Inlägget gjort

Att lära sig rida är som att lägga ett pussel

 

Onlinekurserna upplevs som frustrationskapande i början. Men bit ihop, det går över. Skillnaden på det här och vanlig undervisning är att vi gör en enda sak. Med oss själv dessutom. Denna enda sak är inget mål, det är en pusselbit. En av 1000 typ. Idag ska jag göra ett försök att förklara hur inlärningen fungerar.

Det är oftast så att om man söker sig utanför den traditionella ridundervisningen så känner man att något saknas. Man kan ha ridit i åratal men man får ändå inte ihop det. Man känner sig förvirrad. Då kan man säga att era pusselbitar är i det här läget. De liksom ligger i en hög och man vet inte riktigt när man ska använda vilken bit.

Jag börjar med att berätta för er att ni måste organisera era pusselbitar. Ni måste vända på dem så att alla får framsidan uppåt. Ni måste lägga dem bredvid varandra istället för huller om buller.

Wow, tycker många, nu tror jag att jag förstår. Så man lägger stor möda på att sortera ut oredan, man tycker nästan att man kan skymta ett motiv däri. Man lyckas till och med fästa pusselbitarna i varandra och man känner att man kan ta en av mina pusselbitar och fästa det i det man redan vet. Voila, en krokodil har skapats.

Nästa vecka får man en ny pusselbit och frustrationsmolnen hordar upp sig framför en. Biten kan inte fästas någonstans. Pusselbiten påstås vara en sväng. Men man kan ju redan svänga för det har man lärt sig av Mr Lärare. Det är den där orange biten med som det står 10 på. Vad ska man med en pusselbit som har en del av en grankvist på och dessutom inte har ett nummer? Svänga är orange 10. Punkt. Då vill jag berätta för er att en pusselbit har fyra sidor med fästanordningar, inte två såsom Orange nummer 10. Ser ni att din svängpusselbit bara har två ställen att fästa på? Ser ni att det är ett barnpussel? Ser ni att det pusslet bara innehåller 25 bitar? Jag vill berätta för er att vuxenpussel ser helt annorlunda ut. Det ser typ ut så här.

Aha, säger du, jag måste tänka i vuxenpussel istället. Okey, här finns 975 pusselbitar mer än det finns i barnpusslet, jag är med. Fantastiskt, jag förstår det här. Jag börjar göra ramen, kanterna. Jag måste organisera det här säger man och kastar sig in i pusselbyggandets underbara värld. Man får klart ramen, man börjar jobba med att fästa bitar i kanten, bitar som ser ut att bilda ett mönster som man känner igen. Wow, man känner att man börjar ha koll, pusslet känns liksom som att det kan bli klart. Kolla bara så fint det börjar bli.

Vad bra säger jag och ger dig en grå pusselbit som på inga villkors vis enkelt kan fästas i någon annan pusselbit. Frustrationen i dig ökar. Varje vecka får du en ny grå pusselbit. Du har gett upp alla försök att pussla något mer. Men efter ett par veckor med gråa pusselbitar så ser du helt plötsligt att alla de där gråa pusselbitarna passar i varandra så du pusslar ihop dem och de bildar liksom en egen liten ö innuti det stora pusslet.

Du börjar acceptera att det innuti pusslet finns små öar. Alt eftersom tiden går så skapas det fler och fler öar. Du vet inte riktigt vad du ska ha dem till men du känner en viss form av lugn över att du iallafall kan skapa öar av dem. Du börjar fundera på om du håller på att bygga en skärgård.

Du funderar och kommer kanske fram till att förbindelsen mellan öar innebär oftast att man måste åka båt eller flyg men att man ibland kan ta sig mellan öar med hjälp av en bro. Hm…Kan det kanske vara så att avståndet från pusslets kant till en ö inte är så stort? Kan jag nå en ö från min trygga kant? Vad betyder alla öar egentligen? Kan det vara så att alla öarna symboliserar något? Funderar… Det här ser ut som en halvhalt. Den där pusselbiten ser ut som något som går åt sidan och den där, det är ju en typ av sväng. Hm, få se, vad händer om jag använder alla öarna fast att de inte sitter fast i min pusselram? Testing, testing. Men kolla, det blev en skänkelvikning!!! Så häftigt, jag kan göra en skänkelvikning. Nämen vad hände nu? Alla öarna fick en bro mellan sig. Wow, allt sitter ihop. Världens ahaupplevelse.

Nu är du mer mottaglig för lite konstigare pusselbitar så jag ger dig hela öar av pusselbitar som inte alls bildar kanter. Du börjar pussla lite och inser att pussel även kan byggas på höjden och skapa kuber. Du ser hur du kan ta flera av dina öar som ännu inte har en bro till sig och placera dem på högkant. Det här börjar kännas otroligt inspirerande.

Du börjar komma på att ditt pussel börjar bli högt, du är på väg att bygga ett torn.

Du finner lite ro i din utbildning, äntligen är du på väg, du känner att du ju faktiskt behärskar det här med ridning. Då börjar jag avancera i vad jag ger dig för pusselbitar. Du har för länge sedan gett upp försöken att hitta sambandet, du är okey med att bygga en massa småöar utan bro dit. Du vet att du kommer att finna ett samband, någongång. Du vet inte när men du vet att någon gång hittar du dit. En viss förvirring uppstår när jag ger dig runda pusselbitar, typ 3d pussel som är mjuka och runda i sin kontur. De bilar fåglar. Hm, en fågel kan ju alls inte fästas i något…

Men de flyger ju i samma luft som du andas. Alltså hör de ihop, på något sätt. Jaja säger du och fortsätter pusslandet.

Hur mitt personliga pussel ser ut? Var är jag i mitt pusslande? Jag vet inte riktigt men jag tror att jag är på väg att bygga ett pussel som ser ut som New York.

Eller kanske det är Dubai?

Vem vet, jag har slutat bry mig om vad jag bygger faktiskt. Det var ganska befriande när jag insåg hur lite jag vet. Just nu bygger jag förmodligen små städer. En stad är en liten, liten prick i ett land. Ett land är en liten, liten yta på vår planet. Så kanske jag bygger på en jordglob?

Det enda jag vet är att jag vet att ju mer jag lär mig ju mer inser jag hur lite jag egentligen vet. Vet ni hur befriande det är att nå det stadiet? När man ärligt och uppriktigt kan säga att man vet typ ingenting.

Men ni kan också förstå att jag fnissar lite åt er frustration i början, när ni sitter där med er orange 10:a. Och skäller och klagar på mig att ni inta lär er något? Jag fnissar inte elakt för jag har själv varit där. Men jag vet hur mycket ni har kvar att lära er, vilken underbar resa ni har framför er.

Och jag vet hur svårt det är för mig att förklara hur stor världen är, hur mycket det finns att lära sig. Så jag avslutar med en mästares kloka ord. Det kunde ha varit mina ord när jag funderar på hur jag ska lära er saker. För det ÄR svårt att lära ut saker. Och jag kan ännu inte så mycket. Jag sitter fortfarande och pusslar ihop New York, eller om det nu är Dubai, för sjutton, de städerna ligger inte ens i samma land ;-). Det fattas en hel del broar kan man säga 😉

Ha nu en trevlig vecka allesammans. Och bli inte frustrerad för att ni bara fick en enda pusselbit.

Fler inlägg om inlärning

Hjärnan och inlärning

Inlärning

Inlärning

Sovning.

Tänk långsiktigt

Planera

Realistiska mål

Kroppsmedvetenhet och klokhet sitter ihop

 

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Inlärning

Inlärning är det jag ”forskat” mest på. Det är det jag är bra på. Jag fick en son som var autistisk. Jag är som jag är så jag började studera autism väldigt djupgående. När det inte fanns mer att studera om det efter några år så gick jag över till att studera andra sorters Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, benämns som NPF i dagligt tal.

Jag studerar det än idag eftersom det är otroligt intressant. Det finns hur mycket som helst att lära sig. Det är det området som stimulerar mig mest eftersom informationen, teorierna, begreppen aldrig tar slut. Det finns alltid en ny tråd att följa. Jag hatar att studera saker som tar slut.
För när man har lärt sig allt som finns om ett ämne så innebär det oftast att man inte har någon att diskutera saker med eftersom det finns få som orkar studerar saker så länge. Och vad ska man då göra med all information man har erhållit? Det finns ju inte mycket som är mer givande än att diskutera saker på hög nivå. Då lär man sig ännu mer genom att vrida och vända på saker, se saker från mer än sin egna synvinkel.

Ska man då sitt på alla information man erhållit till världen är redo att diskutera den med en? För det är ju tyvärr så att om man lär sig väldigt mycket mer om en sak än de flesta gör så tas det man säger inte emot med blida ögon. Oftast vill folk läsa saker på ett papper undertecknat av någon behörig person innan de tror på det. Jag brukar skämta om detta fenomen och säga att Akademiker alltid börjar med vettiga saker tio år senare än alla andra eftersom de väntar på att NÅGON ska godkänna det andra redan har kommit fram till 😉

Det innebär att det jag kommer att skriva nu kan komma att tas emot med oblida ögon ;-). Så jag skriver det JAG har kommit fram till. Men det finns inga papper som kan bevisa detta. Så gör vad ni vill med informationen. Så vi kan säga som så att jag framför MIN teori om detta.
Nåväl, bispår. Under mitt forskande på NPF så har jag kommit fram till att hästars inlärning fungerar precis som autistiska hjärnor. Hästar är i min mening allihop mer eller mindre autisiska. Dock har det de sista åren avlats fram väldigt mycket hästar främst inom halvbloden som är mer åt ADHD hållet. Men i den ursprungliga grundformen så är de autistiska vad gäller hur de tar in och använder sig av information.

Så om vi ryttare ska kunna nå hästen så effektivt som möjligt så innebär det att vi måste använda samma metoder som man gör på autistiska barn.

Ett autistisk barn lyssnar inte på vad vi säger, han lyssnar på vad vi tänker. Ju bättre vi är på att visualisera sakerna i vår hjärna, ju snabbare lär sig autisten. En autist har generellt sätt en väldigt dålig kroppsuppfattning. Han tror dessutom att allt han vet vet alla andra. Därför finns inget egentligt behov av att förmedla information om det inte gäller liv och död situationer. Men varför det gäller liv eller död behöver inte förmedlas, bara ATT det gäller liv eller död. Men liv och död situationer är ju aldrig bra för inlärning. Det betyder stress och ingen, varken djur eller människa kan lära sig saker under stress.

Om du ska lära en autist något så får du aldrig ha en bild av att ”nu ska du lära dig det här”. För då stänger han centret för inlärning. En autist gillar inte förändring. Att gå in med inställningen att nu ska jag lära dig NYA saker är ungefär som att ställa honom framför ett stup och be honom ta ett steg framåt.

Om du ska hålla inlärningscentret öppet så måste du vara totalt neutral i sinnet. Du ska inte göra det (tänka) att du ska lära autisten något.

Människor som är icke NPF, lär sig massor genom att härma. Det kan en Autist aldrig göra eftersom han saknar det som kallas spegelneuroner.

Det innebär översatt till hästträning att hästen inte härmar dig automatiskt. Han kan härma dig för att han vill det, för att han får en impuls ifrån sig själv att han vill härma dig. Du kan dock aldrig tvinga honom att härma dig.

En autist får för sig att pröva nya saker när det intresserar honom.  Inte för att han VILL härma dig, eller för att han känner ett behov av att göra det utan för att han får en för honom oemotståndlig impuls att göra det.

Det är denna impuls som vi måste ta nytta av när vi tränar hästar. Jag har märkt att om man som människa är ”ren” i sinnet och totalt inne i sig själv och dessutom trivs i detta tillståndet, då kommer impulsen att tas upp av hästen (autisten) och han kommer att testa.

Mitt utbildningssystem för ryttare grundar sig på detta. Jag försöker få ryttaren totalt fokuserad på en enda sak som gäller henne själv (inte hästen) så att hästen kan fånga upp denna impuls.

Dok förstörs hela inlärningen om ryttaren inte är där än. Eller om hon tänker på en massa annat, inte går upp helt i uppgiften. Förstörs är egentligen helt fel ord. För det är svårt att få ett rent sinne. Man måste jobba på det. Så man kan säga att för varje bra uppgift där ryttaren lyckas hamna i fokus och glömma allting annat så tränar hon sin hjärna i att vara i fokus. Så även om inte just uppgiften lyckades så har hennes hjärna i allafall fått lite träning i att vara i fokus.

Dock försöker många ryttare göra massa saker samtidigt och då funkar ingenting. En enda sak i taget, där man fokuserar helt på en enda sak, på sig själv.

Nog om det. Vi går vidare i min teori. I min teori så har alla människor en hjärnhalva som är autistisk. Denna hjärnhalva används till det jag skrivit ovan. Det är en logisk hjärnhalva. Den tar in detaljer, stoppar det i små fack i hjärnan. Dock kan denna hjärnhalva inte använda informationen speciellt mycket.

Dock har vi ju två hjärnhalvor. Den andra hjärnhalvan är mer åt ADHD hållet. Den fångar inte upp detaljer, det har den inte tid till. Däremot använder den utan någon som helst eftertanke alla detaljer som den andra hjärnhalvan prydligt katalogiserat. Hej vilt använder den saker.

Om detta finns det skrivet massor, fast inte i mina ord. Så här skriver Wikipedia om saken.

Hos de allra flesta, även hos många vänsterhänta, finner man samma fördelning av förmågor mellan hemisfärerna. Den vänstra halvan rymmer medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner. Den arbetar sekventiellt, vilket innebär att den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuitionkreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, bildförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt. [4]

De bägge halvorna kommunicerar och samordnar sig via hjärnbalken, men i speciella försök kan deltagare med talet (vänster hjärnhalva) svara på ett sätt men med en pekning (höger hjärnhalva) ge ett annat svar. Visar man olika bilder att para ihop kan vänster hjärnhalva para ihop en prinsesstårta med en sked medan höger hjärnhalva av formskäl hellre parar ihop tårtan med ett plommonstop![4]” 

Så, vad jag ville komma fram till är att när man lär sig och hästar saker så är det smart att fokusera på en enda sak. Att vara här och nu, endast. Glömma allt som varit och allt som komma skall. Nångång (man vet aldrig när) så kommer den andra hjärnhalvan, den med ADHD att använda alla detaljer som den autistiska hjärnhalvan samlat in.

Detta förstörs av att vi har för bråttom. Vi vill inte lära oss saker bara för lärandets skull. Vi vill slänga in saker i hjärnan enligt ADHD modellen. Men vi tar oss inte  tid att katalogisera det, eller att suga på karamellen och njuta av detaljerna. Vi glömmer att vägen till målet är något annat än målet. Vägen dit innebär oftast destruktiva tankar i form av avundsjuka, frustration, stress, nedvärdering etc.

Både vägen dit och målet är lika roliga om man bara ger sig gåvan tålamod. Tålamod är en dygd sa alltid min mormor.

Please follow and like us: