att i alla strider vi gick, blev det 261-0 till fördel för Lindah.. hahahah!!
Jag är tacksam att hon orkade stå ut med mig, för jag kan inte ha varit en lätt elev.
Jag ska ändå tillägga, att jag fram tills för några månader sen, haft min guard uppe. Det är så vuxna gör och säkert du som läser också, det är helt ok.
Idag, nästan 3 år senare, är jag fullständigt övertygad om att Lindahs sätt att utbilda ryttare, för det är just det de är, utbilda ryttare till nya verktyg, är för många ett vinnande koncept.
Varför frågar du nu som inte följt med på färden. Jo, efter att jag satt på föreläsningen med veterinärerna och forskarna, som bekostas av Ulla Håkansson (dressyrelitens drottning), kunde jag inget annat är falla till ro. Jag sänkte guarden hela vägen och insåg där och då, Lindahs sätt är så välbeskrivande och nerbenat lektionsinriktat med en röd tråd. Inget av det som forskarna tog upp var något nytt för mig. Jag log och skrattade mig genom föreläsningen och kände mig faktiskt ashäftig som förstod 99% av deras information. På den korta tid de hade på en förläsning, pratade de faktiskt om hur vi måste bli medvetna om vår egen kropp och våra funktioner, kortfattat. Inget om hjälpgivining på häst.
Vi ser mer och mer information på nätet och böcker om olika träningesformer, vi läser om ryttare som utför avslappning och vad allt det nu kan vara, oavsett vilken gren man intresserat sig för. Skogsmulleridning är faktiskt också en gren i mina ögon.
Att lära sig rida handlar mer om ryttaren än hästen i ärlighetens namn.
Så tack Lindah för din energi!. Jag vet att det krävs otroligt många timmars studier om människohjärnan, kroppskontroll och inlärningsbeteende, hästhälsa, biomekanik och fysiska lagar etc för att få till dina kurser. Vi ser bara toppen av isberget i kurserna.
Janet