Arbetet fortsätter med att uppdatera alla kurser i vårt nya klassrum. Alla som någonsin har gått en onlinekurs hos oss är varmt välkomna att gå om kurserna kostnadsfritt. Du registrerar dig på Nya hemsidan.
Du är också varmt välkommen till vår slutna grupp på Facebook, har du inte fått en inbjudan efter att du registrerat dig i nya klassrummet så maila mig eller skriv i forumet på kurssidan så fixar jag.
Ibland tänker jag, undrar om ni verkligen förstår det jag försöker förmedla. Förstår ni varför jag utbildar mina elever i de mest konstiga detaljer? Varför lär jag er inte mer om hur man rider på riktigt undrar ni kanske? Varför allt detta pillandet med detaljer, varför måste ni fokusera på att känna en massa obetydligheter?
Då ska jag berätta en historia om en dam. Hon hade presterat väldigt bra på dressyrbanan med sin gamla häst, ett välutbildat halvblod som hon köpte som läromästare på äldre dar. De gjorde alla roliga saker, byten i varje, piruetter etc. Men åldern tog ut sin rätt och hästen fick pensioneras och till slut tas bort. En ny lovande unghäst köptes, en s.k påläggskalv. Damen hade planer på att nå långt. Dock var det väldigt mycket fel på hästen trots att den hade kanonstam, kanonexteriör och trots att en fantastisk dressyrryttare hade haft den på inridning i flera månader, tre om jag inte minns fel. Enligt veterinärerna som undersökt den vid köpet, röntgat och kollat på alla vis man kan kolla en häst på så var det inga fel på den.
Ändå så ville hästen inte arbeta som den skulle. Den verkade hatade dressyr. att rida ut på den var ett helvete, den gick inte ens i form i traven och den galopperade inte rakt utan mer som en fyllehund. När man krävde eftergift av den så protesterade den hej vilt.
På rekommendation av folk i stallet så inköptes ett pessoabett när den började rusa och sticka. Dubbla nosgrimmor sattes på. Damen kom på att hon hade svårt att trampa ner hälarna så hon köpte sig ett par svindyra stigbyglar med stötdämpning i som dessutom kunde vinklas så att hälen hamnade neråt. En tränare hade bett henne rätta på sin rygg vilket damen hade svårt för så hon köpte sig en slags väst som på något magiskt vis gjorde underverk för hennes hållning genom att dra bak axlarna. Dock hade hästen fortfarande problem med typ allt som en dressyrhäst ska kunna. Damen fattade inte vad det var för fel på hästen, damen gjorde ju exakt så som hon gjort på sin gamla häst och den gjorde minsann byten i varje. Tränare efter tränare kontaktades, till slut hittade hon DEN tränaren. De kom fram till att hästen gick bäst på kandar, då kunde den dressyr. Problemet med att det inte gick att rida ut på den löstes enkelt med att helt enkelt inte rida ut.
Men en dag, då bara exploderade hästen, damen flög i backen och bröt en massa ben. Hästen vägrade efter det att släppa upp någon på ryggen, lynnesfel måste det vara. Något fel som veterinärerna inte hittade. Nu går hästen i en hage och väntar på..tja, jag vet inte…
Jag som följde det här lite från sidan, såg dock det här komma. Damen var ingen fantastisk dressyrryttare och den nya unghästen var fantastisk, en drömhäst. Damen var inte bara inte en dressyrryttare, hon var faktiskt knappt att räkna som ryttare. Hon vara typ en dam med riskolekunskap i bagaget som köpt sig en fantastisk välutbildad dressyrhäst, en häst skolad av en äkta hästmänniska, en sån häst som på riktigt lärt sig allt man ska kunna om man är en dressyrhäst. Denna dressyrhäst gissade sig till vad hon med fumliga ridskolehjälper bad den göra och så gjorde den det.
Problemet var väl egentligen att hästkunskapen saknades hos ryttaren. Att rida roliga saker på en häst som någon annan skolat är en sak, men att själv skola en unghäst att bli en dressyrhäst, det är en helt annan sak…. Man kan inte bara sätta sig på en unghäst och be den göra saker.
Vi kan jämföra det med en dator. Nu är inte datorer min starka sida men det lilla jag kan är att det finns programmerare som gör så att såna som jag kan använda en dator. De kan kallas datorvärldens beridare.
Ibland finns det sämre programmerare som gör ett program fullt med buggar. En bugg innebär typ att om man går till en viss grej i programmet via en viss väg så hänger sig hela skiten. Man kan antingen programmera om hela programmet eller så kan man lära sig att ta sig runt buggen, så att det kan användas ändå. Det blir lite jobbigare men slutprodukten blir densamma, det vill säga det kunden ser. Men bakom det kunden ser så är det kaos. En sån programmerares motsvarighet i ryttarvärlden kallar jag de som köper sig massa utrusning för att korrigera fel eller att använda övervåld och tvinga in hästen i en viss form. Slutresultatet blir det samma men under ytan, dvs inuti hästens kropp så blir det kaos.
I min värld så finns det tre typer av hästfolk.
Programerare;De som skapar hästar som kan allt, buggfria
”Ta sig runt buggar”-ryttare: De som löser fel genom övervåld eller att sätta på utrustning som döljer felen
Användare: De som kan åka runt på en häst som tränats av en programmerare
Men vad händer som en häst som är utbildad av en ”ta sig runt buggar ryttare” köps och används av en Användare?
Det blir typ helt galet.
Så, var vill jag komma? Det jag lär ryttare är att bli programmerare. För att kunna programmera en häst så måste man till fullo känna till systemet. Man måste veta att när det känns så beror det på att…..Och då måste jag backa till… för att kunna programmera bort buggen. Men om man inte ens känner buggen, hur ska man då kunna få bort den?
Om vi jämför med om du läser en utbildning som gör dig till en datorprogrammerare. Utbildningen är på 4 år. Vad tror du händer om du programmerar något efter 2 års utbildning? Kan man kanske gissa att resultatet inte blir strålande? Samma som med ”hästprogrammering”, man bör gå hela utbildningen, man bör inte gå halva och man bör inte studera endast var tredje lektion, s.k russinplockare. Man kan då gissa att programmet blir fullt av buggar.
Grejen med hästar är att de är levande och tänkande individer. De är vingliga och oprogrammerade som små. Som en dator utan operativsystem, typ.
Säkert har vi alla någongång kämpat med de där vingliga unghästarna… Det vinglas och det far åt alla håll och kanter. Ofta får unghästarna ta väldigt mycket bråk i sina känsliga munnar för att de är vingliga. Till slut, när man bråkat tillräckligt mycket med dem så blir de mindre vingliga. Oftast så har man dock behövt stänga till munnen på dem med en nosgrimma och många onödiga bestraffande skänkelhjälper har tagit bort lite av unghästens arbetsglädje. Dessutom så har unghästen försetts med skydd på benen eftersom den slår sig på kotorna.
Men vet ni vad? Det är helt naturligt att unghästar vinglar. Man behöver dessutom inte bråka med dem för att de ska sluta med detta. Att gå över cavalettibommar är ett av sätten, så enkelt att till och med ett nyinridet barn på en nyinriden unghäst kan klara det. Givetvis finns det andra sätt, det viktigaste ordet är FRAM.
Vet ni varför de vinglar?
Man kan enkelt bota detta med hjälp av att växelvis såga, då hindras ofta detta helt naturliga skruvande med bakbenen och det känns skenbart bättre. Dock är det inget trevligt tillvägagångssätt. Det ger ingen direkt skolning av hästen heller. Dock så ger det ofta en massa led och muskelskador.
Men genom att lära sig varför hästen gör det, sen hur man åtgärdar det så får man en unghäst som trots brist på både benskydd och nosgrimmor enkelt gör vad som krävs av den, dessutom glatt och villigt så har man skapat en häst som är välvilligt inställd både till människor, bett och arbete. Och detta helt utan att den får ont i sin kropp.
Såååå, slutsats, lär dig mer om VARFÖR hästar är dumma så kommer du fram till att de är inte alls dumma, de bara gör som de är födda för att göra. Jag lär er hur man programmerar om dem, gör dem ”snälla”.
Det gör jag främst i Arbete vid Hand kurserna. Där har man fördelen att både kunna se hästen och lära sig påverka den på ett helt annat sätt än när man sitter på den. Här ser du mer info om dessa kurser.
Jag hoppas ni förstår vad det är ni lär er, ni lär er själva att lära hästar. Då kan ni enkelt ta med er kunskapen till nästa häst och nästa häst.
Att jämföra med att du endast försöker vara en dålig programmerar som tar dig runt buggarna, då tar du ju inte med dig någon kunskap till nästa häst utan då måste du göra likadant till dem. Det är därför som många ryttare säger sig ha sån otur med sina hästar, de får liksom samma skada på häst efter häst. Men ja visst ja, det är ju avelns fel, glömde fel 😉
Ta chansen att påbörja din utbildning till programmerare, både genom Ridning och arbete vid hand
När du köper en Ridkurs så får du en gratis Arbete vid handkurs eller en Horsemanshipkurs på köpet. För att din utbildning ska bli helt komplett så får du även minikursen Femminutersklubben på köpet. Samtliga kurser är helt online och du har tillgång till dem hur länge du vill vilket innebär att du kan göra dem i helt egen takt och på tider du väljer själv.
Det här är ett helhetskoncept, i Ridkursen jobbar vi med din ryttarkropp och din häst som ridhäst. I Arbete vid handkursen jobbar vi med dina händer och din känsla och övar upp hästens kroppsmedvetenhet. I Femminutersklubben jobbar vi med ditt sinne och ökar din kroppsliga medvetenhet. Då får du lite av allt vilket ger en stadig grund att jobba vidare på.
Du får tre kurser för endast 2000 kr (ordinariepris är 3400 kr). Erbjudandet gäller fram till och med Augusti 2019.
Du beställer dina kurser direkt på nya onlineforumet som du hittar här. Du kan betala med Paypal eller Faktura.
Här är en liten film om hur man beställer en kurs. Är det svårt att beställa så kontakta mig på mail blog@lindah.se
Jag tänker på tok för mycket, jag vet. Ibland kan det ta både veckor, månader och år innan tankarna får en röd tråd. Jag brukar undvika att skriva om den innan jag hittat den röda tråden för annars blir det jag skriver ännu mer obegripligt än vanligt 😉 Jag var på Gröna Lund och åkte karusell med barnen för ett par dagar sen. Tog tåget till den stora staden och jag lär behöva minst en veckas terapi efter att ha åkt både metro och spårvagn. Vet ni att Stockholmare springer i rulltrappor? Det finns tydligen en fil för icke Stockholmare, typ såna som jag som ser rulltrappor som en skön andhämtningspaus , och en fil för Stockholmare som uppenbarligen inte ser på rulltrappor på samma sätt som jag. Om man står i fel fil så låter de typ som min terrier när man försöker sno ett ben ifrån honom ;-).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Iallafall, Gröna Lund var målet för vår resa. Det var ganska länge sedan jag åkte karusell och inte ont anande hoppade jag in med lyckliga ungar i den första vi stötte på. Jetline hette den. Jag bjuder med er på en åktur den för att ni ska förstå vad den här inte ont anande stackaren utsatte sig för 😉 Inte min film, hittade den på youtube.
” Du dras upp 26,5 meter och susar sedan ner, in i en tunnel och över blå tåget innan man vänder nästan ute över vattnet tillbaka in i berg- och dalbanans hjärta. Du bromsas ner en gnutta där du kan pusta ut lite och sedan utsätts du för 4,5 g-krafter i en tvär uppåtvändning efter en mycket brant backe. Efter flera kurvor och spiraler kommer du in i en varmluftstunnel och sedan är det klart. ” (Wikipedia)
Vad Wikipedia glömde nämna är 90 kilometer i timmen , OMG liksom. Nåväl, Enjoy the ride!!!
Nåväl, till saken hör att jag har en kropp full med värk vilket innebär att jag vintertid typ inte kan träna någonting mer än mjuk Yoga, Chigong och Tai Chi liknande saker. På sommaren så blir min kropp typ smärtfri (allt är relativt) och då kompenserar jag vinterns missade träning. Detta året har jag fastnat för cykling och det har blivit 10-15 mil i veckan sista tiden. Det är så skönt att vara rörlig så jag gör nog mer än jag borde vilket resulterar i att jag har kronisk träningsvärk men det är en annan smärta än värksmärta så jag nästan njuter av träningsvärken. Jag råkade dock lyfte fel för nån vecka sen och fick ett ryggskott vilket var åratal sedan. Så, jag och mitt ryggskott hoppade inte ont anande in i den här karusellen.
Jag tog ett stadig tag i ett handtag framför mig och kände mig rätt kaxig när karusellen sakta tuffade upp till högsta punkten. När jag inser att det sen stupar typ rakt ner därefter och jag anar att den inte kommer att tuffa sakta nerför så känner jag paniken komma. I mitt huvud räknar jag ut allt som kan gå fel, dödsångest de luxe. Jag var så spänd att min rumpa inte nuddade stolen utan mina fötter spjärnade mig uppåt mot en stång som skulle hålla en nere. Jag skrek, jag kände att jag verkligen inte ville mer.
Tror ni att karuselljäveln lyssnade? Nope, den sket fullständigt i mig. Efter det snabba stupet så kommer en tvär sväng. I mitt spända läge så kastades jag ut mot ena sidan och KNAK säger det i min rygg och en blixt av smärta strömmar genom mig. Jag landar med en duns på rumpan och är helt slut. Det är dock inte slut med karusellfärden så jag tänker bara att om jag blundar så behöver jag inte oroa mig för vad som komma ska. Blunda och slappna av, blunda och slappna av, och håll HÅRT i handtaget. Ibland tjuvkikar vi och tankar som ”om den här karusellen går sönder så dör jag” far genom mitt huvud. Om Karusellen vore en häst så hade den skenat all världens väg om jag spänt mig så här när jag satt på den.
Jag är dock helt maktlös, ont som fan har jag men jag fortsätter mitt fokus, slappna av och lita på att Gröna Lund inte vill ha en skandal, de har säkert kontrollerat maskinen noga. Och..Då blev det helt plötsligt inte läskigt längre. Faktum är att det var väldigt skönt att ge sig hän och lita på att saker skulle lösa sig. Det var rentav behagligt.
När vi väl stannade var jag besviken över att färden var slut. Det var ju så roligt! Och det bästa av allt. Knaket i ryggen var kiropraktiskt så min smärta försvann och jag blev mycket mindre stel än jag var innan. Fantastiskt.
Jag praktiserade liknande tankar på alla karuseller. Enda gången jag inte lyckades slappna av var i en inte alls fartfylld karusell, Kättingflygaren. Jag var spändare när jag hoppade av den än när jag hoppade på den. Kan ni gissa varför?
Känsla av att ha ingenting under fötterna gjorde mig panikslagen. Ruskigt obehagligt. Jag kan faktiskt koppla den känslan till att rida barbacka. Jag skrittar gärna utan sadel men trav och galopp var det många år sedan jag var road av att göra. Jag har trott att det beror på dålig balans, men jag har väldigt bra balans så det är ologiskt. Jag inser nu att det beror på att jag personligen behöver känna fast mark under fötterna.
Det här får mig att tänka på ridrädda människor. När man är rädd och spänd så går livräddningsreflexen in, det är den som vill sätta dig i fosterställning , vilket när man rider innebär att man lutar sig framåt och drar upp knäna. Det är denna reflex som gör att du tappar stigbyglarna, särskilt i nedsutten trav. Så jag tänker att om alla funkar som jag (vilket inte alls är säkert dock) så gör först reflexen dig räddare och spändare då följden blir ingen kontakt med marken (stigbygeln). Det blir en ond cirkel, svår att bryta.
Sen drog jag paralleller med att åka karusell och att inte våga slappna av. Då blir det ännu lättare att ramla av. Många rädda ryttare försöker kontrollera omgivningen, i sitt huvud förvandlar de allt de ser till potentiella hästskrämmarsaker. En vanlig brevlåda blir en brontosarius, en liten plastpåse blir en eldblåsande drake etc. Man försöker göra paddocken helt befriad från störande objekt och blir lite sur/arg/frustrerad/upprörd när saker rör sig eller befinner sig där saker inte ska vara. Man försöker kontrollera omgivningen istället för sig själv. Det känns fullkomligt logiskt att göra så när man är i situationen men sett utifrån så finns det ingen logik i att göra så. Rädsla är inte logisk.
Så, slutsatsen av allt det här dravlet är att om du är rädd när du rider och därför försöker kontrollera omgivningen istället för dig själv , vad händer om du gör som jag när jag åkte karusell? Blunda, åk med, slappna av och våga känna tillit. Se till att dina fötter bärs av stigbyglarna hela tiden. När de inte gör det så har du hänget dig åt rädslan och känner ingen tillit. Ta då ett djupt andetag, andas in och sen ut, långsamt, hitta stigbygelkontakten, den stabila plattformen som bär dig tryggt. Lita på omgivningen, försök inte påverka den utan lägg fokuset på att slappna av, känna tillit, allt löser sig.
Man skulle även kunna säga att du ska bete dig som en Skåning i en rulltrappa, inte som en Stockholmare 😉