Ridning är mer en känsla än en teknik. Visst, det krävs teknik också, det krävs moves men dessa moves är en väldigt luddig grej.
Man kan inte ta en ridhandbok, läsa en instruktion och sen gå ut och bara göra det och resultatet blir exakt det förväntade.
Jag garanterar att om vi tar 50 ekipage på olika nivåer och ger dem en exakt steg för steg teknik för att göra tex en skänkelvikning utan att de vet att det är just en skänkelvikning som är det förväntade resultatet så får vi 50 olika resultat.
Med steg för steg teknik/instruktion så menar jag av typen placera vänster skänkel här, ställ hästen med en vinkel av exakt X antal grader, driv med…Bla bla.
Om hästar vore robotar och datorer så hade detta kunnat funka. Men hästar är så långt ifrån detta som man överhuvudtaget kan komma.
Och för att ytterligare komplicera det hela så är förhållandet för en människa exakt likadant.
Om man följer en instruktion så beror det på 1000 tals grejor vad resultatet blir. Det beror på tex
Ålder
Utvecklingsnivå
Exteriör
Vilja
Ambition
Känslighet
Trauma från förr som spökar
Och detta gäller då både på häst och människa. Pust..Nu börjar det blir lite jobbigt eller hur.
En riktigt BRA ryttare har något unikt. Det kallas ryttarkänsla. Vissa ryttare får den aldrig , når aldrig dit. Till en viss gräns kan man med mycken möda och stort besvär lära sig hitta lite känsla men i mångt och mycket så föds man med det (eller inte)
En riktigt BRA häst har lite samma.
Men om man har en styck ryttare med känsla och en styck häst med känsla så kommer detta inte heller att garantera ett gott resultat. Det saknas en viktigt grej
Nämnligen känslans sammarbete ryttare-häst. Det är ju ryttaren som är ”ledaren” (eller bör vara). Det är ryttarens jobb att koppla ihop ekipaget, att stoppa in kontakten så att hästens nervsystem och ryttarens nervsystem blir ett. Först då kan man kalla det ridning.
Om inte denna sammankoppling sker så blir det aldrig bra oavsett hur tekniskt skicklig ryttaren är eller hur kapabel hästen är.
Jag studerar mycket. Och jag ser otroligt många ekipage som inte sitter ihop. Det ser jättekonstigt ut. Hästen springer i sin bubbla och ryttaren sitter i sin bubbla. Oftast är ryttaren frustrerad och eftersom ryttaren leder så är allt hästen har att hämta från ryttaren frustration. Självklart vill inte hästen ha frustration så han kommer antingen att stänga av (gå emot hjälper) eller roa sig på egen hand genom att leta spöken, gå i oform, busa, bråka etc. För hästen ser ingen anledning till att träna. Det känns bara fel.
Ett sånt ekipage kan träna för världens bästa tekniska tränare utan att någonsin kunna prestera på topp.
Det absolut viktigaste som måste ske först, innan det tekniska är att sammankoplla häst och ryttare. Jag kallar det att stoppa in kontakten.
Många ryttare är tyvärr inte mottagliga eftersom det kräver att man ger sig ut på okända marker, skrämmande marker. Man måste öppna upp sig för nått som inte finns. Om ryttaren har mycket känslomässiga trauman så är det en direkt traumatisk upplevelse att öppna upp sig. Vem vill väl utsätta sig för traumatiska känslor?
Att bli en RYTTARE är otroligt komplext och svåröverskådligt. Det kräver mer än teknik. Det kräver känsla. (och exterm kroppsmedvetenhet)
För att bli en bra ryttare så måste man sätta sig i kontakt med sina egna känslor. Sånt är jobbigt.
Man måste träna även när man inte rider. Meditation är bra (men svårt). Yoga är en mildare variant av meditation. Bra för känslonybörjare att börja med.
Men detta jag skriver om nu är så otroligt svårt att ta till sig, därför skriver jag sällan om det för det är konstigt, flummigt och oseriöst dravel.
Men, ridning ÄR en känsla. Känslan styr ryttarens kropp som sen går in och styr hästens kropp och hjärna. Det kräver utöver känsla en extrem kroppsmedvetenhet vilket man inte skaffar sig i en handvändning.
Ämnet är nytt och skrämmande för många. Man är van vid alla dessa tekniska ridhandböcker. Men för att bli en BRA ryttare så måste man börja känna, man måste ändra sig själv för att förändra och påverka en häst. Läskigt, läskigt.