Vattenträning

När man tränar hästar så är skillnader i underlag otroligt viktigt. Det är så galet hårt ute att det aldrig kan komma något gott av att röra sig i annat tempo än skritt där. Till och med i bokskogen är det nästan för hårt nu. Jag är fostrad av en av Sveriges på den tiden bästa travtränare, han hade en regel som sa att om man kan höra hästens hovslag på ett underlag så får man endast skritta där. Han var Champion typ 10 år i rad och sprutade ytterst sällan leder på hästarna trots att de tävlade på hög nivå, dvs, han var en klok snubbe.

Om jag inte hade haft en Påni av typen Tjuren Ferdinand så hade jag gärna inte ridit alls nu men se det går inte, då blir hon fetare än fetast vilket inte är att föredra.

Dessutom så har jag en teori om att alla gifter som hästarna får av alla otaliga insektsbett behöver riktigt svettigt arbete för att liksom ”tvättas bort”. Påni får tex gärna påsar mellan frambenen, ni vet i vecken där om jag inte svettrider henne. Likaså så rinner ögonen mer och det kliar mer i svansen. Alla dessa symptom minimeras och försvinner om jag ser till att träna henne ordentligt.

Problemet är ju då kombon av hårt underlag, liten Påni och tjocka jag då 😉 Därför tömkör jag henne. Jag går i 20 minuter för att komma till sjön. Joggar och tränar henne där så länge mitt samvete orkar och sen tar jag en megaomväg hem på minst en timme. Jag kommer baske mig att tapp hull av det här hårda underläget 😉 (Vi behöver regn ;-)).

Jag har gjort det här några veckor nu och hon går mer och mer villigt framåt. Hon är en lat häst, en sån som hade haft feta välgödda föl och överlevt torrkatastrofer 😉 i det vilda. För en vecka sen så gjorde jag misstaget att låta henne käka gräs på strandkanten när jag tog på mig skorna. Det kändes rätt, en belöning för hårt arbete liksom. I verkligheten så var det urkorkat av mig att bjuda på gräs på träningsbanan. Jag såg en välgärning, typ; träna lika fint som sist så får du äta gräs sen. Logisk Tänk, eller hur?

Påni däremot, hon såg det inte riktigt så. Hon såg mer, nu är vi vid stranden så jag ska få äta gräs….Det blev en konflikt kan man säga, hon ville bromsa i varje varv, helst ville hon inte ens ut i sjön och om hon kom ut i sjön så ville hon in igen….. Hon var skitstörig helt enkelt. Så vi tog en konversation om saken, jag lovade på heder och samvete att hon aldrig någonsin kommer att få äta gräs vid sjön, ever, däremot kanske efteråt på ett ställe låååångt ifrån sjön, men bara om hon fick upp flåset rejält i sjön och inte tjurstannade. Om hon tjurstannar så kommer vi att gå direkt hem utan att passera gräs och hon kommer att få gå direkt i fängelset (bantarhage).

Påni är Påni så hon trodde inte riktigt på mig, det tog säkert 5 dagar innan hon fattade allvaret i det hela.

Här ser vi henne bara tjura sporadiskt, hon stannar och kraffsar med frambenet i vattnet. Jag bryr mig faktiskt inte om ifall hon går eller gräver i vattnet, huvudsaken är att hon bränner kalorier ;-). Dessutom så aktiveras magmusklerna finfint av att gräva sådär. Man kan se runt 2 minuter in i filmen hur hon verkligen sätter sig.

När man tränar så här så ska man inte vänta sig perfektion direkt. Bara gör det typ varannan dag eller liknande (vad som passar dig) och vänta dig att det ska vara bättre om kanske 2-3 månader. Sjön gör mkt positivt för hästar, stabiliseringsträning, träning i att aktivera alla leder i bakbenen, utveckla swung och att vila i steget, komma upp från bogarna. Superbra men mycket jobbigare än man tror. Ett par minuter räcker gott och väl. Vi började i slutet av April ungefär och nu är vi uppe i 15 minuter. Så skynda långsamt och lägg bort alla tankar och krav på form på halsen. Bara låt sjön göra sitt. Dessutom så är det ju fantastiskt bra för torra sommarfötter 🙂
Följ oss gärna på Instagram, där jag försöker uppdatera lite flitigare än här.

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *