Jag har hört folk säga att mina metoder är annorlunda. Jag vet inte det, jag gör det som passar, jag tänker inte så mycket på hur andra gör eller hur man bör göra. Jag bara gör. Mycket av mina metoder baseras på att jag vill att hästen tycker att det är lika roligt att bli riden som ryttaren tycker att det är att rida den. Detta kan låta självklart men det är det inte. Många ryttare sätter ett stort frustrationsmoln över sitt huvud så fort de hoppar upp i sadeln. Ridningen får ett MÅL och om hästen inte uppnår detta mål så börjar det ryka ur öronen på ryttaren. Bäst är att inte ha ett mål utan man får helt enkelt se vad hästen var pigg på just idag.
Det här är en film på en ung Islandshäst, vet inte riktigt men jag tror att han är riden i ungefär ett år eller så? Han har pass som starkaste gångart och ryttaren har mest sysslat med att stärka upp hästen och rakrikta honom. Lite skrölt har hon nog också gjort. Här är första gången hästen får töltkommando. Men vägen dit är som sagt var annorlunda. Som de flesta passhästar så är han ingen lugn liten dunboll utan det finns temperament här. Det temperamentet vill man behålla och kunna rida på, man vill inte bestraffa det. Därför tycker jag att det är otroligt viktigt att lära hästar att gå från noll till hundra på 1 sekund utan att behöva slita dem i munnen. Det gäller så klart inte bara Islandshästar utan alla hästar. Denna lektion kombinerar allt det här. Annorlunda? Tja, för mig är det helt normalt men döm själv.
Ryttaren har ridit för mig i många år, hon är fantastisk duktig och dessutom en av de logiska instruktörerna.