Det finns många olika sätt att träna sin sits. Många verkar tro att allt en ryttare behöver göra är att sitta i lodrät sits med händerna ihop, då blir allting bra. Men ärligt talat, om det verkligen varit så enkelt så hade alla varit proffsryttare. Jag hör ofta dressyrtränare säga denna fras, lodrät sits och händerna ihop… Jag blir lite mörkrädd. Jag har sett massvis med ryttare som sitter i lodrät sits med händerna ihop där hästen ändå inte går så bra, visar tydligt obehag. Vi lever förvisso i en tid där hästar visar obehag mest hela tiden när de rids. Detta obehag verkar vara helt normalt och inget som folk verkar reflektera över. Vilket i sig är helt galet. Men det är en helt annan historia och inget jag tänker skriva mer om i detta inlägg.
Jag tänker skriva om ofrivilliga spänningar. Även fast ryttaren sitter enligt ridhandboken så behöver det inte betyda att hon rider bra.
Vår kropp är så konstruerad att vi har spänningar. När vi har haft spänningarna i några år så tänker vi inte ens på att de finns, de blir vårt normalläge. Även hjärnan ställer in sig på att det spända är det normala. Mer och mer spänningar kommer in under åren som går. Vår kropp och vår hjärna vänjer oss vid detta. Det går inte att komma ur detta läge genom att be ryttaren slappna av. Om hon slappnar av så kommer hon att hamna i normalläget, dvs det som är spänt.
Så för att ta sig ur en spänning krävs MER. Man måste överdriva det spända i absurdum. Först då reagerar kroppen och inser att det finns ett problem. Då kommer hjärnan att hjälpa kroppen att släppa på spänningen, först på den extra, fejkade spänningen men efter en massa upprepningar så kommer man även åt den normala spänningen.
Hästen känner allt vår kropp gör. Han har vant sig vid dina spänningar och anpassat sig till dem. Han kommer även att anpassa sig till det nya läget, härma dig och bli mer och mer avspänd i takt med att du blir det.
Symptom på att häst och ryttare är fast i en oönskad spänning är tex att om du länger tygeln aldrig så mycket så drar han. Han har svårt med böjningen, hörnpasseringar och nedtagningar, slänger gärna med huvudet i de sistnämnda. Han har ingen sökning till ryttarens hand, svårt att kunna länga ut halsen. Han kommer även att ha ett s.k dåligt gångartsregister, dvs han har svårt för att ha olika tempon och steglängder i en gångart,
Här visar jag en film på hur jag jobbar med ryttare som fastnat i en spänning. Det är inget flashigt, inget imponerande som jag visar utan det är bara en slags sitsträning som hjälper ryttaren ur en spänningen så att hon sen kan rida bättre när hon rider flashigt. Det är en mycket effektiv övning det här, att komma ur en spänning genom att överdriva den.
Hela mitt koncept bygger på det här, att överdriva en spänning för att nå fullständig avslappning. Men det tar tid, väldigt mycket tid.
Den fullständiga beridarutbildningen hos mig innehåller 7 ridkurser a’ 3 månader, samt 6 arbete vid Hand Kurser a’ 1 månad. Många reagerar på att det är för lång tid, ca 2 år, så lång tid har man inte på sig för man kan liksom det mesta redan, man behöver bara lite finputsning. (De flesta vill gå mina överkurser men helst hoppa över grundkurserna vilket ju är lite konstigt för de är ju grundridningen som fallit bort i den svenska ridsystemet)
Jag brukar kontra med att fråga hur länge de har ridit. 10 år kanske svaret blir. Då brukar jag alltid bli lite chockad, du har alltså ridit i 10 år och har fortfarande aldrig ens testat piaff?!?!?! Piaff är den enklaste av de svåra rörelserna just för att den är rak, det är inte så svårt att komma dit om man vet vad man gör men det är faktiskt så att många har suttit och tragglat dressyr i en halv livstid och sitter fortfarande och kämpar med grundridningen.
Det är liksom lite sorgligt…