För ett par år sen, närmare bestämt 2018 så var jag oerhört trött på att hålla lektioner för ingenting blev bra. Jag blev frustrerad, eleverna blev frustrerade och det blev liksom bara blaha av allting. Jag hade liksom redan knäckt ”att göra gåtan” koordinationsgåtan, ni vet den där om att det tex är helt bortkastat att lära folk eller fä saker under stress, att man ska dela upp en rörelse i sina beståndsdelar och träna på dem var för sig, att de flesta behöver träna sig själva istället för att träna hästen och allt det där. Jag måste säga att det är oerhört skönt att säga att utvecklingen på området går framåt. För 10 år sedan var det rätt ensamt att predika för detta, men nu börjar utvecklingen gå framåt även för den breda massan. Det är oerhört glädjande. Det blir ensamt och kallt på toppen om man säger så.

Men.. Jag insåg att det räcker inte att korrigera folk fysiskt. Iallafall inte om de ska kunna påverka hästar. Jag saknade kunskap så jag började leta sådan. Jag har ju jobbat med hästar hela livet, det var mitt yrke i många, många år så för mig kräver hästar inte så mycket tänkande, jag bara gör. Det jag numera vet att jag saknade i kunskap var vilka krig det pågår i varje enskild människa. Det är rena rama inbördeskrigen i folks hjärnor. På riktigt. Det är ett under att inga sanktioner införs, att inte Usa skickar dit vapen och så 😉 för att få ett slut på kriget.

Jag utbildade mig under några 2,5 år inom Mediyoga, har en halvt avslutad terapeututbildning inom det, ska ta upp den igen till vintern är planen. Där lärde jag mig (utöver alla yoga då) mestadels om stress, att hantera den. Att mäta den, hur den känns. Jag insåg att även jag som är så lugn är stressad alltid, att jag därmed tillhör de 80 % som alltid är stressade. En riktig ögonöppnare. Det är så ovanligt med en icke stressad människa att de flesta knappt har träffat någon. Jag förstod varför vissa hästar totalt går i baklås med vissa människor för att vara mjuka som solvarmt smör i sällskap av andra människor. Detta hade intressant nog ingen som helst kunskap till människans hästkunnande.

Jag hamnade efter något år i skolbänken inom psykiatrin i mitt letande, har avverkat (och gör det än) alla möjliga avdelningar inom psykiatrin, träffat tusentals människor med olika grader och typer av psykisk ohälsa. Varje människa har lärt mig något. Jag fortsätter läsa, psykologi, sociologi och nu har jag precis avverkat en juridikkurs i Socialrätt. Den sista lär jag inte ha så mycket glädje av inom hästeriet men iallafall ;-). Jag är kvar inom psykiatrin som mitt huvudyrke och har numera haft hästarna enbart som en hobby under några år, utöver onlinekurserna som fortgår som vanligt. Pandemin gav mig en nödvändig pusch för att helt sluta undervisa ute på fält. Det var en välbehövlig paus för mig. Jag fick samla krafter, jag fick inhämta kunskap, jag fick utveckla min kunskap om människans psyke utan att psyket behövde påverka hästarna. Nu har jag under sista halvåret sakta börjat undervisa igen, ett fåtal ekipage, mestadels online, men även ett par enstaka lektioner IR här i Växjö. Det känns bra. Jag har sakta införlivat min nyvunna kunskap i min gamla kunskap.

Det är roligt att undervisa igen. Jätteroligt. Största skillnaden för mig är vetskapen om att en människa är som den är. Ingenting man gör eller säger, tycker, tänker eller vill kommer att påverka människans innersta kärna, ens om hon vill det själv. Vi är som vi är. Det var saker jag inte hade en aning om innan.

Det viktigaste för dig som människa i samband med en häst är att få ett slut på kriget i din hjärna. Acceptera dig precis som du är. Sluta försöka göra saker för att göra andra till lags. Sluta göra saker som du inte tycker är roliga. En fras som jag hört till leda, är att man håller på med det logiska , eller annan alternativ gren, för att det är bra för hästen, man gör det för hästens skull. När en människa säger så så vet jag att det pågår ett krig i dennes hjärna som hästen kommer att känna av och protestera mot. Om du gör något för hästens skull så går du ofta emot vad du själv vill, eller tycker om att göra. Det må låta konstigt när jag skriver det, jag är medveten om detta. Du ska göra saker för att det är bra för dig, för att få dig att må bra. Jag sysslar med det jag gör för att det ger mig näring för själen. Bara så.

Om jag tex skulle ge mig på att tävla i dressyr så hade det enbart varit i syfte för att visa andra vad jag kan. Min själ hade lidit då eftersom jag hatar att vara i centrum, jag är mer en betraktare. En annan ryttare kanske har en personlighet som älskar att stå i rampljuset, som älskar att visa upp sig. Om hon skulle tävlat i dressyr så hade hon mått bra av det. Hur tror ni att det påverkar hästen att tävlas av de här två ryttartyperna?

Men.. Ridning är komplext. Vi måste utöver att ha koll på våra känslor, vara sanna mot oss själva öka på vårt kunskapskonto. Det hjälper ju tyvärr inte bara att tänka rätt, man måste också göra rätt.

Ridning är svårt på det viset för vi har en känslig varelse som påverkas både av det vi tänker och det vi gör. Om vi hade hållt på med cyklar så hade vi inte behövt vara lika sanna mot oss själva eftersom en cykel inte har känslor, varken fysiska eller psykiska.

Att undervisa i ridning är därför väldigt svårt. Man måste göra saker som inte går emot ryttarens inre kärna, samtidigt som hästen inte får komma till skada och så ska dessutom lektionen utveckla både häst och ryttare 🙂 Plättlätt, eller huuur? Men jag övar, nästan varje dag. Beräknar att jag kommer att vara fulllärd redan om ett par decennier.