Kan man komma långt med sin häst utan att bråka med den?

Ser en tjej rida en häst i ett ridhus. Min första tanke är att hon måste verkligen avsky denna hästen. Den hinner inte ens skritta fram sig och komma till ro innan hon kortar upp den, bänder till en ståtlig halskrök och så börjar hon ”rida”. Varv på varv, på varv…. Sporren dunkar hästen i sidan i varje steg, i vartenda steg i lättridningen tjongar hon ner sittbenen riktigt hårt i hästens rygg som ju såklart svarar med att köra upp huvudet från sitt obekväma läge vilket hon skickligt parerar med hård sågande hand. Till slut ger den snälla hästen upp och sänker sin rygg ännu mer och håller lydigt kvar sin nacke i hopböjt läge, stänger av och traskar lydigt på.  Hennes blick släpper aldrig hästens hals vilket såklart gör det väldigt svårt för hästen att veta var de ska och vad de ska göra och med huvudet i det läget så är ju hästens synfält dessutom väldigt begränsat vilket gör att han har svårt för svängarna och oftast blir ”olydig” där och behöver extra mycket innerhand och innerskänkel. Dags för galopp. Hennes bäcken hålls låst vilket gör att hästen har svårt att kliva på så här måste hon driva ännu mer med sporrarna och hålla emot ännu mer med handen för att inte huvudet ska åka upp. Även här ger hästen till slut upp och slutar ”bråka” och bara faller dit hon vill att han ska falla. Hans rygg blir stilla, stilla och bara benen sprattlar så gott det nu går och speciellt svårt har hästen det på volten med sitt fasthållna huvud och benen som är en halv meter utanför spåret hans kropp befinner sig på. När han är helt kuvad och låst och sänkt och bara lyder då skrittar ryttaren en stund och sen ska det tydligen piafferas. De går längs väggen och rycken i munnen blir skarpare och sporrarna mer ihärdiga. På grund av bristen på rakriktning hamnar många av hästens fötter på ridhusväggen när han försöker lyda sin ryttare och detta besvaras med ryck och spark. Detta fortgår ett slag och ibland så lyckas hästen som av en ren slump trampa riktigt trevligt (så trevligt man kan med halsen låst och ryggen sänkt) och då belönas detta med mer krav… Längre krav… Jag funderar på varför tjejen överhuvudtaget rider när hon uppenbarligen inte tycker om hästar.

Vid detta läge har jag fått nog och lämnar ridhuset och går upp till stallet, pratar med en kompis utan att nämna den för mig traumatiska upplevelsen. Efter ett tag kommer ekipaget från ridhuset in och jag spanar in dem på håll. Tjejen gullar och klappar och masserar och lindar ben och borstar och är världens gulligaste mot sin häst. Jag fattar inte…. Supergo tjej som behandlade sin häst som en kunglighet.

Funderar… Undrar om det är fler som har det så? Att man tror att ett ridpass går ut på att tvinga igenom saker? Undrar om dessa ryttare egentligen tycker att det är roligt att vara elak mot hästen eller om de helt enkelt tror att det är så ridning är? En kamp som går ut på att bråka… Kan det vara så enkelt att dessa människor inte vet att det finns andra vis? Tänk om de visste att man kan vara lika snäll mot hästen när man rider som man kan vara när man är med den i stallet? Borde inte ridningen bli roligare då? Man borde iallafall helt klart få ett samvete som är lättare…..

Please follow and like us: