Det var en gång

…en liten tjej som älskade hästar.  Hon tillbringade timmar i närheten av hästar, fick hon borsta en häst så var lyckan total, sopa gången, hjälpa till att hälla upp krafftfoder, mocka, allt var roligt, ibland fick hon leda en häst till hagen och då var hon överlycklig, fick hon skritta av en häst så var hon ännu lyckligare.

Alla hästar är söta, alla hästar är underbara. Hon älskade hästar helt enkelt.

Högsta drömmen var att börja på ridskola. Ett år efter att flickan började tjata om detta så gick önskan i uppfyllelse. Innan lektionen så satt den lilla flickan på läktaren och tittade när andra elever red.

Hon frågade varför hästarna var så ledsna. Hon frågade varför de som red var så arga. Tycker de inte om hästarna? Varför drar de så mycket i deras munnar? Speciellt i hörnen?

Det blev den lilla flickans tur att rida. En fin grå liten ponny fick hon. Lyckan var total. Hon klappade den. Åkte med när den gick på fyrkantsspåret. Skumpade runt i trav på den. Det var inte på något vis bra ridning men hon var glad. Det var roligt. Så ofta hon kunde klappade hon hästen. Hon aktade så gott hon kunde dens mun för hon hade sett hur ledsna hästar blev när de andra eleverna drog den i munnen.

Veckorna gick, lektionerna blev fler. Det planlösa runtskumpandet blev lite mindre skumpigt. Kraven från ridläraren blev större. Man skulle sparka på hästen. Man kan ju inte bara åka runt på hästen, man måste jobba själv för att för att få den att jobba.

Klapparna blev färre under lektionen, spörappen blev på ridlärarens order fler. Tyglarna blev kortare och i hörnen riktigt burdusa för hästen ska minsann gå ut i hörnen, den skulle jobba. Den fina naturliga sitsen som alla barn har började förvandlas till nått som hade platsat i vilken stol som helst när benen skulle användas för att sparka på hästen så att den jobbade på ordentligt. Balansen tappades och händerna åkte upp under hakan. Ridläraren tjatade på flickan att hon skulle ta ner händerna och korta tyglarna. Klapparna uteblev. Eleven blev tillsagt att räta upp ryggen men behålla händerna nere. Fötterna befann sig nånstans framför flickans knän, rumpan satt långt bak i sadeln.

Det blev inte riktigt lika roligt att åka till stallet längre. Hästar var inte så trevliga varelser längre. De var lata och vägrade jobba. Flickan ville bara skritta. Flickan ville inte trava eftersom trav innebar att man måste slå på hästen. Så länge man skrittade på lång tygel så var allt bra. Men man fick inte lov att bara skritta. Hästarna skulle jobba. Flickan började gråta.

Flickan mamma fick nog och förbjöd flickan att åka till ridskolan fler gånger. Flickan grät nästan glädjetårar av lycka att hon inte behövde åka dit mer. Flickan tycker inte om hästar längre….

Hur många såna flickor känner ni? Flickor som egentligen tycker väldigt mycket om hästar men som faktiskt vill rida utan att behöva slå på hästen?

 

Please follow and like us:

En reaktion på “Det var en gång”

  1. Jag känner igen mig så otroligt mycket! Jag hade – som tur är, en hästintresserad mamma som medans jag red på ridskola hade foder/medryttarhästar.
    Jag red från början i ett litet stall – dom ville inte kalla sig ridskola, men eftersom det inte fanns något ridhus och jag ville utmana mig mer bytte jag till en ”riktig” ridskola.
    Allt var annorlunda. Hästarna var ledsna och sura, man fick inte gå in till dem och deras hagar var små och leriga. Alla lektioner var i ridhus.
    Men eftersom att jag red i andra stall med mamma samtidigt som på ridskola förstod jag istället vad som var fel. Det var inte jag som gjorde fel, utan snarare min ridlärare.
    Samtidigt som jag började lära mig akademisk ridning började jag hjälpa ridlärarna med de minsta barnen och försöka lära dem att se hästar som kompisar som man inte ska slå/ vara arg på.
    Jag gjorde allt jag kunde för att ändra inriktning på ridskolan, men eftersom jag bara var ”en liten tjej med konstiga idéer” tog ingen mig på allvar.
    I dag rider jag inte längre där utan har en egen häst med mamma. En underbar fullblods-vallack på 4 år. Jag mår dåligt när jag tänker på att jag bara lämnade hästarna men försöker använda vad jag vet till att ge min häst det så bra som möjligt!
    //Edla 14 år
    (Om kommentaren är opassande får du ta bort den)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *