Jag upplever att vi omedvetet blir mer och mer oartiga mot våra hästar och de blir ju då så klart ännu mer oartiga tillbaka. Beror det på att vi vill vara oartiga ? Nej, det tror jag inte. Jag upplever att folk försöker allt vad de kan att vara snälla mot sina hästar. Det matas, det kläs i matchande chabrak och täcke, man köper fina saker till sina häst, man bäddar boxen med stor omsorg och både skalar och delar morötterna som prydligt läggs ovanpå middagsmaten. Det är viktigt att det syns att vi bryr oss om hästen uppfattar jag det som. Jag läste till och med någonstans att det var viktigt att vara välklädd när man rider och hanterar hästar för att man inte ska skämma ut hästen . Gulligt, verkligen gulligt tänk. Just det där sistnämnda lägger jag själv stor vikt vid, alltid välklädd och välmatchad och min häst är välborstad och välklippt och så där ja 😉 Skulle aldrig ha svart sadel till brunt träns eller en ful padd ÖVER den snygga;-) Eller inte.
Faktum är dock att allt det där vi gör för våra hästar beskrivet enligt ovan, det har inte ett dyft med hästens behov att göra. Det är saker vi gör för att andra människor ska se hur mycket vi bryr vi oss om vår häst. Det är ju i ärlighetens namn så hela den moderna människans liv fungerar. Vi gör inte speciellt mycket för våra egna innersta behov, det hinner vi inte med när vi jobbar och sliter för att få mycket pengar så att vi kan skaffa ett snyggt hus, en snygg bil, dyra kläder, en välklädd häst, ge ungarna allt det som alla andra har (jag har alltid undrat vem som var den första ”andra” :-)och tja, ni vet, det där ekorrhjulet. Faktum är att lika lite som prylar och ett snyggt skal gör hästen lycklig så gör det oss själva lyckliga. Mycket vill ha mer. Ekorrhjulet stannar liksom aldrig. Jag tror att man inte riktigt vågar stanna det eftersom ingen annan stannar det och den som stannar det måste således vara konstig, följer inte flockens mall.
Nåväl, tillbaka till artighet. När vi är så fixerade vid en snygg yta så glöms det där inkännandet bort. Det är svårt att fokusera på två saker samtidigt. Det är lite samma sak när folk rider. Det är pinsamt att inte rida som alla andra. Jag vet när jag är på större anläggningar och hjälper en ryttare att länga ut hästens hals, dvs få den att sluta gå på tygeln (oh du milde silket brott liksom ;-)) så är det ett projekt dömt att misslyckas om det är andra ryttare i ridhuset som gör allt för att åstadkomma det motsatta. Det blir liksom pinsamt.
En ryttare döms efter hur snabbt hon kan få hästen att gå på tygeln. Ridskoleungar beundrar oftast den enligt mig mest hårdhänta ryttaren i gruppen eller på skolan, eftersom den snabbast får hästen att ” gå i form”. Återigen en grej som vi ser andra göra.
Så med detta inlägget så vill jag uppmuntra till att idag, endast idag tänka tvärtom. Ignorera vad alla andra tycker och tänker och ser. Var en rebell och ha omatchande kläder, våga rida utan benskydd (om du är en sån som har det för att visa att du minsann bryr dig om att skydda hästens ben, eller för att alla andra har dem). När du rider så strunta i hur ni ser ut, ge hästen ett pass med enda fokus att göra honom lycklig, inte att trycka in honom i en speciell form. Försök framkalla den där känslan i dig som man får när man är genuint lycklig, ni vet första soliga vårdagen, eller förväntan inför en dejt eller vad som nu gör dig lycklig. Behåll den känslan hela ridturen och tillåt din häst att få känns att du bara är genuint lycklig. Klappa honom ofta, beröm honom ännu oftare och passa på att ge dig själv en klapp på axeln när du ändå håller på 🙂
