Inlägget gjort

Dressyrhästen skuttar över hinder

Om man inte vet bakgrunden till det här så ser man bara en häst som skuttar runt lite. Men om man vet att den här hästen hade typ ramlat och förmodligen brutit alla ben 🙂 som man hade försökt sig på det här för några år sedan så blir man alldeles varm i hjärtat.  Med utökad kroppsmedvetenhet så kan man uppenbarligen lära hästar det mesta 🙂 Fantastiskt roligt när elever skickar såna här filmer 🙂

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Att rida fram mer gång hästen

Det finns två vägar att gå om man vill få fram bra gång i en häst. Antingen så köper man sig en häst med extremt mycket gång och extremt mycket framåtbjudning. Då har man liksom lite för mycket av både gång och bjudning vilket gör att man faktiskt kan bromsa sig till något som liknar dressyr. Det kan behövas lite nosgrimmor och flitigt användande av sågen då 😉 men det fungerar, man kan komma en bra bit i klasserna på detta. Om hästen dock inte har varken gång eller bjudning från början så kommer resultatet att bli ..Tja..inte så bra. Det är oftast då ryttarna börjar använda sporrarna som en slags gaspedal som används minst en gång per steg.

Det finns dock andra sätt som oftast är mer hästvänliga. Steg ett här är att du absolut inte får dra handen bakåt. Varför? Förutom att det gör ont i hästens mun så är det dessutom så att ett tygeltag som dras bakåt låser hästens frambensrörelser. Vill man rida fram gång så är det således dumt att bromsa. Man vill få hästen att gå fram till ryttarens hand, man vill alltså inte rida på slapp tygel utan kontakt är ett måste, skillnaden är att man vill att hästen ska söka den själv och att kontakten ska vara frivillig och dynamisk. Hästen ska bli lång som en hel följetång 🙂  Det finns många sätt att åstadkomma detta och det tar tid.

Jag har förstått att det är snudd på straffbart att låta en häst ”gå med huvudet i vädret”. Inte ens när den värmer upp får de tydligen gå så. Det är ju helt galet, tänk på att hästen är helt ouppvärmd när du hoppar upp, inte ska man väl ge sig på att ge hästen nackspärr det första du gör. Våga bryta normen och låt din häst få lov att gå med sitt huvud precis var han vill medan ni värmer upp. Jag kommer därför oftare att lägga upp filmer i bloggen som visar just att vi tillåter hästar att vara som de är. Vara ett gott exempel. Följ gärna det exemplet, var en hästvän 🙂

Iallafall, idag bjuder jag på en film där fina eleganta Lasse och hans ryttare Hanna Bergenkull jobbar på att få ett långt flashigt framsteg. Det här är uppvärmningen.

Kan det där verkligen ge resultat undrar du säkert? Tja, när de joggade runt lite i slutet så tycker jag mig se en viss;-)  förändring åt det positiva hållet 🙂 Han är urläcker den gode Lasse

Lasse har  haft svårt att börja böja sig i has och knä. Många halvblod med stor gång föredrar att liksom ”åka skidor” med sina bakben och kasta in det långt under sig spikrakt. Jag ser inte ett spår av detta problem längre, helt fantastiskt.

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Rakriktning i skjutkrafft och bärkrafft

Helgens tema för den här vackra hästen, Lasse var rakriktning. Men rakriktning är av en ganska komplicerad natur. Tex så är hjälpgivningen olika beroende på om det är skjutkrafft eller bärkrafft du är ute efter. Så steg ett var att få ekipaget att förstå skillnaden och det göres enklast i en backe. Du kan testa själv utan häst. Gå upp för en backe och notera hur du lutar dig lite framåt och gärna tar långa steg när du går uppåt, dvs du går på bogarna. När du går nerför backen så sträcker du automatiskt lite bakåt och kortar dina steg, dvs du går INTE på bogarna.




När en häst går i skjutkrafft går han fram till ryttarens hand och när han går i bärkrafft så undviker han den och blri därmed lite vinglig. För så är det, ju mer en häst kommer upp från bogarna ju vingligare och ostadigare är han. Det här är tvärtom mot vad många tror har jag förstått.

Först lektion filmade jag bara lite snabbt med mobilen men vi gick upp och ner för en backe och så berättade jag när de inte spårade. Väldigt oflashigt 🙂 Rakriktning är en ganska svår grej eftersom vi måste få koll på det som är bakom oss, dvs vi ska ha full kontroll på något vi inet ser, hör, luktar eller smakar. Då finns det bara ett enda sinne kvar att använda och det är känslen. Nu är det dock så att både människor och hästar är sneda men varken vi eller de tycker illa om att vara sneda för vi föds, lever och dör sneda. Så man kan säga att rakriktning är totalt onaturligt och det måste därför nötas in. Vi måste använda någon annans syn för att få bekräfftelse för när det är rakt och när det inte är det. Lite som att stämma ett instrument brukar jag tänka om saken. Väl inställt så kan man det men det kan ta tid att bli expert på det. Iallafall, här är en kort snutt från den första lektionen.

Rakriktningslektion i backe 🙂

Ett inlägg delat av Lindani Nilsson (@logicalriding)

Nästa lektion ägnades åt att lära sig rida i skjutkrafft och bärkrafft på plan ridbana.

Då såg jag vilka redskap ekipaget saknade och så övade vi in dem i lugn och ro. I det tillståndet som jag kallar för det ordinära tillståndet, eller soffpotatistillståndet. Inlärning för häst och människa kan endast ske när hästen är absolut lugn och trygg.

Och sen var då dags att testa om all lärdom hade fastnat i ekipaget. Och det hade det ju gjort. Inget är perfekt men de förstod och försökte och jag kände att jag uppnått mitt mål. Mission completed.

Det är lite roligt det där med hästträning. Man ser otroligt ofta hur folk försöker banka in lärdomar i hästar. Sporrarna bankar, nosgrimmorna spänns, skummet flödar i hästens stackars mun och hårda sittben dunkar i hästens rygg då många ryttare envisas med att sitta ner alldeles för mycket. Lättridning är en himla bra grej hörreni, använde den mer. Hästar behöver inte våldridas, inte alls behöver de det. Man kan lära hästar saker på snälla vis. Om man gör det så fastnar allt man lär dem för evigt. Hästar är inga dumma djur, de vill inget hellre än att vara till lags men man måste ge dem en ärlig chans. Och det tar tid. Låt det ta tid. Och det viktigaste av allt, strunta i var hästen har sitt huvud, det ramlar på plats när hästen är rak, alldeles av sig själv. Hästens form är ett direkt resultat på hur rakriktad den är, eller inte är ;-).

Du kan läsa lite gamla blogginlägg om rakriktning här

Vad är rakriktning

Mer om rakriktning

Rakriktning

Ord från elever som går rakriktningskursen (ridkurs nummer 4)

Är du intresserad av att ett mjukare sätt att rida så titta på våra ridkurser som startar första fredagen varje månad.




Please follow and like us:
Inlägget gjort

Flashiga Lasse

Lasse börjar äntligen få något som kan kallas tävlingsmässig gång <3. Så himla läcker är han. Då vi inom det logiska sällan eller aldrig sitter ner på hästarna innan de är redo för det så fick jag en försiktig liten fråga från duktiga ryttaren Hanna Bergenkull om hur jag hade tänkt att det ska kunna gå att sitta i det där 😉 Jag känner lite som att det inte är mitt problem ;-), jag rider ju liksom själv en väldans oflashig Påni för att slippa jobbig gång ;-). Jag hjälper andra att få fram gången men att sitta i det, hua, jag ryser av bara tanken, men det är ju himla njutbart att titta på <3. Nu ska vi fortsätta finslipningen av den här läckra herren. Jag blir lycklig av att se på honom <3.

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Följ Lasses träning

Detta inlägg uppdateras med nya filmer som ni hittar längst ner i detta inlägget.

12071698_10205290307280309_645367526_nHan hade stor vacker gång men han kunde liksom inte riktigt använda sin kropp eftersom frambenen var i vägen för bakbenen, klonk , klonk lät det när han försökte springa på. Sånt kan döda lusten att springa för den bästa. Tänk er själva att varje gång man springer så trampar man på sina egna framben. Ett alternativ är att göra sig sned och att liksom frikoppla kroppsdelarna så att man kan vingla sig lite som en orm så att alla ben får plats. Problemet är bara det att då får man oftast ont i sin rygg och i sina bakknä.Det är inte hälsosamt för hästar att röra sig som ormar.Ett annat knep som hästar tar till är att bli fjantiga. Så fort en situation uppstår där man blir beordrad att gå så att man trampar sig på sina framben så kan man hoppa runt och busa istället, skället man får då är att föredra före att trampa på sig själv anser de flesta hästar. Livet leker, jihaaa, jabbadabba dooo.




Om man då är riktigt enträgen så kan man få hästen att börja använda sin kropp korrekt. Men det tar tid och skritten är i princip den enda gångart man kan jobba i under ett år eller två. OM man lyckas få hästen att använda sin fantastiska gång så får man en alldeles magnifik häst. Men, ryttaren behöver tid och tålamod. Vem orkar skritta en sån här fin häst i åratal? Man måste ju ut och tävla liksom. Och när hästar fyller 5 så ska de kunna vissa rörelser och när de fyller 6 så ska de kunna de där rörelserna….. Allt sånt får man släppa. Skritt är en trevlig gångart liksom.

Hästen har nu tränat för mig i 2 år. Vi har inte jobbat mycket med galoppen. Han är aningens överladdad men väldigt fin.

Traven börjar bli trevlig också men han knackar fortfarande skor här. Det är så svårt med en sån här häst.

Jag har dokumenterat denna häst väl eftersom han fascinerar mig. Här ser vi en studie av hans bäckenrörelser i juni 2015. Det vinglar och sladdrar.

Här ser vi en studie av bäckenrörelsen på honom från 10 oktober 2015. Kan ni se att det är mer stabilt och stadigt nu?

Det är knappt 4 månader mellan filmerna. Mycket träning ligger bakom det här. Massor av arbete vid hand från marken, med fokus på små till synes oväsentliga detaljer.

Så här såg hans trav ut i augusti 2015. Kan ni se att han har lite kortare hals här än i travfilmen ovan? Här försöker vi få honom UPP i fomen, men på travfilmen ovan så försöker vi hans hals längre fram/ned. Man måste nämnligen först få formen hög innan man kan få den låg för annars kommer hästen att bli framtung (dvs slå skorna ännu mer). Det kräver styrka att kunna gå lång och låg när man är en häst som trampar på sig. Visste ni att frambenen sällan går längre fram än hästens nos om man inte använder övervåld och tvingar dit bensprattel. Dock får man alltid en svankande häst när man gör så och det vill man ju inte för då håller den ju inte så länge. .

Här har vi en film från juni 2015. Det är i denna gångart han tränas mest. En oerhört medveten och långsam skritt.
Lite trav från Juni 2015. Här kan vi se att han ännu inte är i ryttarens hand och att han bakben är lite ”mesiga”, dvs de vågar inte ta i och kliva på.

Här ser vi en framtung galopp i Maj 2015. Framtung ser ni bland annat på att hästen i varje språng lutar neråt och att frambenen är under honom och att bakbenen är bakom honom. Tror att det var en av de första gångerna vi galopperade honom på träning.

Lite arbete vid hand Oktober 2014. Aktionspäckat så det förslår 😉

Hästen fick en minnisk skada i ett bakknä. Igångsättningen/rehabträningen skedde i skritt men inte rakt fram utan med otroligt noggrant Logiskt skrittarbete. Här är en liten analysering av hans snedhet i september 2014.

Nu blev det mycket filmer känner jag. Men vad är det som har hänt? Vad kollar man på?

Till exempel så kan man kolla på hur hästen förvandlas från framtung till icke framtung.

Här ser vi en häst som har frambenen under sig men som tar stora kliv med bakbenen. Då kommer hästen att bli dum, bråkig sned i syfte att slippa trampa sig på sina framben. Den här hästen kommer om den forceras att visa upp triangulerande piaffer tex. Behovet av benskydd blir stort.

Namnlös2 Här ser vi en häst som har frambenen framför sig och bakbenen under sig. Det finns gott om plats för bakbenen att komma in under hästen, att trampa under sig som det så vackert heter. Namnlös3

Här ser vi en häst i balans. Eller en låst häst. Små korta steg fram och bak. Så blir hästar om man inte utbildar dem korrekt.Stela och låste och med dålig gång. Namnlös4

 

Bäckenet då? När hästen vinklar om sitt bäcken så blir rumpan rund och fin och ganska kort sett från sidan. När hästen ännu inte vinklat om sitt bäcken så pekar dens sittben rakt bak och hästen får ett fult kantigt bäcken som sett från sidan är långt.vinklat bäcken

 

Visst är de väl det här med rörelsemekanik intressant?

Ryttaren till den här hästen heter Hanna Bergenkull och finns i närheten av Göteborg. Hon tar i begränsad mängd sig an hästar som behöver ridas igenom. Du hittar kontaktuppgifter till henne här. Bergenkull häst. Hanna är en tuff och modig och välbalanserad ryttare som rider snällt. Det är en fantastiskt känsla att rida en häst efter att en Logisk Beridare suttit upp på den, en känsla alla borde få uppleva. Hon är INTE en Logiskt utbildad instruktör däremot en Hippologutbildad sådan.

Juni 2016

Film från Februari 2017. Nu börjar de hitta en neutralläge. Detta är läget man utgår ifrån när man tränar hästen. Först måste man hitta det här utan ansträngning och sen kan man göra roliga saker. Notera den öppna fina vinkeln mellan hals och ganash och på de otroligt välvinklade bakbenen.

Mars 2017. Lite hoppdressyr
När man får en film från en elev och blir helt begistrad över vilken fantastisk stryketräningsövning det här är. Måste testa själv . Om jag inte vore hopprädd dårå 😉

Mars 2017. Årets första träning. Det här var en av de underbaraste lektionerna jag haft. Jag börjar bli överflödig vilket ju är varje tränares mål.

Maj 2017

Lasse börjar äntligen få något som kan kallas tävlingsmässig gång <3. Så himla läcker är han. Då vi inom det logisk sällan eller aldrig sitter ner på hästarna innan de är redo för det så fick jag en försiktig liten fråga från duktiga ryttaren Hanna Bergenkull om hur jag hade tänkt att det ska kunna gå att sitta i det där 😉 Jag känner lite som att det inte är mitt problem ;-), jag rider ju liksom själv en väldans oflashig Påni för att slippa jobbig gång ;-). Jag hjälper andra att få fram gången men att sitta i det, hua, jag ryser av bara tanken, men det är ju himla njutbart att titta på <3. Nu ska vi fortsätta finslipningen av den här läckra herren. Jag blir lycklig av att se på honom <3.

 




Please follow and like us:
Inlägget gjort

Kan man göra saker på olika sätt?

Är det viktigt att göra svåra rörelser? Är det viktigare att göra en svår rörelse än det är att göra funktionella rörelser? Vi kan ta piaff som exempel. Vi ser ”piaffer” på massa olika vis och hur det än ser ut så jublar åskådarna så länge som hästens bakben rör sig ganska snabbt och hästens kröker på sin hals. Hur övriga saker däremellan ser ut spelar tydligen inte så stor roll för att vi ska kunna imponera. Men grejen är den att det finns en himla massa fel sätt att göra en piaff på. Om vi ska ta de vanligaste förekommande så är det till exempel så att

*hästens bakdel ska bli lägre än dens framdel, bakdelen ska alltså inte hoppa upp rytmiskt i takt med bakbenens rörelser medan framdelen hålls stilla på samma höjd . Det ska alltså inte se ut som på bilden nedan.

helt_hstskelett

*hästen ska lägga vikten bakåt, inte framåt. När det blir fel så hamnar hästens framben i en lutande position in under hästen, det som i dagligt tal kallas för att triangulera

tiangulerande-dressyrhast

*Hästens bakben mjukt böjas i alla leder. Det ska INTE se ut som på bilden nedan, där bakbenet är djupt in under hästen med raka leder.

pa-tygeln

*Hästens ska välva sin överlinje, dvs den får absolut inte svanka

999120_561533653916078_1348561540_n

Ja..Ni förstår. Det är förhållandevis enkelt att få till en nackkrök och sprallande bakben. Men resten då?

Det är det där resten som jag fokuserar på. Jag funderar i banor som att man gör rörelser av en anledning. Anledningen är alltid att göra det lättare för hästen att gå rakt fram och vara spänstig. Ni förstår, alla rörelser har ett syfte, att göra hästen mer ridbar. Rörelsen i sig har egentligen inget egenvärde förutom för dressyrdommare ;-).




Det innebär att om man som jag använder rörelserna av en anledning så behöver de i träning inte se ut exakt så som dressyrdomarna bestämt. För mig så måste alla rörelser göra så att hästen jobbar genom sin kropp, att rörelsen inte låser dens bålrörelser och att den när den går ur rörelsen så måste hästen vilja länga ut sig och bli lite mer spänstig än den var innan vi gick in i rörelsen.

Så jag är ett stort fan av ”nästan rörelser”. Men…. Nu kommer vi till det svåraste i det hela. Det jag skrivit om ovan är vad hästen behöver. Problemet med det är att ytterst få ryttare kan ge hästen vad den behöver för att få till  nästan rörelser. Nästan rörelser ser ju inte ut på ett särskilt vis, det är mer än känsla hos ryttaren som berättar för henne när nästan rörelsen är rätt.

Det var nu ganska många år sedan jag insåg att jag först måste träna upp ryttarna så att denna sen kan ge hästen vad den behöver. Alla lektioner där jag försökte fokusera på att ge hästen vad den behövde blev ju förstörda av ryttarens klumpighet. Jag kände att jag var nära att fastna i samma fälla som de flesta tränare, den fällan där man tar igenom saker, där man jobbar mot hästen som i sin tur jobbar mot ryttaren… Jag insåg att det var inte så roligt, jag kände mig orättvis mot hästarna. De kämpade och gjorde allt vad ryttarens osynkade kropp bad den om men blev ändå bestraffad. Det kändes väldigt fel…

För faktum är att det är ryttaren som hindrar hästen från att jobba genom sin kropp, från att bli spänstig och allt det där. Hästen behöver mindre träning än ryttaren. Så min grej är att lära ryttare rida. Jag har analyserat alla bitar som saknas, brutit ner rörelser i små bitar och sen ger jag ryttaren en bit i taget, utan krav på att det ska bli något, utan krav på prestation.

Vi kan roa oss med att tänka på vad som ingår i en piaff tex.

Piaff är en rak rörelse som innebär att hästen gör likadant på bägge sidorna. Alltså måste ryttaren vara otroligt liksidig och sitta absolut rakt över sin häst. Det innebär att hennes skänklar måste sedda framifrån vara på samma höjd och ha samma vinklar. Hennes sittben måste befinna sig exakt bredvid varandra och ha exakt samma tryck mot sadeln.

Hon måste känna och veta exakt var bakbenen är så att hon kan fånga upp dem i sin hand och ”prata” med dem.

Ryttaren måste vara medveten om takt och kunna leka med denna både upp och ner.

Ryttaren måste veta hur man tillåter hästen att komma upp med sin rygg.

Ryttaren måste vara extrem finkänslig i handen eftersom ett tygeltag kan prata endast med bakben och då exakt i den 10ndels sekund då bakbenent är ”pratbart”, dvs när det precis har lyfts från marken. Om tygeltaget verkar längre än så så bromsar det ett framben istället vilket ger tex triangulering istället för piaffering.

Allt det här måste ryttaren göra omedvetet och reflexmässigt, dvs ha i ryggraden. Först därefter så kan hon börja ”kräva” rörelser och prestationer av sin häst.




Jag hör ofta att folk tycker att det där är ju alldeles för jobbigt, det tar för lång tid. Jag brukar kontra med att berätta att jag vet ryttare som ridit i över 10 år utan att ha fått testa piaff. Ja det är sant, 10 år kan vissa ryttare ha kämpat med en och samma häst utan att nånsin fått till något som ens liknar piaff eller för den delen ett bäbistramp. Det är ju för sorgligt. Var jag vill komma är att det är väl värt att ge sig själv som ryttare tiden. Att utbilda sig själv är smart. Då tar du helt enkelt bara med dig din utbildning till vilken häst du än sätter dig på. Om du bara fokuserat på att lära din häst att göra rörelser utan kvalitet så har du inte så mycket att ta med dig till nästa häst.Då måste du lära den samma sak. Om du istället utbildar dig själv så behöver du inte lägga ner speciellt mycket jobb på att göra roliga saker med nästa häst och nästa häst, eftersom din kunskap sitter ingraverad i din ryggmärg.

Här nedan så bjuder jag på ett ganska långt klipp där vi jobbar extremt långsamt och metodiskt med något som kanske inte ser så mycket ut för världen men hästen blir rejält förändrad i hela sin hållning och det långsamma tempot gör att det vi jobbar på fastnar i ryttarens ryggrad rejält. Här är ingen stress, ingen press utan bara lugnt behagligt lärande.

Vad man har för nytta av det ovan? Tja, det här är samma häst som i klippet ovan. Han har aldrig kunnat hoppa utan han har mest ramlat och slagit ihjäl sig typ vilket gjort att ryttaren som faktiskt i grunden är en hoppryttare helt undvikit hoppandet med denna självmordsbenägna dressyrhäst ;-). Men nu kan han som synes. Det är inte högt och det är inte avancerat men sån här hoppning bör alla hästar göra regelbundet eftersom det utvecklar dem enormt. Så träningen ovan och en massa annan liknande träning har alltså hjälpt hästen att utveckla sin koordination. Och då återkommer vi ju till det jag skrev från början. Rörelser, de roliga, har endast som syfte att göra hästen till en bättre ridhäst. De har ingen specifik nytta i sig själva, de är inte något mål utan bara verktyg för att skapa en bättre ridhäst.

Hoppas ni förstod mitt inlägg, jag är medveten om att många tycker att jag skriver lite för obegripligt.

Det är alltid okey att dela alla inlägg på denna offentliga blogg. Glöm inte att gilla oss på Facebook.

Ta gärna en titt på våra ridkurser, nästa kursstart är 6 Januari.



Please follow and like us: