RSS25k
Follow by Email9k
Facebook0
Facebook
YouTube20
YouTube
Instagram0

Historien om en häst

Nu ska ni få läsa en historia om en häst. Inte vilken historia som helst, Det är Sara som skrivit det här, hon är tränare i Centrerad ridning, du hittar hennes hemsida här. Inlägget innehåller bilder på sår så är du känslig för sånt så bör du inte titta.

Historien om Bon Jovi fram till idag den 14 mars 2017

Med risk för att låta sliskig kärleksroman – Det var kärlek vid första ögonkastet ❤
Jag hade letat ganska länge efter häst, men ingen ”dög”. Jag är rätt petig, det ska både kännas rätt och se hyfsat rätt ut exteriört och i rörelse. Eftersom det egentligen var första gången på mycket länge som hästen faktiskt var till mig, och bara till mig istället för till en av våra döttrar – så ville jag att det skulle bli RÄTT häst.

Jag hittade honom inte helt oväntat på Hästnet. Han skulle säljas billigt pga att uppfödaren hade fått ändrade förhållanden. Han stod därför på ett välkänt dressyrstall för in/tillridning inför treårstestet. Detta var i januari 2013, Bon Jovi ”Jovi” var alltså 2 år och 9 månader.

Hans har fin stam, e. Boccelli – Rohdiamant, och jag tänkte att han borde röra sig trevligt. Och det gjorde han. Han som visade Jovi var en pytteliten dansk kille, vägde nog typ hälften av vad jag själv gör. Och det var ju bra, eftersom denna tvååring redan var ”färdig” för treårstestet, bara att ”sitta upp och köra det” Lättlastad, lättklippt, lättriden, lätt lätt lätt på alla sätt var han, denna bebis med litet sorgset undrande uttryck i ögonen, som förbyttes mot stressad blick när han först blev linad, i mitten av ett rörigt och mycket flashigt ridhus där det var hur mycket hjälmlösa dressyrmänniskor som helst som red omkring med diverse olika attiraljer på hästarna. Efter detta visade de när han red omkring i ridhuset, i alla tre gångarter och Jovi rörde sig fint, men stressat.

Sen skulle jag rida. Jag blev än mer såld när jag kom fram till honom. Han valde mig redan då, och jag honom, det kände jag i hela kroppen ❤ Hela hästen utstrålade vänlighet och omgivningen till trots -en stor trygghet. Ingen hade nog varit dum mot honom tror jag, då hade han betett sig annorlunda. Han var mest stressad över allt han inte förstod, inte för att någon varit hård är min tolkning.

Hursomhelst, jag provred, eller – åkte runt lite på honom bara för att känna att jag kände det jag såg. Och jag var alldeles salig – jag hade hittat MIN häst! Då menar jag inte för just nu, utan för LIVET!

På veterinärbesiktningen var alla veterinärer imponerade av den väluppfostrade, lugna, vackra unghästen – alla tyckte att jag borde ha betalat mycket mycket mera för honom. Besiktningen gick galant, allt var utan anmärkning. Han hade ett litet sår från någon vecka tillbaka på ena bakknäet, men det skulle snart läka. För säkerhets skull röntgade jag honom också – och då visade det sig att han hade två potentiella lösa benbitar och en lös benbit. Den lösa var i höger framkota, de som skulle kunna lossna fanns i vardera has. Jag var helt knäckt. Men veterinären tröstade mig och sa att inget av fynden ännu hade gjort någon skada, så om man opererade bort dem skulle han vara helt frisk. Underbart! Jag prutade motsvarande operationskostnaden och köpte honom.

17 januari 2013 på veterinärbesiktningen

Jovis start hos mig blev därför 6 veckors rehab, först i box och sedan i sjukhage. Hans operation hade gått bra och han tog de 6 veckornas boxvila fantastiskt bra. Han var lugn och fin, gick nästan alla dagar att promenera lugnt med och bröt sig bara ut ur sjukhagen en gång ? Ha ha, skämt åsido, han tyckte väl inte att det var jättekul, men det gick bra.

Molnet på himlen var det där såret på bakknäet som inte ville läka. Det krånglade och ville inte läka, men efter det att hans rehab för benbitarna var slut så var såret ändå nästan helt ihopläkt. Tyvärr med en ful knölig ärrvävnad, men det är smällar man får ta. Lite skönhetsfel har ingen dött av.

När han hade fått gå och vara vanlig häst ett tag med de andra började jag träna honom som om han inte var inriden, utan bara sadelvan. Jag ville ta det med ro. Inte våldföra mig på honom så att det där oförstående stressade uttrycket kom tillbaka. Han var sjövild emellanåt. Folk som stod och tittade när han krumbuktade runt innan jag skulle sitta några minuter på honom frågade om jag verkligen skulle sitta på ”DEN DÄR”?? Men han var fantastiskt snäll. Hade fullt upp med allt runtomkring, men vad ska man vänta sig av en som precis har börjat skolan?


Första gången i ridhus sedan han kom till mig. 13 mars 2013

Efter ytterligare tid började våren göra entré. I maj kom en riktig värmebölja, uppåt 25 grader på dagarna, och plötsligt började Jovis sårknöl svullna. Den blev större och sprack sedan och massa äckligt gojs kom ut. Jag försökte tvätta rent och klämma ut varet, men tog ut veterinär för säkerhets skull. Tänkte att det kanske var någon liten pinne eller annat som kapslat in sig där och blivit infekterat. Veterinären gjorde rent, men hittade inget och sa att det nog skulle läka nu. Tiden gick, såret läkte hyggligt igen, men sen plötsligt i juni blev det jättesvullet igen och började kladda och rinna. Nu åkte jag till klinik istället för jag kände att det nog måste kollas lite bättre. Man ultraljudade och såg att detta inte skulle kunna läka av sig själv.

Veterinären trodde att det var någon form av bakteriehärd som kapslats in och därför kunde såret inte läka. Han ville operera bort det. Sagt och gjort. Andra operationen för Jovi i min ägo gick av stapeln 13 juni 2013. När veterinären tog bort knölen tyckte han att det såg annorlunda ut än han hade räknat med. Det såg ut som ett spindelnät, med en klump i mitten och förgreningar åt alla håll. Han skickade knölen på analys och det visade sig vara cancer! Och inte vilken cancer som helst, utan en väldigt aggressiv sort som är ovanlig. Det finns endast statistik på 8 hästar i hela världen som har haft just den här cancerformen. Av de 8 dog hälften…. På kliniken började de planera, ringa jorden runt till olika specialister för att hitta en lämplig väg att försöka behandla cancern. I början av september när operationssåret hade läkt ordentligt (efter en massa strul med spruckna sår, feber och annat skräp) påbörjades därför en cellgiftsbehandling.

Han skulle få cellgift injicerat i operationsområdet. Behandlingen skulle göras varannan vecka och 6 gånger. Efter tredje gången blev hela flanken hårlös och huden varig och svullen. Då fick vi göra ett uppehåll på några veckor och återtog sedan behandlingen. Under hela den här tiden skulle Jovi ta det lugnt eftersom ingen visste vad som skulle hända om han hade fått spridning av cellgiftet i kroppen. Så det var idel sjukbox, sjukhage som gällde egentligen i stort sett hela hösten 2013. I slutet av november var alla behandlingarna klara och det var bara att hålla tummarna att han nu var frisk. I mitten av december kom en ny knöl ett par cm ovanför operationsärret. Biopsi togs på knölen och det var samma cancer som alltså hade spridits. Vid det här laget började jag fundera på om det verkligen var värt det? Skulle jag utsätta denna underbara häst för mer lidande? Denna unga fina häst som hade tillbringat i princip 9 månader av sitt år som treåring i box, sjukhage eller separerad från andra hästar i mindre hage? Jag hade långa diskussioner med veterinärerna. De sa att det i princip är omöjligt att säga om hästen är full med cancerceller eller om det bara är lokalt i den där knölen.

Vi kom överens om att de skulle söva honom för att ta bort den nya knölen men först leta i ljumsken om de kunde hitta en lymfnod, dvs en vägkorsning i lymfsystemet som är så pass stor att den överhuvudtaget är möjlig att hitta. Om det gick skulle de kunna ta ut lite lymfvätska och se om det hade skett en spridning i hela systemet. Om så var fallet var det ju ingen mening att låta hästen leva vidare. Sagt och gjort, Jovi sövdes i början av januari 2014 och de letade lymfnoder i hans ljumskar. Förgäves. Då bestämde sig kirurgen för att ta bort den nya knölen samt all ärrvävnad från förra operationen. Han skar bort med god marginal för att vara så säker han kunde på att ha fått med allt och tyckte att all vävnad såg ren och fräsch ut. Det bortskurna skickades på analys för att kolla om det yttersta lagret var fritt från cancerceller – och det var det!!! Hurra!


26 januari 2014

Han kom hem och fick vara i boxvila i tre veckor. Efter 12 dagar, 7 februari, sprack det stora såret upp och han blev svullen. Jag var i upplösningstillstånd, särskilt som jag själv var nyopererad i knät och inte ens fick stöta med tån i marken ☹ Jag var helt beroende av människor runt omkring mig.

7 februari, såret sprack

Jag ringde till kliniken och grät och sa att ”Nu får ni behålla honom inne tills det här är läkt, jag orkar inte se honom lida mera” Och de gick med på det. 8 februari blev han inskriven. 14 februari fick han plötsligt hög feber och konstiga hjärtljud. Då var det väldigt skönt att redan stod inne på kliniken 15 februari fick min man åka i ilfart till kliniken, hämta blodprover, för att sen åka vidare till labbet på Strömsholm för att lämna in proverna. Det konstaterades att han hade allmän blodförgiftning pga streptokocker i blodet. Han fick antibiotika och blev bättre. Pust! Dock så hade hans hjärta lite märkliga ljud för sig, så de lastade honom och åkte till en hjärtspecialist, kardiolog. Kardiologen konstaterade att Jovis ena förmak var lite större än det andra, vilket inte ska påverka hans prestationsförmåga. Antagligen har förmaket blivit större pga att han har utsatts för ett dåligt ventilerat stall som föl eller unghäst. Men det var inget som skulle påverka honom i framtiden.
24 februari fick han äntligen komma hem. Då såg såren ut såhär, rätt stor skillnad ?:

24 februari

27 februari var det klippt igen, dagen efter jag slutat ge honom penicillin ☹. Han fick hög feber, var hängig, hostig och snorig. Jag hade tät kontakt med kliniken med beredskap att återigen åka in. Som tur var visade det sig dock bara vara en virusinfektion som tydligen är vanligt när de är nedsatta i immunförsvaret, vilket han naturligtvis var efter alla mediciner.
Sen blev han piggare och piggare, mådde bättre och bättre och fick till slut i mitten av mars äntligen bli häst igen och gå ut till de andra. ?


Jovi 18 april 2014

Jag lät honom gå och vara häst ett tag innan jag försiktigt började igångsättningen igen. Man kan nog säga att det tog ända till efter sommaren 2014 innan jag började mera på riktigt med honom. Det var nu som det svåra började. Hur sätter man igång en unghäst som har stått stilla i stort sett ett helt år? Och samtidigt har vuxit runt 5 cm på höjden och 150kg i vikt? Hur påverkar det senor och ligament? Muskler? Bärighet och hållbarhet? Mitt självklara egna svar var förstås att börja väldigt försiktigt och ta det väääääldigt långsamt.

Det visade sig ganska snart att det tyckte Jovi också. Att lååååååångsamt var en bra grej. Faktum är att varje steg kändes mer eller mindre som en broms. Som om han liksom tryckte emot med framhovarna i varje nedsättning i marken. I början hade jag oändligt tålamod. Han fick skritta sakta, inte hur sakta som helst, men sakta. Jag hade en tanke om att jag skulle börja med att bygga upp hans kroppsstyrka och kondition genom att bära på mig rakt ut i skogen. Att träna upp muskler, senor och ligament långsamt och i olika miljöer, olika underlag. Men hela tiden fanns det ett motstånd i honom. Inget flow, ingen riktig genomsläpplighet i rörelserna, ingen riktig önskan och nyfikenhet på uteturerna direkt. Han var inte sur, inte negativ, inga bakåtstrukna öron, ett och annat galenpanneskutt kunde också komma emellanåt. Så länge han fick gå helt i sin egen takt gick det bra, men det minsta lilla jag bad honom att länga lite på steget så byggde det snarare motstånd.

Jag misströstade relativt fort och började misstänka att det ändå var något fel. Tex på det där bakbenet där cancern hade suttit. Att han hade ont, att han hade utspridd cancer trots allt, och att han vilken dag som helst skulle få dödsstöten av att något organ var översållat av tumörer. Jag åkte upprepat till veterinärer, och självklart när han kom dit var han pigg och glad pga massa hästar och ny miljö. De tyckte bara att han såg fin ut. Så småningom började folk i min närhet säga åt mig att jag måste försöka lita på att han är frisk. Att jag skulle börja ställa lite mera krav framåt på honom, vara lite sträng helt enkelt.

Jag gjorde så, höll med om att jag kanske skulle sluta pjoska med honom. Det blev inte bättre, i alla fall inte tydligt bättre. Det som hände var oftast bara att han stängde av. Mentalt. Jag tänkte att det nog skulle gå över men kände mig tveksam. Tog ut duktiga equiterapeuter, massörer osv för att återigen säkerställa att han inte hade ont någonstans. Alla sa bara att han var fin, våga lita på det nu. Jag var jättenoga med min egen balans, min egen tydlighet, jobbade med att vara så lätt i hjälper och sinne jag bara kunde – men jag fick ingen kvarstående effekt tyckte jag. Och allra värst var det på ridbanan.

Det var i den här vevan som jag började googla lite mera desperat och ramlade över Linda och Logisk ridning. Jag började på riktigt att titta på filmer, och gladdes åt att det verkade så tillåtande och inte pressat på det där otrevliga sättet som jag inte gillar. Dessutom tyckte jag att Linda hade helt nytt sätt att tänka och instruera som jag aldrig mött tidigare, och som dessutom inte var någon konflikt med Centrerad ridning som jag själv instruerar. Snarare kände jag att Logisk ridning var ett viktigt komplement med stort fokus på att bli beridare, att kunna träna hästar.

Jag gick grundkursen på Åland och var såld – helt underbart! När jag kom hem anmälde jag mig omgående till grundkursen även online. Det var skönt med en kurs som gick ut på att skritta. Jag kände att jag nu kunde få slappna av och slippa detta eviga jagande efter att han skulle fram och fram och fram. Så småningom sommaren 2015 fick jag träffa Linda live första gången hos Gittan. Det var skönt eftersom jag när jag kom till travkursen fick lite problem återigen med att Jovi inte riktigt gick fram. Det var såklart också mycket lättare för Linda att se och förstå vari våra bekymmer låg när hon fick se oss i verkligheten.

Juli 2015

September 2015

Sakta men säkert började det ske en utveckling i oss båda. Jag lärde mig ta pauser, att det inte är någon idé att arbeta när han är avstängd. Jag fick på Lindas inrådan också värdefullt utbyte av Hanna Bergenkulls tankar kring sin häst som också varit avstängd. Vi hade kurs i november igen och fortsatte på att arbeta med hans mentala inställning och en massa annat såklart.

November 2015

Och nu tänker man att vårt elände ska vara slut. Hmmm, inte riktigt. Vi har lyckats få till andra problem istället för cancer. Först ett litet skrapsår, som blev mugg, som blev lymfangit och tvärhalt häst som tvingades stå avställd (igen ☹ )

December 2015 Lymfangit

Precis när eländet med lymfangiten var över reste vi på semester över nyåret 2015/2016. Vi hann vara borta några få dagar när Jovi lyckas bli sparkad av en annan häst i hagen och blir jättejättehalt. Gissa vilket ben…. ☹

I februari 2016 satte vi dock igång igen, och peppar peppar, sedan dess har det rullat på. Två steg fram och ett tillbaka.


1 juni 2016 äntligen börjar bakbenen böjas vid hasleden. Jovi är med mig, stänger inte av min närvaro.

Det stora genombrottet var när Linda kom hit sommaren 2016, jag red och tränade på marken, många många pass. Jovi förstod, jag förstod och plötsligt kunde vi flytta bogarna! Det var en vändpunkt som både jag och Jovi behövde. Linda fick ”bära” runt Jovi i början, men sen ”plopp” så förstod han!

Juli 2016

Detta innebar att vi kunde arbeta mera målinriktat och göra lite mer kluriga saker. Fortfarande var det då väldigt viktigt att göra saker annorlunda och spännande. När Linda kom i oktober och körde presenning-tricket på Jovi kunde han plötsligt till och med både flytta framdel och bakdel, om än med lite varierande resultat. Men vem bryr sig om det, nu funkade den mentala kanalen hur bra som helst ? ❤

Oktober 2016 Kluriga övningar och presenning var toppen för Jovi!

Oktober 2016

Jag har på grund av den här historien som Jovi gått igenom och med hjälp av Linda fått en oerhört mycket större verktygslåda att använda när jag rider. Det gör att Jovi blir mer intresserad av att lyssna på mig och stannar därför numera gärna kvar i vår gemensamma mentala kanal. Jag kan använda min kropp mycket mera detaljerat och finstämt. Jag var ingen usel ryttare tidigare, men min färgkarta har fått oändligt många fler nyanser. Det är så underbart ❤

Jag har en teori om varför han har varit och ibland fortfarande, om än väldigt sällan, blir avstängd. Jag tror att det är en överlevnadsstrategi. Om man tänker sig hur det är för ett flyktdjur att stå i box vecka ut och vecka in, vara med om allehanda behandlingar, sprutor, sövning, operationer, kläm och tryck och känn osv osv så måste man nog stänga av och bege sig till drömmarnas värld. Hur skulle man annars stå ut?? Helt omöjligt säger jag som blir galen efter ca två dagar på kryckor. Då kan man ju tänka – och varför gör han det fortfarande ibland? Jo, när det blir för jobbigt, för ointressant, när jag är otydlig och kräver något han inte förstår och blir småirriterad när han inte gör det jag ber om. Vid alla tillfällen där drömvärlden är ett bättre val….

 

Januari 2017 efter en Pay-and-Jump

Nuförtiden gör vi det mesta ihop. Han är inte avstängd längre, även när han tycker att jag är jobbig. Så underbart ❤ Det går framåt och vi rider så ofta vi kan för Linda. Däremellan går vi vidare i onlinekurserna och tränar för vår CR-tränare.
Målet? Jag skulle vilja tävla lite dressyr, kanske även hoppning. Men bara om det kan ske tillsammans i mitt och Jovis gemensamma mentala rum. ?//Sara

—————————————————————————————————–

Vilken fantastisk historia, tack Sara för att du delger oss den <3

December 2016

Den här gången blev jag oerhört imponerad av honom. Han är så mjuk och så smidig. Fantastiskt vad man kan åstadkomma med en häst om man ger den tiden. Hatten av för Sara. Här har hon gått t.o.m bakbenskursen

December 2016

December 2016

 

 

Please follow and like us: