Samvete eller inte samvete

Djurmänniskor i allmänhet ger väldigt mycket av sig själv till andra varelser och dessa varelserna ber ofta konstant om mer. Det dåliga samvetet är stort och välfyllt. Jag kan bara se till mig själv här hemma. Jag är hästlös för tillfället men runt mig finns det gott om djur ändå.Varje gång jag går förbi akvariet så trängs alla fiskarna hysterisk under matluckan som de inte har fått mat på ett år eller så. De vill ha mat, av mig.

Går förbi Chinchillaburen och fångas av ett ljud och en bedjande söt Chilla som vill ha något gott. Hon vill ha något, av mig.

En av ungarna frågar var något finns. Hen vill ha något, av mig.

Går ut i köket och med ljusets hastighet så kommer hunden farande med hopp om att jag ska öppna kylskåpet. Han vill ha något, av mig.

Klär på mig och ska ut och cykla, den andra ungen ber mig handla hem mjölk. Hen vill ha något, av mig.

Cyklar iväg. Spanar efter smaskiga grenar av Vide eftersom Chillorna älskar såna. Jag ser på dem lite som Nelson Mandela som satt fängslad, eller som folk i Corona karantän som liksom Chillorna fick komma ut ur sina bostäder en timme om dagen för att motionera. Önskar att jag kunde släppa alla djur som sitter i bur fria. Samvetet skaver när jag klipper av några extra god grenar.

Hittar en fin skogsväg som hunden hade älskat. Det dåliga samvetet skaver i mitt sinne, jag borde inte ha cyklat själv, jag borde ha tagit med hunden, han hade blivit så glad då, han måste vara sårad ända in i sin söta lilla själ av att bli lämnad ensam.

Jag tror inte att jag behöver fortsätta, de flesta förstår precis vad jag menar. Vad gäller våra djur finns det knappt någon ände på saker vi kan ha dåligt samvete för.

Hästar…Behöver jag ens nämna hur många saker man kan ha dåligt samvete för när man har en häst? Foder, underlag, skor, utrustning, hage, motion…..Pust… Det är inte alls svårt att få lite ångest av allt samvete som bara väller över en.

Men, för att komma till avslut på detta inlägg, vet ni en sak. Det hjälper inte ett dugg att ha dåligt samvete. Tro mig, jag är 47 år och har testat det i ganska många år nu ;-). Jag testade det senaste för en timme sedan faktiskt ;-).

Om man ska se något positivt med det dåliga samvetet så visar det att man är en empatisk och kännande person och det är ju en bra egenskap tänker jag.

Men..Det viktiga är att man kan släppa det när man är i stallet. Hästar är oerhört sensibla djur och de känner av sånt där direkt. Något av alla de tusen sakerna jag har grubblat på genom åren är just detta dåliga samvete.

Jag uppfattar att det dåliga samvetet (och prestationsångest, men det skriver jag om en annan dag) är det som försvårar din utveckling inom ridning och hästhantering mest.

Om du ber hästen att göra en sak samtidigt som du har dåligt samvete över att du ber hästen att göra saken så…Tja….Det blir inte bra, alls.

Det är av yttersta vikt att en ryttare lär sig att koppla bort de där objudna tankarna ibland. Det krävs ju såklart att man vet att det man ber hästen göra inte plågar den på något vis.

Tex så plågar det ingen häst att flytta sig åt vänster från marken när du ber den om det. Där behöver du inte ha dåligt samvete.

Om du däremot rider ett s.k ”dressyrpass” där du konstant sitter och skumpar med spetsiga sittben i hästens rygg samtidigt som du håller ner dens huvud som givetvis är beklätt med munkorg och sparkar den i revbenen med sporrbeklädda fötter, då ska du verkligen ha dåligt samvete, det är en elak handling att göra så, en handling som skadar hästen.

Det lustiga är att enligt mina betraktelser så är det oftast tvärtom. De som rider dressyr enligt ovan har mer sällan än man kan tro dåligt samvete och de som har svårt att flytta en häst åt sidan från marken har oftast mer dåligt samvete.

Det är väldigt märkligt det här. Jag har funderat så otroligt mycket på sånt här genom åren. Jag har aldrig lyckats få ihop det helt men jag jobbar på det.

Det jag tror är att ”dressyrgruppen” är lite avstängda från sina känslor och ”svårt flytta häst åt sidan” är tvärtom, de liksom känner för mycket, analyserar för mycket.

Det jag däremot vet är att bägge grupperna har saker att jobba med. Grupp ett måste komma i kontakt med sig själv, lära sig känna av omgivningen och grupp två måste flytta in mer i sin kropp, flytta ifrån sitt huvud lite grann.

Yoga är ypperligt som redskap för bägge grupperna. Jag har studerat till Yogalärare under lång tid nu och ju mer jag lär mig ju mer inser jag att Yoga, i den meditativa stillsamma formen är ypperlig för ryttare av alla åldrar, inriktningar och grupper.

Det är ingen yoga som vrider dig runt din egen axel och viker dig dubbel utan mer av typen som jordar dig genom stillsamma meditativa pass.

Jag försöker att få ihop det här att passa ryttare, håller lite försökspass för några av mina elever. Lite strul i början men jag jobbar på att hitta en väg som funkar både för er som är stela som kylskåp och ni som redan kan vika er dubbla :-).

Jag kommer att återkomma när det är klart. Tills dess, ta hand om er, ge inte bara till alla andra utan även till dig själv. Ha inte dåligt samvete för att du gör för lite för dina medmänniskor och meddjur utan tänk på dig själv, ge dig själv något.Jag gillar att ge mig Yogapass ute i vacker natur. Det är som en vacker present som stillar både kropp och själ och tillåter mig att för en liten stund inte ha dåligt samvete.

När gav du sig senast en själslig gåva?

#logiskridning#rakriktning#sitsträning#ryttarträning#ryttarutbildning#ryttarutveckling#ryttaryoga

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *