Hästar är en ständig källa till dåligt samvete. Jag blev ofrivilligt hästlös i en tragiskt händelse för ett år sen. I början skaffade jag ingen häst på grund av sorgen, sen skaffade jag ingen ny häst på grund av att jag inte hittade någon jag ville ha, sen köpte jag ingen ny häst för någon annan anledning och sen kom Corona och nu ..Tja..Jag måste erkänna att det är rätt skönt att inte ha häst. Jag vet inte hur det är för er men jag inser nu att den där enorma friheten jag känner beror på att jag inte har häst. Yoga har jag haft som utbyteshobby sista åren, läst till Mediyogalärare. Men Yoga ger mig också dåligt samvete om jag inte gör min yogaläxa varje dag. Så jag kände faktiskt inte den där friheten av Yogan. Nu har jag på grund av barnen snöat in på en ny hobby, det ska tas dykcert. I väntan på kursstarten så snorklar vi varje dag. Det är en helt annan värld där nere under ytan. Fascinerande.
Men jag insåg att nu känner jag frihet. En frihet jag troligtvis aldrig känt innan. Jag längtar till nästa gång vi ska åka och snorkla men jag har inget dåligt samvete om jag hoppar över en dag. Världen under ytan inte bara klarar sig bra utan mig utan den är till och med tacksam över att slippa ha mig där. 🙂 Fiskstimmet jag förföljer med stor nyfikenhet kommer inte att sakna mig, kräfftorna som förskräckt flyr för mig är gladare utan mig. Detta gör att denna hobbyn har inga måste. Den blir inte bättre för att jag tvingar mig att göra den. Det är en för mig fascinerande känsla. Frihet. Samvetsbefriad. Men så bra man mår när man får den känslan. I ett vanligt vuxenliv så är den känslan ovanlig. Man är liksom aldrig fri utan det finns alltid saker som man borde göra. Det är jobbet, barnen, städningen, vikten, bilen…etc… Det finns liksom ingen ände på saker som gör oss ofria och belastade med DET DÅLIGA SAMVETET. Jag har konstaterat att jag nog ska tillåta min hästpaus att vara lite längre. Om en underbar individ som passar min och dotterns personlighet perfekt dyker upp så är jag öppen för möjligheten men jag är inte längre aktivt sökande. Bara att skriva detta är otroligt befriande. För någonstans så har jag insett att jag känner ett krav på mig själv att jag måste ha häst. Kan jag vara utan häst? Vem är jag utan häst? Men ärligt talat så har jag ju nog med häst i mitt liv ändå, i form av alla underbara elever <3. Just nu ska jag fortsätta att njuta av min frihet ett tag till, ansvarsbefriad, samvetsbefriad <3. Tänk att man skulle behöva 47 år för att få uppleva den här känslan 🙂 Nu är jag nyfiken på hur det är för Dig!. Känner du som jag eller känner du friheten och samvetsbefrielsen i samband med häst? Vi är ju alla unika individer som känner, tänker och upplever saker på olika vis.
Säger du vad du menar eller menar du vad du säger? Det är en mening som för mig betyder ärlighet och är hela grunden för själslig lycka.
Vi lever tyvärr i en tid där lögner inom meningen är mer norm än ”onorm”. Vi ljuger ofta om hur vi mår, vad vi gör och vad vi känner och tänker.
Vi gör det för att det är så enkelt att ljuga nu förtiden med alla sociala medier. Må så vara det är lögner som har för avsikt att göra en till en del av flocken, eller till att förvandla en till någon som flocken vill följa och se upp till. Det är 2020 i ett nötskal. Ingen reagerar på det, det är bara så det är.
Om vi pratar hästhantering så är det här förödande. Du måste säga vad du menar (ber hästen göra) och du måste mena vad du säger, annars blir hästhantering så väldigt väldigt svårt.
Hästar förstår när du ljuger för dig själv eller för dem. De kanske inte förstår orden men de förstår att om du säger att vi ska gå dit med dina ord och handlingar samtidigt som hela ditt inre skakar av nervositet och rädsla över att gå just dit.
De förstår givetvis direkt att du tänker skicka dem i döden genom att be dem gå dit du inte vågar.
Detta kan gälla att lasta hästen i en livsfarlig (enligt ditt sinne) hästtransport, be den gå ner i en sjö, gå in i en skog, lämna gården och resten av flocken, hoppa ett hinder, gå förbi en brevlåda etc.
Hur kommer man runt det då? Genom att inse att du kan inte leva i 2020 talets lögn när du är med din häst. Du måste gå tillbaka i tiden där medvetenhetslögner var ovanliga. Definitivt innan sociala mediers tid. Du måste mentalt förflytta dig till en tid när det inte var norm att ljuga utan där det var som det var liksom.
Så en bra tanke för dig som har problem med att du skrämmer din häst för olika saker, är kanske att du tänker dig att inga sociala medier finns, att omgivningen inte har kameror som när som helst kan dokumentera dina ”misslyckande” och att omgivningen kanske inte ens bryr sig eller ens ser dig.
Att det bara är du och din häst och att ni inte ska prestera över dina gränser utan du bara accepterar att du idag bara ska göra sådant som känns bra för dig. Du ska inte behöva gå över din trygghetszon just idag. Just i dag är en dag av utforskande av ditt sinne.
”Var och när börjar jag bli nervös och rädd för saker”?
Sen accepterar du och omfamnar den känslan och konstaterar utan att värdera tex att
”Jag blir nervös bara jag tänker på att passera en brevlåda.” Bara så. Inget mer.
Första steget för att göra en förändring ligger att förstå och acceptera.//Lindah i Växjö
Det är ofta väldigt stort fokus på vad hästar ska göra när vi tränar dem. De ska sätta under sig med bakbenen/t, de ska gå fram, de ska spåra, de ska rakriktas, de ska gå fram, de ska böja sig, de ska upp i formen (men ner på tygeln?!?!) de ska forma sig, de ska gå fram, de ska ha spänst, de ska ha power, de ska gå fram, de ska vara lösgjorda, de ska gå fram..
Ser ni att en sak återkommer konstant? Gå fram!!!
Varför tjatar jag om det så ofta? Tja, allt jag skrev ovan var sådant jag plockade upp från en ryttares hjälpgivning under 2 minuter!!!
Under morgoncyklingen så åkte jag förbi en paddock och beskådade fascinerat en häst, en oerhört snäll häst måste jag tillägga, som fick alla de här direktiven till sig.
Man behöver ju inte vara Einstein för att räkna ut att den här ryttaren var iförd sporrar och hästen var iklädd dubbla munkorgar. Dessa två attribut är nämligen symptom på alldeles för mycket hjälpgivning.
En bra grundregel är att om hästen/bilen, cykeln inte går fram så är det smart att ta bort bromsen, det som hindrar fart. I fallet med häst så är saker som hindrar fart en kort tygel, en icke lösgjord häst och munkorg men framförallt en ryttare som har lärt sig fel.
Det är däremot inte alls särskilt smart att gasa mer om bromsen fortfarande ligger i, (det är det man gör om man använder sporrarna som en gaspedal på en enligt ovan bromsad häst)
De flesta har säkert läst på hästforum att hästen går bra och kan ridas på mjuka hjälper ända tills man börjar ställa krav på form, då börjar hästen protestera och då behöver man tips på bett som hästen inte protesterar mot.
Jag tänker att vilket bett som helst borde gå bra så länge man inte använder det som en grej man drar i för att få hästen att jobba 😉 Men vad vet väl jag?
Uppenbarligen så ligger gamla felaktigheter kvar, i ärlighetens namn så lärs de ut redan på ridskolan…. Vilket är så oerhört sorgligt att jag blir helt ledsen bara jag tänker på det.
Det är hästen som ska komma fram till ryttarens hand, då blir det fint och bekvämt för hästen.Det är INTE ryttaren som ska dra handen bakåt tills man får en kontakt, då blir det obekvämt för hästen och den kommer att börja gapa, lägga huvudet på sned, vifta med tungan, tugga hysteriskt på bettet, dvs uppvisa det beteendet som gör att ryttaren känner ett behov av att byta bett.
Det är inte bettet som är felet, det är den som drar i bettet som är felet.Som tur är så är det ju aldrig för sent att lära sig nya saker.
De flesta av oss som pratar om och undervisar i ett snällare sätt att rida har själv genomgått ett långvarigt förändringsarbete eftersom de flesta av oss tyvärr lärt oss fel från början.
Det är svårt att lära sig göra en sak på ett annat vis men lätt att lära sig en ny sak. Invanda rörelsebanor tar tid att lära om. Men det är aldrig för sent att lära sig och det är faktiskt ganska kul att lära sig, iallafall efter att man kommit över den första tveksamheten i form av att man helt plötsligt känner sig som en nybörjare igen. Den känslan kan vara lite psykiskt jobbig.
I Logisk Ridning så utgår vi ifrån att allting börjar i ryttarens bäcken. Bäckenet styrs av hjärnan. Därför handlar Logisk Ridning i mångt och mycket om att skapa många förbindelser mellan bäcken och hjärna.
Denna förbindelse gör det sen enkelt att styra resten av kroppen, den är liksom grunden för kroppskontroll.Vi har Onlinekurser för dig som gillar att ostört träna i eget tempo på hemmaplan.
Vi börjar alla med Grundkurs ridning som är den kursen som skapar den första bäcken-hjärna förbindelsen. Läs om ridkurserna här
För dig som vill träna för instruktör så har vi ett flertal ute i vårt avlånga land. Vissa av dem kan du träna online för dessutom. Du hittar alla instruktörer här
Djurmänniskor i allmänhet ger väldigt mycket av sig själv till andra varelser och dessa varelserna ber ofta konstant om mer. Det dåliga samvetet är stort och välfyllt. Jag kan bara se till mig själv här hemma. Jag är hästlös för tillfället men runt mig finns det gott om djur ändå.Varje gång jag går förbi akvariet så trängs alla fiskarna hysterisk under matluckan som de inte har fått mat på ett år eller så. De vill ha mat, av mig.
Går förbi Chinchillaburen och fångas av ett ljud och en bedjande söt Chilla som vill ha något gott. Hon vill ha något, av mig.
En av ungarna frågar var något finns. Hen vill ha något, av mig.
Går ut i köket och med ljusets hastighet så kommer hunden farande med hopp om att jag ska öppna kylskåpet. Han vill ha något, av mig.
Klär på mig och ska ut och cykla, den andra ungen ber mig handla hem mjölk. Hen vill ha något, av mig.
Cyklar iväg. Spanar efter smaskiga grenar av Vide eftersom Chillorna älskar såna. Jag ser på dem lite som Nelson Mandela som satt fängslad, eller som folk i Corona karantän som liksom Chillorna fick komma ut ur sina bostäder en timme om dagen för att motionera. Önskar att jag kunde släppa alla djur som sitter i bur fria. Samvetet skaver när jag klipper av några extra god grenar.
Hittar en fin skogsväg som hunden hade älskat. Det dåliga samvetet skaver i mitt sinne, jag borde inte ha cyklat själv, jag borde ha tagit med hunden, han hade blivit så glad då, han måste vara sårad ända in i sin söta lilla själ av att bli lämnad ensam.
Jag tror inte att jag behöver fortsätta, de flesta förstår precis vad jag menar. Vad gäller våra djur finns det knappt någon ände på saker vi kan ha dåligt samvete för.
Hästar…Behöver jag ens nämna hur många saker man kan ha dåligt samvete för när man har en häst? Foder, underlag, skor, utrustning, hage, motion…..Pust… Det är inte alls svårt att få lite ångest av allt samvete som bara väller över en.
Men, för att komma till avslut på detta inlägg, vet ni en sak. Det hjälper inte ett dugg att ha dåligt samvete. Tro mig, jag är 47 år och har testat det i ganska många år nu ;-). Jag testade det senaste för en timme sedan faktiskt ;-).
Om man ska se något positivt med det dåliga samvetet så visar det att man är en empatisk och kännande person och det är ju en bra egenskap tänker jag.
Men..Det viktiga är att man kan släppa det när man är i stallet. Hästar är oerhört sensibla djur och de känner av sånt där direkt. Något av alla de tusen sakerna jag har grubblat på genom åren är just detta dåliga samvete.
Jag uppfattar att det dåliga samvetet (och prestationsångest, men det skriver jag om en annan dag) är det som försvårar din utveckling inom ridning och hästhantering mest.
Om du ber hästen att göra en sak samtidigt som du har dåligt samvete över att du ber hästen att göra saken så…Tja….Det blir inte bra, alls.
Det är av yttersta vikt att en ryttare lär sig att koppla bort de där objudna tankarna ibland. Det krävs ju såklart att man vet att det man ber hästen göra inte plågar den på något vis.
Tex så plågar det ingen häst att flytta sig åt vänster från marken när du ber den om det. Där behöver du inte ha dåligt samvete.
Om du däremot rider ett s.k ”dressyrpass” där du konstant sitter och skumpar med spetsiga sittben i hästens rygg samtidigt som du håller ner dens huvud som givetvis är beklätt med munkorg och sparkar den i revbenen med sporrbeklädda fötter, då ska du verkligen ha dåligt samvete, det är en elak handling att göra så, en handling som skadar hästen.
Det lustiga är att enligt mina betraktelser så är det oftast tvärtom. De som rider dressyr enligt ovan har mer sällan än man kan tro dåligt samvete och de som har svårt att flytta en häst åt sidan från marken har oftast mer dåligt samvete.
Det är väldigt märkligt det här. Jag har funderat så otroligt mycket på sånt här genom åren. Jag har aldrig lyckats få ihop det helt men jag jobbar på det.
Det jag tror är att ”dressyrgruppen” är lite avstängda från sina känslor och ”svårt flytta häst åt sidan” är tvärtom, de liksom känner för mycket, analyserar för mycket.
Det jag däremot vet är att bägge grupperna har saker att jobba med. Grupp ett måste komma i kontakt med sig själv, lära sig känna av omgivningen och grupp två måste flytta in mer i sin kropp, flytta ifrån sitt huvud lite grann.
Yoga är ypperligt som redskap för bägge grupperna. Jag har studerat till Yogalärare under lång tid nu och ju mer jag lär mig ju mer inser jag att Yoga, i den meditativa stillsamma formen är ypperlig för ryttare av alla åldrar, inriktningar och grupper.
Det är ingen yoga som vrider dig runt din egen axel och viker dig dubbel utan mer av typen som jordar dig genom stillsamma meditativa pass.
Jag försöker att få ihop det här att passa ryttare, håller lite försökspass för några av mina elever. Lite strul i början men jag jobbar på att hitta en väg som funkar både för er som är stela som kylskåp och ni som redan kan vika er dubbla :-).
Jag kommer att återkomma när det är klart. Tills dess, ta hand om er, ge inte bara till alla andra utan även till dig själv. Ha inte dåligt samvete för att du gör för lite för dina medmänniskor och meddjur utan tänk på dig själv, ge dig själv något.Jag gillar att ge mig Yogapass ute i vacker natur. Det är som en vacker present som stillar både kropp och själ och tillåter mig att för en liten stund inte ha dåligt samvete.
