Ger hästar dig dåligt samvete eller frihet?

Hästar är en ständig källa till dåligt samvete. Jag blev ofrivilligt hästlös i en tragiskt händelse för ett år sen. I början skaffade jag ingen häst på grund av sorgen, sen skaffade jag ingen ny häst på grund av att jag inte hittade någon jag ville ha, sen köpte jag ingen ny häst för någon annan anledning och sen kom Corona och nu ..Tja..Jag måste erkänna att det är rätt skönt att inte ha häst.
Jag vet inte hur det är för er men jag inser nu att den där enorma friheten jag känner beror på att jag inte har häst.
Yoga har jag haft som utbyteshobby sista åren, läst till Mediyogalärare. Men Yoga ger mig också dåligt samvete om jag inte gör min yogaläxa varje dag. Så jag kände faktiskt inte den där friheten av Yogan.
Nu har jag på grund av barnen snöat in på en ny hobby, det ska tas dykcert. I väntan på kursstarten så snorklar vi varje dag. Det är en helt annan värld där nere under ytan. Fascinerande.


Men jag insåg att nu känner jag frihet. En frihet jag troligtvis aldrig känt innan. Jag längtar till nästa gång vi ska åka och snorkla men jag har inget dåligt samvete om jag hoppar över en dag. Världen under ytan inte bara klarar sig bra utan mig utan den är till och med tacksam över att slippa ha mig där. 🙂
Fiskstimmet jag förföljer med stor nyfikenhet kommer inte att sakna mig, kräfftorna som förskräckt flyr för mig är gladare utan mig. Detta gör att denna hobbyn har inga måste. Den blir inte bättre för att jag tvingar mig att göra den.
Det är en för mig fascinerande känsla. Frihet. Samvetsbefriad. Men så bra man mår när man får den känslan. I ett vanligt vuxenliv så är den känslan ovanlig. Man är liksom aldrig fri utan det finns alltid saker som man borde göra. Det är jobbet, barnen, städningen, vikten, bilen…etc…
Det finns liksom ingen ände på saker som gör oss ofria och belastade med DET DÅLIGA SAMVETET.
Jag har konstaterat att jag nog ska tillåta min hästpaus att vara lite längre. Om en underbar individ som passar min och dotterns personlighet perfekt dyker upp så är jag öppen för möjligheten men jag är inte längre aktivt sökande. Bara att skriva detta är otroligt befriande.
För någonstans så har jag insett att jag känner ett krav på mig själv att jag måste ha häst. Kan jag vara utan häst? Vem är jag utan häst?
Men ärligt talat så har jag ju nog med häst i mitt liv ändå, i form av alla underbara elever <3. Just nu ska jag fortsätta att njuta av min frihet ett tag till, ansvarsbefriad, samvetsbefriad <3. Tänk att man skulle behöva 47 år för att få uppleva den här känslan 🙂
Nu är jag nyfiken på hur det är för Dig!. Känner du som jag eller känner du friheten och samvetsbefrielsen i samband med häst? Vi är ju alla unika individer som känner, tänker och upplever saker på olika vis.

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *