Inlägget gjort

Kan man göra saker på olika sätt?

Är det viktigt att göra svåra rörelser? Är det viktigare att göra en svår rörelse än det är att göra funktionella rörelser? Vi kan ta piaff som exempel. Vi ser ”piaffer” på massa olika vis och hur det än ser ut så jublar åskådarna så länge som hästens bakben rör sig ganska snabbt och hästens kröker på sin hals. Hur övriga saker däremellan ser ut spelar tydligen inte så stor roll för att vi ska kunna imponera. Men grejen är den att det finns en himla massa fel sätt att göra en piaff på. Om vi ska ta de vanligaste förekommande så är det till exempel så att

*hästens bakdel ska bli lägre än dens framdel, bakdelen ska alltså inte hoppa upp rytmiskt i takt med bakbenens rörelser medan framdelen hålls stilla på samma höjd . Det ska alltså inte se ut som på bilden nedan.

helt_hstskelett

*hästen ska lägga vikten bakåt, inte framåt. När det blir fel så hamnar hästens framben i en lutande position in under hästen, det som i dagligt tal kallas för att triangulera

tiangulerande-dressyrhast

*Hästens bakben mjukt böjas i alla leder. Det ska INTE se ut som på bilden nedan, där bakbenet är djupt in under hästen med raka leder.

pa-tygeln

*Hästens ska välva sin överlinje, dvs den får absolut inte svanka

999120_561533653916078_1348561540_n

Ja..Ni förstår. Det är förhållandevis enkelt att få till en nackkrök och sprallande bakben. Men resten då?

Det är det där resten som jag fokuserar på. Jag funderar i banor som att man gör rörelser av en anledning. Anledningen är alltid att göra det lättare för hästen att gå rakt fram och vara spänstig. Ni förstår, alla rörelser har ett syfte, att göra hästen mer ridbar. Rörelsen i sig har egentligen inget egenvärde förutom för dressyrdommare ;-).




Det innebär att om man som jag använder rörelserna av en anledning så behöver de i träning inte se ut exakt så som dressyrdomarna bestämt. För mig så måste alla rörelser göra så att hästen jobbar genom sin kropp, att rörelsen inte låser dens bålrörelser och att den när den går ur rörelsen så måste hästen vilja länga ut sig och bli lite mer spänstig än den var innan vi gick in i rörelsen.

Så jag är ett stort fan av ”nästan rörelser”. Men…. Nu kommer vi till det svåraste i det hela. Det jag skrivit om ovan är vad hästen behöver. Problemet med det är att ytterst få ryttare kan ge hästen vad den behöver för att få till  nästan rörelser. Nästan rörelser ser ju inte ut på ett särskilt vis, det är mer än känsla hos ryttaren som berättar för henne när nästan rörelsen är rätt.

Det var nu ganska många år sedan jag insåg att jag först måste träna upp ryttarna så att denna sen kan ge hästen vad den behöver. Alla lektioner där jag försökte fokusera på att ge hästen vad den behövde blev ju förstörda av ryttarens (helt omedvetna) klumpighet. Jag kände att jag var nära att fastna i samma fälla som de flesta tränare, den fällan där man tar igenom saker, där man jobbar mot hästen som i sin tur jobbar mot ryttaren…Eller för den delen där jag som tränare rider hästen genom att konstant instruera ryttaren så att hon slipper känna själv, det lär ju sig ingen något av. Jag insåg att det var inte så roligt, jag kände mig orättvis mot hästarna. De kämpade och gjorde allt vad ryttarens osynkade kropp bad den om men blev ändå bestraffad. Det kändes väldigt fel…

För faktum är att det är ryttaren som hindrar hästen från att jobba genom sin kropp, från att bli spänstig och allt det där. Hästen behöver mindre träning än ryttaren. Så min grej är att lära ryttare rida. Jag har analyserat alla bitar som saknas, brutit ner rörelser i små bitar och sen ger jag ryttaren en bit i taget, utan krav på att det ska bli något, utan krav på prestation.

Vi kan roa oss med att tänka på vad som ingår i en piaff tex.

Piaff är en rak rörelse som innebär att hästen gör likadant på bägge sidorna. Alltså måste ryttaren vara otroligt liksidig och sitta absolut rakt över sin häst. Det innebär att hennes skänklar måste sedda framifrån vara på samma höjd och ha samma vinklar. Hennes sittben måste befinna sig exakt bredvid varandra och ha exakt samma tryck mot sadeln.

Hon måste känna och veta exakt var bakbenen är så att hon kan fånga upp dem i sin hand och ”prata” med dem.

Ryttaren måste vara medveten om takt och kunna leka med denna både upp och ner.

Ryttaren måste veta hur man tillåter hästen att komma upp med sin rygg.

Ryttaren måste vara extrem finkänslig i handen eftersom ett tygeltag kan prata endast med bakben och då exakt i den 10ndels sekund då bakbenent är ”pratbart”, dvs när det precis har lyfts från marken. Om tygeltaget verkar längre än så så bromsar det ett framben istället vilket ger tex triangulering istället för piaffering.

Allt det här måste ryttaren göra omedvetet och reflexmässigt, dvs ha i ryggraden. Först därefter så kan hon börja ”kräva” rörelser och prestationer av sin häst.




Jag hör ofta att folk tycker att det där är ju alldeles för jobbigt, det tar för lång tid. Jag brukar kontra med att berätta att jag vet ryttare som ridit i över 10 år utan att ha fått testa piaff. Ja det är sant, 10 år kan vissa ryttare ha kämpat med en och samma häst utan att nånsin fått till något som ens liknar piaff eller för den delen ett bäbistramp. Det är ju för sorgligt. Var jag vill komma är att det är väl värt att ge sig själv som ryttare tiden. Att utbilda sig själv är smart. Då tar du helt enkelt bara med dig din utbildning till vilken häst du än sätter dig på. Om du bara fokuserat på att lära din häst att göra rörelser utan kvalitet så har du inte så mycket att ta med dig till nästa häst.Då måste du lära den samma sak. Om du istället utbildar dig själv så behöver du inte lägga ner speciellt mycket jobb på att göra roliga saker med nästa häst och nästa häst, eftersom din kunskap sitter ingraverad i din ryggmärg.

Här nedan så bjuder jag på ett ganska långt klipp där vi jobbar extremt långsamt och metodiskt med något som kanske inte ser så mycket ut för världen men hästen blir rejält förändrad i hela sin hållning och det långsamma tempot gör att det vi jobbar på fastnar i ryttarens ryggrad rejält. Här är ingen stress, ingen press utan bara lugnt behagligt lärande.

Vad man har för nytta av det ovan? Tja, det här är samma häst som i klippet ovan. Han har aldrig kunnat hoppa utan han har mest ramlat och slagit ihjäl sig typ vilket gjort att ryttaren som faktiskt i grunden är en hoppryttare helt undvikit hoppandet med denna självmordsbenägna dressyrhäst ;-). Men nu kan han som synes. Det är inte högt och det är inte avancerat men sån här hoppning bör alla hästar göra regelbundet eftersom det utvecklar dem enormt. Så träningen ovan och en massa annan liknande träning har alltså hjälpt hästen att utveckla sin koordination. Och då återkommer vi ju till det jag skrev från början. Rörelser, de roliga, har endast som syfte att göra hästen till en bättre ridhäst. De har ingen specifik nytta i sig själva, de är inte något mål utan bara verktyg för att skapa en bättre ridhäst.

Hoppas ni förstod mitt inlägg, jag är medveten om att många tycker att jag skriver lite för obegripligt.

Det är alltid okey att dela alla inlägg på denna offentliga blogg. Glöm inte att gilla oss på Facebook.

Ta gärna en titt på våra ridkurser, kursstart är alltid första fredagen varje månad.

Om du vill testa Logisk Ridning så finns det numera ganska många Logiska tränare utspridda i vårt avlånga land. Du hittar dem här.



Please follow and like us: