Inlägget gjort

Det logiska dressyrprojektet

Frågan för mig har hela tiden varit om det går att ändra på ett ekipage som fastnat i det där ”moderna” sättet att rida. Måste de börja om från början eller är det möjligt att peta i ett redan (Enligt svensk dressyrmall) redan ”fungerande” ekipage.  Jag måste nog säga att det går att ändra på det OM ryttaren har ett öppet sinne och är beredd att lägga gamla ”sanningar” åt sidan för att testa nya vägar.  Jag skulle vilja säga att det krävs en stor portion mod och givetvis stor kroppskontroll.

 

Hästen är 9 årig vallack, inriden som 4 åring. De har i år tagit DM silver, segrar och placeringar upp tom MSVB5 och är kvalade till Intermediere. Gjort två starter i St George ä, högsta resultatet är 62.5 %

De har tränat på ett för dressyrhästar lite okonventionellt sätt.

Största delen av träning sker utomhus rakt fram. Kolla de lyckliga öronen 🙂

Massa trav i helt fri form och fri fart men att han ska gå FRAM till handen. Enligt uppgift så verkar han hemsk stolt över sig själv över hur snabb han är när han får trava på så fort han vill 🙂

Pulsklockan är alltid med på dessa pass och det är full koll på hur han anstränger sig. Här har hon  jämfört sina pass med en dressyrhästs samt en distanshästs. Det är ganska intressant med tanke på att det är svängar som sliter. Minimera antalet svängar du lägger i din häst och öka hållbarheten. Enkel och skär logik.

Första filmen, då såg det ut så här  4 December 2017
Härefter så har som jag skrev ovan deen mesta träningen skett rakt fram utomhus för att få igång den där bakdelen så att han kan sluta se ut som en rutschkana med svansen upp och manken ner som vi såg i filmen ovan. Ridhusbesöken har mest varit för att testa av formen, kolla vad som hänt .

Igår 8 Februari 2018. Då såg det ut så här. Jag är nöjd med att de inte längre ramlar framlänges och att deras kommunikation har blivit väldigt mycket mjukare.

Ryttaren har jobbat intensivt med sin sits, försökt komma bort från det är bakåtlutandet som ju tyvärr är väldigt vanligt men ack så okonstruktivt om man vill ha en bärig häst. Att luta sig bakåt ger hästen en direkt order om att bli framtung, lägga sig på bogarna. Ingenting är perfekt men det är väldigt mycket som har hänt på ganska kort tid. Vi fortsätter att konditions och styrketräna samt att peta in detaljer i ryttarens sits som ska göra hästen mer och mer självbärig så att ryttaren ska nå sitt mål, att slippa bära hästen i handen. Ni vet, mer uppnå känslan av att ridning är som en dans istället för en brottningsmatch.

Jag ser fram emot att få fortsätta guida detta ekipage och jag lovar att hålla er uppdaterade .

Jag har tidigare presenterat ekipaget i blogginläggen nedan.

20 December 2017

15 Januari 2018

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Följ Beas träning

Det här är Bea som tillsammans med sin ryttare Johanna Liden har jobbat som hopp ponny i många år innan de började sin Logiska Ridutbildning. Bea är en arabkorsning på ca 15 år? som är full av energi och favorittempot i alla gångarter är fett ös medvetslös med huvudet i vädret, en typisk s.k stjärnkikare. Vi kan se här i första ridprovet för Grundkurs Ridning att Beas svans konstant är sned, vilket är ett tecken på att hästen ännu inte är rakriktad genom hela sin kropp.

Första Handkursen, Arbete Vid Hand 1. Även här ser vi Beas sned svansföring.

Här ser vi dem i andra handkursen, Arbete Vid Hand 2.

Här ser vi Bogkursen. Här kommer Beas personlighet tydligt fram. Hon har två läge, antingen så undviker hon bettet eller så slåss hon mot det. Hon har aldrig fattat det där med att gå sakta eller att bromsa, det har liksom aldrig behövts när hon var hopponny, utan fullt ös medvetslös har varit hennes grej :-). Därför har vi satt på en rem runt hennes hals att använda som broms när man verkligen MÅSTE bromsa, detta för att skona hennes mun. I ingen av dessa filmer får ni se prov på hur het Bea egentligen är men tror mig, det är sällan så lugnt som på filmerna här :-)Ser ni hennes svans? Den är fortfarande sned men nu åt andra hållet 🙂 I början är det svårt att få hästen rak, det är faktiskt lättare att få den sned åt andar hållet innan man får den rak och det är det de har lyckats med här.

Här har vi dem i rakriktningsprovet. Nu börjar hon få en väldigt trevlig spänst i sitt steg och ser ni svansen? Den hänger rakt ner :-)Nödbromsen sitter fortfarande på för hon slåss fortfarande med ryttarens hand och har inte helt funnit sig tillrätta med den.

Här har visar de lite ridning från Samordna mina hjälper. Nödbromsen är borta, hästens svans är typ rak men det viktigaste här är att Bea visserligen fortfarande blir stressad och går emot och vill dra iväg men vi har valt att jobba efter teorin att Bea med sina alldeles för långa bakben (överbyggd) alltid känner det som att hon är på väg nedför en backe. Det är ju helt klart lockande att springa då och var gång hon blir så där spänd så flyttar man henne för en skänkel, eller petar in ett bakben eller ryggar tills Beas känsla av att ramla framlänges släpper. Man ser när den känslan släpper för då länger hon ut sin hals så fint och frustar.
Nu ska Bea och hennes duktiga ryttare påbörja sista ridkursen i Grundomgången, skola din hand. Det ska bli jätteroligt att se hur de ser ut efter den, jag lovar att uppdatera er.

Det är för mig vansinnigt roligt att få jobba med en så här ung ryttare som Johanna. Tänk att få vara med och forma framtidens ryttare på det här viset. Johanna starka sidor är att hon är otroligt ambitiös och envis, totalt orädd och så besitter hon ett fokus som inte är av denna värld och tack vare att hon håller på med massa andra sporter utöver ridning så har hon en extrem kroppskontroll.

Alla ovan nämnde saker är såna saker som en toppryttare behöver ha för att bli bäst. För en ryttare är det en stor fördel med kroppskontroll, dvs förmågan att styra sina kroppsdelaroch Johanna är  faktiskt en av de bäst koordinerade ryttare jag någonsin träffat. Kroppskontroll behöver alls inte tränas enbart när man rider utan träna någonting, vad som helst, använd din kropp istället för att bara sitta på den så kommer du bäst till din rätt.

Kämpa på Johanna, jag ser fram emot fortsättningen och tack för att jag får följa dig 🙂

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Varför pratar alla skit om dressyren?

Tja rent krasst, det ser alldeles för ofta för jäkligt ut. Iallafall om man gillar hästar och tycker om när hästar är tillfreds och lyckliga. Men…. Vems fel är det? Är det verkligen korrekt att vi ska döma utövarna av sporten?

Jag tränar många dressyrryttare. Inte en enda av dem är onda människor, tvärtom, de älskar sina hästar och har lagt ner eoner av pengar och timmar av träning på att lära sig behärska dressyrens ädla konst.

Men varför rider de på ett sätt som faktiskt är rent plågsamt för hästen? För att det lönar sig på tävling så klart. Om det INTE lönar sig att rida så så hade de självklart inte gjort det. Om vi sen tänker på den yppersta eliten, de som har det här som yrke. Jag gissar att det ligger väldigt mycket pengar bakom. Man kan inte sluta rida så som det lönar sig på tävlingsbanan för då blir man arbetslös. Det är den hårda verkligheten. Den här filmen dök upp i mitt flöde i morse. Se hela filmen, gör det ni direkt!!! Skynda dig!

Exakt så här är det i mina ögon, filmen är liksom spott on. Jag sysslar mestadels med att lära folk rida från grunden men ibland så kan jag ta mig an ett typ färdigt ekipage för vidareutbildning. Det händer inte ofta men just ekipaget jag ska presentera för er nu tog jag mig an med glädje.

Den här ryttaren träffade jag om jag inte minns fel 2014, på en livekurs långt uppe i Sverige. Hon var en av få som har den där medfödda koordinationen som så få har. Känslan för häst.  Så jag visste liksom att fast det verkligen inte såg vackert ut det hon visade mig så fanns det potential för utveckling hos just den här ryttaren.

Hon har ett förflutet inom travet vilket ju gör att hon kan häst. Det är en bristvara idag när vilken 14 åring som helst räknas som expert ;-). När kroppen inte höll för travet, hon har stora problem med höftlederna som ju tar enormt med stryk när man kroppsarbetar, och medicinen hon fick för smärtan i höfterna slog ut hennes njurar och orsakade nervskador i händer och fötterna, då visste hon att det var dags att börja med ett annat yrke.

Det blev ridhästar som hobby först och efter  7 år så har hon tagit sig från ridskoleryttare  till ridlärare  (ridlärarutbildningen på BYS. Biologiska Yrkeshögskolan i Skara) och utbildat hästen tom Intermedier. Inte illa pinkat säger jag. Hatten av.

Men… Vi har alltså en ryttare som på pappret kan häst och som kan rida och som kan undervisa. Ridlärare, tävlar intermedier och ändå så kändes det fel. Ska det verkligen vara så här? Ju högre upp i klasserna hon klättrade ju tyngre blev hästen i handen och ridpassen kändes mer som en brottningsmatch än som en dans. På träningarna så fick hon jobba med byten, diagonalslutor etc men som hon själv sa, det är inget svårt, visst kan jag göra det men jag då? Det känns fel.

Första filmen jag fick på dem bekräftade alla fördomar som folk har om dressyrryttare. Vad kan ni titta på? Jag vet att det är svårt att se. Men ni kan tex titta på hästens svans, den pekar oftast i samma vinkel som hästens bäcken. I dressyr vill man ju att hästen ska trampa under sig, vinkla in sitt bäcken under sig så om svansen pekar uppåt eller står rakt ut som här så betyder det att hästen inte har vinklat sitt bäcken korrekt. Den är vad jag brukar säga ut och in 🙂

Man kan också se att ju mer hon försöker samla hästen ju mer på bogarna blir den. Dvs att den får lägre mankhöjd. Det är det som händer när man samlar genom att dra in hästens nos. Varför? Kolla på det här skelettet. Precis där halskotorna övergår till ryggkotorna, dvs där halsen fäster i kroppen så är halsens lägsta punkt. Ju mer vi drar i hästens nos ju längre ner kommer denna lägste del, motsatsen till samling.  Du kan också läsa om det här. Du kommer att se fenomenet väldigt tydligt i filmen nedan.

Hästen är även väldigt bakom lod och ryttaren tycker att han är tung i handen och att han är lat, dvs det är väldans tungridet här. Detta är som sagt var första filmen jag såg på dem. Dvs utgångsläget.
Så vad fick ryttaren för instruktioner av mig? Vad har hon tränat på? Tja, jag anser att när ekipaget är så här så bör man lägga ner allt vad dressyrridning och ridbanor heter. Hästen tycker inte att det här är så roligt och inte den här ryttaren heller. Hon var redo för en förändring och tyckte att det hon höll på med var fel, trots att hon lyder alla instruktörer och rider som hon lärt sig.

Hästen är tung i handen för att han har fel på motorn 🙂 Hästens bakdel är alltid motorn och om den inte fungerar så fungerar ingenting. Hästen går inte fram för skänkeln för att motorn är sönder.

Så vi har alltså två indikatorer på motorrhaveri så låt oss fixa motorn :-). Grejen med dressyr är att dressyr ger inte hästar så mycket kondis. Det innebär att de flesta hästar inte riktigt orkar göra det ryttaren ber om, därav behovet av konstant drivning.  Jag har roat mig med att pulsa mina dressyrekipage och de kommer oavsett ansträngning aldrig upp i pulsnivåer som förbättrar kondisen.

Så de där skrittrundorna som många dressyrryttare stolt berättar att de ger sina dressyrhästar en gång i veckan borde faktiskt byttas ut mot galoppintervaller och skrittrundan borde förlagts till ridhuset om man nu tvunget vill rida i ridhus. Som ni hörde i den översta filmen så koordinerar sig hästar (och ryttare) lättast i skritt så det är smart att skritta på banan och rida fort ute, mindre slitage då det som tar sönder leder är böjda spår och hög fart.

Nu har jag dock full förståelse för att man inte vill rida ut sin dressyrhäst. Halvblod är gymnastiska djur och man behöver vara modig för att våga rid ut dem. Jag har en ponny själv (vilket säger allt om min egna modighetsgrad ;-))

Men iallafall. Ryttaren fick instruktioner om puls, hur man tar den, när man tar den och lite allmän info. Nu var ju den här ryttaren en travtjej så det var ingen nyhet för henne med puls.

Den fina dressyrhästen har gått på släp bakom travaren och den har ridits i galopp och pulsat i snö, allt för att få upp pulsen. Vi har ännu inte börjat finjustera pulsen då det har varit lite jobb med att få hästen att komma upp i puls. Han hade liksom inte riktigt vana vid att ta ut sig på det sättet. Men nu börjar han komma upp i en puls som är något att tala om och han börjar bli pigg och glad och hade enligt uppgift till och med taktat lite 🙂

Hon filmade honom i dagarna och visst är det skillnad. Ryttaren har lättat lite på handen, hästens rygg är lite mjukare och svansen pekar inte lika mycket upp. nu har det alltså gått nästan 1,5 månader sen första filmen. Jag har ännu inte börjat instruera ryttaren så ingen förändring egentligen i hur hon rider förutom att hon drar mindre och att hästen har fått igång motorn lite.
Men vad ska de jobba på nu då? De ska givetvis fortsätta konditionträna tills motorn är helt lagad, dvs tills den orkar bära upp hästens front. Utöver det så ska vi  skola hästens bakben en del (dvs skola ryttarens bakdel ;-)). De är lite okoordinerade och tar lite för omedvetna steg för att vara helt påverkbara. De liksom hackar vilket ryttaren känner i både bromsen och gasen. Om man har burit hästen mycket i handen så får man en slags falsk kontroll på den. Släpper man den kontrollen så inser man att man liksom inte riktigt har en kontroll :-). Det är lite läskigt. Men så är det. För att lära sig nya saker så måste man ändra på saker. Förändringar är aldrig lätta.

Men ryttarens sambo som inte är hästkille sa en klok sak. Visst är det konstigt hur icke hästfolk ofta kan se det logiska i hästar 🙂 Ryttaren sa att hon såg framför sig är ju alla gången han tappat balansen och det bara dragit iväg….okontrollerat. …men så sa hennes  sambo att det är väl som en bil….bara att gasa sig ur en sladd. Så det har hon gjort. Där hon egentligen vill bromsa så har hon drivet istället. Vilket är det som behövs.

En gång så bad hon om råd då hästen ute på deras kondisrundor i höger galopp slängde rumpan åt höger och om hon försökte åtgärda det så bytte han galopp. Lösningen för det är att se till att hästen går fram till vänster tygel. De flesta ryttare bär sin häst i höger tygel vilket de gör för att höger bak helst vill vara utanför hästens kropp och därmed puttar hela hästen åt vänster. Då kommer hästen att undvika vänster tygel. Det man bör göra då är att släppa höger tygel och erbjuda hästen stöd i vänster tygel och använda sin kropp för att få hästens vänstra bakben att gripa tag mer och liksom skjuta hästen framåt. Man kan säga att om hästens bakben är som två båtmotorer så är höger bak en stark motor och vänster bak en liten sån där gräddvispningsmaskin som min mamma hade :-). Man måste liksom uppgradera gräddvispningsmaskinen till en rejäl utombordare :-). Detta göres enklast i uppförsbackar. Och lösningen heter i dessa lägen alltid DRIV och aldrig broms 🙂

Ryttaren då, hur har hon tagit de här instruktionerna? I början tror jag att hon kände det lite som bortslösad tid att rida ut. Det är ju faktiskt dressyr hon vill hålla på med. Men hon har nog under resans gång kommit på hur bra det här är för hästen och nu har hon som plan att starta i distans i sommar 🙂 Plus att hon givetvis ska tävla i dressyr också. Men hon har varit en strålande elev, följt mina anvisningar och kämpat för att förändra sig själv. Men grejen med en sån här förändring är att den kommer inte förrän ryttaren är redo. Eller när det inte längre lönar sig att rida så här för dressyrdommare ;-). Sporten behöver förebilder och jag tycker nog att hon här är en sån där härlig förebild 🙂

Fler uppdateringar följer när vi har något att visa 🙂

Första inlägget om dem hittar du här.

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Omskolning av islandshäst del 1

Viktoria Gästbloggar

Ni hittar henne på Facebook eller på hemsidan Ekipageutveckling

Det här är alltså min fluffiga vän som korsat min väg!
Det är en 10 år gammal islandsvalack.

Varken jag eller ägaren vet vad denna kille varit med om eller hur han blivit riden tidigare. De fick hem honom, umgicks bara med honom från marken i början och upptäckte att han hade nerverna utanpå, hade enormt mycket flykt, var bakrädd, lite reserverad och enormt känslig.
Jag tillkallades för att hålla lektion.

Det jag kunde se var att han var väldigt kort i hela sin bindväv (tänk dig att du rör dig i för trånga kläder) och det enda som rörde sig på honom var benen och halsen som han krullade ihop.
Han var väldigt stressad, men tänk dig att vara stressad i en tajt långkjol! snabba, stressade och strama steg.

Vi kunde inte se hälta i honom men ansåg allihopa efter att ha sett hans flyktbeteende att något inte stämde, något var fel. De körde honom på klinik och såg enbart hältan genom att fästa elektroder på honom under rörelse. Båda haserna och ryggen behandlades. Vi har funderat på hur länge den här mannen missförståtts, haft ont och gått med dessa smärtor, det är inte första gången i mitt liv jag träffar på en sån här häst.

Nu ett halvår senare var han friskförklarad och lugnare i hela sinnet. Men rädslan som hästen fört in i sin ägare satt kvar, jag förstår henne så väl med tanke på att jag sett honom sedan innan detta. Här nedan följer en film där jag rider honom några veckor efter att ha blivit friskförklarad.

En gång i tiden hade jag inte sett dessa detaljer jag nämnt ovan, jag hade med all säkerhet i okunskap tyckt att det var vackert.

Det jag ser när jag tittar på filmen ovan är en lätt passtaktig häst som är kort i både överlinje och i sina bägge sidor. Vi önskar att se en rörelse där han skrittar med genomsläpplighet, alltså att skritten av sig själv blir vartannat steg svag böj höger och sedan svag böj vänster. Hästen ska vicka sin rumpa sida till sida.
Han hade ingen som helst rörelse i sin rygg, den var alldeles stum.

Tyglarna vill jag inte lägga så stor vikt vid i detta inlägg eftersom det är den oskolade ryttarens fokus när det inte är där problemet sitter.
Vi lägger till en nyttig logisk övning på det istället. 
Pressa din haka inåt (dubbelhakor), känn hur det är att andas……testa även att svälja. Svårt eller hur?!
Testa sedan istället att pressa din panna uppåt/framåt. Känn hur det är att andas…..testa även att svälja. Lätt eller hur?!
Känn dessa skillnader!
Det denna häst gör är det förstnämnda. Det är när vi ryttare aktivt påverkar hästens nos genom tyglarna. En ohälsosam form som vi logiska vill komma bort ifrån eftersom den är just ologisk i hälsosynpunkt.
Det andra alternativet kommer av en sakta med säkert längd överlinje där vi lägger fokus på resten av hästens kropp och låter halsen vara ifred.

Vi kom överens om att han får komma hem till mig på obestämd tid och ryttaren får hitta en häst att faktiskt njuta tillsammans med. Detta var i det här fallet enligt mig helt rätt beslut och otroligt sunt av henne!

I nästa inlägg kommer jag delge mina första steg i hans omskolning.
Mvh Victoria, www.ekipageutveckling.se

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Plutten, minsta eleven ever skolas in

Jag har sällan såna här små söta hästar så jag bara måste visa upp honom här på bloggen.

Han är oskolad men typ insutten. Av naturen är han väldigt rak av födsel och ohejdad vana. Han har dessutom en fantastisk koordination.

Hanna Bergenkull, som jobbar med honom här är jätteduktig, har gått alla handkurser och är snart färdig beridare så det gör skolningen av ponnyn väldigt lätt, jag behöver inte lägga så väldigt mycket tid på att lära Hanna saker eftersom hon kan, vi kan bägge fokusera på att träna hästen.

Vi han med massa saker här, som sagt var, fantastisk rak och därmed lättskolad ponny och en otroligt duktig ryttare (ledare i detta fallet ). Bogflytt, böjd rakt fram, böjd på volt, påbörjad öppna och sluta samt så fick vi gratis fin halslängning. Fantastisk trevligt 🙂




Innan lektionen så hade vi en teorilektion baserad på denna ljuvliga varelse. Jag brukar passa på att ha det när jag har små shettisar eftersom det är så lätt att se hela dem.

Sånt här roar vi oss med 🙂



Please follow and like us:
Inlägget gjort

Den logiska Pånin

Idag ska ni få se på ett helt pass där jag tränar Påni vid hand. Det är garanterat långtråkigt att titta på, som att se målarfärg torka har mer än en person sagt 😉 men så här jobbar vi.




Hon är nu tränad i 2,5 år, i genomsnitt 3 gånger i veckan. Hon kan hjälpligt öppna, sluta, skänkelvikning, fram och bakdelsvändningar, enkla byten och så kan hon hoppa sisådär en 22 cm högt ;-). Gå på tygeln har hon börjat fråga om hon får men jag brukar säga nej och driva fram henne. Ju längre de går i en öppen form ju mindre skada gör man på dem.

Jag vill ju väldigt gärna börja samla henne, mest för att det är det jag tycker är roligt men jag vet ju att man bör vänta med sådant till hästen är tränad i 4 år ungefär. Man vill ju att bakbenen ska vara tillräckligt starka för att faktiskt orka bära mer vikt. Jag biter ihop och väntar men det är ju ingenting som hindrar mig från att förbereda för högre samling. Det här ska bli piaff om ett år eller så 😉

Först tränar vi på töm, typ halva steg , där vänster bak är största jobbet just nu (det skiftar), och sen ställer vi upp oss mellan två bommar, ryggar och kommer fram i skritt igen. Aktionspäckat så det förslår.

Därefter går vi över på att träna bara på lina, travövergångar vid hand och så lägger vi in ryggning och trav ur det. Det här är en Påni som inte har så mycket egen energi, hon är rätt lat 😉 så vi jobbar i korta pass i paddocken bara för att hon inte ska typ dö av uttråkning.

Vad man kan titta på om man gillar att lära sig se så har hon en fantastiskt fin sökning till handen. Ni ser även när hon går på bara linan, hur hon i övergångar aldrig slänger upp halsen och ”slår sig fri” utan hon har liksom en väl etablerad öppen form. Hennes manke är väl uppe och formar en vacker hals med en öppen ganash. Hennes bakben är otroligt bäriga, tyvärr måste jag erkänna lite för bäriga fast jag försöker att träna ”snällt”. Hon har en enorm medvetenhet om sin kropp, om sina ben och om hela sig.

Parallellt med mina såna här tråkiga lektioner så ”busrider” dottern henne mycket ute i skog och mark. Jag är lite för tung för den här lilla Pånin för att busrida 🙂 Tur att man är två om henne 🙂




Please follow and like us:
Inlägget gjort

Historien om en häst

Nu ska ni få läsa en historia om en häst. Inte vilken historia som helst, Det är Sara som skrivit det här, hon är tränare i Centrerad ridning, du hittar hennes hemsida här. Inlägget innehåller bilder på sår så är du känslig för sånt så bör du inte titta.

Historien om Bon Jovi fram till idag den 14 mars 2017

Med risk för att låta sliskig kärleksroman – Det var kärlek vid första ögonkastet ❤
Jag hade letat ganska länge efter häst, men ingen ”dög”. Jag är rätt petig, det ska både kännas rätt och se hyfsat rätt ut exteriört och i rörelse. Eftersom det egentligen var första gången på mycket länge som hästen faktiskt var till mig, och bara till mig istället för till en av våra döttrar – så ville jag att det skulle bli RÄTT häst.

Jag hittade honom inte helt oväntat på Hästnet. Han skulle säljas billigt pga att uppfödaren hade fått ändrade förhållanden. Han stod därför på ett välkänt dressyrstall för in/tillridning inför treårstestet. Detta var i januari 2013, Bon Jovi ”Jovi” var alltså 2 år och 9 månader.

Hans har fin stam, e. Boccelli – Rohdiamant, och jag tänkte att han borde röra sig trevligt. Och det gjorde han. Han som visade Jovi var en pytteliten dansk kille, vägde nog typ hälften av vad jag själv gör. Och det var ju bra, eftersom denna tvååring redan var ”färdig” för treårstestet, bara att ”sitta upp och köra det” Lättlastad, lättklippt, lättriden, lätt lätt lätt på alla sätt var han, denna bebis med litet sorgset undrande uttryck i ögonen, som förbyttes mot stressad blick när han först blev linad, i mitten av ett rörigt och mycket flashigt ridhus där det var hur mycket hjälmlösa dressyrmänniskor som helst som red omkring med diverse olika attiraljer på hästarna. Efter detta visade de när han red omkring i ridhuset, i alla tre gångarter och Jovi rörde sig fint, men stressat.

Sen skulle jag rida. Jag blev än mer såld när jag kom fram till honom. Han valde mig redan då, och jag honom, det kände jag i hela kroppen ❤ Hela hästen utstrålade vänlighet och omgivningen till trots -en stor trygghet. Ingen hade nog varit dum mot honom tror jag, då hade han betett sig annorlunda. Han var mest stressad över allt han inte förstod, inte för att någon varit hård är min tolkning.

Hursomhelst, jag provred, eller – åkte runt lite på honom bara för att känna att jag kände det jag såg. Och jag var alldeles salig – jag hade hittat MIN häst! Då menar jag inte för just nu, utan för LIVET!

På veterinärbesiktningen var alla veterinärer imponerade av den väluppfostrade, lugna, vackra unghästen – alla tyckte att jag borde ha betalat mycket mycket mera för honom. Besiktningen gick galant, allt var utan anmärkning. Han hade ett litet sår från någon vecka tillbaka på ena bakknäet, men det skulle snart läka. För säkerhets skull röntgade jag honom också – och då visade det sig att han hade två potentiella lösa benbitar och en lös benbit. Den lösa var i höger framkota, de som skulle kunna lossna fanns i vardera has. Jag var helt knäckt. Men veterinären tröstade mig och sa att inget av fynden ännu hade gjort någon skada, så om man opererade bort dem skulle han vara helt frisk. Underbart! Jag prutade motsvarande operationskostnaden och köpte honom.

17 januari 2013 på veterinärbesiktningen

Jovis start hos mig blev därför 6 veckors rehab, först i box och sedan i sjukhage. Hans operation hade gått bra och han tog de 6 veckornas boxvila fantastiskt bra. Han var lugn och fin, gick nästan alla dagar att promenera lugnt med och bröt sig bara ut ur sjukhagen en gång ? Ha ha, skämt åsido, han tyckte väl inte att det var jättekul, men det gick bra.

Molnet på himlen var det där såret på bakknäet som inte ville läka. Det krånglade och ville inte läka, men efter det att hans rehab för benbitarna var slut så var såret ändå nästan helt ihopläkt. Tyvärr med en ful knölig ärrvävnad, men det är smällar man får ta. Lite skönhetsfel har ingen dött av.

När han hade fått gå och vara vanlig häst ett tag med de andra började jag träna honom som om han inte var inriden, utan bara sadelvan. Jag ville ta det med ro. Inte våldföra mig på honom så att det där oförstående stressade uttrycket kom tillbaka. Han var sjövild emellanåt. Folk som stod och tittade när han krumbuktade runt innan jag skulle sitta några minuter på honom frågade om jag verkligen skulle sitta på ”DEN DÄR”?? Men han var fantastiskt snäll. Hade fullt upp med allt runtomkring, men vad ska man vänta sig av en som precis har börjat skolan?


Första gången i ridhus sedan han kom till mig. 13 mars 2013

Efter ytterligare tid började våren göra entré. I maj kom en riktig värmebölja, uppåt 25 grader på dagarna, och plötsligt började Jovis sårknöl svullna. Den blev större och sprack sedan och massa äckligt gojs kom ut. Jag försökte tvätta rent och klämma ut varet, men tog ut veterinär för säkerhets skull. Tänkte att det kanske var någon liten pinne eller annat som kapslat in sig där och blivit infekterat. Veterinären gjorde rent, men hittade inget och sa att det nog skulle läka nu. Tiden gick, såret läkte hyggligt igen, men sen plötsligt i juni blev det jättesvullet igen och började kladda och rinna. Nu åkte jag till klinik istället för jag kände att det nog måste kollas lite bättre. Man ultraljudade och såg att detta inte skulle kunna läka av sig själv.

Veterinären trodde att det var någon form av bakteriehärd som kapslats in och därför kunde såret inte läka. Han ville operera bort det. Sagt och gjort. Andra operationen för Jovi i min ägo gick av stapeln 13 juni 2013. När veterinären tog bort knölen tyckte han att det såg annorlunda ut än han hade räknat med. Det såg ut som ett spindelnät, med en klump i mitten och förgreningar åt alla håll. Han skickade knölen på analys och det visade sig vara cancer! Och inte vilken cancer som helst, utan en väldigt aggressiv sort som är ovanlig. Det finns endast statistik på 8 hästar i hela världen som har haft just den här cancerformen. Av de 8 dog hälften…. På kliniken började de planera, ringa jorden runt till olika specialister för att hitta en lämplig väg att försöka behandla cancern. I början av september när operationssåret hade läkt ordentligt (efter en massa strul med spruckna sår, feber och annat skräp) påbörjades därför en cellgiftsbehandling.

Han skulle få cellgift injicerat i operationsområdet. Behandlingen skulle göras varannan vecka och 6 gånger. Efter tredje gången blev hela flanken hårlös och huden varig och svullen. Då fick vi göra ett uppehåll på några veckor och återtog sedan behandlingen. Under hela den här tiden skulle Jovi ta det lugnt eftersom ingen visste vad som skulle hända om han hade fått spridning av cellgiftet i kroppen. Så det var idel sjukbox, sjukhage som gällde egentligen i stort sett hela hösten 2013. I slutet av november var alla behandlingarna klara och det var bara att hålla tummarna att han nu var frisk. I mitten av december kom en ny knöl ett par cm ovanför operationsärret. Biopsi togs på knölen och det var samma cancer som alltså hade spridits. Vid det här laget började jag fundera på om det verkligen var värt det? Skulle jag utsätta denna underbara häst för mer lidande? Denna unga fina häst som hade tillbringat i princip 9 månader av sitt år som treåring i box, sjukhage eller separerad från andra hästar i mindre hage? Jag hade långa diskussioner med veterinärerna. De sa att det i princip är omöjligt att säga om hästen är full med cancerceller eller om det bara är lokalt i den där knölen.

Vi kom överens om att de skulle söva honom för att ta bort den nya knölen men först leta i ljumsken om de kunde hitta en lymfnod, dvs en vägkorsning i lymfsystemet som är så pass stor att den överhuvudtaget är möjlig att hitta. Om det gick skulle de kunna ta ut lite lymfvätska och se om det hade skett en spridning i hela systemet. Om så var fallet var det ju ingen mening att låta hästen leva vidare. Sagt och gjort, Jovi sövdes i början av januari 2014 och de letade lymfnoder i hans ljumskar. Förgäves. Då bestämde sig kirurgen för att ta bort den nya knölen samt all ärrvävnad från förra operationen. Han skar bort med god marginal för att vara så säker han kunde på att ha fått med allt och tyckte att all vävnad såg ren och fräsch ut. Det bortskurna skickades på analys för att kolla om det yttersta lagret var fritt från cancerceller – och det var det!!! Hurra!


26 januari 2014

Han kom hem och fick vara i boxvila i tre veckor. Efter 12 dagar, 7 februari, sprack det stora såret upp och han blev svullen. Jag var i upplösningstillstånd, särskilt som jag själv var nyopererad i knät och inte ens fick stöta med tån i marken ☹ Jag var helt beroende av människor runt omkring mig.

7 februari, såret sprack

Jag ringde till kliniken och grät och sa att ”Nu får ni behålla honom inne tills det här är läkt, jag orkar inte se honom lida mera” Och de gick med på det. 8 februari blev han inskriven. 14 februari fick han plötsligt hög feber och konstiga hjärtljud. Då var det väldigt skönt att redan stod inne på kliniken 15 februari fick min man åka i ilfart till kliniken, hämta blodprover, för att sen åka vidare till labbet på Strömsholm för att lämna in proverna. Det konstaterades att han hade allmän blodförgiftning pga streptokocker i blodet. Han fick antibiotika och blev bättre. Pust! Dock så hade hans hjärta lite märkliga ljud för sig, så de lastade honom och åkte till en hjärtspecialist, kardiolog. Kardiologen konstaterade att Jovis ena förmak var lite större än det andra, vilket inte ska påverka hans prestationsförmåga. Antagligen har förmaket blivit större pga att han har utsatts för ett dåligt ventilerat stall som föl eller unghäst. Men det var inget som skulle påverka honom i framtiden.
24 februari fick han äntligen komma hem. Då såg såren ut såhär, rätt stor skillnad ?:

24 februari

27 februari var det klippt igen, dagen efter jag slutat ge honom penicillin ☹. Han fick hög feber, var hängig, hostig och snorig. Jag hade tät kontakt med kliniken med beredskap att återigen åka in. Som tur var visade det sig dock bara vara en virusinfektion som tydligen är vanligt när de är nedsatta i immunförsvaret, vilket han naturligtvis var efter alla mediciner.
Sen blev han piggare och piggare, mådde bättre och bättre och fick till slut i mitten av mars äntligen bli häst igen och gå ut till de andra. ?


Jovi 18 april 2014

Jag lät honom gå och vara häst ett tag innan jag försiktigt började igångsättningen igen. Man kan nog säga att det tog ända till efter sommaren 2014 innan jag började mera på riktigt med honom. Det var nu som det svåra började. Hur sätter man igång en unghäst som har stått stilla i stort sett ett helt år? Och samtidigt har vuxit runt 5 cm på höjden och 150kg i vikt? Hur påverkar det senor och ligament? Muskler? Bärighet och hållbarhet? Mitt självklara egna svar var förstås att börja väldigt försiktigt och ta det väääääldigt långsamt.

Det visade sig ganska snart att det tyckte Jovi också. Att lååååååångsamt var en bra grej. Faktum är att varje steg kändes mer eller mindre som en broms. Som om han liksom tryckte emot med framhovarna i varje nedsättning i marken. I början hade jag oändligt tålamod. Han fick skritta sakta, inte hur sakta som helst, men sakta. Jag hade en tanke om att jag skulle börja med att bygga upp hans kroppsstyrka och kondition genom att bära på mig rakt ut i skogen. Att träna upp muskler, senor och ligament långsamt och i olika miljöer, olika underlag. Men hela tiden fanns det ett motstånd i honom. Inget flow, ingen riktig genomsläpplighet i rörelserna, ingen riktig önskan och nyfikenhet på uteturerna direkt. Han var inte sur, inte negativ, inga bakåtstrukna öron, ett och annat galenpanneskutt kunde också komma emellanåt. Så länge han fick gå helt i sin egen takt gick det bra, men det minsta lilla jag bad honom att länga lite på steget så byggde det snarare motstånd.

Jag misströstade relativt fort och började misstänka att det ändå var något fel. Tex på det där bakbenet där cancern hade suttit. Att han hade ont, att han hade utspridd cancer trots allt, och att han vilken dag som helst skulle få dödsstöten av att något organ var översållat av tumörer. Jag åkte upprepat till veterinärer, och självklart när han kom dit var han pigg och glad pga massa hästar och ny miljö. De tyckte bara att han såg fin ut. Så småningom började folk i min närhet säga åt mig att jag måste försöka lita på att han är frisk. Att jag skulle börja ställa lite mera krav framåt på honom, vara lite sträng helt enkelt.

Jag gjorde så, höll med om att jag kanske skulle sluta pjoska med honom. Det blev inte bättre, i alla fall inte tydligt bättre. Det som hände var oftast bara att han stängde av. Mentalt. Jag tänkte att det nog skulle gå över men kände mig tveksam. Tog ut duktiga equiterapeuter, massörer osv för att återigen säkerställa att han inte hade ont någonstans. Alla sa bara att han var fin, våga lita på det nu. Jag var jättenoga med min egen balans, min egen tydlighet, jobbade med att vara så lätt i hjälper och sinne jag bara kunde – men jag fick ingen kvarstående effekt tyckte jag. Och allra värst var det på ridbanan.

Det var i den här vevan som jag började googla lite mera desperat och ramlade över Linda och Logisk ridning. Jag började på riktigt att titta på filmer, och gladdes åt att det verkade så tillåtande och inte pressat på det där otrevliga sättet som jag inte gillar. Dessutom tyckte jag att Linda hade helt nytt sätt att tänka och instruera som jag aldrig mött tidigare, och som dessutom inte var någon konflikt med Centrerad ridning som jag själv instruerar. Snarare kände jag att Logisk ridning var ett viktigt komplement med stort fokus på att bli beridare, att kunna träna hästar.

Jag gick grundkursen på Åland och var såld – helt underbart! När jag kom hem anmälde jag mig omgående till grundkursen även online. Det var skönt med en kurs som gick ut på att skritta. Jag kände att jag nu kunde få slappna av och slippa detta eviga jagande efter att han skulle fram och fram och fram. Så småningom sommaren 2015 fick jag träffa Linda live första gången hos Gittan. Det var skönt eftersom jag när jag kom till travkursen fick lite problem återigen med att Jovi inte riktigt gick fram. Det var såklart också mycket lättare för Linda att se och förstå vari våra bekymmer låg när hon fick se oss i verkligheten.

Juli 2015

September 2015

Sakta men säkert började det ske en utveckling i oss båda. Jag lärde mig ta pauser, att det inte är någon idé att arbeta när han är avstängd. Jag fick på Lindas inrådan också värdefullt utbyte av Hanna Bergenkulls tankar kring sin häst som också varit avstängd. Vi hade kurs i november igen och fortsatte på att arbeta med hans mentala inställning och en massa annat såklart.

November 2015

Och nu tänker man att vårt elände ska vara slut. Hmmm, inte riktigt. Vi har lyckats få till andra problem istället för cancer. Först ett litet skrapsår, som blev mugg, som blev lymfangit och tvärhalt häst som tvingades stå avställd (igen ☹ )

December 2015 Lymfangit

Precis när eländet med lymfangiten var över reste vi på semester över nyåret 2015/2016. Vi hann vara borta några få dagar när Jovi lyckas bli sparkad av en annan häst i hagen och blir jättejättehalt. Gissa vilket ben…. ☹

I februari 2016 satte vi dock igång igen, och peppar peppar, sedan dess har det rullat på. Två steg fram och ett tillbaka.


1 juni 2016 äntligen börjar bakbenen böjas vid hasleden. Jovi är med mig, stänger inte av min närvaro.

Det stora genombrottet var när Linda kom hit sommaren 2016, jag red och tränade på marken, många många pass. Jovi förstod, jag förstod och plötsligt kunde vi flytta bogarna! Det var en vändpunkt som både jag och Jovi behövde. Linda fick ”bära” runt Jovi i början, men sen ”plopp” så förstod han!

Juli 2016

Detta innebar att vi kunde arbeta mera målinriktat och göra lite mer kluriga saker. Fortfarande var det då väldigt viktigt att göra saker annorlunda och spännande. När Linda kom i oktober och körde presenning-tricket på Jovi kunde han plötsligt till och med både flytta framdel och bakdel, om än med lite varierande resultat. Men vem bryr sig om det, nu funkade den mentala kanalen hur bra som helst ? ❤

Oktober 2016 Kluriga övningar och presenning var toppen för Jovi!

Oktober 2016

Jag har på grund av den här historien som Jovi gått igenom och med hjälp av Linda fått en oerhört mycket större verktygslåda att använda när jag rider. Det gör att Jovi blir mer intresserad av att lyssna på mig och stannar därför numera gärna kvar i vår gemensamma mentala kanal. Jag kan använda min kropp mycket mera detaljerat och finstämt. Jag var ingen usel ryttare tidigare, men min färgkarta har fått oändligt många fler nyanser. Det är så underbart ❤

Jag har en teori om varför han har varit och ibland fortfarande, om än väldigt sällan, blir avstängd. Jag tror att det är en överlevnadsstrategi. Om man tänker sig hur det är för ett flyktdjur att stå i box vecka ut och vecka in, vara med om allehanda behandlingar, sprutor, sövning, operationer, kläm och tryck och känn osv osv så måste man nog stänga av och bege sig till drömmarnas värld. Hur skulle man annars stå ut?? Helt omöjligt säger jag som blir galen efter ca två dagar på kryckor. Då kan man ju tänka – och varför gör han det fortfarande ibland? Jo, när det blir för jobbigt, för ointressant, när jag är otydlig och kräver något han inte förstår och blir småirriterad när han inte gör det jag ber om. Vid alla tillfällen där drömvärlden är ett bättre val….

 

Januari 2017 efter en Pay-and-Jump

Nuförtiden gör vi det mesta ihop. Han är inte avstängd längre, även när han tycker att jag är jobbig. Så underbart ❤ Det går framåt och vi rider så ofta vi kan för Linda. Däremellan går vi vidare i onlinekurserna och tränar för vår CR-tränare.
Målet? Jag skulle vilja tävla lite dressyr, kanske även hoppning. Men bara om det kan ske tillsammans i mitt och Jovis gemensamma mentala rum. ?//Sara

—————————————————————————————————–

Vilken fantastisk historia, tack Sara för att du delger oss den <3

December 2016

Den här gången blev jag oerhört imponerad av honom. Han är så mjuk och så smidig. Fantastiskt vad man kan åstadkomma med en häst om man ger den tiden. Hatten av för Sara. Här har hon gått t.o.m bakbenskursen

December 2016

December 2016

 

 

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Följ Goldens träning

Detta inlägg uppdateras med nya filmer regelbundet. Ni finner de första, äldsta filmerna i början av inlägget och de nyare längre ner. Nu ska vi få följa med på Goldens resa. Han är en Nordsvensk brukshäst vars ägare Susanna jag träffade för första gången 2014 om jag inte minns fel. Då hade hon en annan Nordsvensk, ett sto vid namn Timja. Susanna driver Mental Ridning och hon är även Logisk Instruktör. Hennes största intresse och fokus är den mentala och känslomässiga biten vad gäller relationen häst och människa.

Golden var en helt vanlig vinglig unghäst när vi började med honom.  Susanna har haft turen att vara outbildad inom ridkonsten vilket gör att det är väldigt lätt att lära sig nya saker. Det är alltid lättare att lära om än lära nytt. Om man inte har någon tidigare ridutbildning bakom sig så har man heller inte lärt sig några fel. Jag märkte för varje gång jag träffade henne att hon var en av dem som verkligen gjorde sina läxor. Sakta, sakta så blev hon mer och mer en RYTTARE. Det är enormt roligt att få följa en sån här ryttare. En som inte har något dåligt bagage och som verkligen gör sina läxor. Jag klippte ihop den första filmen på dem för länge sen, jag tror att det är filmer från minst 6 månader tillbaka här.

Vad man ska veta är att när man rider en så här bred häst så är det omöjligt att sitta i en lodrät sits med skänklarna intill hästen. Man får välja mellan stolsits eller spagat typ 🙂

Susanna har en till häst som vi ska få följa från början vilket jag är oerhört tacksam över. Susanna har lärt sig ridkonstens grunder på Golden och nu ska denna kunskap appliceras på en annan häst, Epona . Hur spännande som helst ska det bli att följa.

Augusti 2014

November 2015

Februari 2016

Augusti 2016

November 2016

 

Please follow and like us:
Inlägget gjort

Följ Lasses träning

Detta inlägg uppdateras med nya filmer som ni hittar längst ner i detta inlägget.

12071698_10205290307280309_645367526_nHan hade stor vacker gång men han kunde liksom inte riktigt använda sin kropp eftersom frambenen var i vägen för bakbenen, klonk , klonk lät det när han försökte springa på. Sånt kan döda lusten att springa för den bästa. Tänk er själva att varje gång man springer så trampar man på sina egna framben. Ett alternativ är att göra sig sned och att liksom frikoppla kroppsdelarna så att man kan vingla sig lite som en orm så att alla ben får plats. Problemet är bara det att då får man oftast ont i sin rygg och i sina bakknä.Det är inte hälsosamt för hästar att röra sig som ormar.Ett annat knep som hästar tar till är att bli fjantiga. Så fort en situation uppstår där man blir beordrad att gå så att man trampar sig på sina framben så kan man hoppa runt och busa istället, skället man får då är att föredra före att trampa på sig själv anser de flesta hästar. Livet leker, jihaaa, jabbadabba dooo.




Om man då är riktigt enträgen så kan man få hästen att börja använda sin kropp korrekt. Men det tar tid och skritten är i princip den enda gångart man kan jobba i under ett år eller två. OM man lyckas få hästen att använda sin fantastiska gång så får man en alldeles magnifik häst. Men, ryttaren behöver tid och tålamod. Vem orkar skritta en sån här fin häst i åratal? Man måste ju ut och tävla liksom. Och när hästar fyller 5 så ska de kunna vissa rörelser och när de fyller 6 så ska de kunna de där rörelserna….. Allt sånt får man släppa. Skritt är en trevlig gångart liksom.

Hästen har nu tränat för mig i 2 år. Vi har inte jobbat mycket med galoppen. Han är aningens överladdad men väldigt fin.

Traven börjar bli trevlig också men han knackar fortfarande skor här. Det är så svårt med en sån här häst.

Jag har dokumenterat denna häst väl eftersom han fascinerar mig. Här ser vi en studie av hans bäckenrörelser i juni 2015. Det vinglar och sladdrar.

Här ser vi en studie av bäckenrörelsen på honom från 10 oktober 2015. Kan ni se att det är mer stabilt och stadigt nu?

Det är knappt 4 månader mellan filmerna. Mycket träning ligger bakom det här. Massor av arbete vid hand från marken, med fokus på små till synes oväsentliga detaljer.

Så här såg hans trav ut i augusti 2015. Kan ni se att han har lite kortare hals här än i travfilmen ovan? Här försöker vi få honom UPP i fomen, men på travfilmen ovan så försöker vi hans hals längre fram/ned. Man måste nämnligen först få formen hög innan man kan få den låg för annars kommer hästen att bli framtung (dvs slå skorna ännu mer). Det kräver styrka att kunna gå lång och låg när man är en häst som trampar på sig. Visste ni att frambenen sällan går längre fram än hästens nos om man inte använder övervåld och tvingar dit bensprattel. Dock får man alltid en svankande häst när man gör så och det vill man ju inte för då håller den ju inte så länge. .

Här har vi en film från juni 2015. Det är i denna gångart han tränas mest. En oerhört medveten och långsam skritt.
Lite trav från Juni 2015. Här kan vi se att han ännu inte är i ryttarens hand och att han bakben är lite ”mesiga”, dvs de vågar inte ta i och kliva på.

Här ser vi en framtung galopp i Maj 2015. Framtung ser ni bland annat på att hästen i varje språng lutar neråt och att frambenen är under honom och att bakbenen är bakom honom. Tror att det var en av de första gångerna vi galopperade honom på träning.

Lite arbete vid hand Oktober 2014. Aktionspäckat så det förslår 😉

Hästen fick en minnisk skada i ett bakknä. Igångsättningen/rehabträningen skedde i skritt men inte rakt fram utan med otroligt noggrant Logiskt skrittarbete. Här är en liten analysering av hans snedhet i september 2014.

Nu blev det mycket filmer känner jag. Men vad är det som har hänt? Vad kollar man på?

Till exempel så kan man kolla på hur hästen förvandlas från framtung till icke framtung.

Här ser vi en häst som har frambenen under sig men som tar stora kliv med bakbenen. Då kommer hästen att bli dum, bråkig sned i syfte att slippa trampa sig på sina framben. Den här hästen kommer om den forceras att visa upp triangulerande piaffer tex. Behovet av benskydd blir stort.

Namnlös2 Här ser vi en häst som har frambenen framför sig och bakbenen under sig. Det finns gott om plats för bakbenen att komma in under hästen, att trampa under sig som det så vackert heter. Namnlös3

Här ser vi en häst i balans. Eller en låst häst. Små korta steg fram och bak. Så blir hästar om man inte utbildar dem korrekt.Stela och låste och med dålig gång. Namnlös4

 

Bäckenet då? När hästen vinklar om sitt bäcken så blir rumpan rund och fin och ganska kort sett från sidan. När hästen ännu inte vinklat om sitt bäcken så pekar dens sittben rakt bak och hästen får ett fult kantigt bäcken som sett från sidan är långt.vinklat bäcken

 

Visst är de väl det här med rörelsemekanik intressant?

Ryttaren till den här hästen heter Hanna Bergenkull och finns i närheten av Göteborg. Hon tar i begränsad mängd sig an hästar som behöver ridas igenom. Du hittar kontaktuppgifter till henne här. Bergenkull häst. Hanna är en tuff och modig och välbalanserad ryttare som rider snällt. Det är en fantastiskt känsla att rida en häst efter att en Logisk Beridare suttit upp på den, en känsla alla borde få uppleva. Hon är INTE en Logiskt utbildad instruktör däremot en Hippologutbildad sådan.

Juni 2016

Film från Februari 2017. Nu börjar de hitta en neutralläge. Detta är läget man utgår ifrån när man tränar hästen. Först måste man hitta det här utan ansträngning och sen kan man göra roliga saker. Notera den öppna fina vinkeln mellan hals och ganash och på de otroligt välvinklade bakbenen.

Mars 2017. Lite hoppdressyr
När man får en film från en elev och blir helt begistrad över vilken fantastisk stryketräningsövning det här är. Måste testa själv . Om jag inte vore hopprädd dårå 😉

Mars 2017. Årets första träning. Det här var en av de underbaraste lektionerna jag haft. Jag börjar bli överflödig vilket ju är varje tränares mål.

Maj 2017

Lasse börjar äntligen få något som kan kallas tävlingsmässig gång <3. Så himla läcker är han. Då vi inom det logisk sällan eller aldrig sitter ner på hästarna innan de är redo för det så fick jag en försiktig liten fråga från duktiga ryttaren Hanna Bergenkull om hur jag hade tänkt att det ska kunna gå att sitta i det där 😉 Jag känner lite som att det inte är mitt problem ;-), jag rider ju liksom själv en väldans oflashig Påni för att slippa jobbig gång ;-). Jag hjälper andra att få fram gången men att sitta i det, hua, jag ryser av bara tanken, men det är ju himla njutbart att titta på <3. Nu ska vi fortsätta finslipningen av den här läckra herren. Jag blir lycklig av att se på honom <3.

 




Please follow and like us:
Inlägget gjort

Följ Birka & Simonas träning

logiska

Det här är superduktiga Petra och hennes två busiga unghästar. Vi har Birka, russ, född -13 och Simona, welsh cob, född -14.

Birka, arbete Vid hand 1, Oktober 2016

Simona, Arbete Vid hand 1, Oktober 2016

Birka Arbete Vid Hand 2, December 2016

Simona, Arbete Vid Hand 2, December 2016

Birka, arbete Vid Hand 3, 30 Januari 2017

Simona, arbete Vid Hand 3, 30 Januari 2017

Simona, Prov Arbete Vid Hand,  5 Mars 2017

Birka, Prov Arbete Vid Hand 5, Mars 2017

Birka, prov arbete vid hand 5, longering, 3 Juni 2017

Simona, prov arbete vid hand 5, longering, 3 Juni 2017

Please follow and like us: