I begynnelsen skapade Ridfröken cyklande ryttare. Vissa cyklade baklänges. Några framlänges. Vissa ryttare cyklade inte alls. De stod stilla. Eller satt fast. Ytterligare några ryttare ramlade omkring när de så försökte sig på konststycket att cykla.
På andra dagen skapade Ridfröken spänningar. Hit och dit och överallt skapades spänningar. Vissa var kontrollerade och lättreglerade. Andra var okontrollerade och rent bedrövligt bråkiga.
På tredje dagen skapade Ridfröken trav. Kaos uppstod. Hur ska vi nu göra med våra cyklar? Frågade några förvirrade ryttare. Öva, sa Ridfröken.
På fjärde dagen skapade Ridfröken fokus, yttersidor och annat nyttigt för kropp och själ. Svårt, sa ryttarna.
Jajamensan, sa Ridfröken.
På femte och sjätte dagen skapade Ridfröken ryttare som kunde reglera hals och bogar.
Hurra, hojtade många ryttare.
Förvirring, kved några andra ryttare.
Fokus, sa Ridfröken.
Hitta åttan, sa Ridfröken.
På sjunde dagen var alla trötta. Jättetrötta faktiskt.
Så ryttarna vilade sin kropp. Cyklarna vilade också.
Och mitt i vilan började något ta form.
En god Ryttare.