En elev jag hade för många år sen skrev så fint i sin blogg igår så jag frågade om jag fick kopiera in det här och det fick jag 🙂 Ni hittar hennes blogg här.

Mitt tränings- och tävlingsuppehåll med hästarna har fått mig att fundera mycket. När väl karusellen är igång blir det lätt så att man rycks med och gör det man är van vid oavsett vad det är. Att då stoppa upp och tänka igenom vad man håller på med är inte heller så lätt.
Förutom att jag nu hinner fundera på träning, tävling och vad jag gör med hästarna finns det dessutom nu också tid att vara hemma. Det är något stort i mitt liv och idag är en sådan dag när jag bara njuter av att vara hemma.

Jag har passat på att fundera lite över hoppningen och framför allt min sits.

Jag har jobbat massor med min ridning de senaste åren. Framför allt för att få ordning på min katastrofala sits men också för att lägga en ny grund.
Redan när jag bodde i Kalmar försöktes det att rätta till den bland annat genom att sätta mig på stoet Chanelle som ofrånkomligt stoppade när jag inte red ordentligt. Jag vet inte riktigt hur många gånger det resulterade i att jag satt i olika hinder… men hjälpte det? Knappast! Det må bero på att jag är tjockskallig, eller kanske beror det mest på att jag har extremt dålig kroppskontroll och inte så lätt kan ta åt mig de vanligaste instruktionerna så som luta dig tillbaka eller sitt upp.
Inte för att jag är dummare än någon annan utan kanske mer för att jag tidigare aldrig har haft behov av att fundera över exakt vad jag gör med min kropp och jag tyckete ju att jag lutade mig tillbaka… det är bara det att det inte var eller är tillräckligt att bara tycka. Jag rätade ju inte upp mig, i vart fall inte tillräckligt och inte på rätt sätt. Och när den tanken har landat känns det minst sagt logiskt att jag aldrig lyckades med att hjula på baletten när jag var liten…

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Inte kan väl avslöjanden om min tidiga och mycket korta balettkarriär vara av intresse?

På de senaste tiden har det skrivits mycket om sits lite var stans. Det talas om grunden i ridningen och att den ofta saknas. Det skrivs om vikten av en bra sits. Men har inte alla ryttare det?
Nja, kanske inte alla och i synnerhet inte jag från början.

Nu när jag dessutom sitter och skrittar, skrittar och skrittar en massa har jag passat på att tänka på sitsen. För att bara sitta och åka rundor på hästryggen gagnar ju ingen. Och dessutom är det supertråkigt.

Min sitstränare som för ett par år sedan började lära mig att sitta ordentligt och inverka på ett korrekt sätt, Lindan är tillbaka igen. Jag har inte kunnat träna för henne under de senaste åren då hon har bott utomlands men jag hoppas att jag skall kunna göra det när jag får tillåtelse att rida Hisan på ridbana igen. Än så länge läser jag mina tidigare inlägg här på bloggen och tittar på gamla filmer. Sitsinläggen finns under kategorin sitsträning här bredvid för den intresserade.

Nu är det inte bara allt skrittande som har fått mig att fundera. Till exempel har Arnold Assarsson startat en blogg där han skriver om hoppträning. Han är träffsäker i sina inlägg och skriver om saker som borde vara självklara så som att det är viktigt att lägga en bra grund och att en bra runda på låg höjd är viktigare än att snabbt klättra i klasserna och hoppa högt. Detta är till synes mycket logiskt. Men är det det vi ser på hoppbanorna? Är det detta jag har praktiserat? Jag vill ju klättra i klasserna…

Bara idag när jag läste ett inlägg på Tyras blogg slog det mig att jargongen lätt är en annan bland ungdomar. Hon säger ju att det är viktigt att träna grunden men också att det kanske inte görs på hoppträningarna för då förlorar tränarna elever för träningarna blir för tråkiga??? Men vänta lite här! Stopp! Är det tråkigt att göra något väl?
Jag tycker ju inte det men jag tror inte att precis alla tycker som jag.

Jag undrar nu lite om jag är färgad från travet också. Men tränar min häst gör jag ju själv. Till hopptränaren eller dressyrtränaren vänder jag  mig för att bli tränad själv. För att kunna bli en bättre ryttare. Att hästen också blir bättre av det kan man ju se som en bieffekt. Det ena leder ju till det andra. Därför vill jag att den tränaren jag rider för korrigerar fel som jag gör.
Jag uppskattar inte träningar med massor av folk där tränaren är oengagerad och bara säger hoppa det där hindret eller rid den linjen. Jag vill ha en tanke bakom och jag vill ha hjälp med att rätta det jag gör fel. Annars lär jag ju mig inget.

Till detta har jag hittat Tord som är väldigt fokuserad på mig som ryttare i hoppningen. Han brukar säga att Hisan redan kan hoppa och i stället är det mig vi skall jobba med. Precis det jag vill åt.
Likadant vill jag ha min sits korrigerad när jag rider dressyr. Jag vill ha hjälp med att förfina mina hjälper och att lära mig att ge rätt hjälper. Att sitta rätt. För det är grymt svårt.

Det finns flera olika sätt att lära ryttaren rätt. Jag gillar Lindas sätt att bit för bit lära mig hur jag skall inverka med min sist för att ge rätt hjälper. För det spelar ju ingen roll hur mycket jag sliter om jag ger felaktiga signaler som hästen inte kan förstå.
Dessutom är hon så pedagogisk och lyckas med att förklara allt i minsta deltalj.
Det kan tyckas flummigt när man läser mina inlägg från hennes träningar men det beror g mest på mitt sätt att återberätta. Och alla fungerar vi olika, hennes förklaringsmodeller fungerar 100% för mig. Min sits har blivit så mycket bättre och det håller i sig, jag kan inverka bra mycket bättre nu.

Jag roade mig med att klippa ihop lite frekvenser från lite filmer jag har i datorn för att illustrera detta.