Jag fick en sån där aha tanke idag när jag satt vid min kaffekopp och försökte vakna till liv. Har ni tänkt på vad meningen med ridning är? Vad som är nummer ett prio liksom? Vad som är det vi vill ha, vad vi behöver, vad vi inte kan vara utan? Vad bristen på ställer till för problem?
Problemen kan vara biter sig fast i bettet på ena sidan, galopperar utan en jämn rytm, söker sig inte mot bettet, saknar spänst, saknar swung, går inte i form, knäpper av, går bakom lod, lyder inte sidförande, går emot, vägrar hoppa, kommer fel på hinder, har ingen takt, har inget tempo, gapar, tar ingen förhållning…
Lösningen på dessa problemen kan se olika ut men ibland används sporrar, skarpare bett, elakare nosgrimmor, vi böjer hästhalsar, vi studerar noga hästens manke så att den är kvar, vi skänklar oss blåa, vi ställer, vi drar, vi bankar, vi försöker rida skolor, vi samlar. Och detta kan vi hålla på med i åratal……
Men vi glömmer grundproblemet. Vi glömmer meningen med ridning…. Det är så enkelt egentligen. Meningen och målet med ALL ridning är att hästen otvunget ska röra sig framåt. För att den ska göra det så får inte ryttaren förhindra den att göra detta. Men i mina ögon så är det allt vi håller på med. All denna halsfixering som ingen vill kännas vid men alla håller på med. Den stör målet och meningen med ridning, att få hästen att glatt och otvunget röra sig framåt.
Halsfixeringen har olika grupper. Den ena gruppen ägnar stor möda på att vika hästens hals dubbel i sidled och den andra gruppen lägger vikten på att böja halsen dubbel framifrån. Sen har vi blandgrupper som gör lite av bägge. Det blir mest kattskit av detta oavsett om man är renodlad på det ena eller andra eller om man blandar.
Vet ni varför det blir kattskit? Jo för att om rider hästen med en bakåtverkande hand så förlorar man bjudning och därmed spänst. Man förhindrar hästen att böja alla vinklar i sina bakben.
Dessutom så om man är fokuserad på att göra saker med händerna på en hästhals så tittar man gärna ner på sina händer, man fokuserar på händerna och då förlorar man bjudningen hos hästen eftersom den går dit du tittar.
Om man istället rider hästens bakdel och kropp, dvs saker vi inte kan se så är det lättare att få till fokuset i vår hjärna som säger åt hästen att gå framåt. Det är lättare att få upp blicken om allt man har i huvudet är hästens rumpa och bakben. När man får upp blicken så kommer även hästen att få upp sin blick och börja röra sig framåt.
Svårigheten med ridning, det som många ridproblem beror på är ju att hästarna knappt har styrfart. De har noll framåtbjudning och då har man ju ingen energi att samla upp och få att spänsta.
Det finns fler bra sätt att förstöra framåtbjudning och spänst. Man kan sitta ner i kort trav. Då bromsar man av självbevarelsedrift upp farten så det blir bekvämt att sitta på hästen. men grejen är att en bra trav, en spänstig trav inte ska vara bekväm att sitta i. Den är obekväm och svårsutten. Är den skön och bekväm så saknar hästen framåtbjudning och spänst.
Såååå… Kan du när du rider kanske börja tänka FRAMÅT istället för att försöka ägna dig åt symptomlösning uppkomna av bristen på framåtbjudning?
Vad hade hänt om du under en hel månad bara låtsades att din häst var en unghäst som inte kan något mer än att gå rakt fram? Att du bara hade ägnat dig åt att lära din ”unghäst” att villigt gå framåt, söka din hand, få fram sin nos, få en lång hals. Utan att en enda gång under denna månad förstört hans framåtanda med att lägga i handbromsen? En månad av glada ritter i fältsits, fältsits är den absolut skonsammaste sitsen som finns för en häst.
Det finns ju en anledning till att hopphästar är i otroligt mycket bättre skick än dressyrhästar. Dels beror det på att hopphästar inte i lika hög grad utsätts för nedsutten trav, dels beror det på att de rids FRAMÅT, dels beror det på att ryttarna har sina knän högre upp vilket gör att de inte sitter och svankar så mycket som de som sitter i en dressyrsadel som tvingar bak ryttarens lår (det är bästa sättet att ge sig en svankande rygg på)