Kategoriarkiv: Hästkänsla

Hur hanterar du energin hos hästen?

Om man är en tävlingsryttare eller har en önskan om att bli det så vill man oftast ha en energisk häst. Problemet ligger väl i hur man hanterar den där energin. Uppmuntrar du hästen när han får energin eller straffar du honom (medvetet eller omedvetet) för att han blir energisk.

Om man är bara en liten aning rädd för energin så bromsar man oftast bort den genom att dra hårdare vilket kan skapa ett behov av hårdare nosgrimmor eller skarpare bett. Man kan säga att man vill skapa en starkare broms (både nosgrimma och starkt bett är en broms). Att skapa en starkare broms ger ju dock en liten oönskad energin på energin, den försvinner ju. Så man skapar en ond cirkel, man måste driva MER för att uppnå önskad energinivå… Sporrar blir mer regel än undantag. Missförstå mig rätt här, sporrar är en fantastisk uppfinning eftersom man då otroligt lätt kan kittla hästen i sidan för önskad energi och engagemang från ett bakben. Problemet med sporrar ligger i när man använder dem i varje steg som en slags aldrig tystnande gaspedal.

Så för att få den där höga energinivån så krävs det en massa saker av ryttaren. Mod är det första och viktigaste. Man måste vara modig nog att åka med i ”explosionen” och faktiskt berömma sin häst för att han blir pigg. Det är lättare att vara modig om man litar på sin häst, dvs att man har en fin relation och ett välutvecklat samarbete.

Den relationen skapar man enklast från marken och faktiskt ute i naturen långt borta från alla dressyrbanor. För att kunan rida fin dressyr så behöver man liksom träna mer på andra saker som inte är direkt dressyrlika.

Det kräver givetvis också en gigantisk kroppskontroll hos både ryttare och häst eftersom vi när vi blir rädda så går vårt reflexsystem igång och gör saker vi inte bett om.

Här ser vi en väldigt modig ryttare på en häst som vi tränar i att vara uppe i den där högre energinivån. Helt plötsligt så kom det ut en massa trevlig gång i honom, bara sådär liksom. Bara för att ryttaren att klappa och berömma och åka med :-). Och som synes så behövs då varken nosgrimma eller sporrar.

Att göra så här är att lära hästen att öka energin. Att sparka på en häst i varje steg är att tjata på hästen. Vad tror ni han minns bäst? Uppskattar bäst?
Jag har skrivit om det här innan, du kan läsa om du vill

Sätta tryck i hästen

Är din häst för bra för dig?

Explosiva hästar

Please follow and like us:

Är ridning teknik eller känsla?

När man följer diskussioner om ridning, live eller på internet så slås jag alltid av lite vanmakt. Man verkar tro att ridning är en ren tekniksport. Man kan se det om man öppnar vilken ridhandbok som helst, det står beskrivet om hur ryttaren ska placera sina yttersta kroppsdelar, dvs hand och skänkel och sen verkar man tro att det räcker. Men jag kan garantera att om man tar 10 ekipage, ger ryttarna samma instruktioner om var de ska placera sina ändar så får vi 10 olika resultat. Vad beror det på tror ni?




Oj..Var ska jag börja. Jag tror att jag tar en sak per dag och låter det här bli ett serieinlägg. Sakerna kommer utan inbördes ordning. När jag lär ryttare rida så tänker jag alltid att jag måste ersätta ryttarens största problem med något annat. Olika människor har olika problem, olika hästar är olika mottagliga så det finsn ingen regel vilket som är största problemet.

Men om vi ska dela upp ridning i fyra delar så består det i princip av känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik. Dessa fyra måste sitta klockrent innan ryttaren kan göra sådant som imponerar på andra, dvs innan hon rider runt på en volt på en häst som böjer på sin hals. Det där är något jag aldrig förstått, varför det är så viktigt att rida runt på en volt medan hästen böjer på sin nacke. Det är ju det som fel utfört skapar mest spänningar vilket i sin tur gör att allting blir svårare.

Nåväl, vad betyder de här orden, känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik, för en ryttare?

  1. Känsla, förmågan att i ett virrvarr av rörelser från hästen lyckas hitta och identifiera exakt vad det är hon känner och korrigera det utan att hästen upplever obehag.
  2. Rumsmedvetenhet, förmågan att veta var man befinner sig i förhållande till omvärlden, det som gör att man rider exakta ridvägar.
  3. Närvaro, förmågan att hålla sitt sinne neutralt även i pressade situationer, dvs att leva här och nu, inte vara rädd, arg, exalterad, nervös eftersom det smittar hästen.
  4. Teknik, förmågan att få kroppen att lyda, att styra sina kroppsändar, ben och armar, utan att resten av kroppen gör oönskade saker som t.ex att sitta snett över hästen.

Så, vad betyder allt det här? Tja, det betyder att när alla dessa 4 punkter är rätt så är du en ridlärares dröm, då kan du göra och följa exakta instruktioner och träna din häst att bli en bättre ridhäst. Om du däremot försöker träna din häst innan dessa fyra punkter är rätt så kommer du att träna din häst att vara en sämre ridhäst vilket du märker bland annat på att

*Du behöver anlita kiropraktorer och massörer regelbundet, kanske t.o.m tillkalla veterinär för att hästen blir halt.

*Hästen vill inte låta sig fångas i hagen (eftersom han inte tycker att det är så behagligt att bli riden)

*Du behöver byta till ett annat bett eftersom hästen ”går emot”

*Hästen får tryckskador på ena sidan av manken och ena sidan av ryggraden långt bak

*Hästen biter sig fast i en tygel

*Hästen letar upp spöken i ridbanehörnen

*Hästen går inte att lasta

*Hästen vägrar på hinder

Tja.. Listan kan göra lång men ni fattar grejen, om hästen protesterar eller får ont så är det oftast fel att finna i de fyra punkterna som nämnts ovan. Vad många inte vet om hästar är att de är snälla och väldigt tillmötesgående djur som hellre flyr än illa fäktar. De vill inget hellre än att göra som du säger om de kan. Och om de anser att du är en klok och pålitlig person och om det inte gör ont.




Varje ridpass ska göra din häst lite bättre, lite spänstigare, lite klokare, lite starkare. Men det kanske sker med en halv millimeter per ridpass, dvs du märker det knappt. Man kan säga att generellt sett så kräver man alldeles för mycket av sina hästar eftersom deras förändringar under de första fyra åren är så små att du inte märker något. Märker du inget så berömmer du inte utan du fortsätter kräva, dvs hästen kommer inte att tycka att du är en klok och pålitlig person. Man hamnar i en ond cirkel.

Nåväl, nog om den trista sanningen. Jag ska bjuda på ett enkelt test. Det är ju som så att vi förväntar oss att vi ska kunna be hästen att göra specifika saker på en specifik plats, tex dressyrrörelser eller ridvägar eller hoppa ett hinder eller byta gångart eller, tja, ni vet. Vi ska dessutom enkelt kunna leda den varsom helst, in i en transport, ställa upp den på gången, gå en promenad i omgivningen etc. Det kan de flesta inte, iallafall inte att bruka onödigt mycket våld. Och då vet jag att många säger sig inte bruka våld, men då kontrar jag med att våldet är alldeles för normaliserat inom ridning. Om man tex sågat i en hundmun så som man sågar i en hästmun så hade du förmodligen blivit dömd för djurmisshandel. Det är på tok för normaliserat med våldet som behövs för att kontrollera en häst. Betänk att en och samma häst kan bli vansinnig när en fluga landar på honom men samtidigt ignorera (inte känna) när du sparkar honom i magen med dina sporrar. Rent tekniskt sett så borde en häst kunna kontrolleras och styras av en fluga, OM han hade vetat vad flugan bett honom om 😉

Nåväl, ett enkelt test som passar alla oavsett disciplin, ålder, utbildningsgrad, ras. Lägg upp två bommar bredvid varandra med en meter mellan sig. Låt hästen bekanta sig med dem i lugn och ro, förslagsvis från marken först.

Därefter så går du igenom dem i skritt och i trav. Du gör halt exakt mellan dem, du ryggar mellan dem och du stannar och slappar mellan dem på lång tygel. Du ska kunna göra detta utan att bråka med din häst, utan att du tvingar honom att gå på tygeln, utan att bommarna flyger all världens väg, tänk mer att du ska göra det med flugans hjälper. Gör det både uppsuttet och avsuttet.

Klarade ni inte det? Vet du, det är helt okey, de flesta klarar det inte. Det som gör att vi svenskar har väldeliga problem med det här är att vi inte har en kultur av att jobba hästen från marken mer än att vi tömkör den lite, eller longerar den lite. Det är från marken man boundar med en häst.Då har man lite att jobba med enligt de fyra punkterna, känsla, rumsmedvetenhet, närvaro och teknik.

Och du, man kan förvisso med våld få hästen att göra detta, men har du då jobbat med dig själv enligt de fyra punkterna? Eller har du bara agerat grottmänniska och totalt tappat hästens tillit? Vågar hästen då slappna av totalt mellan bommarna eller är han lite nervös mellan dem?

Och hur man gör det kommer jag att ta upp i några blogginlägg som jag kommer att lista här

Punkt 1 och 4, snett bäcken

Du kan läsa lite om våra kurser som samtliga jobbar med dessa fyra punkter på olika plan.

Ridkurser

Arbete Vid Hand Kurser

Logisk Horsemanship kurs

Gilla oss gärna på Facebook




Please follow and like us:

Världens sötaste lilla plutt

Jag hade en väldigt söt och väldigt, väldigt busig elev förra helgen. Det var en av mina erfarna elever som pga sjuk häst fick låna en annan häst, en väldigt pirajaliknande ettrig liten sak ;-). De har alltså aldrig träffata innan. Pånin är 7 år om jag inte minns fel och har gått orörd hela livet och nu så är han under inskolning. en och annan unge har åkt av honom under inskolningen kan jag tänka mig 😉 Ingen skritt hade han vilket ju är vanligt bland dessa små, de liksom trippar fram med stela små ben. Men det gick väldigt fort att få honom att vara på jobbet istället för att bråka hela tiden. Jag var mäkta imponerad av handförandet av honom. Tänk vad roligt det är att se en elev som bara tar en okänd häst och åstadkommer det här. Alla vi som träffat en shettis vet att de inte är sådär jättesammarbetsvilliga, det är ganska svåra (o)djur 😉

Sista passet så hade han helt plötsligt fått något man kan kalla för skritt 🙂 och en helt annan attityd

Hatten av Monica, otroligt bra jobbat 🙂

Please follow and like us:

Är målet i vägen för målet?

Jag tänker ofta att ni som tränar Logiskt är ni som vågar gå emot det moderna sättet att leva och verka. Idag vill vi göra allting så snabbt som möjligt, så effektivt som möjligt. Vi har MÅL som vi vill uppnå imorgon men ännu hellre ska de vara uppnådda igår. Effektivt ska det vara. I mina ögon så glömmer man lite att njuta av vägen till målet. Man vet inte riktigt varför man vill nå målet heller, vad händer då liksom?

logisk-ridning-bli-en-ryttare-mitt-ryttarjag-inre-ryttaren

Jag kan väl erkänna att även jag drabbas av det där effektiviserandet ibland. Som när dottern blev sjuk och inte kunde rida och jag kände mig lite tvungen att motionera ett styck Russ. Russ är inga väna små saker som glatt gör komplicerade saker. Det är typ tvärtom 😉 Jag har lite större krav på vettigt uppförande än dottern så jag insåg snabbt att här måste fostras lite. T.ex så skulle jag föredragit om Russet flyttade undan bogarna innan hon närmade sig en människa med dem ;-)istället för att leka hockeymålvakt. Men vet ni att Russ är förvånansvärt starka? De har förvånansvärt fastvuxna ben dessutom ;-). Jag orkar inte tjaffsa med små Pånisar så jag tog helt enkelt och bad min numera hyffsat välartade Påni om hjälp. Visste ni hur mycket enklare det är att putta undan ett Russ om man använder en Påni till hjälp? En sån där Påni som är byggd som en Bulldozer och som har en halv meter mellan frambenen? Det är liksom jätteenkelt. Faktum är att det var så enkelt så att jag som älskar att lära mig nya saker, och som älskar att få nya mål helt plötsligt fick mig ett projekt. Jag tävlar ju inte, har inga sådana ambitioner vilket ibland gör att man tappar tråden lite, det finns ju ingen tidspress eller mål när en viss sak sak vara uppnådd. Hur långt kan man komma med det här ”Häst visar en häst” projektet? Så jag har experimenterat i veckan. Vi har jobbat vid hand, vi har longerat och vi har ridit. Det är ju superroligt!!!! Nu är mitt största problem när dottern kommer att vilja börja rida igen 😉 Fast Russlingar kan säkert träna 2 gånger om dan, tror ni inte det ;-)?

Nåväl, tillbaka till det där effektiviserandet. Vi vill gärna göra det lätt för oss. Hela den moderna ridundervisningen baseras på det. Huvud och bakben, det är vad vi ser och vad vi jobbar med . Punkt. Det är målet. Hästen ska göra saker på kommando med sin hals och bakbenen ska trampa in under hästen. Då är den moderna människan nöjd, det är inspirerande och man liksom känner att man GÖR något, att man åstadkommer saker.




Sån träning är enkel, dvs att man jobbar med kroppens ändar. Man ber helt enkelt ytliga rörelsemuskler att ändra på sig. Ni som går mina ridkurserna vet allt om skillnaden på hållningsmuskler och rörelsemuskler. Jag klipper in text ifrån grundkursen angående dessa två olika typer av muskler.
”Grovt förenklat så kan man säga att det finns två typer av muskler. Dels har vi de ytliga musklerna. Dessa är snabba och kvicktänkta, lydiga. Det är de musklerna som får oss att snabbt kunna lyfta en arm, skratta, tugga, springa, göra situps. Dessa musklerna är bra på att röra sig. De är däremot urusla på att hålla fast saker. För att ge er ett exempel så håll ut er arm rakt ut från kroppen i sidled. Håll kvar den där i 20 minuter. Om ni kan. Förmodligen får ni mjölksyra långt innan dess. Dessa muskler är till endast för rörelse.
 
Vi har hållningsmusklerna. Dessa är svårstyrda och ganska trögfattade. De är inte till för rörelse utan för att hålla fast saker. Dessa är svåra att påverka eftersom de bara lyssnar på hjärnan och inte på dina medvetna order och till stor del är reflexstyrda. Dessa muskler styr inre funktioner som tarmar och andra organ. Det är även dessa som står för vår hållning. Vår hållning skapades under tidiga år. Oftast så har vi härmat våra föräldrars hållning. Ibland kan hållningen ha förändrats efter att vi t.ex har fått barn och burit barnet på vår höft i ett år. Då får vi en sned hållning, inte sällan får vi värk i kroppen.
Den djupa muskulaturen kan bara förändras med stor ansträngning. I gengäld så blir hållningen permanent. Och det är just detta som hästträning går ut på. Vi vill permanent påverka vår hästs hållning. Vi gör detta genom att permanent påverka vår egen hållning.”
Ni förstår skillnaden nu va?




 Arbete med rörelsemusklerna behövs också men grovarbetet, det viktigaste för att bli koordinerad är att vi jobbar med hållningsmusklerna. De där jobbiga, konservativa typerna. Arbete med dessa muskler gör att hela vår kropp blir sur och negativ och motvillig. Därför känns det inte så roligt. Hållningsmusklerna VILL inte förändra sig, de trivs bra att vara så som de har varit de sista 20 åren eller så ;-), tackar som frågar ;-). Dessutom så KÄNNER vi liksom inte när hållningsmusklerna förändrar sig, vi har dåligt med känsel i dem. Träningen kan kännas liksom… Meningslös och tråkig.
 När man tränar häst så är det samma sak. Rörelsemuskelarbete är enkelt. Man kan bestämma hur hästens ändar ska placeras utan större svårigheter. Man kan peta in bakben, böja på dens hals och vinkla dens huvud och det är LÄTT. Det ser bra ut liksom (eller hur man nu väljer att se det) men i längden ger det ingen som helst effekt eftersom hållningsmusklerna slipper att förändra sig.
Så när man tränar häst så är det det trista, långsamma ombyggandet av hållningsmusklerna som ska vara vardagsträningen. Det man gör dag ut och dag in. Då GÖR man något som faktiskt förbättrar hästen. Det kanske inte ser så bra ut sett utifrån, vi får inga stående ovationer av publiken, därför känns det trist? 
Men grejen är att när vi jobbat länge och väl med hållningsmusklerna så kommer vi att märka att vi inte behöver jobba med ändarna för de liksom faller på plats ändå. Helt plötsligt så blir allting så enkelt. Hästen går i form utan att vi behöver GÖRA något med ändarna. Den trampar under sig alldeles av sig själv. Det är dit alla vill nå. 
Fortsätt våga vara omodernt oeffektiv. Njut av resan, njut av den abnorma träningsvärken ni får. Vet ni att vårt effektiviserande gör att de musklerna och den rörligheten vi var tvungna att använda oss av förr bara för att överleva inte behövs idag? Vi liksom skrumpnar ihop av oanvändningen vi utsätter våra kroppar för. Utbrändheten ökar, människor går in i väggen och depressionerna bara haglar över oss.  Jag tror att vi måste tillbaka till det naturliga, det där gamla oeffektiva som våra kroppar är byggda för. Logisk Ridning kombinerar allt det där, det blir lite som en slags kombo mellan gammalt hederligt kroppsarbete och urgammal meditation i lektionerna. Sådant som den moderna nutidsmänniskan verkligen behöver. Så ni jobbar inte bara med er som ryttare utan även med er som människa.
Dock…Det är viktigt att inte fastna i det extremt noggranna. För hästarnas själs skull så är det oerhört viktigt att låta dem vara hästar. Rid ut ofta, låt dem springa av sig, låt dem bli svettiga. Ta en hopplektion eller om du är hopprädd så löshoppa hästen. Många av mina duktigaste dressyrelever tar regelbundet hopplektioner. Dels så är det oerhört nyttigt för hästen men även ryttaren utvecklar sin känsla för timing när hon hoppar. Man behöver inte hoppa högt. Det är vägen mellan hinderna som är det viktiga. Om man tränar hästen på många olika sätt så sliter man jämnt på dem, de blir helt enkelt hållbarare då och utvecklas snabbare oavsett vilken gren som är ditt mål.
Bjuder på ord från en elev. Jag älskar när jag får rapporter om hur det går för er :-). Den här ryttaren rider  Formel 1 hästar och enligt rapporten så tolkar jag det som att hon är på god väg att bli en riktigt bra Formel 1 ryttare. Det gör mig lycklig i hela själen att läsa detta.

”Fick mig en helt magisk tur idag. Efter ridturen stod jag och tittade på de där bruna ögonen och han var så med mig och jag var så med honom. Alla han små ögonrörelser och rörelser han gjorde med huvudet talade om för mig att vi var ”ihop” på nått sätt. Blev så berörd så tårarna började rinna utefter kinderna. Jag gråter ganska sällan och när jag gör det så gör jag det för att jag är ledsen. Nu grät jag av annan anledning, närhet och värme och över lyckan jag kände för att en del av det svåra vi har  haft ihop verkar ha släppt. Vilket moment vi hade där i stallgången

Ridturen bestod bara av massa små finlirsaker. De flesta skulle säga att vi inte gjord något alls men ack vad fel de skulle ha! De elektriska tyglarna börjar bli känsliga och idag bad mina händer och min kropp om små skiftningar.
”kan du böjda dig åt höger?”
”kan du böja dig åt vänster?”
”jasså, det var svårt… Kan du försöka? Tack!”
”kan du flytta bogarna hit och sedan dig?”

Magiskt, två hjärnor på samma frekvens.
Red också en stund på ett öppet fält. Han var så lugn och stilla. Vi travade lite på fältet. Helt stilla och väldigt fokuserat. Halsen helt rak mellan bogbladen. Helt lugn. Till saken kan jag säga att egentligen har han jättemycket överskottsenergi , men idag märktes inte den överskottsenergin för vi bara flöt, gjorde jobbet och hade roligt.
Jösses alltså! Vilket uppsving jag har. Mitt i kyla och mörka November. Vem kunde ana det liksom?”

Det finns en offentlig Facebookgrupp som är öppen för alla att gå med i.

Det finns även en Facebooksida som ni kan gilla för att alltid nås av uppdateringar.

Alla information och prov för handkurser hittar du här
All information om ridkurserna samt ridproven hittar du här.
All information om horsemansshipkurserna här.
All information om ”Lär dig se” kurserna hittar du här
All information om Kroppsmedvetenhetskurserna hittar du här.
All information om Håll hästen frisk kurserna hittar du här.




Please follow and like us:

Mental Coaching

Mental Coaching är en väldigt omtyckt och populär onlinekurs. Man behöver inte vara ryttare för att gå den. Du jobbar med den hemma på ditt egna golv. Faktum är att både totalt ohästiga mammor och mormödrar till mina ryttare har gått denna kurs och funnit den både trevlig och behaglig. Kroppskontroll och ett fridfullt sinne mår vi alla bra av.

Dock skapades kursen för ryttare och den var då tänkt att hjälpa dig som  vill bli en bättre och mer väkoordinerad ryttare och som även vill jobba med sitt psykiska jag.

Varje vecka får du en övning som kan göras hemma på köksgolvet. Övningarna hjälper dig att bringa klarhet i din hjärna och de kan ha god effekt på tex prestationsångest, allmän förvirring, ridrädsla etc..

Övningarna hjälper dig också att få kontroll över din olydiga kropp, ditt roterade bäcken, din olydiga skänkel, din hand. Övningarna är av ett slag som gör att även du med trasig kropp enkelt klarar av att göra dem.

Detta är en kurs som hjälper dig att koppla ihop kropp och själ och får dessa två enheter att ta  dig dit du vill. Fokus är nyckelordet.

Kursen varar i tre månader, en lektion i veckan och hela kursen ligger kvar i ca 5 månader. Alla studier sker online och du kan studera när som helst på dygnet, vilken dag som helst. Du är alltså inte bunden till att passa en tid.

Kursen startar första fredagen varje månad och du anmäler dig  genom att skicka ett mail till blog@lindah.se

Du kan läsa mer om denna samt de andra kroppsmedvetenhetskurserna.

Här kan du läsa lite tankar från elever som gått denna kurs.

Elever om Mental Coaching

Information om kursen

Varför behövs en sån här kurs?

Denna kurs är obligatorisk för alla som vill bli Logisk Instruktör så passa på alla ni som planerar att gå instruktörsutbildningen

 

Glöm inte att gilla oss på Facebook.

Please follow and like us:

Ridning är en flummig sport

Ridning är mer en känsla än en teknik. Visst, det krävs teknik också, det krävs moves men dessa moves är en väldigt luddig grej.

Man kan inte ta en ridhandbok, läsa en instruktion och sen gå ut och bara göra det och resultatet blir exakt det förväntade.

Jag garanterar att om vi tar 50 ekipage på olika nivåer och ger dem en exakt steg för steg teknik för att göra tex en skänkelvikning utan att de vet att det är just en skänkelvikning som är det förväntade resultatet så får vi 50 olika resultat.

Med steg för steg teknik/instruktion så menar jag av typen placera vänster skänkel här, ställ hästen med en vinkel av exakt X antal grader, driv med…Bla bla.

Om hästar vore robotar och datorer så hade detta kunnat funka. Men hästar är så långt ifrån detta som man överhuvudtaget kan komma.

Och för att ytterligare komplicera det hela så är förhållandet för en människa exakt likadant.

Om man följer en instruktion så beror det på 1000 tals grejor vad resultatet blir. Det beror på tex

Ålder

Utvecklingsnivå

Exteriör

Vilja

Ambition

Känslighet

Trauma från förr som spökar

Och detta gäller då både på häst och människa. Pust..Nu börjar det blir lite jobbigt eller hur.

En riktigt BRA ryttare har något unikt. Det kallas ryttarkänsla. Vissa ryttare får den aldrig , når aldrig dit. Till en viss gräns kan man med mycken möda och stort besvär lära sig hitta lite känsla men i mångt och mycket så föds man med det (eller inte)

En riktigt BRA häst har lite samma.

Men om man har en styck ryttare med känsla och en styck häst med känsla så kommer detta inte heller att garantera ett gott resultat. Det saknas en viktigt grej

Nämnligen känslans sammarbete ryttare-häst. Det är ju ryttaren som är ”ledaren” (eller bör vara). Det är ryttarens jobb att koppla ihop ekipaget, att stoppa in kontakten så att hästens nervsystem och ryttarens nervsystem blir ett. Först då kan man kalla det ridning.

Om inte denna sammankoppling sker så blir det aldrig bra oavsett hur tekniskt skicklig ryttaren är eller hur kapabel hästen är.




Jag studerar mycket. Och jag ser otroligt många ekipage som inte sitter ihop. Det ser jättekonstigt ut. Hästen springer i sin bubbla och ryttaren sitter i sin bubbla. Oftast är ryttaren frustrerad och eftersom ryttaren leder så är allt hästen har att hämta från ryttaren frustration. Självklart vill inte hästen ha frustration så han kommer antingen att stänga av (gå emot hjälper) eller roa sig på egen hand genom att leta spöken, gå i oform, busa, bråka etc. För hästen ser ingen anledning till att träna. Det känns bara fel.

Ett sånt ekipage kan träna för världens bästa tekniska tränare utan att någonsin kunna prestera på topp.

Det absolut viktigaste som måste ske först, innan det tekniska är att sammankoplla häst och ryttare. Jag kallar det att stoppa in kontakten.

Många ryttare är tyvärr inte mottagliga eftersom det kräver att man ger sig ut på okända marker, skrämmande marker. Man måste öppna upp sig för nått som inte finns. Om ryttaren har mycket känslomässiga trauman så är det en direkt traumatisk upplevelse att öppna upp sig. Vem vill väl utsätta sig för traumatiska känslor?

Att bli en RYTTARE är otroligt komplext och svåröverskådligt. Det kräver mer än teknik. Det kräver känsla. (och exterm kroppsmedvetenhet)

För att bli en bra ryttare så måste man sätta sig i kontakt med sina egna känslor. Sånt är jobbigt.

Man måste träna även när man inte rider. Meditation är bra (men svårt). Yoga är en mildare variant av meditation. Bra för känslonybörjare att börja med.

Men detta jag skriver om nu är så otroligt svårt att ta till sig, därför skriver jag sällan om det för det är konstigt, flummigt och oseriöst dravel.

Men, ridning ÄR en känsla. Känslan styr ryttarens kropp som sen går in och styr hästens kropp och hjärna. Det kräver utöver känsla en extrem kroppsmedvetenhet vilket man inte skaffar sig i en handvändning.

Ämnet är nytt och skrämmande för många. Man är van vid alla dessa tekniska ridhandböcker. Men för att bli en BRA ryttare så måste man börja känna, man måste ändra sig själv för att förändra och påverka en häst. Läskigt, läskigt.




Please follow and like us: