Lindahs ryttarutbildning

Min blogg är grymt eftersatt och så kan vi ju inte ha det :-). Jag har farit land och rike runt i över 2 månader, levt i en kappsäck, ätit massa skräpmat, sett massa olika ställen, åkt massa tåg… Perioden har varit jobbig, det måste jag få lov att erkänna. Resor och oregelbundet icke så hälsosamt ätande är inte så där hälsofrämjande. Speciellt i kombination med Sveriges kyliga, råkalla, fuktiga klimat när man bott 5 år i ökenklimat. Men jag var tvungen att göra så här, åka runt och kolla om intresse för det jag lär ut fanns och det fanns det ju, i mängd.

Jag VET ju att behovet finns, ett skrikande stort behov men det behöver inte nödvändigtvis betyda att gemene man känner ett behov av att lära sig. Det innebär ju att lära om, erkänna sina fel och brister och det är ganska svårt för de flesta men Sverige har visa sig vara alldeles proppfullt av kunskapstörstande hästmänniskor.

Det verkar vara så att man kommer till en viss gräns med sin vanliga ridning där det inte fungerar längre, där man MÅSTE söka sig andra vägar. Det finns olika gränser när detta händer men om jag ser lite objektivt på det så verkar det vara när man

*Hästen är så sned att ryttaren inser att det finns ett problem

*Hästen blir halt hela tiden

*Hästen drabbas av ryggproblem

*Hästen går knappt att rida för den är stel, spänd och bråkig

*Ryttaren mår illa efter en ridlektion på grund av våldet som hon ”tvingats” utsätta sin häst för under på¨drivning av instruktören.

*Hästen har börjat anfalla instruktören när det vankas lektion

*Ryttaren har börjat bli rädd för sin häst

*Hästen har drabbats av den tråkiga sjukdomen PSSM och är i behov av en mildare typ av träning

*Ryttaren lider av värk i sån grad att hon knappt kan rida längre

Och sen har vi ju naturligtvis de hästmänniskor som bara är nyfikna och kunskapströstande av naturen och bara vill testa något nytt.

Jag personligen ser dock ett skriande stort behov av denna träning för i princip alla ryttare (och hästar). Behovet grundar sig dock inte det som jag antar folk tror det grundar sig på.

Jag antar att alla som jobbar som ridinstruktörer upplever samma som jag upplever. Det är så otroligt frustrerande att hålla en lektion där inga instruktioner följs. Man kan lätt känna att ryttaren är korkad och olydig som inte gör som man säger. Men ryttaren är varken korkad eller olydig. Det är bara hennes kropp som inte riktigt fungerar, den är liksom inte koordinerbar på order från ryttaren utan kroppen verkar leva sitt egna lilla liv.

Instruktören säger ta bak skänkeln och eleven tar bak skänkeln… Tror hon.. I verkligheten händer inte ett skit. Eller höfterna, de är ännu mer svårstyrda, man säger ta fram häften och ryttaren tar bak den?!?!? Eller så säger man trampa ner i stigbygeln och VOILA så trampar eleven ner hälen allt hon kan samt trycker upp sitt sittben medan trycket i stigbygeln inte har förändrats ett enda dugg. Då är det väldigt frestande att liksom betrakta ryttaren som dum och korkad och ge denna instruktioner som funkar.

Det brukar ofta innebära att instruktören ger upp att undervisa ryttaren och ägnar sig åt att instruera hästen istället. Instruktionerna blir då av typen, volta, trava, galoppera, skänkelvikning, öppna etc. Man blundar helt enkelt för att att ryttaren faktiskt sitter i vägen för sin häst och försöker få igenom någon form av ridning där hästen får lära sig göra saker fast piloten säger en helt annan sak med sin kropp.

Sån ridning är aldrig hälsosam för hästen och det krävs då en del våld och tvång för att få hästen att böja på halsen. Att böja på halsen har jag förstått är otroligt viktigt. Det verkar gå före allt annat så man ägnar mesta delen av lektionerna att få hästen att böja på halsarna. Dels böja den i sidled och dels i en krull. Jag förstår inte varför men har konstaterat att det är så. Det har till och med uppfunnits bett och snören i olika former som ska få hästen att böja lättare på halsen.

All fokus läggas på handen, handen juxar konstant med bettet, det kramas, vifftas, bänds, hålls fast etc. Alla dessa för hästen helt meningslösa och oerhört irriterade saker genomförs med sladdrig öppen hand vilket i en hästmun är lika obehagligt som för en människa att skaka hand med en så kallad ”död fisk hand” (ni vet en sådan som inte kramar tillbaka och tar et stadigt handlslag)

Problemet är att om ryttaren sitter i vägen för hästen att röra sig på ett korrekt vis samt utsätter dens hals för en påtvingad böjning så låser man fast hela hästen. Skapar spänningar i den vilket gör att den till slut inte kan bli lösgjord, inte kan arbeta korrekt. Nosen liksom fastnar i ett läge nära dens bog, halsmusklerna fastnar i en statisk spänning som man aldrig bör utsätta en muskel för.

Hästen förlorar förmågan till att söka bettet, få fram nosen och då kan överlinjen aldrig bli lång och underlinjen kan aldrig börja bära och dens sidor förblir olika långa. Den lär sig röra sig i sin stelhet och snedhet. Den tar liksom sönder sig själv för att vara oss ryttare till lags.

Säger som en oerhört känd tysk dressyrtränare sa på en treåringsauktion. ”Kolla in alla fina 3-åringar.. Njut av deras spänst och rörlighet, deras gång. Så här fina blir de aldrig igen för nu ska de ridas in av kreti och pleti… ”

Sååå.. För att återknyta till ämnet. Behovet som finns är att lära ridelever att kunna ta instruktioner så att instruktörerna kan undervisa på ett vänligare sätt. Så det är det jag sysslar med. Och jag tycker att det är vansinnigt roligt måste jag erkänna.

Det är ännu roligare sen när ryttaren har uppnått en viss grad av koordination genom kurser och träning på egen hand och man får hålla en lektion för denna ryttare. Då kan man liksom faktiskt hålla en lektion. Man kan få ryttaren att göra typ 3 olika saker samtidigt, alltså ryttaren kan styra båda sina skänklar och sin rumpa.  Då kan man liksom RIDA och då är det helt plötsligt jätteroligt att vara instruktör. Det är dessutom jätteroligt att se andra instruktörer instruera ens elever. När man ser att eleven faktiskt göra vad intruktören säger.

Det är nu man faktiskt kan börja att minska ryttarens skadegörelsen på hästen och det är ju det som ridning går ut på. Att rida sin häst med minsta möjliga skadeinverkan.

Jag utbildar alltså ryttarna, inte hästarna. Men givetvis hänger liksom hästarna med på köpet och får en gratis utbildning allteftersom ryttaren lär sig koordinera sin kropp.

Är du intresserad av min utbildningsstege för ryttare så hittar du info om dessa under länkarna här bredvid (eller ovanför om du läser detta på en mobil).

Kursstart är första fredagen varje månad. Anmälan mailar du till blog@lindah.se

 

Farlig smittsam substans i hästtagel

Socialstyrelsen
tillkännagav nyligen en upptäckt av en potentiellt farlig substans i hästars tagel. Substansen Amobacter Equui har kunnat kopplas till följande symptom hos främst kvinnor:
– Minskat intresse för att laga mat, städa och hushållsarbete i allmänhet.
– Minskat intresse för att bära make up, vackra kläder och högklackat.
– Bristande intresse för att spendera pengar på t ex hemmet och bilreparationer före det att ”älsklingen har ny utrustning såsom skydd, sadel, täcke och grimma samt förnödenheter som hö, kraftfoder och diverse tillskott.”
Amobacter Equui leder ofta till att infekterade personer tillbringar många timmar hemifrån och vidare till utmattning vilket kan leda till minskad fysisk kontakt med andra människor, i synnerhet äkta män/makar.
Amobacter Equui är starkt beroendeframkallande och jakten på ytterligare objekt med tagel kan leda till flocktänkande likt chipsreklam ”du kan inte bara ha en”.

Observera! Om du kommer i kontakt med kvinnor infekterade av denna substans, var förberedd på att prata om hästar i timmar.

Socialstyrelsen varnar: Hästar är dyra, beroendeframkallande och kan påverka kvinnors goda omdöme

Simultankapacitet De Lux

Janet funderar….

Hur mkt simultankapacitet kan man öva upp?

Hur mycket simultankapacitet kan en häst ha?

En dag ur Ljungagårds dagbok:

Eftersom Ljungagård mestadels består av en ryttare dagtid, är båda hästarna på gården lärda att gå som handhästar. Dock är den ena lättare.. a.. omformulerar.. smidigare att ha som handhäst. Kallblodet Tyr är stadig som en Volvo 245a, funkar i all terräng, går fram över allt, håller samma tempo och ska du svänga får du meddela det i god tid annars går godståget raaaakt fram, inget som hindrar. Däremot lillebror Camarguen Nikki, är lite mer av en ferrari, 0-100 på 0.2 sekunder, däckspinn i varje hörna, kavar upp armarna som en tonåring o ska spänna sina muskler, smidig som en katt och det .. hmm.. störiga momentet-Huggorms tendenser!

Så, hur mkt simultankapacitet vill man öva för dagen?

Tja, Tyr fick tjänstgöra som ryttarhäst. Så… host.. here we go! Tårna in, knäleden spänd? rumpan med? förankrad i sadeln? check! Liggande 8an kom däär jaa, check!

HUGG!! va f*n?! ett par tänder swischar förbi.. O visst ja, har ju en handhäst med (glömt)

Och, om igen.. Tårna, knäled, rumpa, håll i handhästen!, gå fram.. e.. vänta nu.. rumpa, 8an, fraaaam!

HUGG!! samma tänder igen! Mög!…

Och.. om igen, men byter varv.. Håll koll på handhästen så han går fram, öronen är fram o tänderna i annan riktning, check.. (nu känner han jag har koll på honom, går fiiint vid sidan) ok, så.. ee.. koncentration.. var va vi.. hmmm.. Jo 8an.. attans! nu missa jag lilltån.. ooo knäleden.. dääär check! 8an fokus, snabbare kom igen… Nu ser jag i ögonvrån, öronen vikas bakåt på Hugghumlan, han laddar o jag hinner stävja ett hugg med att ryta till, o hugghumlan fnissar bakom fasaden.. Jävla spjuver.. 245an knatar på i sin hastighet totalt oberörd..

Efter en stund börjar simultankapaciteten funka i skritt så vi ökar upp till trav.. Oooh! flyter som baara deeen asså! Sicka änglar jag har.. 245an tickar så ljuvlig och hugghumlan även han infinner sig i takten.. Att jag glömt bort lilltån, knäled osv, är ju självskrivet.

Jag kopplar av för ganska exakt 1,4 sek-HUGG! Rätt i låret-Janet vrååålar AAAAJJJHHEEE! Hugghumlan fnissar bakom fasaden och rättar in sig i ledet. (Av någon anledning ser jag Johan Glans barnsligt fnissiga ansikte framför mig)

Halva ridturen gjord, ökar till galopp! Nu bryter helvetet löst- i alla fall från en männsklig synvinkel.. och kanske Tyrs också då han är i full simultankapacitet-koncentration att hålla koll på ryttare som glömt bort lilltån med dens vänner och en lillebror som boxas och ska hållas på mattan. Nikki har fullt sjåå att fixa att galoppera i sidleds, lägga öronen, visa aall garnityr för alla i hela skogen och visa hur man använder den också genom att attackera storebror i huvudet-varpå svar på tal kommer omgående!! I galopp, två hästar på 500 kg var, en som vill busa och en som vill göra sin uppgift bråkar med varandra och lilla jag sitter där som en flugskit och fullständigt tappat all simultankapacitetsförmåga nånstans på vägen och ställer mig frågan- undrar om dom glömde mig där uppe för en sekund?

Jag vill tro att hela Skånes jaktlag hör mig vråla genom skogen- SLLLUUUUUUTTTTAAAA! varpå två kusar omgånde rättar in sig i ledet.

Jag funderar-Hur mycket simultankapacitet kan man öva upp?

Och vem av oss tränade mest på sin simultankapacitet för dagen?

Janet på Ljungagård

(Ingen i historien kom till skada. Båda hästarna är vana att gå som handhästar och ryttare van att rida med

handhäst i 25 år)

Vad vet man egentligen?

Janet funderar….

Det är så intressant med hästkroppen. Så mycket vi inte vet, så mycket som inte hörs.. och ändå sägs det något som vi förväntas veta och på något sätt lösa.

Hur bra är vi på att läsa våra hästar?

Vad har just min häst för signalsystem?

Är det verkligen gulligt när hästen ligger ner och äter, om alla andra hästar står upp i sina boxar?

Betyder sänkt huvud alltid from och vänlig?

Betyder lugn häst vid ridning i alla lägen, alltid snäll?

mmmm.. Det är intressant. Ju mer man är med hästar, ju mer inser man att det är ett litet liv i sig självt. Kanske så här en läkare känner när hen upptäcker sitt stora intresse för människokroppen, eller den där dykaren som i sin iver måste ner på havsbotten igen för att se något nytt att stoppa i sin inlärningsbok ”vad jag vill veta mera”

Hur mycket tid har vi idag med våra hästar? Har vi avsatt tid att bara va med dom? sitta i hagen, titta på deras samspel, ta en kopp kaffe under tiden vi sitter där och grunnar och spekulerar?

Är jag stressad? Tufft på jobb? Eva-Lena i växeln fräst av sig igen, ungarna bråka hela vägen hem i bilen, o gubb f*n har inte börjat på maten, och jag som ska va i stallet om 15 min…

Hur påverkar detta hästen?

Vad är ont? vad betyder ont? Finns det olika grader av ont och hur märks detta på min häst?

Vad är pigg och glad? Hur ser min hästs ögon ut när hen är glad? hur känns hens kropp i detta läget?

Ja, listan kan göras lång. Att lära sig läsa sin häst är ett  redskap för att skapa en kontakt och förståelse för om något börjar gå på fel håll. Det är inte lätt, det krävs tid med en stor skopa av intresse. Ju mer man lär mig, ju mer inser man hur lite man vet.

Jag vill  lära mig mer, förstå mer, göra skillnad, göra ”rätt”. Men vad är ”rätt”, finns det något ”rätt”?

Att bli medveten är vad jag tror är det som är närmast ordet ”rätt”.

Ja, det här är saker jag kan fundera på….

Hälsningar Janet på Ljungagård

Gästbloggare Ullis om logisk ridning och lite annat

En elev jag hade för många år sen skrev så fint i sin blogg igår så jag frågade om jag fick kopiera in det här och det fick jag 🙂 Ni hittar hennes blogg här.

Mitt tränings- och tävlingsuppehåll med hästarna har fått mig att fundera mycket. När väl karusellen är igång blir det lätt så att man rycks med och gör det man är van vid oavsett vad det är. Att då stoppa upp och tänka igenom vad man håller på med är inte heller så lätt.
Förutom att jag nu hinner fundera på träning, tävling och vad jag gör med hästarna finns det dessutom nu också tid att vara hemma. Det är något stort i mitt liv och idag är en sådan dag när jag bara njuter av att vara hemma.

Jag har passat på att fundera lite över hoppningen och framför allt min sits.

Jag har jobbat massor med min ridning de senaste åren. Framför allt för att få ordning på min katastrofala sits men också för att lägga en ny grund.
Redan när jag bodde i Kalmar försöktes det att rätta till den bland annat genom att sätta mig på stoet Chanelle som ofrånkomligt stoppade när jag inte red ordentligt. Jag vet inte riktigt hur många gånger det resulterade i att jag satt i olika hinder… men hjälpte det? Knappast! Det må bero på att jag är tjockskallig, eller kanske beror det mest på att jag har extremt dålig kroppskontroll och inte så lätt kan ta åt mig de vanligaste instruktionerna så som luta dig tillbaka eller sitt upp.
Inte för att jag är dummare än någon annan utan kanske mer för att jag tidigare aldrig har haft behov av att fundera över exakt vad jag gör med min kropp och jag tyckete ju att jag lutade mig tillbaka… det är bara det att det inte var eller är tillräckligt att bara tycka. Jag rätade ju inte upp mig, i vart fall inte tillräckligt och inte på rätt sätt. Och när den tanken har landat känns det minst sagt logiskt att jag aldrig lyckades med att hjula på baletten när jag var liten…

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Inte kan väl avslöjanden om min tidiga och mycket korta balettkarriär vara av intresse?

På de senaste tiden har det skrivits mycket om sits lite var stans. Det talas om grunden i ridningen och att den ofta saknas. Det skrivs om vikten av en bra sits. Men har inte alla ryttare det?
Nja, kanske inte alla och i synnerhet inte jag från början.

Nu när jag dessutom sitter och skrittar, skrittar och skrittar en massa har jag passat på att tänka på sitsen. För att bara sitta och åka rundor på hästryggen gagnar ju ingen. Och dessutom är det supertråkigt.

Min sitstränare som för ett par år sedan började lära mig att sitta ordentligt och inverka på ett korrekt sätt, Lindan är tillbaka igen. Jag har inte kunnat träna för henne under de senaste åren då hon har bott utomlands men jag hoppas att jag skall kunna göra det när jag får tillåtelse att rida Hisan på ridbana igen. Än så länge läser jag mina tidigare inlägg här på bloggen och tittar på gamla filmer. Sitsinläggen finns under kategorin sitsträning här bredvid för den intresserade.

Nu är det inte bara allt skrittande som har fått mig att fundera. Till exempel har Arnold Assarsson startat en blogg där han skriver om hoppträning. Han är träffsäker i sina inlägg och skriver om saker som borde vara självklara så som att det är viktigt att lägga en bra grund och att en bra runda på låg höjd är viktigare än att snabbt klättra i klasserna och hoppa högt. Detta är till synes mycket logiskt. Men är det det vi ser på hoppbanorna? Är det detta jag har praktiserat? Jag vill ju klättra i klasserna…

Bara idag när jag läste ett inlägg på Tyras blogg slog det mig att jargongen lätt är en annan bland ungdomar. Hon säger ju att det är viktigt att träna grunden men också att det kanske inte görs på hoppträningarna för då förlorar tränarna elever för träningarna blir för tråkiga??? Men vänta lite här! Stopp! Är det tråkigt att göra något väl?
Jag tycker ju inte det men jag tror inte att precis alla tycker som jag.

Jag undrar nu lite om jag är färgad från travet också. Men tränar min häst gör jag ju själv. Till hopptränaren eller dressyrtränaren vänder jag  mig för att bli tränad själv. För att kunna bli en bättre ryttare. Att hästen också blir bättre av det kan man ju se som en bieffekt. Det ena leder ju till det andra. Därför vill jag att den tränaren jag rider för korrigerar fel som jag gör.
Jag uppskattar inte träningar med massor av folk där tränaren är oengagerad och bara säger hoppa det där hindret eller rid den linjen. Jag vill ha en tanke bakom och jag vill ha hjälp med att rätta det jag gör fel. Annars lär jag ju mig inget.

Till detta har jag hittat Tord som är väldigt fokuserad på mig som ryttare i hoppningen. Han brukar säga att Hisan redan kan hoppa och i stället är det mig vi skall jobba med. Precis det jag vill åt.
Likadant vill jag ha min sits korrigerad när jag rider dressyr. Jag vill ha hjälp med att förfina mina hjälper och att lära mig att ge rätt hjälper. Att sitta rätt. För det är grymt svårt.

Det finns flera olika sätt att lära ryttaren rätt. Jag gillar Lindas sätt att bit för bit lära mig hur jag skall inverka med min sist för att ge rätt hjälper. För det spelar ju ingen roll hur mycket jag sliter om jag ger felaktiga signaler som hästen inte kan förstå.
Dessutom är hon så pedagogisk och lyckas med att förklara allt i minsta deltalj.
Det kan tyckas flummigt när man läser mina inlägg från hennes träningar men det beror g mest på mitt sätt att återberätta. Och alla fungerar vi olika, hennes förklaringsmodeller fungerar 100% för mig. Min sits har blivit så mycket bättre och det håller i sig, jag kan inverka bra mycket bättre nu.

Jag roade mig med att klippa ihop lite frekvenser från lite filmer jag har i datorn för att illustrera detta.


Alla dessa åsiktskillnader inom hästeriet

INGEN, och jag upprepar, INGEN behöver hålla med om det jag vill förmedla. ALLA har rätt till sin egna åsikt, och INGEN är tvungen att ändra på sin egna åsikt.
Jag vet att folk älskar att diskutera. Jag älskar också att diskutera, men det är oerhört svårt att diskutera vänligt. För många innebär att diskutera att när ens egna argument inte räcker till för att ”försvara” sin egna åsikt så tar man till personangrepp. Det gjorde jag också när jag var i ”terrieråldern”, typ till jag var runt 25 eller så. Sen insåg jag hur jäkla lite jag vet och blev lite mer ödmjuk och lyssnande. Då började jag söka och leta, testa och pröva och jag har hunnit med en jäkla massa inriktningar och grenar inom hästeriet.
Men jag nöjde mig inte med det så jag började även testa och pröva och utvärdera och lära mig mer om människan för jag insåg redan då att det är vi människor som har brister, inte hästarna.
Först när jag började förstå människan så började jag förstå hästen.

Utefter detta så har jag skaffat mig en egen filosofi som baserar sig på fakta om biomekanik, psyke etc. Vissa saker bara är så. Sen att jag kanske inte gillar att det är så så är det så ändå… Vissa saker hade faktiskt varit bättre att inte veta.
För det var när man kom till vissa insikter som man började SE vilka plågor vi människor i all välmening utsätter hästar för.
Och det är efter dessa insikter som jag arbetar. Jag vill göra världen till en mer hästvänlig plats. Sen att jag på inga vis är fullärd är en helt annan sak. Det jag förmedlar idag kan jag komma på var helt fel i morgon. Livet är ett ständigt lärande och jag lär mig mer för varje dag som går.

Hästfolk älskar att diskutera. I forum och grupper diskuteras det som bara den. En enkelt ställd fråga mynnar ofta ut i personangrepp av helt sjuka proportioner. Det gör att folk inte vågar ställa frågor och det är inte bra för om man inte vågar fråga så får man inget lära sig.

Tex inom dressyren så finns det många olika inriktningar och folk i den ena vill omvända andra till SIN tro, man formligen ÄLSKAR att diskutera skillnader men jag som försöker se det hela neutralt ser bara att man försöker få den andar sidan att förstå hur FEL de gör och hur rätt de själv gör. Jag vet att många älskar dessa diskussioner. Jag hatar dem. Och jag ser hur det förstör grupper och delar oss i läger. Man måste vara FÖR eller EMOT. Varför kan man inte bara se att jaha, inom den grenen gör de så, vad intressant, hur kan jag applicera det på min egen ridning? MÅSTE man tvunget  omvända andra till sin gren?

Jag har ingen greninriktning, jag försöker verka under grenfördelningen. Det vill säga jag försöker förmedla hur man kommunicerar med sin häst. Sen om man vill använda den kommunikationen till western, islänningar, dressyr, skogsmullande, Doma Vaquera, riddarspel, hoppning, WE, akademiskt, trav, galopp etc är för mig helt ointressant.

Hästen har oavsett vilken gren man ägnar sig åt samma signalsystem. Att sen rikta in sig på en gren innebär att lära sig använda hästens signalsystem på ett sätt som gör att den kan formas till den form som grenen kräver, flytta sina ben på det viset som grenen kräver. Men i grunden är hästen skapad som den är skapad liksom.

Så jag skulle vilja kalla mig för Schweiz. Jag är neutral. Jag verkar under alla grenar och inriktningar. Dessa inriktningar intresserar mig inte, jag har prövat dem alla men jag tröttnar oerhört fort. Jag är ärligt talat helt ointresserad av tävlingar och grenar. Det tråkar ut mig till max.

Därav mitt totala ointresse för diskussioner om olika inriktningar. Jag lär ut hur man stärker sin häst (genom att stärka sig själv), hur man lär den att tolka, lyssna på och förstå våra signaler. Sen har jag tack vare att jag prövat alla grenar förmågan att lära ekipage om önskemål finnes hur de formar hästen efter grenen man vill verka i. Men då kommer vi in på mer detaljer och det är individuellt för alla ekipage och något man diskuterar på lektioner, det är alltså inget ämne att diskutera i gruppen på Facebook. Där fokuserar vi på relationen häst-människa OAVSETT inriktning.

Så mitt intresse är hästen och enbart hästen. Hur man gör livet och tillvaron trevligare för hästen.

Mer hästiga diskussioner på Facebook.


Gästbloggare Janet om logisk ridning och självinsikt

Det gör ont-att bli medveten

Mitt namn är Janet och grundare till Team Ljungagård. Vår gård ligger i norra Skåne, med Hallandsåsens sydsluttning som utsikt, med otroligt vacker ridnatur. Min förhoppning är att vi ska kunna fortsätta ha massor med bra och matnyttiga aktiviteter på Ljungagård.

Mina senaste rid och hästmånader, har fullständigt begravts i nytänkande, aha-upplevelser, sorg, besvikelser, ångest, tappra försök, stort lyckande, träningsvärk, djupandning, förståelse, insikt… och listan kan fortsättas göra lång och jag hoppas den kommer fortsätta jorden runt…För jag vill bli medveten! Jag vill bli en värdig ryttare, jag vill bli det jag alltid önskat- en värdig vän till min största kärlek i livet-HÄSTEN!

Under uppväxten tittade alla tjejer på killplanscher och blev alldeles till sig i brallorna.. Janet, hon titta på hästplanscher och drömde sig bort, novellskrivningen i skolan bestod inte av killar pussar tjejer, den berättade om hur hon mötte den vilda Svarta Hingsten i bergen, tämjde den och han skydda henne mot alla ondskor i världen.

Mitt ridliv har bestått av en salig blandning, ridskola, hopp-dressyrtävl (allsvenskan hoppn som 15 åring), islandshästtävl (SSM, SM, landslagskval)arbete i olika stallar (galoppstall i 12 år inkl Jägersro, hopp dressyrstall i olika omgångar x antal år) inkl turridningsverksamhet, in/tillridning, import mm. På det utb i sjukvård, massageutb, foderlära osv osv.. Med detta vill jag säga, att jag själv anser-numera är det ordet utbytt till ansåg-att jag nog hade en del kunskap i bagaget… Vad behöver jag lära mig om sits och inverkan? koordination och simultankapacitet? tss jag kan rida med 6 hästar i en hand, nog f.n kan jag både det ena o det andra…Fokus? fokusera lägg av, hur svårt är det liksom.. böjning? men hallå, alla vet väl vad en böjning är?? (eller?).. Rakriktning? nä nu får de va nog, de kan man ju (eller?)

Jag är nog den som fått äran att träffa Lindah, flest gånger detta året. Det är med stor sorg, jag inser…. (tänker)…. att min självsäkerhet i ridning faktiskt är en fantasi. Lurad, av alla de tränare som inget sagt, som inte själv har någon som helst kunskap i vad faktiskt det viktiga är i grunden.. Ångest, över de hästar jag ridit där jag trott jag gjort dom rättvisa. Men vad har jag vetat, jag har ju trott på allt som sagts o tänk så bra det gått, eller?

Det är så självklart när Lindah berättar, visar och man känner..Lättheten som infinner sig, lugnet i hästen, medvetenheten att vilja vara närvarande. Det är inget mesande, utan snarare en korrekthet, en fokusering, en vägvisning.. som att fostra barn.. Jag har förstått att rida är lika svårt som att fostra barn-ingen riktig bok finns att köpa-sanningen finns inom dig själv och förmågan att utföra det, med lite hjälp från rätt vägar, blir det helt plötsligt väldigt enkelt.

Idag ifrågasätter vi inte heller våra tränare, vi utgår från att dom är korrekta, att dom vet. Vi släpper alla hjärnceller utanför ridhusporten och som lobotomerade gör vi vad vi vad vi tror vi ska göra, för vad sägs av värde? hur ska vi veta vad som är värde? Det finns de ridlärare som stoppar tummarna i fickorna och håvar in våra pengar, enkelt byte vi blev, för inte orkar dom gå ner i grunden o hjälpa oss. Och är vi ärliga, orkar vi gå ner i grunden? Kan vi ta kritik? vill vi få kritik? Vi gör ju som vi alltid gjort, vi kan själva.. själv är bäste dräng… Eller?

När Lindah bokades in här på Ljungagård, var det egentligen inte för min skull (tyckte jag) Några ridande här, ville ha hjälp med grundridning.. och.. det behövde ju inte jag.. Men för deras skull kunde jag väl fixa det. Sagt och gjort, Lindah kom en solig höst dag med en strålande personlighet som inte går något förbi.

Lektionerna började med sjukgymnastik, såg ju fortfarande väldigt enkelt ut..

Min tur.. O´boy, vilket vackert väder… och ner kom solen i ilfart… Insikten slog mig i ansiktet… Jag behöver hjälp!!

Min vackra Camarguehäst Unique, 5 år och jag har nu tränat för Lindah några gånger och små små steg framåt. Små detaljer som gör en helhelt, som är steget för att ta nästa steg och nästa ..i så enkla saker så man blir förundrad att där ens fanns något att ”fixa” med..

Under alla mina ridår, kan jag inte minnas att någon ens nämnt de här sakerna som Lindah pratar om, som gör den största skillnad. För att spä på det lite extra, var jag redan sen långt tillbaka inbokad på lektionsridning för en i folkmun bra tränare, där det åter kom till bevis, inte ett ord om det nya jag nyss lärt mig vara så viktigt och som min häst behövde mig att klara av, för att vi skulle kunna börja samarbeta. Jag, hamnade i samma position i ridning (för jag är ju inte än så stark att jag kan behärska tekniken och absolut inte på borta-plan och visst va de hästen som va knäpp som var spänd, stel o bara bara iiiii.. som en fjäder)  och det var ett faktum, jag och min häst var inte goda vänner på flera dagar efter den där borta-träningen.

Det stod väl ganska klart även för en blind höna, att kornet redan var funnet, det går inte att hoppa över ån för att hämta mer vatten, flera indianer rodde men en var halvdöd, hamstern måste nog ändå trots allt springa men åt andra hållet, alla lamporna var tända men någon blinka till då och då.. Insikten var ett faktum:

Peta in en pinne i brasan-så börjar vi

Det där med fokus

Sitter och funderar och filosoferar efter en månads Sverigeträningar. Första månaden har för min del mest bestått av att pröva mig fram, se vad som behövs, se vad som är uppskattat o.s.v. Detta beroende på att jag efter 5 år i Spanien inte har så stor koll på ridningen i Sverige längre. Så om jag utvärderar det hela så har jag kommit fram till lite olika insikter.

En av dem är att ryttare inte kan skritta. Skritt torde vara den enklaste av gångarter att behärska då det inte består av fart och man kan i lugn och ro sitta på sin häst. Men så är inte fallet alls. Ryttarna sitter oerhört svankande och dessutom snett både i sidled och parallellt så att säga. Detta låser hästens höftrörelser och därmed dens rygg och bjuder på detta vis in till låsningar, ledinflammationer, kissingspines, ovilja och smärta hos hästen, svårigheter att bära och detta leder i sin tur till en stor utgiftspost i form av kiropraktorer och veterinärer, sadelbyte, bettbyte etc….

 

Det enda man behöver göra för att skritta korrekt på sin häst är att INTE sitta och jucka på den. Det verkar vara lätt att förstå att man inte ska driva sin häst i skritten genom att jucka ännu mer men det är betydligt svårare att få folk att förstå att de inte ska jucka alls utan de ska ta den juckande rörelsen som hästen bjuder på och omvandla denna till en form av sidvärtsrörelse. När ryttare presenteras detta så får jag ofta reaktioner i form av att

”Va?. Men då måste jag ju sitta och spänna mig”

”Men jag gör ju inget, det är hästen som gör, jag bara följer med.”

Svaret på detta är att det där med att vara följsam på en häst är en sanning med modifikation. Har man ett 100 % lösgjort bäcken och sitter totalt och absolut mitt över sin häst med sittbenen parallella och benet parallellt med hästens sida, dvs inga Charlie Chaplinfötter, DÅ kan man vara följsam. Men innan man behärskar detta så ska man inte vara följsam för då förstör man mest för sin häst.

Här är en liten filmsnutt på juckskritt respektiva lösggörande skritt. Den lösgörande skritten innebär att varje steg är en böjning. Och böjning är ju som alla vet grunden till all hästträning.

Allting i en sits har en funktion, varenda del i din kropp talar med hästen vare sig du vill det eller inte. Vill du tala om för din häst att den ska röra sig rakt fram utan spänningar och låsningar så måste du sitta på ett sätt som talar om för den att den ska göra det.

Men det en vanlig sits säger till en häst är att den ska var stel, låst och sned. Det är detta som gör att följsamhet är FEL i det läget. Först måste du göra dig själv rak och då måste du jobba som bara den med dig själv. När du är rak och spänningsfri så kommer din häst att förstå att den också ska vara det och det är då dansen kan börja. Då vi kan börja RIDA och då vi kan börja ge hästen hjälper.

Det är här det brister mest. Jag har haft många elever och åskådare som nästan gråtit av lycka över att de sluppit bråka med sin häst på en lektion. Många har sagt att jag är den första som inte kallar deras häst för dum i huvudet. Många delar även min åsikt om att många lektioner i dag handlar mest om hästvåldtäckt.

Vad vi måste förstå är att det enda en häst vill är att ha lugn och ro och känna sig trygg. I det fria så handlar ett hästliv om att ständigt övervaka omvärlden i jakt på eventuella faror som den måste fly ifrån. Hästen är ju som sagt var ett flyktdjur, inget djur som startar bråk. När den inte flyr från faror så äter den. Det är ett hästliv.

Ett naturligt hästliv är det många som vill ge sin häst och då fokuserar de ofta på att bett, täcke och skor är onaturligt. Och ja, det är det ju, det är attiraljer som behövs pga att vi rider på den.

Bettet behöver vi för att styra den (bettet kan även vara ett bettlöst alternativ såklart).

Täcket behövs för att vi ”förstör” dens skyddande päls genom bortsning och av att vi sitter och glider omkring på dens rygg. (Dock behövs inte 3 täcken och ibland krävs inga täcken alls.)

Skor behövs för att vi ändrar om dens belastning genom att rida den samt att den får gå på underlag som sliter på hovarna. (det finns hästar som kan ridas utan skor men de är lätträknade och det är dessutom ALDRIG ok att rida en häst som ömmar utan då MÅSTE den skos)

bett, täcke och skor är inte naturliga saker för en häst utan det är något vi människor behöver för att kunna använda den för vårt behov.

Hästen har ett behov av att äta nästintill dygnet runt. Detta beror på att hästen producerar matsmältningsvätskor precis hela tiden då den ju är byggd för att äta hela tiden. Vi människor producerar denna matsmältningsvätska enbart när vi äter men så är det inte för en häst. Jag har inga exakta siffror men tror att runt 70 % av alla hästar har någon form av störningar i magen, magsår tex dels orsakade av att de inte får tugga hela tiden och dels orsakade av stress.

Vissa feltolkar informationen om att hästen måste äta hela tiden och proppar i den alldeles för mkt mat så att den blir fet. Det är inte ok. Det är bara på sommaren som vildhästen proppar i sig enorma mängder näringsrik mat. På vintern tuggar den på vad den kan hitta. Torrt näringsfattigt gräs som den kan skrapa fram under snön tex. Eller så tuggar den bark från träden.  Så att äta hela tiden betyder INTE att den måste ha NÄRING hela tiden. Då blir den fet. Jag löste själv problemet genom att ha en stor hög med avklippta grenar i vinterhagarna så att hästarna alltid hade att tugga på.

Vissa feltolkar problemet på andra hållet, och ger alldeles för lite stråfoder. Islandshästarna är de som oftast får alldelles för lite grovfoder för att kunna äta 18 timmar om dygnet :-(. Jag har hört skrämmande rapporter om så lite som 4 kg hö på ett dygn… Det är INTE ok.

Så… Ska vi ha hästen måste vi se till att den kan tugga sisådär en 18 timmar om dagen och vi måste se till att detta tuggande inte gör den fet.

Vi har fruktansvärt feta hästar i Sverige. Vi har lärt oss att om en häst är bukig så har den proteinbrist. Då överfodrar vi proteiner så att ryggen i ska komma i samma proportion som dens mage. Det är inte alltid sant. Många hästar är bukiga på grund av total avsaknad av magmuskler. Magen bara hänger där och ser ”bukig” ut. När hästen inte har några magmuskler så kommer hela revbenskorgen att sjunka neråt och ryggen kommer att svanka och ryggfileerna som ju vilar på revbenskrogen kommer att sjunka. Om man börjar träna upp magmusklerna så kommer revbenskorgen att tryckas uppåt och bli bredare och då kommer svanken att försvinna och ryggfileerna kommer att tryckas mer uppåt och man inser att det inte berodde på proteinbrist utan på avsaknad av korrekt träning. Så man måste se till helheten i det fallet.

Flyktdjur… Nu har vi tillgodosett hästens behov av mat, av en styranordning, av skydd för fötter och rygg. Nu måste vi få den att känna sig trygg också. I det fria letar den mest faror hela tiden. Det är otroligt svårt att rida en häst som är i vildhässtadiet där den reflexmässigt letar faror hela tiden.

Vi måste få den att känna sig trygg, att vi tar hand om alla eventuella faror så att den kan fokusera på att arbeta. Hästen själv har dock inget behov av att arbeta. Det är människans behov eller önskemål att hästen ska arbeta.

Arbetet innebär att lära hästen röra sig på ett sätt som är totalt onaturligt för hästen. För om vi rider på en häst som rör sig som den av naturen är skapad att röra på sig så kommer den att bli skadad. Den kommer att få ledinflammationer och ryggont. Vi måste alltså ge hästen ett sätt att röra sig på som gör att den inte tar skada av att bära en ryttare. Detta kallas rakritning. att få en häst så rak att den kan börja vinkla in sitt bäcken och ta vikten på de betydligt mer stöttåliga bakbenen istället för på frambenen. Denna process är inte gjord på en kvart. Snarare på en kvarts decenium. Never ending story kan man kalla detta arbete.

Folk idag har ingen aning om hur man åstadkommer detta. Och nu återkommer vi till det jag skrev först. Vi måste lära oss själva att bli raka först. Först därefter kan vi få vår häst rak.

Vi brister i ridutbildningskunskap. Mest beror detta på att kunskapen är utdöende. Instruktörerna saknar kunskapen i att utbilda ryttare. Och det är ryttaren som måste utbilda sig, inte hästen.

Jag har följt med några elever på vanliga lektioner. Jag vill mest gå därifrån. Instruktören fortsätter och fortsätter att ge ryttaren order och hjälper som för mig bara går ut på att motverka alla fel som ryttaren gör. Jag har sett så mycket hästvåldtäckt att jag blir gråtfärdig. Om instruktören bara hade berättat för eleven att du måste sitta rakt över din häst med sittbenen parallella så hade inget bråk behövts. Och nu snackar jag inte små snedheter. En bra början hade varit att göra en paus i lektionen när ryttaren har bägge sittbenen på samma sida om hästens ryggrad…. Typ…. Det är jobbigt för en häst att vara rak när piloten sitter på sniskan liksom…

Så… Nu börjar detta inlägg bli lite långt så vi avbryter.

Jag sammanfattar det hela med att jag märker ett behov av ryttarutbildning så att denna ryttare sen kan rida för en instruktör som inriktar sig på att utbilda hästen.

Jag har därför kommit på min mission, min grej, jag utbildar ryttare, inte hästar (Att sen hästen gratis blir utbildad under detta skeende är en trevlig bieffekt).

 

 

För mer hästiga diskussioner gå med i Facebookgruppen.


Dejtat RIKTIGA hästar idag

Jag har liksom travarna i blodet, så för mig har det inneburit stor sorgsenhet att leva i ett land befriat från travsport (spanien). Det är härligt att vara bland travare och travfolk. Så okomplicerat. I travet förekommer det inget snobberi, alla oavsett samhällsklass samsas, i fikarummen i stallet är det prat som fått ”vanliga” människor att rodna, men för oss som är vana så är det liksom bara så det är.

Och travhästen som ras är ju världens mest underbara varelse. Så här glad blev jag när jag såg min första travsele på 5 år 🙂

Jag gjorde en kul bekantskap idag i ett fikarum på Färjestads Travbana, i form av en kvinna som för typ 10 år sen vann Farmen, känd som ”Farmen Veronica”. Man kan säga att hon liksom hörs… Och syns… Man ligger typ dubbelvikt av skratt konstant. Och hon höll låda i ett par timmar. Tror det var den roligaste människan jag träffat i hela mitt liv. Upplyftande.

Var och behandlade en pållehäst, var ju några år sen jag höll på aktivt med behandlingar så jag trodde jag tappat i känslighet men så var inte fallet. Antar att det är som att cykla, har man en gång lärt sig det så sitter det där. Detta är något som jag verkligen älskar att hålla på med. Givande dels av att man ger något bra till en annan levande varelse vilket gör mig glad och nöjd. Like it <3

——


Hästhalsar är ett omdiskuterat ämne

Egentligen vill jag inte befatta mig med ämnet då jag vill rikta folks fokus på alla andra delar av hästen, men ok, shoot. efterfrågan är stor så here we go.

Hästens översta nackkota, atlaskotan är en ”ja” kota. Det betyder att den är ledbar så att hästen kan nicka JA. Övriga halskotor är ”Nej” kotor, de kan inte ”nicka”. Det innebär grovt förenklat att om hästen bär sin hals så kan den översta kotan låta huvudet nicka inom en väldigt begränsad räckvidd upp och ner. Tillåter hästens huvud att hänga ner från halsen i ett avslappnat lite nickande läge om ni förstår hur jag menar. Då övriga kotor saknar denna nickfunktion så innebär det att om hästen har huvudet lågt ner av egen fri vilja så kan hästens nosrygg hamna bakom lodplanet vilket är helt okey och helt naturligt. Det är enkelt att se att OM denna häst höjer på sin hals så hamnar huvudet i korrekt position.

 

 

Den här skimmeln kommer också att hamna bakom lodplanet om han sänker sitt huvud samtidigt som han rundar ryggen. Sänker han det bara utan att höja ryggen kommer han INTE att hamna bakom lodplanet.

 

Bakom lod är alltså inte alltid fel. Det som är viktigt att kolla på vad gäller halsen är att musklerna på ovansidan ska vara stora och bulliga och de på undersidan ska vara avslappnade och dallriga.

Det finns hållningsmuskler som är avsedda för att hålla saker stilla, de som står för hållning. Dessa muskler sitter djupt och synd inte på utsidan. De musklerna vi ser på utsidan är rörelsemuskler och dessa är avsedda för rörelse. Om dessa hålls stilla längre tid så får de mjölksyra. Testa själv genom att tex hålla din arm rakt ut från kroppen i 5 minuter. Det är varken skönt eller hälsosamt. Så känns det när man försöker få rörelsemuskler att vara hållningsmuskler. Varför jag pratar om detta nu beror på att halsen får inte hållas stilla mer än ett par minuter i taget, sen måste den längas ut, annars får hästens halsmuskler mjölksyra och det är inte bra alls. Under ett tävlingsprogram är det lite av ett eldprov för en häst när den under hela programmet måste hålla halsen stilla. En kort paus på lång tygel finns i programmen, men det är ansträngande ändå.

Till vardags kan man ha halsen ”samlad” kanske 1-3 minuter sen måste den längas ut. ALLTID och utan undantag. Detta gäller även om man inte har dressyrform på halsen, den måste ändras och längas och kortas konstant. Så det är oerhört viktigt att lära hästen länga sin hals på kommando. Det mest grundläggande av allt. Det första man bör lära sin häst typ.

De som inte längs kan få mycket muskler både på undersidan, ovansidan och sidan. Kallas på ”mitt” språk att hästen har dragit in halsen i kroppen.  Så här kan en sån hals se ut.

 

Den ser oftast ut ungefär så även i fritt tillstånd. Hästar kan få denna hals utan att vara ridna med våld mot halsen/ihopdragna. Hästar som har känslig balans låser ofta fast sin hals på detta vis. Såna hästar är svåra för minsta balansändring får dem att vilja dra in sin hals i kroppen igen. Då ger de själv sig mjölksyrefyllda halsmuskler. Det är den mest svårridna typen av häst man kan ha. De går ofta bakom lod/bakom hand pga att de inte vågar länga ut sin hals. Dessa hästar måste övertygas om att de kan lita på sin pilot, att piloten kommer att hålla balansen åt dem. Då kan de med tålamod komma att våga söka lite stöd i handen och låta ryttaren balansera dem istället och då kan de komma ut med halsen ur kroppen. Islandshästar och Iberiska raser, tex PRE har ofta detta problem.

För att förklara deras ovilja att länga ut sin hals och komma fram mot bettet så kan man tänka på att hals och huvud på en häst väger kanske runt 100 kg? och detta sticker ut framtill och ger en stor tyngd framtill. Att sticka ut halsen längre ut från kroppen känns för dem som att ramla framlänges ner i en stor avgrund. inte så konstigt att de inte vill eller våga göra det. Kräver att man bygger upp stor tillit mellan häst och ryttare.

Så om man ska prata halsar. Tänk bara på att SKIFTA halsen, rida ihop hästen bakifrån en liten stund och sen tillåta hästen att länga ut sin hals och sträcka på den. Att med ”våld” böja ihop halsen är helt och totalt meningslöst förutom under tävlingsmomentet dressyr. Annars har det noll och nada funktion.