Inlägget gjort

Men jag ÄR svankig…

Jag får mycket kommentarer om diverse saker. Det är bra, det ger mig saker att fundera över, saker som jag kan ta upp här. För jag vet ju bara vad jag funderar över, men det är ju egentligen ganska ointressant vad JAG funderar över, det är ju till er jag skriver och då får jag ju ta upp det som NI funderar över. Jag har ju funderat på sånt här i över 10 år. Om jag skulle skriva upp mina funderingar så blir det alldeles för komplicerat och avancerat eftersom jag har förstått att detta som jag försöker förmedla är en utdöende kunskap. Det är med andra ord grekiska för flertalet.

Man ska följa strömmen, tänka inuti boxen så att säga, annars är man konstig och människans försvar mot konstig är att dumförklara. Dumförklarad blir jag ofta, jag finner det lite roande då jag ju själv varit där. Jäklar vad jag har dumförklarat och betett mig illa. Men det var i ren okunskap. Jag vågade aldrig tänka på att mitt tänk inte var det rätta. Att det FINNS andra sätt att tänka. Det finns inte EN sanning, det finns 1000 tals sanningar. Vilken sanning som gäller för en person baseras på var denna person befinner sig i sin personliga utveckling. Man ska aldrig döma detta. Man ska bara konstatera att exakt så långt har denna människa kommit i sin personliga och alldeles unika personliga utveckling. Jag utvecklar mig hela tiden, studerar, lyssnar, tittar, lär, tänker, utvärderar. Människan kan förändras. Men människan VILL ofta inte förändras, det ligger i människans natur. Förändringar är farliga saker, förutfattade meningar är trygga saker, då kan man stanna inuti sin personliga box och vara ”säker”.

När man går ur den där boxen och börjar prata om detta, då blir det jobbigt. Jag blir ofta anklagad för att anse mig vara en guru, att mina ord är ens slags lag som är SANNINGEN. Jag har aldrig sagt mig vara en guru, det är andra som tror att jag anser mig vara detta. Jag blir ofta anklagad för att tro mig veta allt. Att jag lär ut farliga saker, obekväma saker, saker som strider mot allt sunt förnuft. Jag finner det roande. Det jag lär ut är ju liksom på absolut bäbisnivå, det ligger innan det som man lär sig på en ridskola på sina allra första lektioner. Jag blir anklagad för att tro mig vara bättre än proffsen. Men faktum är att jag vänder mig inte till proffsen. Proffsryttare gör redan allt det jag lär ut alldeles automatiskt. De vet inte ens om att de gör det, eftersom det är en självklarhet för att kunna BLI ett proffs, kallas koordination, känsla, kallas RIDNING.

I min värld så är ju liksom grunden i all ridning att kunna sitta absolut mitt på en häst och att sluta motarbeta den, sitta stilla, vara följsam, rida MED den istället för MOT den. Detta verkar vara en utdöende kunskap. Det tycker jag är oerhört tråkigt, därför står jag ut med alla elakheter som slängs mot mig, jag vill inte att kunskapen ska dö ut. Vi behöver den. Så även om jag försöker le och se glad ut så är det självklart att vissa elakheter gör ont. jag är bara en människa precis som du, du och du. Näthatet som alla skriver om ÄR sant, det existerar och det är …. mindre kul…

Det som gör att jag fortsätter sprida kunskap iallafall är glädjen hos eleverna när de gör ahaupplevelser, när de får insikter, när de börjar hitta nycklar till SIN häst. Det spelar inte någon roll på vilken nivå ryttarna ligger på, det är lika roligt när de lyckas påverka en gammal, sned travare att sluta vara passaktig, eller en bråkig häst att lugna ner sig, eller när någon annan lyckas få de där första bäbisstegen i piaff  eller lyckas med en galoppiruett, eller hittar skolskritten eller… Jag ni förstår. Delad glädje är dubbel glädje. :-). Oavsett nivå på ryttare och häst.

Alla kan utvecklas, både häst och människa, både i kropp, själ och sinne. Det är underbart att få vara en del i detta.

Men om vi återgår till ursprungsinlägget. Jag hör ofta saker som att jag ÄR ju svankig, jag är ju sned, jag är så här, så här och sådär. Då tar de mina bloggord om rakhet och osvankighet som en personlig förolämpning. Gör inte det.

Vår hållning är i allra högsta grad påverkbar. Om ni tänker lite djupare så om vi har ett skelett utan muskler så kan detta skelett böjas åt nästan vilket håll som helst (vissa sorters leder begränsar dock åt det ena eller andra hållet). Skelettet styrs av muskler och muskler är påverkbara. Tänk er en led som ett gångjärn. För att tex kunna spänna biceps så måste muskeln på undersidan slappna av och länga sig, annars får biceps jobba utav bara fan. Så för att böja en led så måste en muskel länga sig för att en annan ska kunna korta sig. musklerna styrs helt av hjärnan. Hjärnan har massa reptilreflexer som den tar till så fort vi tänker på en rörelse. Dessa reptilreflexer är lätta för man behöver inte ändra på något, inet tänka om, utan de bara är där. Tänk tex borsta tänderna så kommer hjärnan att ta upp en arm och sära på dina läppar.

Hjärnan har massa såna reptilgrejor. Bland annat så styrs den djupa muskulaturen som styr vår hållning på detta vis. Det bara är, en hållning som skapades när vi var små. Denna går att ändra på men det är INTE lätt. Den djupa muskulaturen är INTE lättföränderlig, men det går som sagt var. Och tur är väl det då vissa kroppshållningar som vi människor skaffade oss i ung ålder inte är sådär jättehälsosamma. Svanken är en av de värre hållningar man kan ha, den ger ofta ryggproblem, kut är bättre, den ger lite mindre ryggont. Det är sånt här jag jobbar med. Att ändra på grundhållning, ändra på reptilreflexer. Det är detta som alla mina kurser är uppbyggda på. Kurserna syftar till att förändra hjärnans förinställda reaktioner. Det är enormt tillfredsställande när man lyckas, man bli glad, kroppen börjar fungera bättre, man får mindre ont, man blir piggare, mer funktionabel etc. Det är lite mediterande att jobba med detta vilket är fantastiskt utvecklande för hjärnan. Man mår bra helt enkelt.  nu blev det ett lååångt inlägg, tror vi avslutar där men slutorden är att ALLA kan förändras, kanske inte mycket, men ändock förändras. Jag ser det mer som en personlig utveckling än en ridmässig sådan faktiskt. En bättre ryttare blir man liksom på köpet. Det finns inga hopplösa ryttare, ALLA kan utvecklas och bli bättre. Alla kan inte bli proffs, men är det egentligen så viktigt att bli proffs? Räcker det inte att man blir bättre än man var igår?

Please follow and like us:

3 reaktioner på ”Men jag ÄR svankig…

  1. Fortsätt för gudskull att sprida dina kunskaper! Jag vet en till som går sin väg och tar reda på massor och testar gamla sanningar, Ewa-kristina Scheder ( kraftskapande ridkonst). Ni skulle nog ha mycket att prata om! Jag vill ha utveckling inom ridning och hästhantering! Så fortsätt gå din väg och förmedla de du vet och upplever till oss! Delad kunskap- dubbel kunskap! Tack för ditt skrivande!! Ulrika Magnusson

  2. Jag får känslan att du var litet ledsen när du skrev det här inlägget. Det är tråkigt.
    Jag upplever ofta att vi i dagens samhälle brister i respekten för varandra.
    Både i verkligheten men ännu mer på nätet. Många verkar ha behov att racka ned på andra, oklart varför, men en teori är att det får dem själva framstå som bättre.
    Det är tråkigt med individer som på det här sättet ”skor sig på någon annans bekostnad”.
    Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men alla som tror på något som för tillfället är en aning kontroversiellt, måste nog tyvärr träna sig i att inte ta åt sig. Skaffa gåsfjädrar och låta det rinna av. Det är starkt att orka fortsätta trots motstånd, men man får acceptera att man inte kan frälsa alla. Man kan inte mer är erbjuda dem att lyssna, och vara glad för dem som stannar kvar. Och hoppas att de som inte tycker det passar kan vara så generösa att de låter bli att förminska andra. Tyvärr finns det snåljåpar som inte kan bjuda på det, men då får man göra sitt eget hjärta ännu större och intala sig att man själv får bjuda dem som inte har råd att vara generösa.
    Ordspråket ”Man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka” tror jag passar in på din situation.
    Det här blev visst ganska flummigt, men jag hoppas ändå att det går fram att min ambition är att ge dig pepp, och att inom dig vända andras destruktivitet till något som kan stärka dig, typ ”De förstår inte bättre, men det gör jag, därför är jag större än dem.”
    Pepp på dig Lindah! Keep up the good work!
    Kram, a

  3. Tack för push 🙂 Men jag försöker inte frälsa alla. Jag vill bara lära ut till de som vill. Felet blir nog när elever försöker frälsa folk å mina vägar. Då tror folk att det är jag som gör det. jag är alls icke intresserad av att omvända folk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *