Man ska ju inte rida med handen, det vet ju alla egentligen. Man bara glömmer det ibland.. eller skiter i allt man logiskt vet och tar till handen i allafall. Det pratas mycket om handen, handen och handen.
Ofta hör man att hästen börjar protestera när man kräver mer kontakt. Då måste man ju börja fundera lite. Varför kräva mer kontakt? Vad hoppas man uppnå med detta? Det är ju hästen som ska komma fram till bettet, inte ryttaren som ska dra bettet bakåt tills det blir kontakt. Skillnaden är väldigt stor. Om hästen själv går fram till handen så kan man säga att den öppnar upp i vinkeln mellan hals och ganash, det är inte obehagligt för hästen, den kan andas och svälja då. Om ryttaren drar bak hästens nos så minskar hon vinkeln mellan hals och ganash och då kan hästen få svårigheter med att andas och att svälja. gissa vilket sätt som är behagligast för hästen och vilket som den mer än gärna återgår till frivilligt?
Man vinner INGET på att tvinga hästen till mer kontakt än den själv vill ha. Det som sker i hästens huvud och hals är reptilreflexer som den inte på något sätt kan styra över. Allt huvudet gör är att kompensera för brister och obalanser i hästens bakben. Så om den inte går fram till handen så sitter felet i bakbenen och om man då drar handen bakåt så är ju det faktiskt om du tänker efter som att trampa på bromsen i en bil som redan har handbromsen åtdragen. Kaka plus kaka skapar bara .. Eh..fel typ. dubbel broms kräver ju dubbel skänkel och sen är cirkusen igång, man behöver större och grövre hjälper.
Det som låser hästens bakben mest av allt är ryttarens ben. Hästen härmar vår kroppshållning och just våra ben använder hästens som en spegel att härma med sina bakben. I Sverige har vi stor brist på framför allt hasaktivitet. Hasaktiviteten är i sin tur kopplad till sökning mot handen, det vill säga att det går som en kedja från hasen ända fram till hästens mun.
Om hästen inte går fram till bettet så har du troligtvis ett stopp i hasen. Givetvis kan felet sitta på ett annat ställe i hästens bakben men allt som oftast är det hasen det brister i. jag ser sällan bra hasaktivitet på Svenska hästar. Man kan se bra hasaktivitet på tex PRE er innan de varit här i Sverige länge och blivit utsatta att förvandlas till halvblod. Det är ytterligare en sak jag aldrig förstått. Varför köper man en fantastisk PRE och försöker få den att gå som ett halvblod med syfte att tävla i dressyr? De ser ju bara hemska ut när man försöker ge dem flak gång, de måste ju bli väldigt framtunga för att få halvblodsgång, de blir lååånga och tappar all spänst och ståtlighet.
Det är i mina ögon ungefär like korkat som att försöka förvandla en travare till ett ”dressyrhalvblod”.
Varken PRE eller Travare kan ju på ett hälsosamt vis ridas och tränas och tävlas som ett halvblod. Ungefär som att köpa en Nissan Mikra med syfte att tävla i Formel 1.
Alla raser är underbara, men använd dem efter hur de är byggda. Vill man tävla i ”halvblodsklasser” så köp ett halvblod. De har balansen , byggnaden och gången för detta.
Nåväl, litet sidospår, vi återgår till bristen på sökning till handen. Haser, dålig aktivitet där ger dålig sökning mot handen. Hasens motsvarighet på en människa är hälen. Är denna stramt nedtrampad och utan att spänsta i varje steg så kommer hästen att gå med kort bakåttänkande hals. Sååå, istället för att du kortar upp hästens hals för att få sökning till handen, pröva att spänsta lite i din vrist, för din underskänkel bakåt så att den kan prata med hästens bakdel. När du hittat rätt så kommer du att få sökning till handen. Får du inte sökning i handen så gör du fortfarande fel så då får du leta vidare.
I början får man vara glad för en sökning som motsvarar vikten av en tepåse typ. Sen kommer du att rida bättre och bättre och kanske kommer upp i tyngden av en använd tepåse. Allteftersom månaderna och åren går så kanske du kommer upp i tyngden av 2,3 eller 4 tepåsar . Thats it. Så där mycket mer sök än så har man inte direkt någon användning för om man inte är ute efter Mikrovågseffekten av hästträning. Less is More, glöm inte det.