Deprimerande och halta dressyrhästar

Rena skräckpropagandan kan många kanske tycka nu när det sätts  på pränt det som många egentligen vetat men inte riktigt tagit till sig.

Deprimerade Dressyrhästar.

Mer än 50 % av alla skador är hältor

Vi måste tänka om vänner, på riktigt. Som jag ser det så får dressyrhästar sällan en riktig chans. När proffsen letar dressyrhäst så letar den smarta efter en häst som kan bli lösgjord utan att tappa fart.

När ”Svensson” letar en dressyrhäst så letar de efter en som kan bli lösgjord men fortfarande är snäll. Att vara snäll innebär att det kommer att saknas energi och denna energi jagar man i åratal i manegen. När jag träffar gamla dressyrhästar så har de som ett stort område med elefanthud i sporrområdet… Pälsen är kvar så det syns oftast inte men det känns man klappar dem där…

Men grejen är den att det hjälper ju inte att banka på den. De skapar bara valkar och slutar känna. Den behöver motivation och energi, få igång motorn. Den behöver öka konditionen.

Jag är travmänniska i grunden, det betyder att jag är väldigt bra på träning av häst. Travhästarnas träning mäter man t.ex i återhämtningspulsen. Jag roade mig med att pulsa några av mina dressyrekipage. Underlagen var nylagd lite för djup sandbana, fiberbana och paddex. Och vet ni, INGEN av ekipagen kom upp i puls som ger någon form av konditionsförbättring!!! Ingen!!! Detta trots att ryttarna var helt slut efter passet, hästarna flåsade och var genomsvettiga.

Det innebär alltså att det i princip är omöjligt att få upp en grundkondis på en dressyrhäst i ett ridhus. Man måste ut.

Jag tror att vi har för låg träningskunskap och dessutom lite för dålig ridkunskap för att våga ge sig ut utanför manegen med de nuförtiden ganska svårridna halvbloden. Jag brukar skoja och säga att om jag säger åt mina skogsmulleekipage att rida utanför paddocken i annat tempo än skritt på låg tygel så ser man skräcken lysa upp i ögonen på ryttarna trots att de oftast har ganska snälla skogsmullehästar.

Säger jag samma sak till mina halvblodsryttare så ser de ut som att jag ger dem ett straff. De sköter liksom oftast allt i paddocken, avrastningen, träningen, skolningen, joggingen etc.  Höjden av ridning verkar för dem att rida runt runt i den där förbannade paddocken. Men jag förstår dem lite, halvblod är inga väna små gullepluttar, de är hoppiga och studsiga och ganska oförutsägbara.

Men grejen är den att OM man vill komma någonstans så måste man ut ur paddocken, man måste rida fortare och längre och man måste göra det i olika tempon och på olika underlag. Om man inte gör det så får man aldrig igång hästens motor och då får den svårt för allt, faller ner på bogarna, blir halt, för ont i lederna…Pja…..

Jag genomför just nu ett experiment med ett dressyrekipage. Hästen är 9 årig vallack, inriden som 4 åring.

De har i år tagit DM silver, segrar och placeringar upp tom MSVB5 och är kvalade till Intermediere. Gjort två starter i St George ä, högsta resultatet är 62.5 %

Jag använder mina travkunskaper och hennes fina dressyrhäst. Som en rolig grej så var hon i grunden travtjej så hon förstod precis  vad jag ville åt när jag typ gav henne ridbaneförbud i två månader (ni vet, det värsta straffet en dressyrmänniska kan få ;-)).

Här ser vi den fina hästen springa på släp bakom en travare. Jag blir glad av att se det här 🙂

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *