Inlägget gjort

Går det någonsin att ändra synen på hästen?

Jag känner mig ofta som typ Schweiz. Jag är som en liten neutral plats i mitten av en massa läger.

I ena lägret har vi de lite hårda som skyller allting på hästen, hästen blir anklagad för att vägra gå ut i hörnor, vägra böja sig längs spåret, vägra hoppa hinder, göra dåliga byten etc.

I andra lägret har vi de lite rädda och försiktiga som tycker oerhört synd om hästar som tvingas att bli ridna på och som aldrig får känna sig riktigt fria.

Jag kan inte relatera till några av dessa grupper, jag försöker, jag gör verkligen det, jag studerar, läser, tittar, tänker men får liksom aldrig ihop det hela.

I första lägret tycker jag synd om hästarna rent fysiskt men faktiskt även lite synd om människorna som liksom inte riktigt fattar vilket djup och samarbetsvilja det finns i hästar om man ger dem chansen.

I andra lägret tycker jag synd om hästarna rent psykiskt men även ryttarna psykiskt. Vilket oerhört lidande det måste vara för en människa att vilja hålla på med hästar som befinner sig i en situation man tycker synd är helt fel.

Jag är lite mer i mitten. finns det fler som känner som jag gör?

Please follow and like us:
Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *