Hästar är generellt sett dåliga terapeuter, eller väldigt, väldigt bra sådana, beroende på hur de väljer att tolka det hela. Hur menar jag kanske du nu undrar?
Jo, jag tänker på att mycket som lärs ut vad gäller ridning och hästhantering handlar om saker du ska göra. Men ibland så kan misströstan infinna sig, för oavsett hur mycket du tränar så går det fortfarande inte speciellt bra att rida ut, rida en galoppvolt, hoppa eller vad det nu är du tränar på. Det beror på att hästar reflekterar oss människor alldeles för bra. Den avslöjar dina innersta tankar och känslor.
En häst som är dum/svår att rida ut på, den lämnar kanske inte ens gården eller så hoppar den och skyggar för allt den ser. Det kan vara så att det inte är hästen som är dum/svår utan det kan ju vara så att den anser att du inte är en lämplig färdledare, du erbjuder ingen trygghet så den ”streetsmarta” hästen anser det mycket bättre att inte alls lämna gården, tryggare. Det kan vara så att det är din hjärna som är dum/svår att rida ut med. Är du rädd, osäker och saknar fokus så är du helt enkelt inte bästa valet för en uteritt.
Om galoppvolten blir ett ägg, eller sken, eller konstant avbruten så kan det vara så att ditt sinne är rakt, endast avbrutet av din innerhand som krampaktigt håller i innertygeln för att ”böja” hästen runt volten. Om en volt ska bli rund, jämn och harmonisk så måste ryttaren vara ”rund”, jämn och harmonisk.
Om hästen vägrar eller river hinderna så kan det möjligen vara så att du ser hinderna som livsfarliga, du är helt enkelt rädd för att hoppa. Ingen skam i att vara rädd för att hoppa, hey, jag är livrädd för att hoppa, därför hoppar jag inte då en klok häst hade behövt tvingas över hinderna för att hoppa med mig. Är man rädd så låser sig handen och den ädla hästen kommer då att få sig massa onödiga ryck i munnen när den hoppar. Det är ganska logiskt att om man får ett straff i form av ett ryck i munnen varje gång man hoppar så är det smartast att inte hoppa stort utan så smått och ovilligt det bara går för att minimera straffets effekter.
Lek med tanken att det är du som är ”dum”, svår, besvärlig etc. Att vara en bra Horsewoman eller ryttare kanske inte alls handlar om att lära sig GÖRA saker, utan mer om att titta sig själv djupt in i själen, acceptera sig för vad man är och jobba med sina egna brister? Man blir inte annorlunda i själen för att man hoppar upp på sin häst. Är man det minsta lilla neurotisk i vardagen och sätter sig på en häst så kommer hästen att fungera som en förstärkare och gör dig mer neurotisk genom att härma dina känslor och agera efter dessa. Vanligtvis förstärker alltså hästen dina brister.
Hur är en riktigt bra Horseman/woman då? För att inte göra inlägget för långt så ber jag dig bara leta upp någon gammal hästkarl, jag menar en väldigt gammal sådan eftersom det tar minst 40-50 år att bli en RIKTIG sådan. Skaka hand med vederbörande. Det är magiskt. Deras handslag är fast och stabilt, oerhört tryggt, det får en att vilja smälta på fläcken. Alla sorger och bedrövelser rinner av en, man är här och man är här nu. Allt på grund av ett handslag och blotta närvaron. De ÄR hästkarlar, men det är ingenting de direkt gör, de bara ÄR.
Hur kan du bli? Har du genomskådat dina brister än?