Sätta tryck i hästen

Dessa ord hör jag ofta från dressyrryttare. Att sätta tryck i hästen… Vad tror ni att det innebär? Jag tror att det är när man vill ha den där traven som jag kallar Spjongtrav. Det ser ut som att hästen har spiralfjädrar under fötterna och liksom spjongar upp i vartenda steg. Det är oerhört vackert när hästar går så.

Det är det man vill ha. Och många tror att man kan få det genom att driva hästen, gärna med sporrar om det behövs. Men grejen med drivning är att om man driver något väldigt mycket så måste man även bromsa. Samma med en bil. Om jag gasar mycket så måste jag även bromsa för att hålla hastighetslagarna. Även hästar har hastighetslagar. Går de över en viss hastighet så försvinner det vackra och de blir bara framtunga.




Om man drivit dit spjonget och bromsat bak så kommer man till en viss gräns. Efter denna gräns tar det stopp. Hästen varken vill eller kan längre. Hästen kommer att förlora det vackra, den vill inte gå fram till handen, så då är det vanligt att man kortar tygeln för att återfå kontakten. Man driver ännu mer, ännu mer, hästen hamnar bakom lod för nu börjar det bli läskigt mycket tryck i den stackars hästmunnen. Så mycket att den inte längre kan hålla sin underkäke på plats utan hästen försöker komma ur det här oerhört plågsamma tillståndet genom att bara låta underkäken lyda ryttarens bromsande hand. Ryttaren spänner nosgrimman mer, kanske sätter på en extrarem. Vissa ryttare har blivit så vana vid det här, det är så det är liksom så de sätter på en nosgrimma redan från dag 1 hästens rids……. Man fastnar i en ond cirkel.

Varför blir det så tror ni?

Min egen teori är att man försöker trycka fram energi när hästen inte är i ett energiskt tillstånd. Hästar har nämligen precis som vi två olika tillstånd (egentligen fler men det blir för mycket om jag ska beskriva alla här i detta korta inlägg).

Ett tillstånd som är som vi på fredag eftermiddag. Vi är trötta, vi är slitna, vi vill bara hem och lägga oss i soffan och käka chokladpraliner. Låt oss kalla detta tillstånd för soffpotatistillståndet.

Sen har vi ett tillstånd som vi kan kalla Lisebergstillståndet. Det är ungefär som när ett barn efter att ha genomlidit den långa kön äntligen kommer in på Liseberg. Så många karuseller, så många stånd, så mycket att göra men så lite tid. Vad ska man göra först, den, det eller allt på en gång?

Om man överför dessa två tillstånd till hästen så kanske man kan jämföra det med betessläppet på våren kontra arbetshästen som sliter med sin plog en hel dag och klockan tre så är den ganska så trött.

Tror ni att det är lättast att få fram Spjongtraven på en häst när den är i Lisebergstillståndet eller i soffpotatistillståndet?




Dock är det ju ganska svårt att rida på hästen när den är i Lisebergstillståndet. Det krävs att ryttaren har kommit ifrån att använda handbromsen som första broms. Hon måste ha förfinat sina hjälper och därmed börjat använda mer Logiska hjälper så som Fokus. Den uppdaterade ryttaren ger hjälperna med sin hjärna. Det är där hästen hämtar sin information. Visst, man kan behöva använda handbromsen ibland när Liseberg blir lite för kul ;-), men det är inte förstahandsvalet när man vill bromsa.

Som ryttare så måste man lära sig att hålla sig till sin plan, oavsett vad hästen har för plan. Jag kan ibland skratta gott åt hästar som roar sig med att få sina ryttare att släppa fokuset på vad de tänker göra och istället klappa den stackars rädda hästen när den för 87 gången hoppar åt sidan för samma staketstolpe som stått i paddocken de sista 9 åren. Det är så kul, hästen lyckas varje gång får ryttaren att sluta fokusera på tex en hörnpassering och istället böjer sig ryttaren lydigt ner och klappar hästen. Ok, ibland blir ryttaren arg och prylar upp hästen både med ben, händer och spö men hästens mål är ändå uppnått, den slapp göra en hörnpassering.

Det tar tid att få ett obrutet fokus. Oerhörd tid.

Så nästa gång din häst är glad och busig och på Liseberg, kan du hålla ditt fokus, rida på framåt utan att påverka hästen annat än att hålla fokuset på din ridväg. Inte bråka med den i onödan och framförallt så ska ditt sinnestillstånd vara lika glatt som hästens. Förvisso kan man behöva använda liiite handhjälper av ren överlevnadsinstinkt men så lite som möjligt och hjälperna måste ges med samma glädje som hästen visar, absolut inte med rädsla eller aggression.

Formen då? Man vill ju ha form. Sant. Men formen skapar man ju inte för stunden utan formen bestäms av hur mycket du lyckats bygga upp hästens hållningsmuskler. Detta gör man under mindre flashiga former. Hållningsmusklerna påverkas endast genom att man tränar en statisk hållning. I seg, långsam skritt. Det är främst magen man bygger för att lyfta upp hästens hållning (få den högre i formen, utrota svanken). Det går inte att se flashig ut utan att ha en stark mage. När hästen aktiverar sina hållningsmuskler, bygger dessa så ser det inte så flashigt ut. Försök själv att göra pilates och springa snabbt samtidigt 😉

Det som fascinerar mig är att så fort hästen börjar aktivera sin mage så ber de flesta ryttare hästen att sluta med detta. Då kallas den seg. Man vill ju inte ha sega hästar. Man vill ha kvicka bakben. Sant…. Man vill ha en flashig häst med kvicka bakben. Det är målet. Men vägen till målet ser inte riktigt ut som målet. Vägen är seg, långsam, vinglig.

De flesta hästar tillåts aldrig att använda sina magmuskler. Således skapar de aldrig en hållning för den höga formen utan man  försöker att med sina fötter och händer bända dit en form. Det går ju liksom inte…. Men vad vet väl jag…. Jag är kanske bara helt ologisk när jag tror att den höga vackra formen uppnås genom att man tränar timmar och åter timmar i soffpotatistillståndet och ibland låter hästen vara på Liseberg.

En gång kommer soffpotatisen att hamna i en ljuv förening med Liseberg och då blir det liksom bara alldeles, alldeles underbart :-)’

 

 

 




Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *